Glädjens dag

Min pappa flyttade till särskilt boende i mitten på oktober. Han ville komma till en plats där han kunde känna sig trygg dygnet runt. Flytten innebar en och en halv veckas karantän i sin lilla etta och efter det tog det ca 3 veckor innan det kom ett utbrott av Covid på boendet. Då blev det ny isolering och dörrarna stängdes både utåt och inåt. Det har känts hårt, otroligt hårt. Pappa fick inte gå ut från sitt lägenhet och jag fick inte komma in. Jag vet att vi är långt ifrån ensamma att ha det så här och att det finns inget alternativ. Men det kändes så fruktansvärt att han flyttade dit och blev mer eller mindre instängd. Men jag ger all eloge till personalen som lyckades hejda smittan. Dom gjorde alla rätt och hela boendet kan vara riktigt stolta över hur dom hanterade utbrottet.

Men idag kom det ett efterlängtat besked. Pappa ska nämligen få sin vaccination mot SARS-CoV-2 om 2 veckor. Det känns fantastiskt att just min gamla pappa ska få sin spruta så här tidigt och en otrolig seger för oss alla att han klarade ta sig ända fram till mål helskinnad i detta smittosamma lopp. Snart, snart kan vi ses igen!

HEJA PAPPA 

Idag skriver vi historia, Pandemihistoria

Nu vänder det. De första 10 000 vaccinationsdoserna kom till Sverige i julhelgen. Idag den 27/12 har de första personerna fått Pfizers m-RNA vaccin. Det ska vara ett riktigt fint och unikt vaccin. Pfizers vaccinationsteknik är ny och går ut på att en del av coronavirusets genmassa injiceras och startar kroppens eget immunförsvar. Ett annat företag som heter Moderna kommer med ett liknande vaccin med samma teknik. Det här verkar vara en revolution inom vaccinationsvärlden. Men RNA-vaccin har fortfarande en del logistiska svårigheter där förvaring och transport är en stor utmaning. Detta vaccinet måste nämligen förvaras i minus 70 grader! Så småningom kommer det andra typer av vaccin mot Covid 19 som fungerar mer som de vaccin vi är vana vid. Det vill säga att man sprutar in ett avdödat virus som ger immunförsvaret ett minne utan att utveckla sjukdom.

Äldre människor på särskilt boende prioriteras i denna första omgången och eftersom vaccinet ska ges i 2 omgångar med 3 veckors mellanrum så kommer knappt 5000 personer bli vaccinerade med denna leveransen.

Just nu har ca 4 % av Sveriges befokning testats positiva för Covid 19. Och tillsammans med vaccinationen så kommer det att gå snabbt att få en flockimmunitet och stoppa pandemin. Det kommer dock att dröja innan världen blir som förut. Om den ens blir det...

Statistiken i Sverige den 23/12:

Sjukdomsfall. 396 048

Intensivvårdade: 3847

Avlidna: 8279

Själv är jag riktigt negativ idag. Ja jag menar provtagen och negativ.... För det går naturligtvis inte att gå till jobbet med ett Alvedonbehov. Som IVA syster är man minst sagt viktig i dessa tider. Ett telefonsamtal om lite snuva och huvudvärk sen går man till VIP ingången på akuten och får en pinne inkörd långt in i nässvalget av en kär gammal kollega. Det känns både roligt och väldigt väldigt jobbigt att ha en såpass samhällsviktig funktion. Jag har väl trott att jag är någon slags superwoman och att jag orkar jobba när som hels och hur som helst. Jag har nämligen antikroppar mot stress.... Men nu börjar det kännas tungt...

Och på mitt jobb är vi väldigt nära att gå upp till nästa nivå av pandemiläget. Vi pendlar mellan fullbelagt och en plats ledig varje dag. Ja då kan ju vem som helst förstå att det nu hänger det på hur julhelgens restriktioner har följts. För vår del som personal innebär detta förstås ännu mer arbete och att ett krisavtal kan träda i kraft. Då är man till arbetsgivarens förfogande dygnet runt.....

Men fram tills dess är jag positiv trots att jag är negativ....

Hopp och förtvivlan

Äta jobba träna sova.... and repeat...

Det är mitt liv just nu.

Jag saknar att få hälsa på min gamla pappa, jag saknar att träffa vänner, jag saknar att resa, jag saknar att få sätta en nummerlapp på magen. Sen saknar jag att kunna andas normalt när jag jobbar och att gå ifrån jobbet utan huvudvärk och utan märke från andningsskyddet på kinderna...men ändå är jag så otroligt tacksam. Jag är ännu inte personligen drabbad av detta helvetesvirus utan jag ser det bara ifrån insidan av visiret.

Någon har gjort en ängel av munskydd på vår personalingång. En fin gest som gör att iallfall jag orkar lite mer varje gång jag går in här

Den 14:e december var R-talet uträknat till 1,09. Det betyder enkelt sagt att en sjuk för över coronaviruset till lite mer än en person i snitt. För att kurvan ska vända neråt måste R-talet bli under 1,0. Först då kan smittkedjor brytas!

Själv slits jag mellan hopp och förtvivlan hela tiden. För ett par veckor sedan var jag hoppfull. Vaccinets intågan till mänskligheten gjorde att jag äntligen såg ett slut på detta. Men när jag kom till jobbet på den intensivvårdsavdelning jag jobbar på var hoppet som bortblåst. Det här är istället början på ett ännu mer allvarligt läge.

Det var överbeläggningar på vår provisoriska CovidIVA avdelning och nära fullt på de vårdavdelningar där de lite mindre allvarligt smittade ligger. Jag har aldrig varit så trött när jag lämnat mitt jobb tidigare. 

Det som alla måste förstå nu är att detta handlar inte bara om de svårt sjuka Covid patienterna. Utan om ALLA som behöver söka sjukvård i helt andra ärenden. Hela sjukvården håller nämligen på att krascha! Situationen vi hade här i Skåne i våras var en barnlek jämfört med vad vi står med nu. Så är du inte orolig själv över att bli sjuk i Covid19, eller ännu värre orolig för att smitta andra, så kan den smittkedjan leda till att just du kanske inte kan få lika proffsig sjukvård i andra åkommer än Covid19. 

Och med detta vill jag säga att du ska se detta som ett HOT . För det är precis vad det .... För fram tills vi har ett vaccin så är detta helvetesviruset ett hot mot mänskligheten.

Så GOD JUL och sköt er nu för H-vete, så vi kan gå ur denna pandemin utan att behöva nå botten 

 

Annorlunda jul

Som tur är håller jag på med konditionsidrott som man utövar utomhus, i friska luften, året runt. Herre gud vad skulle jag gjort utan det. För nu när man inte kan göra något annat kan man åtminstone springa och cykla . 

Men vad kan man göra och vad bör man inte göra....? Det ställs in gemensamma träningar överallt och det känns ibland som att det ställs in utan eftertänksamhet. Är det verkligen så farligt att springa tillsammans i skogen utomhus? Och är det värre om vi är 10 eller om vi är 8....? Det är förstås bara spekulationer från mig, men det som inte är spekulationer är att motion och friska luften håller oss friska. Och är ett gemensamt löp- eller cykelpass den lilla stunden av social kontakt som kan göra att vi håller oss ifrån köpcentra och restauranger så är det mycket vunnet.

Folkhälsomyndigheten har idag gått ut med restriktionen om att max 8 personer får lov att träffas under julhelgerna. Och det är ju något som folk kan tolka väldigt olika, eller hur.... Tex julafton träffas vi 8 stycken, juldagen firar vi med några andra, men är bara 5.... Ja ni fattar... Så använd ert sunda förnuft. Och vill man vara riktigt noga så sätter man sig i karantän den 18-19 december.... För  5-6 dagars karantän minskar såklart risken att någon blivit smittad någon/några dagar innan julafton.

Eller fira utomhus! Utomhus "is da shit" 

På med yllehåsorna och gå man ut ur huse. Be till vädergudarna om snö så firar vi en stämningsfull jul runt en brasa. Då tycker iallafall jag att vi kan träffa de familjemedlemmar som vi vanligtvis inte delar hushåll med.

