En blandning av sött och salt.....

Antingen är det sött, eller är det salt. Helst också jättefett. Men mest av allt är det i överflöd....Jag pratar om julmaten förstås...Inte undra på att man går och törstar efter vatten hela tiden! För överflödet innebär ju att man får leva på julmaten några dagar efter julafton också. Men måste man äta julmat då? JAPP! Är det jul så är det. Traditioner är inget man ruckar på i vårt hem :-) Det spelar ingen roll om man tycker att Risgrynsgröt är äckligt för är det julafton så äter man Tomtegröt, Punkt Slut!!
Njaaa.....jag får locka en och annan med att stoppa en mandel i gröten och därtill ett åtråvärt pris till den som hittar mandeln. Så det brukar trots allt sjunka rejält i grötskålen på julafton trots att alla är proppmätta efter sillar, skinka, grönkål och köttbullar och mycket mer.

Nu när det är en "annan dag" och inte julafton längre så går jag på sockeravvänjning. Jag måste ta kontroll över sockersuget igen! Så jag har tagit hjälp av en av Linns julklappar! Det är en godisautomat som matas med en polett och då har man EN MINUT på sig att hämta upp en pralin med gripklon! Det är svårt....mycket svårt....men det finns många poletter och jag är inte känd för att ge upp så lätt... ;-)

YES!!!Jag fick den!!

Kulmen är nådd! Nu kan det bli jul!

I fredags,var jag på stan och handlade en del julklappar och fixade med alla andra tusen grejer som ska ordnas med, innan dagen D. Bland alla andra stressade människor träffade jag en vän och blev stående en stund för att prata. Plötsligt hör jag mig själv säga: "-nej det är ingen mening att stressa, det blir jul iallafall"  och "-folk stressar så onödigt mycket inför julen" . En halv sekund efter ovan sagda  meningar tänkte jag : "herre jisses vad är det jag säger?? bara hon inte märker att jag är en av dom som far runt som en skottspole ända fram till Kalle Anka, på självaste dopparedan!!"

Så nu står jag här dan före dopparedan och inser att det gick ihopa sig i år också. Allt är fixat. På bekostnad av en viss stress såklart....OCH alla mina bisqottiS som bakades häromkvällen.. Hur det gick till? Jo, 60 Bisqottis bakades i torsdagskväll och DE fick stå kvar i ugnen för att torka under natten. På fredagsmorgonen skulle skinkan griljeras.....och jag hade förstås glömt vad som fanns i ugnen och vrider på den på 250 grader! Det blev 60 SVARTA Bisqottis rakt ner i soporna! Jo då så att......Försöker intala mig att det blir JUL, utan Saffransbisqotti!!

Jag gillar ju Julen (inbillar jag mig iallafall...), men efter att en god vän skrivit på Facebook att hon ville hoppa över HELA december så kan jag nog förstå den känslan. För ibland blir det lite mycket....Det är lätt att glömma att det viktigaste av allt är att vi är tillsammans och ger av oss själva till varandra! ( Klokt, eller hur?? Det ska jag komma ihåg till nästa år när julklappsinköpen står som ett stort orosmoln över huvudet .......)

Nej, nu struntar jag i julbestyren och ger mig ut på en meditationsrunda i den gröna skogen. Någon snö har vi inte i sikte och julkänslan finns iallafall inte utomhus utan den bor inom oss...

ÖNSKAR ALLA EN RIKTIGT GOD JUL 

OCH VA RÄDDA OM ER DÄR UTE!!

Coasteering Ystad - Simrishamn

Så här en dag efter Coasteering har jag träningsvärk i allt från tummar till ben! Det var en otroligt häftig upplevelse att ta sig fram längs med kusten på platser som jag aldrig har satt min fot på.

Men för att göra en lång historia ännu längre så började det så här:

Jag och Lotta var på plats i Nybrostrand kl 08:30 och hämtade ut kartan och koordinaterna. Alldeles för sent med facit i hand! Det var otroligt stressigt att hinna få in alla koordinaterna på kartan innan starten gick klockan 9. Kartan var stor och stel! Säkert 60 x 60 cm. Det var anledningen till min träningsvärk i tummarna.....
När klockan var 9 for vi iväg med alla våra prylar lite på sned. Vi var förståss väldigt angelägna om att inte släppa gruppen redan innan start så vi fick rätta till allt samtidigt som vi sprang. Kanske var det en av anledningarna till att Lotta råkade trampa snett och fick en stukning redan efter någon kilometer. Fanken oxå! Hon fick rejält ont och jag såg i ansiktet på henne att foten nog inte skulle hålla hela vägen. Men hon kämpade på i den tuffa terrängen ute på Kabusa skjutfält och Kåseberga. Som den lekman jag är inom orientering, så kan jag ju tycka att orientering på så stora och öppna fält som landskapet är därute, kan ju inte vara så svårt. Men tji fick jag! Den svåraste orienteringen var just där. Det var mycket få riktmärken. Och osäkert om vissa kontroller satt nära vattnet eller uppe på branten.

Om någon inte har varit vid Kåseberga så kan jag berätta att, dom branterna tar man inte sig upp- och nerför var som helst och det tar rejält på krafterna om man behöver göra det några gånger extra.

Kåseberga hamn

Ale Stenar

Mellan kontroll 2 och 4 var det ett backpris. Kontroll 2 var uppe på höjden, kontroll 3 ca 300 meter rakt nedför branten vid vattnet och 4:an var samma som kontroll 2:an. Hade man tappat fästet där hade man troligen inte stannat förrän man hamnat på stranden igen. Efter Kåseberga började våra orienteringsbekymmer. Kontroll 9 hette "trädet vid branten". Jag och Lotta valde att ta vägen nere vid vattnet och där nere insåg vi att vi kanske skulle varit där uppe..... Men hur i herrans namn skulle vi fatta vilket träd det var?? En kille som vi hade haft följe med ett tag befann sig mitt i branten vid ett träd och letade. Men ingen kontroll där. Han bestämde sig för att ta sig ner men tappade fotfästet och rasade ner som en lavin utmed kanten. Det såg otäckt ut och jag trodde för någon sekund att han skulle slå runt och hamna med huvudet neråt. Som väl var kasade han med fötterna först och klarade sig oskadd. Vi tog oss upp för branten alla tre igen och däruppe var vi 99% säkra på att vi stod på rätt punkt. Koordinaten var precis på hörnan av en smal skogsremsa.