R-talet talar ett tydligt språk...

Ett R-tal mer än 1 betyder att varje smittad människa smittar mer än en person. Och senaste rapporteringen från folkhälsomyndigheten var att Sverige hade ett R-tal på ca 1,03....

Nähä nu har jag inte tid att sitta här och spela duktig längre.... Nu ska jag ut och julhandla ......

Internet, here I come  .......

Önskelista till tomten

I år blir det en väldigt kort önskelista till tomten....

På min lista står det bara COVID-19 VACCIN ( okey nästan iallafall......)

Och vilken dag som helst börjar England vaccinera. Och ska man tro på vad man har hört rapporteras är det ett väldigt bra vaccin. Efter två doser gav det 94 % skydd mot smitta. 

Så nu är det bara en lång väntan kvar. Och för att vara realistisk så får vi nog hålla på restriktionerna hela denna vintern. När sommaren kommer så minskar säkert smittan precis som alla andra influensor gör. Så då får vi nog lite andrum. Precis om vi fick denna sommaren. Och det jag ser i min spåkula är att det vaccineras till höger och vänster hela sommaren.

Men nu är nu och det ända vi kan på göra är att hålla ut. 

Jag gör min plikt så gott jag kan men börjar bli sliten då arbetspassen på IVA bara blir jobbigare och jobbigare. Vi har 33 Covid-19 patienter på IVA avdelningarna i Skåne och det är fler än någonsin. Det är 276 patienter inlagda totalt i Skåne. En vanlig vårdavdelning tar ungefär 12-14 patienter. Det skulle ju varit vanliga patienter på dessa avdelningar. Så med tanke på att våra sjukhus sällan har lediga vårdplatser kan man förstå hur många det är som går hemma och väntar på operationer undersökningar och behandlingar. Det är synd om människorna ...

Advent....I väntans tider på bättre tider...

Vad ska vi ta oss till... Det här börjar bli tröstlöst nu. Vissa dagar vill jag bara stanna i sängen och dra täcket över huvudet. Skånes siffror över Covid19-patienter på IVA har nu gått om vårens toppnoteringar. I skrivande stund är det 29 st inlagda på IVA i Skåne. Det innebar att i lördags den 27/11 gick regionen upp till någon nivå som jag har tappt numret på...Så där jag jobbar har vi återigen inrett Uppvakningsavdelningen till en CovidIVA. Jag får rysningar bara jag närmar mig dörren. Innanför dörren sker ett frenetiskt arbete med dessa patienter. Som alla vet har vi inget bot på Covid19 utan vår enda möjlighet är att understödja alla de organ som inte orkar stå emot viruset. Under den tiden får kroppen själv försöka ta övertaget och till slut få viruset att förintas. Ibland lyckas vi ta tillbaka ledningen, men tyvärr inte alltid 😢. Då vinner detta helvetesvirus och vi måste släppa taget....  

Det är verkligen svårt sjuka Covid19 patienter som hamnar på IVA. I denna stora tillfälliga kohortsal vårdas de på rad. Vi vänder ut och in på oss för att ta hand om dom lika bra där, som på en fullskalig IVA avdelning. Men det krävs hårt och ofta frustrerande arbete. Man hittar inte i skåp och lådor och en del utrustning och material måste hämtas.. Oroliga anhöriga ringer ofta. Man försöker lugna, informera och djupt beklaga att de inte får lov att komma och hålla sin svårt sjuka anhörig i handen. Samtidigt som logistiken inte är optimal så är det oftast dom allra svårast sjuka IVA patienter som ett och samma team ska ta hand om under sitt pass. Jag önskar att timmarna hade haft fler minuter....Åtminstone så länge man inte tänker på skyddsutrustningen. För andningsskyddet skaver på kinderna och svetten rinner längs ryggraden. Efter några timmar i börjar såklart visiret imma... Då ser man knappt någonting och man hör nästan bara sin egen andning. Och inte kan man läsa på läpparna heller..... Arbetsgivaren bidrar med Resorb. Men då måste man gå på toa.....

Men vem är jag att klaga.....Jag har åtminstone ett jobb och skulle kunna jobba hur mycket som helst. Och alla i min närhet är friska. Jag har egentligen bara upplevt Covid19 på mitt jobb (men det har jag å andra sidan gjort varje dag sedan i mars.) 

I våras kände jag mig ganska säker för då visste jag var jag hade de smittade... Nämligen på andra sidan visiret. Idag känner jag mig mer orolig i kafferummet på jobbet än inne hos Covidpatienterna. Numera är jag tacksam för egen del över alla de i min närhet som använder ett vanligt simpelt munskydd. Jag struntar fullständigt i hur dom hanterar det, om dom tar av det och lägger det i fickan eller om det tillfälligt hänger som ett öronhänge. Bara det sitter på när jag är i närheten så är jag nöjd över att den personens eventuella nysningar, hostningar och utandningsluft går igenom någon slags filter och minskar risken att jag behöver andas in dessa droppar. Det är ungefär som med köpcentrum.... Om alla andra följer restriktionerna och stannar hemma så känner jag mig säker och kan gå dit.... (obs ironi... om nu någon är lite trög 😜)

Den skyddsutrustning vi använder när vi jobbar med smittade patienter hanterar vi förstås inte på det lättvindliga sättet. Den tas alltid på och av på ett väl inarbetat och säkert sätt och andningsskydden slängs i riskavfall. 

Slutligen vill jag bara säga snälla håll ut ett tag till.... 

Ut och spring en runda i vinterkvällen och var glad över att vi förmodligen inte kommer att smittas av alla de andra förkylningar eller influensavirus som i vanliga fall härjar vid den här tiden...Och det kan vi tacka SARS-CoV-19 och folkhälsomyndighetens för.....

Och för allt i världen glöm inte D-vitaminerna... Det kan eventuellt skydda mot svår sjukdom av SARS-CoV-19 .Och om det visar sig inte vara nyttosamt mot Covid så finns det alltid andra anledningar att ta vitamin D...

Dt är D som gör Dt

/Peace Love and Löparskor

Covid 19 -Början på slutet

Vaccin, Svininfluensa och Narkolepsi

Ingen har väl kunnat undgå att ett vaccin är nära nu. Och aldrig någonsin har väl ett vaccin varit mer efterlängtat. För vem vill väl inte ha tillbaka sitt liv. Ett vaccin kommer att ge oss det och risken att bli smittad och bli allvarligt sjuk kommer att minska betydligt, Vi kommer att kunna åka och hälsa på våra äldre anhöriga. Världen kommer att öppnas och vi kan börja resa igen.

Under förutsättning att folk vaccinerar sig vill säga.....

Det är förvånansvärt många som jag hör säga "-jag ska minsann inte ta vaccinet" eller "-se hur det gick med vaccinet mot svininfluensan" "-det har gått alldeles för snabbt att få fram vaccinet" "-är det verkligen tillräckligt testat?"

När man pratar om ett nytt vaccin mot Covid 19 så kommer alltid narkolepsi upp. Och visst är det fruktansvärt tragiskt för alla de som drabbades av narkolepsi i samband med massvaccinationen mot H1N1 (Svininfluensan) under 2009-2010. Men hur många var det som egentligen fick narkolepsi av Pandemrix i Sverige? Det är svårt att veta. För det är nämligen inte helt enkelt att vara säker på att det var just vaccinationen som var orsaken i alla de fall som rapporterades. 

Ca 5,3 miljoner (60%) av Sveriges befolkning vaccinerades under vintern 2009-2010.  Läkemedelsverket skriver att man har inte kunnat hitta någon enskild orsak till varför vissa fick narkolepsi utan det kan ev berott på ärftliga faktorer som är kopplade till immunförsvaret.

Men hur många har egentligen fått skadan "erkänd" och fått ersättning av staten?