"Trädet branten"
Koordinaten var ungefär vid det första E:et i Skåneleden

Där fanns ETT träd vid branten som vi snurrade runt och letade vid, men INGEN kontroll! Efter mycket tid där så bestämde vi oss för att fortsätta och strunta i kontrollen. Därefter var det några kilometer till nästa kontroll och då började nästa bekymmer. Ja, inte hitta till koordinaten då, utan hitta kontrollen!! Kontrollen hette "Bron" och vi hittade den men ingen stämpling. Sprang till en annan bro men ingen där heller....Åter tillbaka vid den första bron som vi faktiskt var ganska säkra på var rätt bro! Men var sjutton satt stämpeln. När vi kom fram där igen stod det en funktionär där...och då förstod vi att den måste vara där!! Kontrollen satt UNDER bron! Och den såg man inte förrän man hade klättrat in under bron på glashala stockar och med bäcken minst 2 meter under! Ärligt talat tror jag aldrig att vi hade kommit på tanken att klättra in där och leta om vi inte hade fått en liten hint om att den kanske kunde vara där.

Sandhammaren

Efter Kåseberga kändes det som att vi hade den jobbigaste terrängen bakom oss. Men Lottas fot blev bara värre och värre. Och jag tror att hon sprang på "övertid" redan där eftersom hon inte ville lämna mig "in the middle of nowhere". Samtidigt som jag så gärna ville att vi skulle komma i mål båda så ville jag få henne att förstå att det är ju inte värt vilket pris som helst. Skulle hon bryta så skulle jag fortsätta så långt jag kunde, så hon behövde inte känna att mitt genomförande hängde på henne! I Sandhammaren "kastade Lotta in handduken". Och jag blev såklart jätteledsen för hennes skull! Men jag försökte stötta henne i sitt beslut och jag lovade att göra ett uppriktigt försök att fortsätta.

Mellan Sandhammaren och Borrby Strand var det en häftig löpning. Jag valde att springa på stranden alldeles nära havet som nästan lyste medelhavsgrönt.

Borrby

Men det blev ju såklart väldigt väldigt ensamt utan Lotta så nu var det en kamp om att fortsätta trots allt. Jag vågade inte titta på klockan men solen hade vänt neråt igen så klockan måste varit efter lunch! Maxtiden var satt till 7 timmar och det skulle innebära senast kl 16:00 i mål i Simrishamn. Att jag hade familjen och Lotta som supporters i hamnarna var mina glädjeämnen dessa tre sista ensamma milen. Och visst var det fantastiskt fina sträckor mellan Löderup, Skillinge och Brantevik. Men det var långa löpsträckor mellan stämplingarna här, vilket gjorde att tröttheten gjorde sig tydligt till känna. I alla hamnarna var det kontroller. Och de kontrollerna hette förstås "piren". Men det var bara det, att alla hamnarna hade ju för sjutton flera pirer! Det var bara att välja en, för det var helt omöjligt att veta vilken pir kontrollen skulle vara på! Och hade jag 50% chans så nog sjutton valde jag fel pir först!


I hamnen i Skillinge fick jag fylla på min vätskeblåsa och där stoppade jag också i mig en Lussekatt. Mmmm det smakade gott. Men det blev fort kallt så det var till att snabbt fortsätta för att hålla värmen! Helst innan tanken på att sätta sig i den varma bilen och åka till Simrishamn istället, blev för stark.
Strax innan Brantevik var jag sjukt trött! Men där stod dom ju igen... FAN klubben :-) Åh jag blev så glad så nästan kunde börjat gråta! Linn sprang med mig ut på piren för att leta kontrollen och hennes pepp fick mig stark. "Åh vad stark du är Mamma" "Du är bäst" "Kämpa på sista biten nu!". Och jag tänkte att har dom nu följt mig under så många timmar så ska jag banne mig ta mig i mål!

Mellan Brantevik och Simrishamn var det ca 5 kilometer och jag försökte verkligen välja fågelvägen! Jag orkade inte med några omvägar! Åh vad jag längtade till Marint centrum i Simrishamn. Det hade blivit riktigt mörkt nu och klockan tickade på. Skulle jag hinna stämpla i mål innan 7 timmar....6:57, 6:58 Var sjutton var byggnaden?? Nu såg jag den, och grusparkeringen! Spring spring spriiiing!! Stämplade in 34 sekunder över maxtiden! Attans......

Det var ett kul och minst sagt annorlunda lopp. Det hade förstås varit ännu roligare om Lotta inte hade skadat sig och  behövt bryta. Det var bara 13 av totalt 25 som kom till start och det var nog 2-3 som bröt. Coasteering var definitivt jobbigare än vad jag hade trott och orientering var vad jag hade förväntat mig. Det vill säga busenkelt att göra fel!

Och förutom loppet har jag fått ännu en ny erfarenhet.....Nämligen att komma absolut sist i mål och dessutom när funktionärerna tröttnat för längesen på att vänta in en sån slöfock som jag ;-)

Ljus(i)huvudet

Idag, på självaste Lucia, har det gått upp ett ljus för mig! Jag har insett att imorgon kommer jag att starta i något som jag inte riktigt har kontroll över. Hmmmm....det där med karta och kompass verkar förvisso ganska kul, men jag vet att det är sjukt lätt att komma på fel spår! När vi var på Kullaberg för några år sedan och sprang Ladonia Mountain Trophy minns jag speciellt en kontroll på slutet som vi höll på att snurra runt hur länge som helst! Då ville jag bara sätta mig ner och böla som en trött och grinig treåring. Och då var det ändå ett proffs som var kartläsare (dvs inte jag.....)
Men det ska bli kul imorgonpå Coasteering Vi gör ett försök att ta alla kontrollerna. Och skulle vi missa någon stämpling så lovar vi att inte hänga läpp för det. Kommer vi i mål har vi iallafall fått ett rejält långpass i benen.
Ryggan är packad med sportdryck turbogel, hemmabakade snickers och lussebullar. Nu är vi rustade för en tur längs med en av de vackraste kustremsorna i Sverige!

Sven tog mig med storm!