År 2019 hade ca 633 personer anmält att de drabbats av narkolepesi till följd av pandemrix vaccinationen. Av de har ca 421 fått sambandet godkänt . Läkemedelsförsäkringen och staten har ersatt de som fått skadan godkänd med som högst 10 miljoner per person. Det verkar dock som att väldigt få eller rent av ingen har fått 10 miljoner. Det verkar mer som 50 000 - 100 000 verkar varit en mer vanlig ersättning.

Men var då nyttan med svininfluensavaccinet större än biverkningarna? (Eftersom detta bara är en blogg och inget vetenskaplig skrift, ber jag om en viss tolerans för mina spekulationer.....)

Men det jag har kunnat läsa (utan att ha drunknat i vetenskapliga artiklar....) är att det gick väldigt snabbt ifrån upptäckten av H1N1 till att kampanjen av massvaccination kom igång. Kanske för snabbt...Den första upptäckten av Svininfluensa var i Mexico våren 2009, hos en pojke som arbetade med grisskötsel. På hösten samma år var massvaccinationen i Sverige igång. Då var det inte så många som hade hunnit drabbas av svininfluensan. Men de som drabbades och avled var ofta unga, barn, eller gravida. Troligen hade den äldre populationen ett visst skydd efter att ha haft influensan Asiaten på 50-talet. Och just det faktum att det var så unga personer som drabbades allvarligt gjorde nog att de flesta såg detta som ett väldigt hotfullt virus. 

Svininfluensa blev inte så allvarlig som man befarade. WHO klassade den dock som en pandemi. Fram till januari 2010 hade 26 dödsfall i Sverige rapporterats och ca 11 000 hade visat på positiv H1N1. Dock var ju inte provtagningen alls lika omfattande som nu. Så det är klart att det var fler än vad vi säkert vet. 

Man behöver inte vara Einstein för att förstå att vaccinet förmildrade Svininfluensan 2009-2010 och det ledde till att betydligt färre dog. Men hur många färre, kan vi omöjligt veta. För att man ska acceptera ett visst antal biverkningar med ett läkemedel eller vaccin så måste nyttan vara större. Det finns nämligen biverkningar med de flesta både läkemedel och vaccin. 

Numera är Svininfluensan ett av de virus som härjar under influensasäsongen varje år. Det drabbar flera personer mycket svårt och många avlider i Influensa A (Svininfluensa). Numera ingår svininfluesavaccin i den vanliga "Influensasprutan"

Men nu till det viktigaste av allt.... SKA MAN TA VACCINET MOT COVID19?

Vi kan väl alla vara överens om att SARS-CoV-19 är något helt annat vad H1N1 var.....Nyttan med detta vaccinet kommer att överstiga allt! Både eventuella biverkningar och ev följder av att ha fått Covid19. Det kommer att ge oss tillbaka våra liv och den vanliga, viktiga sjukvården kan börja fungera fullt ut igen. Det kommer också att ge oss tillbaka det samhälle som inte längre fungerar och jobb som inte längre finns. Det kommer att rädda hela den värld vi är vana vid och vill leva i. Och jag hoppas innerligt att det snart är här så det här j-a skitviruset inte hinner skörda fler offer

Så tänk på att att det är inte bara för din egen skull du accepterar att få vaccinet. Genom att sträcka fram armen och tacka ja så gör du hela världen en tjänst 💗

Covid19 Pandemin. Just nu...

Nu är det snart jul och novembermörkret är här. Livet rullar på som man så käckt brukar säga och tiden går. Tiden ja.... Denna helt galna och annorlunda pandemitid. Det är en tid som man egentligen bara vill hoppa över men samtidigt kommer vi aldrig att glömma den. Jag har tänkt lämna in en motion till riksdagen om att vi ska ta bort 2020 ur tideräkningen. Ungefär som vi gör med timmen när det blir sommartid. Vi stryker helt enkelt ett streck över hela 2020. Så med andra ord har ingen blivit ett år äldre. Det låter väl bra. Så först 2021 fyller vi de år som vi egentligen skulle fyllt 2020.... Så nästa år fyller jag åter igen fyrtion.... äsch det var inget förresten 😉

Det är förstås lika overkligt som tillvaron känns just nu. Skåne har stramat upp restriktionerna och vi har mycket mer att förhålla oss till. Det pratas om Coronaviruset på radion från morgon till kväll och allt ställs in. Min dotter har distansundervisning varannan vecka och man får inte ha sammankomster på fler än 8 personer. Vissa dagar står detta mig upp i halsen. Det är Covid19 överallt, alltid....

Många anser att Folkhälsomyndigheten är alldeles för "slappa" i sina smittskyddsåtgärder och folk "tycker" till höger och vänster. Jag har hört flera gånger en del berätta att dom varit på köpcentra på den lediga helgen och säger i samma andetag att "-det var ju inte klokt så mycket folk det var.... " Då undrar man hur den människan tänker. Att alla andra gör fel som var där precis på den tidpunkten som man själv var där eller...? Eller att alla andra ska följa restriktionerna så att just denna människan kan gå dit riskfritt. Det finns också dom som tycker att vi skulle haft mycket mer förbud. Till exempel gjort som de gjorde i Spanien eller Frankrike. Förbjudit folk att gå ut i friska luften. Eller att alla måste ha munskydd utomhus

Förmodligen kommer vi kanske få någon form av facit på vad som var rätt eller fel någon gång i framtiden.  Men så här långt är det tydligt att den spanska varianten på att förhindra smittspridning har inte fungerat. De har fortfarande fler döda per capita än vad Sverige har.  Men hur ska vi tänka då? Hur ska livet funka med ett helt nytt virus. Personligen tror jag helt och fullt på Anders Tegnells budskap. Vi ska ha en långsam hanterbar smittspridning och samtidigt skydda våra äldre och sjuka. Det finns nämlingen inget alternativ. Vi kan inte få bort viruset. Det har kommit till jorden för att stanna. Så nu finns det bara två alternativ för att pandemin/smittspridningen ska upphöra. Antingen genom ett bra verksamt vaccin eller att tillräckligt många av jordens befolkning får antikroppar genom att ha varit smittade.

Nej, det här är verkligen ingen enkel match att spela. Det är vi mot viruset 

Va rädda om er /

Är SARS-CoV-2 försvagat?

Nu i november börjar folk i ens närhet insjukna i Covid 19. Viruset kryper närmare och närmare. Man hör om vänner som är sjuka. Jag skickar lite meddelande till de som är sjuka och hälsar krya på och undrar lite om hur det känns som "frisk sedan innan" att ha Covid 19. De flesta beskriver förkylning, ont i halsen, huvudvärk och ont i kroppen. Men det som verkar vara gemensamt för alla är att lukt och smak försvinner. Nu är det bara en tidsfråga tills man själv blir sjuk. Förhoppningsvis i covid19 av en lindrigare variant som tycks florera nu.

I april, maj var det hittills högsta trycket på den IVA avdelning där jag jobbar. Vi hade gått upp till nivå 3 i pandemiplanen och snabbt och provisoriskt gjort om vår uppvakningsavdelning till en Covid IVA. Där vårdade vi alla covidsjuka i en så kallad kohort. Det innebär att flera patienter med samma smitta vårdas i ett och samma utrymme. Kohort- vård kräver både mindre personal och mindre antal patientsalar. Och när patienterna blev fler och fler var kohortvård det enda alternativet. Vi hade ju varken salar eller personal som skulle kunna ta hand om dessa patienter i enkelsalar med sluss. Vården av patienter i en kohort blir densamma men möjligen kan inte patientintegriteten hållas på samma professionella sätt som om man vårdat patienterna på en enkelsalar. Vid det här laget var vi helt ovetande om utvecklingen och hur många vi skulle behöva intensivvårda. Det kändes förfärligt oroligt att inte veta om vi överhuvudtaget skulle kunna vårda alla svårt sjuka om det plötsligt blev ohanterbart många. Det var ju inte bara personal som behövdes utan även respiratorer, pumpar, övervakningsutrustning etc etc. Personalavdelningen på sjukhuset gjorde omplaceringar av personal som skulle fungera som assistenter i IVA vården. För vissa var det frivilligt och för andra lite mindre frivilligt. Men alla gjorde så gott de kunde. Och vi som var på "hemmaplan " på vår arbetsplats kämpade med att göra vårt jobb och samtidigt visa och vägleda de som hjälpte oss i vården. 

När man kom in på CovidIVA var det en ganska obscen syn som mötte en. De här patienterna var dock så sjuka och oftast sederade/sövda så de uppfattade inte att vi vårdade covidpatienter på en lång rad. Det var som om man var med i en film där alla gick runt i kohorten med skyddsutrustning från topp till tå. Personal var oroliga om den skyddsutrustning som arbetsgivaren gav riktlinjer om var tillräcklig. Räckte det med munskydd IIR eller skulle vi ha andningsskydd FFP2 eller var det kanske nödvändigt med FFP3? Var smittan mer luftburen än vad man visste? Hur stort avstånd till en smittad patient räckte för att man skulle bli utsatt för aerosoler? En av de saker som man sa var, att viruset överlevde ovanligt länge på ytor utanför en levande värd. Behöver jag säga att spriten flödade..... I media förekom det en "infodemi" . Man läste och tolkade nyheter hej vilt. Vi som sjukvårdspersonal befann oss mitt i skärselden förutom de stackars människor som hade fått viruset eller var nära anhörig till någon svårt sjuk förstås.

Förutom osäkerheten i behandlingsstrategierna på dessa covid19 sjuka patienter så var besöksförbudet det jag hade svårast att känslomässigt hantera. Tänk att ha sin svårt sjuka anhörig på sjukhus och inte få lov att komma och hälsa på, inte kunna trösta, inte kunna hålla handen. Det var fruktansvärt. När patienter blev bättre och kunde vara vakna kopplade vi upp facetime för att patient och anhöriga skulle kunna få se varandra. Tyvärr var det några som aldrig vaknade upp och fick den chansen ....💕

Covid19 Pandemin, Inget aprilskämt

När våren var på antågande var allting surrealistiskt. Det kändes som pandemin var en dröm eller en riktigt dålig Scincefiction-film. Om jag minns rätt så tog det bara två veckor innan vi på IVA hade nått Nivå 3 i pandemiplanen. Då tyckte jag att de flesta förstorade upp situationen och att vissa var onödigt rädda för att bli smittade. Jag tänkte att det här är bara en variation av influensa och det är ju otroligt många som dör  i den vanliga influensan och svininfluensan. Det oroar vi ju oss inte särskilt mycket för. 

Den tron jag levde i  varade inte länge. Gamla, unga, friska blev inlagda och viruset var sanslöst hänsynslöst. Det fanns inget mönster i vilka som blev sjuka. I Stockholm och på andra ställen i världen gick sjukvården och speciellt IVA personal på knäna. Vi hörde om krisavtal och 24-timmarspass och vi hade inte en aning om hur det skulle drabba vår intensivvårdsavdelning. Vid den här tidpunkten var vi fortfarande förskonade med en hanterbar om än jobbig arbetssituation. Vad som ännu värre var, var att vi visste inte riktigt hur vi skulle behandla de här patienterna. Ingen i världen visste. De vi kunde göra på IVA vid denna tidpunkten i Pandemin var att behandla sviktande funktioner med understödjande behandlingar såsom respiratorbehandling, dialys, och allt annat som tillhör intensivvård. Samtidigt hade vi buklägesbehandlingar på de som inte kunde syresätta sig. Det hade man gjort i de länder och regioner där de redan hade många IVA fall. Det hade visat sig att buklägesbehandling var effektivt på de virusangripna lungorna. Eftersom detta är en ganska avancerad procedur på en sövd IVA patient och för att behandlingen ska kunna ge effekt ligger dessa patienterna i många timmar i sträck på magen. Och visst hade det god effekt under tiden de här patienterna låg på magen men tyvärr blev syresättningen av blodet lika svår när vi vände tillbaka till ryggen igen. Men vi vann åtminstone tid . För tid behövdes för att viruset skulle lägga ner kampen. Och sedan var det den här galna febern. Med febertoppar upp mot 42-43 grader! Det var som om kroppen satte igång alla försvarsmekanismer med en cytokinfrisättning som verkade vilja "offra" kroppen för att ta död på viruset. 

Den filosofin eller hypotesen kändes väldigt otäck. Kunde det vara så att mänskligheten hade bestämt sig för att vinna detta världskrig till varje pris. Jag funderade på om kropparnas immunförsvar programmerades om att ta med viruset in i döden. Den mänskliga evolutionen gick helt enkelt före den enskilda kroppen. Inget virus kan nämligen överleva utan en värd och därför offrade vissa kroppar sig själva......

Mitt i det kriget stod vi som sjukvårdpersonal... Vi skulle stoppa systemen i de kroppar som kämpade frenetiskt med att ta död på viruset.....

 

Covid19 Pandemin, De första veckorna

När vi kom hem från Thailand den 9:e mars pustade jag ut och tänkte att nu är faran över. I det läget såg jag bara fram till min egen ytterdörr. Spridningen började dock närma sig. Italien var hårt drabbat och man hörde om kaoset på sjukhusen. Det verkade vara rena rama krigszonen. Och visst var det krig. Och mycket riktigt....några dagar senare var ett världskrig igång. Det var Covid 19 mot mänskligheten.

SARS-CoV-2 hette det virus som orsakade sjukdomen som kom att heta Covid19. Den 11 mars 2020 gick WHO ut med att Covid19 blev en Pandemi. Då fanns det 120 000 rapporterade fall av sjukdomen i 114 länder och omkring 4000 hade redan dött i Covid19. 

Runt mitten på mars började smittspridningen ta fart framförallt i Stockholm. Man hörde att kollegorna på intensivvårdsavdelningarna i den regionen hade det tufft. På min Intensivvårdsavdelning här i Skåne gjordes en Pandemiplan och vi i personalen försökte förbereda oss mentalt på något som vi inte hade en susning om. Allt gick väldigt snabbt och på några dagar fanns det nedskrivet hur vi skulle mobilisera lokaler, personal och material beroende på hur många patienter med Covid19 som skulle behöva intensivvård.

Pandemiplanen på min intensivvårdsavdelning hann precis bli klar innan patienterna började trilla in i det jag trodde var som en vanlig jobbig influensa.....

Och så fel jag hade...... 

COVID- 19 Pandemin, Sett från mitt perspektiv

Tänkte att jag skulle försöka skriva ner lite historia. För den här speciella tiden som vi kallar Pandemi just nu kommer bli just historia. Förhoppningsvis kommer man inte behöva uppleva mer än en pandemi under en mansålder. Om 50 år kommer människorna prata om denna tiden. Vi som finns nu är ju de enda som kan berätta hur det faktiskt är att leva mitt uppe i detta galna inferno av okontrollerad virusjukdom.

Därför ska jag försöka skriva ner hur jag upplever hur det är att leva i en COVID-19 Pandemi ur mitt perspektiv.

Februari 2020

Jag och barnen hade en resa inplanerad till Thailand i slutet av februari 2020. Den resan hade varit planerad sedan länge och var otroligt efterlängtad. Coronaviruset hade redan hittats i Wuhan i Kina i december 2019 (möjligen ännu tidigare men nu berättar jag det utifrån mina upplevelser), och det var en hel del skriverier och rapporteringar på nyheterna. Det sägs att Coronaviruset kom från djurkadaver från marknader. Det spreds gräsliga bilder på blodiga, döda djur mitt ibland människor som handlade med köttet. Det man befarade skulle hända var ett faktum ganska snabbt. Nämligen att viruset muterade och spreds från djur till människa och sedan muterade ytterligare för att spridas ohejdat från människa till människa.