Så var det dags igen! En ny storm och nytt strömavbrott! Men jag hade ju bestämt mig för att springa stafett i torsdagskväll! För stafett betyder ju: EN löpare bort= inget lag! Så så fick det bli! Kunde dom andra komma dit så kunde väl jag.....!? Så jag trotsade alla varningar och gav mig ut på vägarna. Stormen skulle ju inte kulminera förrän mycket senare på kvällen.
Väl framme i Råby var inte vindarna så farliga. Och jag tänkte att det här kommer att bli kul! Det kändes ju löjligt att varna för dessa små vindputsarna!? Luciastafetten är en årlig tradition för klubben och vi brukar alltid få ihop flera lag, trots att man in i det sista får kasta om och pussla ihop på grund av att folk ofta är förkylda vid denna årstiden. Sträckorna är korta. 1600 meter, men ack så jobbiga!! 1600 meter är fruktansvärt långt när man drar på sig mjölksyra under de första 400 metrarna! Jag skulle springa 1:a sträckan i Damlaget och av naturliga skäl (!) så var startfältet inte så stort. Det var ju bara dom mest inskränkt... eller jag menar inbitna löparna som var där denna blåsiga kväll......:-)
När det är stafett så har nog de allra flesta en tendens att springa över sin förmåga. Så också JAG...När startskottet gick så for alla ut ur ridhuset (det är start, mål och växlingar i ett ridhus), och jag tänkte att: "-vem som helst får vara sist men INTE JAG!!" Shit.....innan jag hade kommit till gaveln på utsidan av ridhuset kände jag att benen blev som spaghetti. Men jag lyckades på nåt vis få tillbaka lite kraft i benen och springa på hela rundan och sedan lämna över ansvaret till nästa dam! Jag hade en vila på 10-12 minuter innan det var dags att ge mig ut på en sträcka till för ett annat lag. Under dom minutrarna började det att hagla och Sven meddelade bestämt att han hade kommit. Det dånade på utsidan och lamporna i ridhuset började att svaja och blinka. Det kändes sannerligen inte lika roligt att ge sig ut från ridhuset denna gången...Och DET VAR DET INTE HELLER! För där ute piskade nu haglet i ansiktet och Sven försökte slå undan benen på mig.Vilken otrolig skillnad i vindhastigheten det blev, bara på några minuter!
Men ingen blåste bort och alla de som ändå hade tagit sig dit belönades med många priser! Vi gick hem med en brandvarnare och en handduk. Tack för det!

Denna stormiga natt spenderade jag för säkerhetsskull på sjukhuset. Inte för att jag var sjuk, utan för att jag skulle infinna mig där och arbeta kl 0645 på fredagsmorgonen.
Med det beslutet kändes det iallafall som att jag hade tur (?) när jag tänkte ;-) Huset hemma stod mörkt redan klockan 20:00.....

Rebus

 

 

Nu börjar jag allvarligt inse att det är inte bara benen som kommer att få det jobbigt på Coasteering om två veckor!! Hjärnan kommer också att få arbeta hårt!! Det kommer inte att funka att bara "borra" ner huvudet mellan axlarna och "köra på" när tröttheten kommer på besök.....Om något knäcker oss nånstans mellan Ystad och Simrishamn så är det nog inte benen, utan vår (o)förmåga att läsa kartan .....

Men det kommer att bli väldigt spännande. Jag övar mig, åtminstone teoretiskt, med att läsa kartan och använda kompassen. Jag har fått reda på en del grundläggande.....Bland annat att jag hela tiden ska följa med på kartan och försäkra mig om att jag verkligen är där jag tror jag är...!? Och att först ta ut riktningen på kartan, och sedan orientera kartan i norr.

Och sedan var det en liten detalj till. Nämligen koordinaterna. Vi kommer att få ca 20 sifferkombinationer, koordinater, som vi själva ska ta ut på kartan innan start och där kommer kontrollerna att finnas. Så redan där kan det gå snett....Har vi inte tagit ut koordinaten rätt så .....ja, ni förstår själva. Många moment som kan gå fel!!

Hörde jag GPS....?? Nix, ej tillåtet ;-)

 

 

 

 Javisst ja! Rebusen! Någon som kan??

 

Urusel på vardagsmotion!

Ja, för jag gör sannerligen inte många knop emellan mina träningspass. Jag går ut till bilen, kör dit jag ska, parkerar gärna nära mitt mål och gör samma sak hem igen. Jag cyklar inte till vardags (mest på grund av att jag bor och jobbar som jag gör.) Jag är till exempel aldrig ute och går, mer än när jag går shoppingstråket på stan eller i mataffären. Mitt jobb är visserligen inte helt stillasittande men jag är definitivt inte uppe på benen i 8 timmar.

Jag är helt enkelt superdålig på att vardagsmotionera! Men jag tar de små chanser jag får! Det vill säga: jag tar alltid trapporna istället för rulltrappor eller hiss och..... Hmmmm ja det var väl ungefär det :-) . Som sagt jag är usel på vardagsmotion.

Så ni som cyklar till jobb, buss eller nåt annat varje dag, fanken vad ni är bra! Och så mycket bra ni gör för kroppen utan att kanske tänka på det! Eller om ni har ett jobb där ni står eller går den mesta delen av dagen. Det blir många kalorier av det! Och till oss andra: Vi får helt enkelt ut i löparspåret och kompensera vår avsaknad av vardagsmotion! Tjoho!!!