Men det här hände i Wuhan, på andra sidan jordklotet. Långt ifrån oss i Sverige. Men vi skulle resa till sydostasien och det var ju liksom på det hållet. Jag funderade starkt på om vi verkligen skulle åka. I januari stängde man boktavligen ner hela provinser i Kina. Provinsen Hubei stängdes först men också närliggande områden. Man frågade sig vad det var som hände. Hur skulle man förhålla sig? Jag började söka information och statistik inför vår resa. Vi skulle flyga ner den 22 februari och stanna i två veckor. Jag läste UD: s rapporteringar och pratade även med en kompis som befann sig i Thailand. Det blev dock ingen avrådan och därmed ingen återbetalning av resan så vi bestämde oss för att åka till slut.

När vi landade i Bangkok blev vi feberscannade och alla på flygplatsen bar munskydd. Förutom det så verkade det thailändska livet vara precis som vanligt. Varje morgon vid frukostbordet läste vi på Folkhälsomyndighetens hemsida och tittade på statistik över bekräftade fall av Covid 19 i världen. Just då hade Thailand 11 konstaterade fall och Sverige , en kines i Jönköping som rest från Kina till Sverige. Men bara efter några dagars vistelse i Thailand spreds det information om att viruset hade fått fäste i Norra Italienoch härjade fritt där. Det ryktades om att det var någon/några skidorter som var drabbade. Det fullkomligen exploderade där. Från den ena dagen till den andra. Det skrevs på aftonbladet om att sjukhusen svämmades över av virussmittade och man kunde knappt ta hand om alla. IVA-avdelningarna var överfulla och det kablades ut bilder och filmer på personal som var klädda i värsta "Ebola skyddsmunderingen". Där och då, vid ett frukostbord på den vackra ön Koh Lanta började jag förstå att detta är bara början....

Lyckligt ovetande om hur världen skulle komma att stängas ner kom vi friska och välbehållna hem den 8 mars. Och det var i grevens tid! Den 14 mars gick Utrikesdepartementet ut med en avrådan om icke nödvändiga resor. Flygplan fick inte landa på flygplatser i Sverige och Danmark och resenärer "satt fast" på sina resemål utan att kunna ta sig hem. Vi kunde kallt konstatera att vi var nog några av de som varit ute och rest in i det sista....

Nu skulle det följa en helt galen tid som ingen någonsin skulle kunna föreställa sig....

Del III Swimrun Corona edition

Swimrun är helt klart här för att stanna. Snart kommer det att bli en erkänd sport och säkert inkluderas i sommar-OS. Konceptet är klart och det jag själv fick hitta på och göra för 7-8 år sedan finns nu att köpa färdigt. Swimrundäkter, dolmar, linor you name it.... 

Trots att alla distanser och klasser på Karlshamns sk:S båda tävlingsdagar var fulla så lyckades jag ändå få en startplats till både Triathlon olympisk distans och söndagens Blackwater Swimrun SuperRace. När jag kommit i mål på lördagens triathlontävling fick  jag klartecken att starta 16 timmar senare i swimruntävlingen. Då stod  min nyvunne Swimrunpartner sedan förra årets 2xU challenge, redo att starta med mig. 

Starten gick vid Långanässjön där också triathlontävlingen hade hållits dagen innan. Loppet startade med ca 1,5 km lättsprungen asfalt/grus och sedan följde 12 simningar och 14 löpningar på en två varvsbana. Det var grus, asfalt, stigar och gräsängar om vartannat. Det är första gången jag har gjort en swimrun på en varvbana och inte mig emot. Jag springer gärna varvbanor. Med tanke på att detta var den i särklass billigaste swimruntävling jag nånsin har startat i (600 kr/lag) så var upplägget med 2-varvsbana säkert ett lättare sätt att göra en så smidig tävling som möjligt. Hellre tvåvarvsbanor än långa svårarrangerade event som man får betala hutlösa startavgifter för. 

Hur gick det för oss då? Jodå riktigt bra. Vi hade inga större incidenter och alla dolmar brillor och annat som kan skapa problem funkade bra. Men trots att det var ganska varmt i sjön så blev min lagkamrat rejält nerkyld i simningarna under sista varvet (milen). Men hon kämpade och hade både kraft och energi för att hålla fart samtidigt som hon frös så hon skakade efter varje simning. Så här i efterhand så borde vi haft en ulltröja under dräkten. Man kan kanske tycka att det borde inte göra någon nytta när tröjan blir våt men det gör det. Det är ett lättare material än neopren att värma upp under korta löpningar mellan kalla simningar och det ger ett isolerande tunt lager.

Resultatet blev tvåa och sist i damklassen 😝och vi hade grymt roligt .

Tack Karlshamn triathlon och och Karlshamn SK Swimrun för att ni gjorde det omöjliga möjligt detta konstiga pandemiår. Det är nog den enda klubb som lyckats följa alla restriktioner och fått tillstånd att arrangera två så proffsiga tävlingar på en och samma helg.

Blackwater Swimrun kommer att bli en stor populär tävling, det är jag helt säker på. 

/Peace Love and Swimrun

Triss i Swimrun

Först kommer inget, sedan kommer inget och sedan kommer allt på en gång. 

Jag syftar förstås på se tre senaste veckorna då plötsligt tävlingar inte längre ställts in. Och av någon anledning verkar Swimrunarrangörerna vara de som lyckats få ihop Coronalogistiken och de som orkar lägga ner mycket jobb för bara 50 deltagare. 

Undertecknad är helt svältfödd på startskott och mållinjer denna säsongen så jag fick hålla till godo med vad som erbjöds trots att tävlingarna kom med bara en veckas mellanrum. Så först ut var Immeln Swimrun. Den var förstås full men jag lyckades få en överbliven startplats i sprinten. Immeln SR är en fin tävling som blivit större och större för varje år. Den går runt och i Immeln, sjön med sitt svarta vatten och steniga botten. Löpningen runt sjön går i typiska John Bauer skogar där man mycket väl skulle kunna föreställa sig ett och annat troll som sitter och metar fisk i sjön

Min lagkamrat gjorde sin första swimrun någonsin (förutom några träningar) så vi tog den korta banan. Och kort betyder fort så när det efterlängtade startskottet gick så var jag taggad (läs övertaggad) och min stackars lagkamrat trodde nog att tävlingen skulle avgöras på de 400 metrarna fram till första simningen. Typiskt mig.....Jag gjorde alla kardinalfel man bara kan göra. En pulsrusning utan att kroppen blivit riktigt varm och sedan ner i vattnet med en trång våtdräkt. Min lagkamrat fick lite känningar av SIPE ( Swimming induced pneumonia edema) redan efter några meters simning och vi fick sakta ner rejält. Därefter gjorde vi om och gjorde rätt. Det vill säga kom igång lite lugnare så att hjärta och andning kom i balans. Sagt och gjort. Vätskan som min lagkamrat hostade upp torkade och vi kunde öka farten igen efter ett par kilometers löpning in i tävlingen. Vi kom i mål nöjda och glada och kunde konstatera att sk "flytcalves" på vaderna INTE kunde ersätta en pull boy (dolme). Jag körde nämligen med dolme så som jag alltid har gjort och min laglamrat hade enbart calves med flyt. Skillnaden var väldigt tydlig. Vi konstaterade helt enkelt att dolmen är oumbärlig i swimrun.

En vecka efter Immeln var det dags för den andra tävlingen och den enda som var planerad sedan länge, nämligen Torekov Swimrun. Den går till största delen på Skåneleden och i havet utanför från Båstad till Torekov. En total sträcka på ca 25 km varav 4500 m var simning. Och jisses vilka vackra simningar i magiska salta, klara och fiskrika vatten. 

På denna tävlingen hade vi linan på hela tävlingen och båda hade pull boy. Och vilken skillnad! Nu var vi mer jämna och hade linan mest för att slippa hålla reda på varandra. När vi hade simmat nedanför Hovs hallar och tittade upp på de höga klipporna så var det som om man vill nypa sig i armen . Galet att befinna sig i det hav som man annars står uppe på klipporna och tittar ner i.