Livet före och efter

Ända sedan jag blev mamma första gången har jag alltid hävdat att människovärlden i vår tid är inte gjord för att ha små barn! Se bara på hur vi möblerar i våra hem. Grejor, pidestaler, lampor och annat pynt har vi i precis lagom höjd för en nyfiken liten bebis som precis har lärt sig att man kan förflytta sig själv från A till B (och till CDEFG och om igen......)?! Det finns mängder med sladdar att dra i som i andra änden kan sitta fast i något jättetungt och som inte alls lämpligt att få i huvudet. För att inte tala om varma kaminer som vi eldar i som är jättemysiga och veden som är god att tugga på och inte alls så passande att svälja en flisa av....
När jag själv blev förälder första gången hade jag under nio månader gett mig sjutton på att JAG skulle minsann inte ändra på något i mitt liv bara för att det skulle komma en bebis i tillvaron. Nej, jag intalade mig OCH min omgivning att allt skulle minsann komma att vara precis som vanligt! Bebisen skulle anpassas in i våra liv och inte tvärtom......
Tji fick jag.................
Hur tänkte jag egentligen................?
Hur kunde jag bara få för mig att allt skulle vara som vanligt..............?
NEJ, LIVET blev helt omtumlande och upp och ner i samma ögonblick som mitt första livsverk såg dagens ljus för 13 år sedan!
INGENTING kommer någonsin att bli som det var innan man blir förälder!
Det var total LYCKA att bli mamma, men också en kamp om det som jag hade bestämt mig för! Livet skulle ju vara som vanligt....Denne lille krabat skulle minsann inte komma här och styra och ställa! Det var ju vi som var föräldrar...Vi visste bäst! (NOT!!!) och vi skulle bestämma! Detta ledde till att jag ofta försökte få honom att sova när JAG hade bestämt att han skulle sova.....Jag vaggade och vyssade timme ut och timme in med en pigg bebis i famnen. Med ett resultat att jag tillslut fick ge mig och tiden som jag hade lagt ner på att försöka få honom att somna var utkastad till ingen nytta. Middagar skulle ätas precis som vanligt. Lite extra fint när det var helg, lite tända ljus och mysigt. Och nog sjutton skulle Noa också ha mat just då! Vilket såklart ledde till middagar som man antingen turades om att äta eller med en fot vaggande på babysittern för att vinna lite tid under tiden man kastade i sig maten innan man skulle amma. Att gå på stan med en bebis i vagnen hade jag föreställt mig vara rena rama "Eriksgatan". Folk skulle hylla mig och titta ner i vagnen och säga "-Åhhh vilken guldklimp"......Jodå, folk sa "-åhhhhh" men också "- hmmm han är kanske lite hungrig" när han högljutt visade att där nere ville han minsann inte ligga. JODÅ Noa gillade visst att gå på stan, det var väl bara det, att antingen var han var för varm, eller hungrig, eller ville han inte ligga i vagnen. Nej mycket hellre sitta på min arm och titta på allt folk som plötsligt fanns runtomkring....Denna lille kille gjorde allt för att ta över våra liv! Mitt hjärta hade han redan tagit över. Men mitt liv....nja det tog lite längre tid!
Jag tror att det tog nog ett år innan jag gav med mig. Eller insåg att allt skulle bli mycket lättare att vara förälder om man rättade in sitt eget liv efter det lilla liv som som hade slagit ner som en bomb i tillvaron. 4 år efter denna lille krabat hade kommit och fullständigt rört om i mitt liv så kom mitt nästa Livsverk! En liten tjej som blev min chef  redan från dag 1och något år fram! (ja....nästan iallafall.....) Det var iallafall mycket lättare att anpassa sig med en insikt att allt går inte enligt regelboken. Varje nyfött liv är en individ och man får anpassa sig som förälderi början. Efter ett par år, lagom till den första trotsåldern, så får man dock vara väldigt noga med att ta tillbaka chefskapet igen!!
Att bli mamma är ett helt omtumlande skeende i livet. Det är som att det finns "ett liv före barnen" och "ett liv efter"! Livet med barn ger mig så otroligt mycket! Jag skulle aldrig någonsin vilja ha "livet före barn" tillbaka! För ett liv med barn är fullt med glädje, kärlek, oro, små problem, stora problem, ständig sysselsättning och lycka!

Varför

Så obarmhärtig Moder Jord kan vara....Går det egentligen att föreställa sig en vindhastighet på över 250 m/sekund? Nej, jag tror inte det...
Men bilderna talar sitt tydliga språk. För när man ser denna fruktansvärda förödelse och lidande människor så förstår man vilken ofantlig katastrof som har drabbat Filippinerna.

Fruktansvärt sorgligt.....
och dessutom pinsamt att vi gjorde en så stor grej av vår löjliga "Simone" för några veckor sedan! Den stormen liknar ju en havsbris i jämförelse med denna supertyfon. Jag ska aldrig mer klaga när det stormar och strömmen går! Huset kommer ju iallafall aldrig att blåsa sönder!

Jag citerar en klok gammal björn:

"Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar"

                                                                                              Nalle Puh

Coasteering-Nytt svettigt äventyr

För säkerhets skull piffar jag upp tillvaron med ett nytt litet äventyr i mitten på december. Det är ett ultralopp som går längs med kusten mellan Ystad och Simrishamn. Det heter Coasteering och innebär att man följer kustlinjen antingen på land eller i vattnet (?) med karta som hjälpmedel....Hujeda mig....! Karta?! För säkerhetsskull tar jag med mig Lotta "Järnviljan" så vi får slå våra kloka huvuden ihop. Också får det helt enkelt bli en ny snabbkurs i att läsa karta och och använda kompass.

I bästa fall (det vill säga om vi klarar navigera rätt) så ska sträckan vara 46 km, men vi räknar kallt med att vi får några bonuskilometrar. Och med tanke på årstiden så blir det nog endast förflyttning på land. 

LÄNK till Team Create:s Coasteeringlopp

Jag lyckades inte....

Nej, jag klarade inte att motstå frestelsen att åka ner till Österlen och springa halvmaran på Österlen Marathon igårkväll. Förkylningsviruset gjorde vad det kunde för att hindra mig men NIX jag drog det längsta strået och åkte till slut ner tillsammans med Järnviljan och sprang halvmaran mellan Gärsnäs och Borrby. Dumdristigt, ja kanske....men förkylningen sitter i alla fall inte i halsen och det var ju "bara" halva sträckan och jag kunde ju ta det lugnt.....

 

Lotta Järnviljan och jag innan start

 

 

 

Så vi stack ner till Simrishamn tidigt igår eftermiddag och efteranmälde oss. Vi hade varken vett att vara nervösa eller för den delen lyssna på instruktionerna med tex överdragspåsar, vägen till stationen och allt annat som vi kanske borde ha hört. Nej, vi satte oss på ett café i hamnen istället och laddade med pannkakor och massor med kaffe tills tåget till Gärsnäs skulle avgå.     

 

 

                                                                                                                

Utsikten från Café Kajen

 

Efter en tågtripp på 10 minuter så var vi framme i Gärsnäs och vi hade en knapp timme på oss innan starten gick. Då skulle de vanliga ritualerna gås, igenom plus några till, eftersom detta något annorlunda lopp krävde en del nödvändiga accessoarer. Pannlampa och reflexväst och lite ljusslingor hängde vi på oss. Inte undra på att man kände sig laddad med alla dessa batterier som man hade på sig...

 

 

Och när vi till slut hade hamnat i rätt fålla så fick vi en kort raceinfo om hur vi skulle springa de första 200 metrarna....Hmmmm det lät ju lite konstigt att det skulle vara så svårt att hitta redan där!??Men orsaken till det var att halvmaralöparna skulle ta en loop inne på fotbollsplanen innan vi gav oss iväg för att jaga marathonlöparna. Banan var ju kontrollmätt i år så det var väl den lilla sträckan som behövdes för sträckan skulle bli exakt 21097,5 m !