Efter Hovs hallar var det tyvärr jättesvårt att hitta de orangea skåneledsmarkeringarna. Tävlingsledningen sa att de inte fått lov att snitsla banan på natureservatet vilket gjorde det jättesvårt för oss att hitta. Det var väl okey så länge man inte kom från leden men missade man en markering så var det omöjligt att veta var man skulle börja leta efter en markering. Förutom den dåliga märkningen av andra delen av banan så var det en riktigt rolig och vacker swimrun. Första delen var lättsprungen och de flesta löpningarna var runt 2 km långa. Andra halvan var det mycket sten och stigar men ändå inte särskilt teknisk. När man till slut nådde Torekov sprang man igenom hamnen och ut för att simma den sista sträckan in till målet på morgonbryggan.

Om någon mot förmodan har orkat läsa ända hit tänkte jag skona er från ett ännu längre och traggigt inlägg. Så del tre i denna Triologi av Coronatävlingar ska jag vänta med att skriva. Det kommer att handla om en splitterny Swimruntävling som heter Blackwater Swimrun

Peace Love and Pullboys 

Löpning och handikapp.... Hur funkar det?

Igår var det äntligen dags för lite löpartävling. Inget stort men åtminstone ett klubbmästerskap. Och jisses vad jag har saknat de här små gemytliga löparloppen som nu för tiden är inställda. Även om jag jobbar med dom allra sjukaste Covid19 patienterna kan jag ändå tycka att det är lite konstigt att alla motionsevenemang ställs in. Det känns lite som att det som är enkelt att sätta stopp för, det gör man. Tex  olika former av motionslopp och friskvård. Det känns väldigt osannolikt att smittspridningen vid sådana tillställningar skulle vara särskilt stor. Dels ställer man inte upp i ett löparlopp om man känner sig krasslig och dessutom är alla dessa lopp utomhus. Kollektivtrafiken däremot.... Den är omöjlig att stopp för, så där får man stå och trängas... I ett litet, slutet utrymme, nästan på varandra.. Nej då tror vissa att man kan ta på sig ett munskydd när man åker bussen och sedan ta av sig det och lägga det i handväskan när man går av. För hur många spritar händerna innan och efter man tar på, och av sig ett munskydd. Och hur många vet hur viktigt det är VAR man är med sina händer på munskyddet. Det går inte att dra ett munskydd med händerna upp och ner från mun, näsa och till hakan...DÅ är det en stor risk att man får viruspartiklar i ansiktet. Antingen från sina händer eller från munskyddet. Jag anser att ett munskydd kan visst skydda både från smitta och att föra smittan vidare men det krävs att man vet hur man ska bära det och INTE MINST hur man ska ta det av sig! Vet man inte det så är det en större risk eftersom man är med sina händer uppe i ansiktet där man absolut inre ska få viruset. 

Nu har snillet spekulerat färdigt och går över till något som jag aldrig lär mig...Nämligen att det är så fasansfullt obekvämt att springa fort på tävling. Jag håller på att flåsa upp lungorna i halsen och hela munnen känns som en öken. Varför i herrans namn vill jag då göra det? Jo för det är så infernaliskt roligt. Och enkelt, eller tja.... enkelt och enkelt var kanske och ta i. För TA I det får man verkligen göra om man är som jag, sekundjägare. Men man behöver iallafall inte mer grejjor än ett par löpardojjor och tjockt pannben. 

Som sagt så var det en så kallad handikapptävling igår. Det innebar att förste man eller kvinna över mållinjen vann. Och så är det ju ALDRIG om man är kvinna på en löpartävling. Det är alltid en kille som korsar mållinjen först. Så bara det var kul. Hela tävlingen byggde på att man visste OCH var ärlig när man uppgav hur fort man trodde att man skulle kunna springa sin sträcka på. Och denna säsongen är det inte särskilt lätt att veta. Man har ju inga tävlingsreferenser över huvudtaget. Sedan spelar ju banprofilen en viss roll också. Så utifrån sin förväntade sluttid blev det en jaktstart. Det vill säga den snabbaste fick starta sist och jaga ikapp startfältet. Klubben hade till och med blandat alla distanserna så oavsett om man sprang 3 varv, 2 eller 1 varv så tävlade alla mot alla. Tävlingsformen funkade alldeles utmärkt till ett klubbmästerskap där både förste löpare över mållinjen prisades plus de som hade snabbaste tid av damer och herrar. 

Jag har sagt det förr... och säger det igen ...Löpare är ett enkelt folk. Ge oss en nummerlapp, en startsignal och möjligen en grillad korv i bröd och kvällen är räddad.

Peace Love and Löparskor 

Ivösjön

Stopp och belägg!

Ser ni något.....? Inte...? Nej, det gjorde inte jag heller...

Förstora bilden så ser ni att det finns en kedja uppspänd över vägen. Här kom jag nerför när jag tränade med cykelcrossen för två veckor sedan. Ca 2 meter innan upptäcker jag kedjan och det var alldeles för sent för att bromsa. Jag hann tänka att nu går det år h-vete. Och mycket riktigt ...Minns att jag försökte hoppa över kedjan med hela cykeln. Men om jag inte kan hoppa med cykeln någon annan gång så varför i herrans namn skulle jag kunna göra detta nu och dessutom 2 dm högt.... Nädå det blev som jag hann tänka. Det tog tvärstopp och cykeln fastnade i kedjan. Jag slog en frivolt tillsammans med cykeln och hann inte ens släppa styret. För att vara efterklok var det nog väldigt bra att både händer och fötter satt fast på cykeln ända ner i grusen för jag skadade mig minimalt... Jag blev mest rädd och förbannad.... Både på den som hade spänt upp kedjan och på mig själv över att inte ha uppmärksammat den. Jag fick loss cykeln och försökte känna efter om jag var hel. Det verkade okey. Min ena hand var illa sargad och hakan blödde. Satt en stund och tänkte att jag borde kanske ringa efter hämtning men till min stora förvåning funkande ju cykeln så jag trampade hem....

Men varför hänger man upp en kedja utan att märka den så att den syns? Kan väl kanske inte klandra någon ATT det hänger en kedja där, men varför inte hänga den med reflexer eller varningar så att den syns? Jag borde kanske inte heller ha cyklat där då sträckan ingick i Skåneleden och där säger man att man inte bör cykla. Det kan jag förstå men jag kom själv och det var en grusväg.... Det kan väl inte göra något att cykla på en grusväg...

Som grädde på moset säger försäkringsbolaget att glasögonskadan gäller inte om man har cyklat Downhill, MTB, Cykelcross eller BMX .... Jo jag tackar .... Men vad är ett par brillor när är allt annat är okey Så jag tackar någon annan för något mycket större än vad Länsförsäkringar någonsin skulle kunna betala ut 🙏

Love Peace and Cykelskor

Anti eller inte

Nu erbjuder mitt arbete all personal att göra en test för att se om man har antikroppar mot covid. Jag har ännu inte testat mig eftersom jag har haft 3 veckors semester och började jobba igår. Jag tänkte jag skulle göra testen under mitt pass inatt. Kan inte låta bli att tycka det är lite spännande... (är väl en yrkesskada) eftersom jag fick reda på att en av mina sjuksyrrekollegor visade sig ha antikroppar. Hon och jag vårdade samma covidpatient i början av pandemin. Givetvis hade vi all skyddsutrustning enligt konstens alla regler men allt gick så snabbt när kaoset började och det var otroligt rörigt. Vi gjorde vårt bästa utifrån det vi visste just då och med de förutsättningar vi hade. 

Min kollega var sedan hemma och dålig i influensaliknande symtom. Nu har hon antikroppar... Såklart skulle hon kunna blivit smittad utanför jobbet vilket jag alltid har hävdat som en betydligt större risk. Jag däremot har inte haft något annat än möjligen nässprayabstinens... Så tänk om jag har lite antikroppar... Det vore högst osannolikt. Men det skulle kännas lite som en hygglig vinst i detta coronaliv.. Att ha fått en släng av Coronaviruset utan att blivit sjuk. Det vore väl inte mer än rätt att få lite antikroppar, som tack för lång och trogen tjänst i andningskydd, visir, opmössa och skyddsrock. Men det förstås utan att bli sjuk.. För sjuk i Covid19 vill man inte vara, tro mig. 