Ljusslingan gjorde succé!

Det var otroligt häftigt att se detta pärlband av pannlampor, reflexer och ljusslingor som satt på de löpare som sprang på nattsvarta vägar mitt ute på den Österlenska slätten. Det var en helt annan upplevelse i år än på förra årets premiärlopp. Banan gick längs med mindre vägar och på sparsamt trafikerade landsvägar. Det fanns några, lite sega, backar, men igår var det iallfall ingen vind att tala om.
Första större byn som passerades var Hammenhög och där hade nog "alle man gått ur huse"! Det var ju nästan så man trodde att man sprang Stockholm Marathon! Tack all publik som hejade fram oss! Vilka hjältar dom var som stod där en lördagkväll och väntade på oss galna inbitna löpare! Vid ca 14 km sprang vi precis vid sidan om Glimmingehus och det var häftigt att skymta konturerna av denna gigantiska borg i mörkret. Även där var en del publik och banans andra vätskekontroll.
Jag hade många löpare runt mig de första 15-16 kilometrarna och det var lätt att få sällskap. Sista biten var det dock en del ensamlöpning men aldrig så länge så att jag behövde bli mörkrädd.....(mina batterier i pannlampan var nämligen urdåliga!)
Framme vid halvmarans målgång i Borrby var det feststämning igen. Mycket folk och mycket hejande! Det var ljusarrangemang av alla de slag och riktigt "höstmysigt". Men trots att det var så mycket folk som kunde visa vägen så blev nog alla löpare lika förvirrade om hur de skulle springa när målet närmade sig. Jag vet inte om man kan skylla på dålig skyltning eller att det helt enkelt är så att efter 21 km är inte hjärnan riktigt vid sina sinnes fulla bruk och allt syre har ramlat ner i benen....
Det var skönt att komma i mål och förlusta sig vid det fantastiska gottebord som hade dukats upp efter mål (eller innan (!) vilket var lite förvirrande, även det....!)

 

Lotta "Järnviljan" efter målgång på halvmaran. Fräsch som en nyponros! Hon hade säkert lätt kunnat fortsätta till målet på hela maran.

 

Frihetsgudinnan (Anna) vid halvmarapasseringen. Hon valde att springa hela maran! 

 

 

En pizza på Apotekarens trädgård satt fint efteråt. Tyvärr var varken storleken eller priset gjort för en utsvulten löpare. Vi valde att dra oss hemåt när vi fick reda på att pristutdelning/utlottning skulle ske tidigast kl 24:00. Då tog tröttheten över och till och med MIN entusiasm slut....

 



Det var en kul avslutning på löparsäsongen och jag hoppas att arrangörerna fortsätter göra ÖsterlenMarathon till en löparfest! Men i all feststämning och häftiga ljus- ljud - och rökmaskiner så gäller det att inte glömma att det "enkla" är väldigt viktigt för oss blöta frusna löpare som sprungit....Som till exempel att få veta var duschen  och ett varmt omklädningsrum finns.....



 

Förkylningen har hunnit ikapp

På lördag är det Österlenmaran och det kan man ju bara inte missa! För andra året i rad så går denna annorlunda löparfest i samband med ljusfestivalen Österlen Lyser. Med Pannlampa och reflexväst (och lite kläder också förstås;-) springer man från Gärsnäs, genom mysiga ljuspyntade byar fram till Simrishamn. Det går att välja halvmaran och då springer man i mål i Borrby. Jag hoppas innerligt att viruset som bosatt sig i min hals inte sätter käppar framför benen så jag inte kan starta på lördag. Men eftersom det bara är två veckor sedan Växjö Marathon så får halva distansen räcka i vilket fall som helst. Så jag och Lotta kommer att kuta mellan Gärsnäs och Borrby. Jag har förstått att det är egentligen den andra halvan av maran som är finast. Den går via kusten genom Skillinge och Brantevik. Men eftersom starten går kl 18 så kommer det att vara mörkt och utsikten kommer nog tyvärr inte till sin fulla rätt ändå.
Förra året var det riktigt kolsvart på vissa ställen. Jag minns att jag fick en känsla av lite åksjuka av pannlampornas vippande ljuskäglor. Man får kanske ta ett åksjukepiller innan ;-)

Men det var helt klart en kul tillställning! Och var skulle jag vara en lördagkväll om inte på en löparfest.....?!

Akta er för sylttjuven!

Efter 14 timmars strömlöshet uppskattar man det självklara som att öppna kranen och få varmt rinnande vatten eller att få lyse när man slår på strömbrytaren....Ovissheten om hur länge strömmen ska vara borta tar tyvärr bort charmen med tända ljus och spela spel....Under Gudrunstormen 2005 var vi utan el i 5 dygn och bara tanken på att uppleva det igen ger mig rysningar.

 

Men nu är det i alla fall ljust här hemma igen! Och jag ska gå och sätta på kaffe!



 

Hoppas bara inte någon har varit här och stulit kaffet. För vad som helst kan hända, i alla fall om man får tro innehållet i denna lilla notis i dagens tidning......

Tänk att bli av med sin syltburk! Och till råga på allt I SITT EGET KYLSKÅP!!
Är det någon som har sett eller hört något om sylttjuven så kontakta omedelbart polisen så kan kanske detta fruktansvärda brott få ett lyckligt slut ;-).......

(Hahahaha................förlåt stackars brottsoffer, men jag kan inte sluta skratta)

Halv 8 hos Noa

Familjekampen är i full gång!! Nu kör vi "Halv 8 hos mig" här hemma. Noas kväll var helt "outstanding". Hans helt egen komponerade tre rättersmeny såg ut så här:

 

 Laxtårta med ett täcke av löjrom och ett lakan av kavring

  (Den som stod för inköpet, dvs jag, tyckte dock att löjromet var för dyrt, 2800 kr /kg, så det fick bli Stenbitsrom istället. Detta utan kockens vetskap) 

 

 

 

Varmrätt:

Lax med mycket smak av citron! Serveras med det svenska guldet. Sås av italienskt namn

 

Vi fick lite huvudbry över den italienskinspirerade såsen....Vi fattade inte. Kocken förklarade efter en stund att det var ju ROM i såsen! Hmmmm....fyndigt Noa!!

 

Efterrätt:

 Choklad av kladdig karaktär. Toppad av chokladsås och exotiska frukter.

 

 

Det här blir svårslaget. Mycket gott!! 30 poäng av 30 möjliga!

 

Tack Noa för en trevlig kväll!

Växjö Marathon-En 8 varv lång strid runt sjön!

Linimentdoften låg lika tät som Lutzendimman i Växjö Sporthall igår kl 10:00! För där inne hade alla de soldater samlats som skulle kriga 8 varv runt Växjösjön. Det skulle bli en strid mot smärtan, tröttheten, krampen, skaven och alla andra fiender som kan tänkas uppkomma under de 42 kilometer som skulle springas!
Jag var en av de som skulle delta ute på slagfältet. Sammanbiten och fokuserad började jag inse att detta skulle bli en jobbig strid. Men vad sjutton.....jag hade ju varken simmat eller sprungit innan start så jag hade siktet högt inställt! Jag skulle skjuta högt! Jag skulle sikta på minst personbästa (vilket skulle innebära snabbare än 3,34) och helst under 3,30.

När starten hade gått var det som vanligt en "uppsökande verksamheten" för min del. Några kilometers jagande för att hitta någon som jag kunde hålla jämna steg med. Jag ville ha en rygg, några fötter som satt på någon som jag kanske kunde byta ett par ord med då och då. Vem höll kilometerfart på ca 4,45? Ëfter ca ett varv hade jag hittat ett litet kompani som passade mig alldeles utmärkt. Men efter halva sträckan var det en del som deserterade, men vi var två krigare som höll ihop. Den soldaten som jag hade vid min sida sa hela tiden "oj oj detta går alldeles för fort" "- Ett varv till sedan får du springa själv" . Jag blev lite ängslig och gjorde väldigt tydligt att min största fasa just där och då, var att lämnas ensam i slutet av stridens hetta.... 

Det gör ont att springa ett marathon! Det ska göra ont! Så visst hade jag ont där i slutet. Men det var ju ingen gammal krigsskada som gav sig till känna, utan helt vanlig ofarlig marathonsmärta. Så det var bara att bita ihop. Jag bet mig fast i soldatens rygg som ett ettrigt litet marsvin, jag inbillade mig att jag hade ett gummiband som drog mig tillbaka till den rygg som kändes trygg. Vi var ett litet kompani som höll ihop och jag tackar allra ödmjukast för att soldaten vid min sida inte kapitulerade.
Så jag blev aldrig ensam där ute på slagfältet runt Växjösjön igår! Jag siktade högt, sköt och träffade målet! Min sluttid blev 3,25,11 och jag blev ärligt talat förvånad över att det höll hela vägen. Första halvan gick på 1,40,08 och andra på 1,45 vilket var precis så som jag hade önskat. Autopiloten var helt enkelt på sitt bästa humör igår och stridsvagnen funkade alla 8 varven utan ett enda motorstopp.....

Den tappra soldaten vid min sida förbättrade sin personbästa marathontid med säkert 15 minuter!

SÅ allting går utom trasiga klockor och små barn!  

ÖtillÖ

Tänk om vi kommer med och får starta i SwimRun tävlingen Ö till Ö i september 2014.....

Det skulle vara en så otroligt stor upplevelse (och fruktansvärt jobbig!!!) och jag hoppas så innerligt att vi blir uttagna till att få starta. Det skulle vara tufft för oss men kommer vi med så ska vi banne mig fixa det!! Sträckorna är sammanlagt 65 km löpning och 10 km simning och går från Sandhamn till Utö i Stockholms skärgård! Om vi inte kommer med i den första uttagningen i januari så får vi försöka kvala in om vi får plats i någon av de två kvaltävlingar som finns. Eftersom vi är ett damlag så är möjligheten att kvala in inte helt omöjlig. Men i första hand hoppas vi på turen och våra meriter i IronMan.

Vi är helt osponsrade i nuläget men om det är någon som vill ha sina varumärken på oss så är vi öppna för förslag ;-).

Jag och Lotta på Kustjagaren 2013 (startnr 76)
(Bild lånad från Staunsfoto.se)

I MÅL!
 Från vänster: Lotta och Lotta ;-)
 Vilket Team vi var!!
Delad glädje = dubbel Glädje
(Bild lånad från Staunsfoto.se)

Vilar benen inför Växjö Marathon!

Idag har det varit en perfekt dag för rullskidor. Strålande soligt höstväder och torra vägar. Ja, det var faktiskt riktigt roligt att rulla idag. Och Nej....inget hårt möte med asfalten idag heller. Dock ber jag om ursäkt för att jag inte vinkar på de jag känner som kör förbi. Jag vill nämligen inte riskera att jag tappar balansen med rörelser som inte är väldigt väl genomtänkta....

 

Jag skrev ju i förra inlägget att rullskidträning inte är till gagn för den riktiga längdåkningen. Men det finns ju så klart en del "parenteser" med det uttalandet. För det sägs att vi sydlänningar (skåningar) är snabba i vasaloppet för att vi just kör så mycket rullskidor. Vasaloppets sträckning tillåter mycket stakning och det blir man definitivt stark i av att träna rullskidor. Sedan är det otroligt bra träning för bål och rygg. Och jag med min klena rygg märkte en tydlig förbättring i länden när jag började köra rullskidor/längdskidor inför Öppet Spår 2011. Så visst finns det vinster med att träna rullskidor men kanske inte för att lära sig åka skidor på snö.



 

 

Jag är inte bortskämd med slät fin asfalt. Nej tröga skidor och bubblig asfalt ger maximalt motstånd och bra träning....och definitivt ingen risk för att hjulen rullar av sig själv. Slutar jag att staka stannar skidorna inom ett par meter, även i nedförsbacke = PERFEKT!
Rullskidor kan vara ganska roligt i alla fall.......och man slipper ju att valla!


Ikväll slängde jag ihop en soppa. Det är så enkelt att göra egen soppa och jag gillar alla varianter. Ikväll blev det Rödbetsoppa, helt enkelt bara för att det var det jag hade i kylen. Den blev väldigt god och smakrik och så här gjorde jag:

6-7 färska rödbetor
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
en liten bit ingefära
chiliflakes (finns som krydda)
citronsaft

Tärnade rödbetor och hackad lök steks i smör i en gryta. Ner med riven ingefära, pressad vitlök och chiliflakes. Stek någon minut till. Sedan i med vatten ca 6 dl och 2-3 msk kalvfond (eller någon annan fond). Låt koka tills rödbetorna blir mjuka ca 20 minuter. Mixa sedan soppan slät. Koka upp igen och smaksätt med citronsaft, salt peppar och ev lite grädde.