Nej, man skulle kanske ta och köpa lite aktier i Astra Zeneca... Enligt media leder dom ju vaccinationsrejset. Så håll ut mina vänner. Snart kommer världens räddning. Och sen får någon se till att Kina sköter sina "papper" lite bättre. Både för mänskligheten och inte minst för djurens skull.

Inom sjukvården brukar vi prata om 4 H när det är tragiska krissituationer för patienter och anhöriga. Håll ut, Håll tyst, Häll i, Håll om. I dessa Covidtider har dessa 4 H nu istället blivit Håll ut, Häll i, Håll tyst och Håll avstånd 😊

Ta hand om er. 

Peace, Love and Löparskor 💛

Var ska sleven va....

....om inte i grytan.

Så för några veckor sedan när Mind triathlon utannonserade en triathlonhelg med namnet Skåne Runt var givetvis jag inte sen att anmäla mig. Tänkte inte så mycket på distanser och upplägg utan bara på att det här ska jag vara med på! Helgen skulle innebära fullt med träning där vi skulle förflytta oss från Bjärnum i Norra skåne, ner till Ystad, tillbaka på västkusten genom Landskrona, Helsingborg, Ängelholm innan vi till slut landade i Bjärnum igen. Detta med hjälp av tre grenar i dagarna tre... En äkta triathlonresa med andra ord. Hur skulle denna logistiken funka då, undrade man?? Men känner man Mia och Fredrik behövde man inte oroa sig. Dom är inte kända för att lämna något åt slumpen utan allt var planerat och noga genomgånget flera gånger om.

Så i fredags stod jag tillsammans med 27-28 andra vid sjön i Bjärnum iklädd våtdräkten för att börja denna resa med att simma första etappen i Möllerödssjön.

Det var inget konstigt, inget jobbigt utan bara den obligatoriska smaken av sjövatten som fick en vara säker på att detta skulle bli en triathlonhelg och ingen cykelutflykt. Efter simningen bjöds det på en hejdundrande frukost hemma hos Mia o Fredrik. Inte långt därefter satt vi på cyklarna för att cykla nästan ner till Ystad. Det var en etapp på ca 14 mil (om man valde den långa rutten). De flesta körde tempocyklar vilket jag också gjorde. Vi var överens om att hjälpas åt i klungan och bara ligga ner i tempobågen antingen längst fram eller längst bak efter att lämnat ett litet avstånd till klungan för att hinna bromsa vid behov. Det fanns både olika fartgrupper och två olika rutter att välja på. En lite längre och en som var raka spåret. Det skiljde dock inte så mycket, men var så bra uträknat att alla skulle hamna vid växlingen inför löpningen ungefär samtidigt varje dag.

Eftersom det var första dagen och jag var pigg så tänkte jag att är det någon dag jag ska cykla den långa rutten så är det dag 1... Sagt och gjort lång blev det och fort gick det...

När vi kom fram till växlingsdepån ca 20 km norr om Ystad så stod cirkusföljet där. Dvs det fantastiska supporterteam som transporterade alla våra väskor, cyklar, meckgrejjor mm och såg till att vi fick depåstopp med alla förnödenheter man kan tänka sig. Jag har aldrig varit med om maken till så mycket service.

Där gjorde vi ett snabbt byte till löparskor från våra packade löparpåsar (ungefär som om det hade varit en tävling) och sedan gav vi oss ut på skåneleden i ett böljande vackert landskap.

Det var nästan så man blev tårögd. Och tårarna berodde inte på det skav som höll på att uppenbara sig i " södra thailand " utan över tacksamheten av att fortfarande ha en kropp som håller för såna här spektakel .

Lagom till vi passerade Ystadskylten så började det att regna. Strunt samma tänkte jag. Springa kan man göra i alla väder. Men det var bara det, att det regn som började på fredagskvällen i Ystad slutade inte förrän vi var tillbaka i Bjärnum igen på söndagseftermiddagen.

Vi checkade in på hotellet på fredagskvällen och det var inte mycket mer tid än att äta och sova för att sedan gå på dag II.

På morgonen piskade regnetmot hotellets fönsterruta och vinden ven som om det vore höst. Jag hoppade över simningen och laddade istället för den långa cykelsträckan. Etappen sträckte sig från Ystad till Landskrona på superfina typiska skånska vägar. Tyvärr kom regnet även denna dagen och när vi stannade vid depåstoppet efter ca 10 mil var vi dyngsura och genomfrusna men men ingen hängde läpp. Löpningen på ca 15 km mellan Landskrona och Helsingborg gick på en av Skåneledens vackraste etapper med fantastisk utsikt över Öresund och Glimslövs backar

Löpetappen blev ju mest individuell men jag tror att de flesta hade sällskap av någon. Men trots det försvann en deltagare. Det visade sig att han hade tagit rygg på en löpare. Efter några kilometer när han frågade henne om hon visste var hotellet låg och hon såg ut som en fågelholk förstod han att hon inte alls tillhörde vårt ambulerande cirkusfölje.... Vid det laget var han långt inne i Helsingborg och förbi vårt hotell för natten. Han kunde tillslut göra sig hörd med hjälp av en lånad mobil och blev tillslut återfunnen och hämtad.

Ja det är tydligt att det är mycket som kan hända trots att det är bra planerat.

Dag III ställdes simningen in på grund av stundade regn. Därför gav vi oss iväg på cyklarna en timme tidigare för att kanske slippa någon timmes cykling i regn. Alla väskor packades in i vanlig ordning de två stora pickup:erna innan de sista etapperna skulle avverkas.

Mycket riktigt så kom regnet vid 12-tiden och alla var överens om att det kunde inte bli värre än dagen innan.. Dessutom var vi nog alla ganska tacksamma över att ha sluppit starta i Ironman 70,3 i Jönköping som skulle gått denna helgen. För är det något som är trist så är det att tävla i sådant skitväder.

När vi cyklat drygt 12 mil var vi framme i Göingeskogarna och sista löpetappen på 17,5 km fram till Bjärnum. Det var en fin sträckning på härliga skogsvägar i snapphaneland.

Om det regnade.....? Det spöregnade, men vad gjorde väl det? Mitt ute i skogen stod plötsligt ett äldre par som hejjade på oss och peppade oss till tusen. De hade fått nys om denna cirkusen av en händelse då cirkusdirektören Fredrik snitslade banan några dagar innan. De ville så gärna hejja på oss och hade tagit reda på när och var vi skulle passera förbi. Så där stod dom med tutor och hejjarrop... I ösregn... Vilka människor 💚Det visade sig senare att mannen hade kört vasaloppet 50 gånger och hade haft samma intresse av mjölksyra som oss. 

När vi till slut nådde cirkusmanegen i Bjärnum sprack himlen upp och solens strålar sken på oss.

Det var som om vädergudarna hade velat knäcka oss hela helgen... När detta inte lyckades och när sista triatleten kom till trädgården i Bjärnum så var det inte lönt för vädergudarna att piska på oss längre. Då fick vi belöningen av lite värmande solstrålar. Och belöning ska Cirkusdirektören Fredrik och hans högerhand Mia ha!!! Vilken fantastisk helg. Trodde knappt det var logistiskt möjligt för den lilla löjliga peng som vi betalade att ro ihop detta roliga arrangemang. Det  här är helt klart ett triathlonminne som jag lägger på en alldeles speciell plats i minnesbanken.

TUSEN TACK Mindtriathlon och hela supporterteamet för en galet jobbig och rolig helg precis i mitt tycke och smak.

Pandemi- och världen är stängd

Inte kunde väl någon tro att det skulle bli så här.... I januari hörde vi om Wuhan i Kina och om ett virus som spred sig som en löpeld. Men herregud det var ju i Kina.... tänkte jag. Det värsta som kunde hända i min lilla värld just då, var att jag skulle behöva ställa in min efterlängtade Thailandresa i slutet av februari. Inte kunde jag väl tro att hela världen skulle stängas några månader senare....

Coronavirus och Covid19.....