I med en klick Creme fraiche, på med haklappen (för att inte riskera rödbetsstänk på kläderna!!) och avnjut en god höstsoppa!

Varför vill man vara sin egen paparazzi??

Idag när jag var ute och sprang lyssnade jag på Wivan-Kristinas förmiddagsprogram på radion. Hon hade "bloggtema" och gäster som berättade varför just de bloggar. Det fick givetvis mig att fundera under mina 23 kilometer varför JAG bloggar. Vad förmedlar jag? Har jag nåt tema? För vem bloggar jag? Det var ett långt träningspass och det var nog tur för det tog tid att klura ut något som kändes genomtänkt!

När jag startade bloggen 2009 så var nog anledningen att jag tyckte det var kul att dela med mig av saker som hände i mitt liv. Jag hade ingen lust att skriva det på Facebook utan jag ville hellre göra lite längre inlägg och mest för mina långväga vänner och släkt. På det sättet var det ingen som fick det i ansiktet när dom öppnade Facebook utan jag kände att det var ett aktivt val av de som var intresserade av att läsa mina rader. Jag delade med mig av länken till familjen. Jag funderade även på att "låsa" bloggen till dom som jag känner och som var intresserade. Efter ett tag insåg jag att det skulle definitivt inte bli någon rusning till bloggen så jag lät den vara öppen. Det kändes också kul för egen del att skriva om roliga händelser och jag går faktiskt ofta själv tillbaka i bloggen och minns. Ja, så här rullade det på. Efter något år så var det ett faktum att innehållet i min blogg handlade till 99% av träning. Och då blev det lite lättare att skriva ofta (för det är ju en viktig ingrediens i mitt liv). Detta har nog helt enkelt blivit en träningsblogg.

Men vad vill jag förmedla då? Ja, det är definitivt inga allvarliga saker. Inte heller några råd om hur andra ska göra eller inte göra. Jag vill helt enkelt bara beskriva på ett lättsamt sätt hur jag får målmedveten träning att gå ihop med allt annat här i livet. Jag vill att man ska bli sugen att ge sig ut på till exempel en löp- eller cykelrunda av att besöka bloggen. Vill man läsa om allvarligare och djupare tankar så är inte detta rätta stället. Jag vill att den som läser mina rader ska dra på smilbanden och inse att jag ibland skriver med lite självironi. När det gäller träning och utmaningar vill jag också förmedla att, om ett "genomförande" är målet så är alla mål möjliga! Men det viktigaste av allt, som jag hoppas genomsyrar mina texter, är att när träningen blir en livsstil så har man nått det viktigaste målet! Då fortsätter man att träna trots att man inte har något marathon eller 5 kilometerslopp framför sig! Då är målet i sig att leva ett upplevelserikt och hälsosamt liv!

Peace love and löparskor

/Liselott

  

Kul på hjul

Iklädd mina allra äldsta löpartights, cykelvantar och hjälm gav jag mig ut på rullskidorna i fredags för första gången på 1 1/2 år. Jisses Hur skulle detta gå?? Jag var helt säker på att jag skulle komma hem med uppskrapade knän och en surmulen uppsyn och med en Vasaloppsstart till salu! Men icke sa nicke. Den pyttelilla rullskideteknik som någonsin funnits fanns kvar. Det gick helt enkelt för bra för att ta det enkla beslutet att inte starta i vasaloppet 2014.
I veckan har jag också blivit informerad av en säker källa att själva rullskidtekniken är inte till gagn för den riktiga snölängdåkningen, kanske till och med förödande. Det borde vara ännu ett skäl att inte bry mig om att blanda in skidorna i all triträning och SwimRun förberedelser som kommer att behövas i vinter.
Men sedan vet jag ju att när man väl är där i Berga By och har de 9 milen framför sig så ångrar man inte sig en enda sekund.

Jag får helt enkelt fundera en stund till.....

Tips inför Ironmanträning

Ett av mina viktigaste tips som jag fick inför min Ironmanträning kom ifrån Christian och Fredrik på IMORN. Det tipset gick ut på att innan man påbörjar sin träning inför ett Ironman race (eller något annat jättelångt) så behöver man se över livet i stort. Hur mycket träningstimmar "tillåter" livet utan att totalhaverera? Hur mycket tolererar familjen att man ägnar sig åt att träna? Hur kommer man att klara jobbet? Fixar man att träna så mycket och samtidigt arbeta heltid (och vara småbarnförälder, och städa och tvätta och ja....helt enkelt klara vardagen....?). Vad ska man dra in på, för att få in de extra träningstimmarna som krävs för att få ihop många timmar på cykeln, i bassängen och i löparspåret? Och utifrån det lägga upp nivån på träningsmängden. Triathlon går nämligen annars att träna hur mycket som helst!

När jag skulle utöka träningen i våras blev jag varse om att jag inte "fick till" vilan så som jag borde. Mycket träning kräver som bekant mycket vila! Det är lätt att glömma! Dock klarade jag mig utan att kroppen sade stopp. Men kanske var ändå tåfrakturen i juni ett resultat av att träningen hade ökats  och belastningen var mycket hårdare än andra år. Den där smällen jag fick på tån var ju faktiskt inte så himla farlig när det hände. För vem har inte slått i en tå i diverse saker utan att det har tagit 8 veckor innan den har blivit normal igen. Men kanske gick tån av bara för att skelettet var lite "stressat" just då....
Snillet har spekulerat..... :-)

Det jag lärde mig under året med Ironmanträningen är att jag hade kunnat träna betydligt mer kvalité än vad jag gjorde. Jag borde kanske inte varit så himla noga på att få långa distanser utan istället bytt ut något långpass i veckan mot kortare tröskelpass. Det jag också vet är att det är lätt att sitta här vid datorn och vara kaxig.....Det är lätt att säga nu att jag skulle gjort si eller så. Men när man var mitt uppe i det, så kändes det ibland som att man precis hade näsan ovanför vattenytan och klarade att genomföra de pass som man hade planerat. Och att tåeländet var en bromskloss under de sista 8-9 veckorna innan Ironman det håller jag på att förtränga.

Men det var ju KUL! Hur kul som helst!! Åtminstone nu när man tänker tillbaka... Men vid närmare eftertanke kommer jag ihåg de pass, framförallt på cykeln, som genomfördes i snålblåst, regn och oftast i ensamhet. Hur jag kämpade i bassängen för att klara crawla längre än 25 m åt gången. Eller under det hårda intervallsimpasset i Ystad med bästa simcoachen Malin, då det kändes som att jag skulle svimma av mjölksyran som fullkomligen sprutade ut ur öronen på mig.

Men det VAR ju värt ALLT slit! Varenda svettdroppe, varenda skav och varenda liten mjölksyramolekyl! För 2013 är ett år som jag sent kommer att glömma. Och jag hoppas att jag har kunnat bevisa att det är inte omöjligt att börja med triathlon när man är några (!) år äldre än 25... ;-)
Och när det gäller Ironman distansen så är det "bara" att bestämma sig! Och sedan börja investera i många långa träningstimmar.

Vilken otrolig energi jag fick av mina livsverk under mitt Marathon på Ironman! Oslagbart!

Mina små! Ni är bäst!

Ny utmaning!!

Ikväll har anmälningarna till Ö till Ö släppts. Det är en tävling som sägs vara ännu tuffare än Ironman.
Det är ett auqathlon/SwimRun i Stockholms skärgård som går av stapeln första måndagen i september. Distanserna är sammanlagt ca 10 km simning och 65 km löpning.

Det är så klart ett ganska begränsat antal startplatser, då det givetvis krävs en hel del säkerhet runt arrangemanget. Så det verkar inte helt enkelt att komma med. Men det är iallafall inte "först till kvarn" som gäller utan det är andra sätt att anmäla sig på. Dels kval/meriter och dels randomtickets ( typ som startlott som dras i slutet av januari) och genom att placera sig under vissa kvaltävlingar under 2014.

Jag och Lotta har pratat om detta i ett par år och nu har vi bestämt oss för att försöka komma med! Galet, jag vet! Men det vore ju hur kul som helst! Vi har anmält oss och den 29:e januari kommer vi att få reda på hur galet 2014 kommer att bli!!!

Det här känns helt fel....

Jag har ju suttit på tåget på väg till Stockholm just den här fredagen de senaste sju åren, och det gör jag inte idag! För det är ju Lidingöloppet imorgon!! Och jag ska inte vara med :-( . Trist, men ändå ett eget beslut. Det går inte att vara med på allt...
Däremot slog det mig för någon vecka sedan att jag i vintras ställde klockan tidigt för att få en startplats till Vasaloppet 2014. Man kan undra hur många som gjorde som jag....Köpte en startplats utan riktigt ha planerat det...
Men jag har startplatsen kvar, ännu iallafall....Och rullskidorna finns någonstans. Men frågan är var?
Samtidigt som jag tänker att "jag struntar i det" så hade det varit roligt att köra. Förra Vasan (2012) var ju en katastrof eftersom jag skadade foten 2 månader innan start och kunde varken löpträna eller köra skidor. Jag genomförde vasaloppet ändå, eftersom vi hade planerat in en veckas semester i Sälen efter vasaloppet. Och det var i och för sig 9 roliga mil men resultatet kunde varit bättre om jag hade kunnat träna som jag hade planerat. Vi får väl se hur jag gör...Om vintern ger bra förutsättningar för skidor så kanske jag kör.

Växjö Marathon är i alla fall inplanerat och bestämt! Den 19/10 ska jag springa 8 varv runt växjösjön! Det kommer att vara skönt att bara behöva packa väskan med ett par löparskor och slippa ha tre olika grenar att hålla reda på ;-)

Och till Er som ska springa Lidingöloppet imorgon kan jag bara säga att det kommer att vara för jäkla jobbigt, fruktansvärt backigt och alldeles...... alldeles.................underbart!!

LYCKA TILL!

Ironman blues....

Jag fick ett mail häromdagen där det stod: "Hur är det med dig annars, någon Ironmanblues??" (Ironmanblues=Ironmans motsvarighet till Postmarathondepp. Eller för den delen barnafödandets "Babyblues") Jo, visst har jag känt av en känsla av tomhet och mållöshet efter Kalmar. Mitt stora fokus och mål försvann ju där när jag passerade mållinjen på kvällen i Kalmar den 17:e. Efter det följde förstås total glädje och upprymdhet, men efter någon vecka var det som att någon puttade ner mig högst upp från rutchkanan och jag åkte rakt pladask ner i asfalten. POOOOFF, luften gick ur mig och motivationen försvann. Nu har jag sakta men säkert tagit mig upp både mentalt och fysiskt. Mitt mål med träningen de senaste veckorna har varit att genomföra "må bra" pass. Det vill säga ut och springa lagom fort, lagom långt och gärna med sällskap. För visst är det dom "må bra passen" som i grund och botten är dom allra viktigaste! Vilken träning det än gäller! För några dagar sedan kom en tjej fram till mig med ett leende som räckte från öra till öra. Hon har haft det tufft en längre tid och har mått mentalt dåligt. Hon har även kroppsligen arbetat hårt utöver sitt heltidsarbete. Hon älskar att springa men har tyvärr inte orkat göra detta den senaste tiden och hon har saknat det otroligt mycket. När hon kom fram till mig såg jag på henne att hon var glad. Det fullkomligen lyste om henne! Innan hon öppnade munnen kunde jag räkna ut vad det var hon skulle berätta. Hon sade: "-Åhh kan du tänka dig, Igår var jag ute och sprang för första gången på länge! Jag trodde att jag hade tappat allt men det fanns kvar och det var som alla bekymmer bara rann av mig. Det var såååå skönt!". Jag blev så glad för hennes skull och jag hoppas att hon "får till" dom där "må bra" passen! Att ge sig ut på en löparrunda i skogen är den bästa meditationen som finns. Det är som liniment för själen. Jag vårdar mina "må bra" pass varsamt! Det är dom som får mig att löpa livet ut....

Amazonas runt husknuten....

 

 

Min bäste son!

Denna veckan har jag haft förmånen att få sällskap på mina löparpass. Då vill man ju givetvis välja runda med omsorg. I mina hemtrakter är det inte så svårt! Det är en fröjd att löpträna här!

Om det är någon som tvivlar på att detta verkligen är Skåne så kan jag garantera att DET är det!

Backrace mellan mig och sonen. Jag kom tvåa ;-)

Traillöpning i Degebergas eget Amazonas: Forsakar

Bästa Lotta "Järnivljan"

 Ha en härlig helg alla! Och glöm inte att njuta av höstlöpningen!