Det här kommer att vara en tid som vi aldrig kommer att glömma och kommer att berätta om till våra barn och barnbarn. Det blev en pandemi av det lilla virus som muterade från djur till människa i de omtalade djurmarknaderna i Wuhan i vintras. Man kan inte annat än att bli ödmjuk och inse att människan är fruktansvärt sårbar.

Vi åkte i alla fall till Thailand den 23 februari... Det var ingen avrådan från UD och det fanns bara 10 registrerade fall i Thailand när vi åkte. Det enda vi märkte under resan dit var att vi scannades för feber när vi gick av planet på flygplatsen i Krabi. Sedan var det inga som helst tecken på att Coronaviruset var i full färd med dödsjakt efter nya värdar att åka runt jordklotet på.

Till frukosten varje morgon på hotellet läste vi WHO:s statistik på nätet. Plötsligt en morgon dök det upp en smittad i Sverige. I Jönköping. Det skrevs att det var en kvinna som hade kommit i från Kina... Ingen fara tänkte vi....

Thailand höll sina 10 fall … Den 2:a veckan när vi var där fick viruset fäste i Europa. Norra Italien blev den plats där viruset verkade få härja fritt... Man såg klipp på internet från intensivvårdsavdelningar. Det låg patienter i bukläge på rad och jag tyckte det hela såg bisarrt ut, trots att jag är van vid den typen av sjukvård.

 4 veckor senare stod jag själv i likadan skyddsutrustning och vårdade Covid 19 patienter på mitt jobb hemma. Pandemin var ett faktum och på sjukhuset där jag jobbar blev det plötsligt bråttom. Pandemiplan kom på papper, lokaler upprättades som tillfälliga IVA avdelningar för Covid19 patienter och personal från operation, narkos och andra avdelningar kom till oss för att assistera IVA sjuksköterskor och IVA Undersköterskor. Bara några dagar senare var vi redan uppe i stadium 3 i pandemiplanen.

Det var som en bisarr dröm.... Det kom en virussjukdom som vi inte kan lindra, ej bota och inte veta hur den utvecklas och inte fullt ut heller hur den smittar. Det blev totalt besöksförbud på sjukhuset, tält utanför akutmottagningen sattes upp och alla jobbade massor och var i ovisshet hur långt det här skulle gå.

På Covid19-intensiven jobbar vi i skyddsutrustning såsom opmössa, andningsskydd, visir och långärmad skyddsrock. Det är varmt, det är svårt att se och nästan omöjligt att kommunicera. Och bristen på andningsskydd gör att vi helst ska jobba 4 timmar i sträck i samma skydd utan att byta. Arbetgivaren delar ut vätskeersättning för att vi inte kan dricka på 4 timmar. 

Det är en förfärlig arbetssituation men framförallt är det en fruktansvärt sorglig tid. Vi sliter och gör allt vi kan för patienternas tillfrisknande men viruset leder. Viruset slår urskiljningslöst och framförallt så slår det på hela mänskligheten samtidigt. Vi har ännu ingen chans att hinna med att få immunitet för att ha lite kraft i en närkamp.... Därför ska vi inte utsätta oss för närkamper. Det är det enda vi kan göra i nuläget. Låta viruset smyga sakta, sakta i väntan på att ett vaccin är framtaget.

Men trots att jag arbetar mitt ibland smittohärdar så känner jag mig trygg. Jag är ju ordentligt skyddad på jobbet och på fritiden är jag mest hemma. 

Jag är otroligt tacksam för att inte ha någon i min närhet som är hårt drabbad. Jag tänker på alla de äldre som inte kan gå ut och träffa sina barn och barnbarn. Och jag tänker på alla de patienter som kämpar för sina liv. På de anhöriga som inte får lov att vara vid sina barns, föräldrars eller mor-och farföräldrars sjukbädd för att trösta och hålla händer. Det här är en JÄVLA sjukdom. Ett JÄVLA virus! 

Så snälla ge inte efter än... Vi måste fortsätta att hålla distans. Det är vårt enda vapen mot detta sluga förrädiska coronaskitvirus.

TA HAND OM ER DÄR UTE! MEN GÖR DET PÅ AVSTÅND ;-)

Finns inga dålig väder....

eller....
Jo men såklart finns det dåliga väder, och i synnerhet dåliga kläder. För ska man hålla på att träna cykling på vintern så är kläder och skor A o O! Denna vintern har varit en katastrof när det gäller vinterväder men suveränt bra för cykelträning utomhus. Jag har inte behövt ställa in en enda gång pga snö eller is. Vad cyklar man på då om man som jag inte vill cykla svåra tekniska MTB spår? Jo cykelcross, Gravelbike eller som jag, på en superlätt MTB med hårt pumpade däck och med bra utväxling. Då kan man hålla sig på grusvägar, skogsvägar, banvallar och asfalt så att farten inte ska bli för hög och därmed också temperaturen inte för låg. Men också för att få motståndet (watten) i pedalerna så att träningen blir likvärdig sommarcyklingen.
Vad cyklar man i då? Jag cyklar i långa vintercykelbyxor, ullstrumpor, vintercykelskor och termo skoöverdrag.
På ovankroppen har jag merinoull längst in. En långärmad funktionströja med lite flossad insida, en vindtålig vinterjacka som jag egentligen köpt för längdåkningsskidor och en reflexväst. Om det är under 5 plusgrader och blåsigt har jag en buff i halsen som jag kan dra upp under hjälmens hakband.
På händerna har jag GribGrabs vintervantar.

Jag fryser i princip aldrig om kroppen men fötterna är en katastrof.....

Temperaturen mellan tårna direkt efter en helt vanlig vintercykling :-o

Kvällscykling på vintern är faktiskt mysigt och beroendeframkallande

Om det nu hade blivit en vinter här i skåne så skulle jag köpt ett par uppvärmda sulor. Det måste ju helt klart vara melodin. Inte billiga men säkert värda varenda krona. Man kan till och med styra dom med en app i telefonen. Det ni... ;-)

/Peace Love and Cykelsulor

Grått nytt år

Nu har det minsann blivit ett nytt decenium. Det har blivit 2020.... och årets datum är jättesvårt att skriva i siffror. Prova själv. Det som har varit århundradets siffror i 20 år är nu även årets...Det som ska stå först ska nu stå sist... Men om någon vecka sitter det… Det som inte ändrades efter nyår är detta otroligt gråa väder vi har här i skåne denna vinter. Jag har faktiskt aldrig upplevt en så här mörk höst. Jag tycker ändå att jag brukar kunna ta tillvara på dygnets ljusa timmar. Mycket på grund av mitt yrke som sjuksyrra. Mina arbetstider sträcker sig nämligen dygnet runt vilket. Det innebär att jag också kan vara ledig när som på dygnet och borde kunna ta till vara på ljuset. Men denna vintern är en enda skymning.

Ja, ett grått nytt år är det sannerligen... men åtminstone inga nya gråa hår... tror jag. I och för sig ger jag inte håret så många chanser att bekänna färg så jag kan ju inte vara helt säker...

Skitsamma… grått är flott.

Och nu när det nytt år är det läge för lite eftertänksamhet. Jag har för en gång skull ett nyårslöfte. 2020 ska bli året då jag ska sluta skjuta upp saker. Jag ska inte bara strunta i det jag går och tänker på att jag vill eller borde göra. Det låter kanske klyschigt och flott men i själva verket handlar det om att få saker gjorda. Som tex städa och sortera, köra till tippen mm mm..... Men visst …. det finns ju även lite roligare saker än att fixa i våra garderober som jag ska göra.
Träningen kommer dock att bli lite tvärtom kan man säga... Den brukar jag nämligen aldrig skjuta upp. Nyårslöftet kommer att innefatta att ett o annat pass läggs på hyllan till fördel för garderoben...
Nyårslöften brukar i och för sig inte kunna hållas så länge...Men förhoppningsvis hinner jag de roliga projekten innan jag bryter löftet och faller tillbaka till mitt gamla mönster och struntar i garderoberna..