Coasteering Ystad - Simrishamn

Så här en dag efter Coasteering har jag träningsvärk i allt från tummar till ben! Det var en otroligt häftig upplevelse att ta sig fram längs med kusten på platser som jag aldrig har satt min fot på.

Men för att göra en lång historia ännu längre så började det så här:

Jag och Lotta var på plats i Nybrostrand kl 08:30 och hämtade ut kartan och koordinaterna. Alldeles för sent med facit i hand! Det var otroligt stressigt att hinna få in alla koordinaterna på kartan innan starten gick klockan 9. Kartan var stor och stel! Säkert 60 x 60 cm. Det var anledningen till min träningsvärk i tummarna.....
När klockan var 9 for vi iväg med alla våra prylar lite på sned. Vi var förståss väldigt angelägna om att inte släppa gruppen redan innan start så vi fick rätta till allt samtidigt som vi sprang. Kanske var det en av anledningarna till att Lotta råkade trampa snett och fick en stukning redan efter någon kilometer. Fanken oxå! Hon fick rejält ont och jag såg i ansiktet på henne att foten nog inte skulle hålla hela vägen. Men hon kämpade på i den tuffa terrängen ute på Kabusa skjutfält och Kåseberga. Som den lekman jag är inom orientering, så kan jag ju tycka att orientering på så stora och öppna fält som landskapet är därute, kan ju inte vara så svårt. Men tji fick jag! Den svåraste orienteringen var just där. Det var mycket få riktmärken. Och osäkert om vissa kontroller satt nära vattnet eller uppe på branten.

Om någon inte har varit vid Kåseberga så kan jag berätta att, dom branterna tar man inte sig upp- och nerför var som helst och det tar rejält på krafterna om man behöver göra det några gånger extra.

Kåseberga hamn

Ale Stenar

Mellan kontroll 2 och 4 var det ett backpris. Kontroll 2 var uppe på höjden, kontroll 3 ca 300 meter rakt nedför branten vid vattnet och 4:an var samma som kontroll 2:an. Hade man tappat fästet där hade man troligen inte stannat förrän man hamnat på stranden igen. Efter Kåseberga började våra orienteringsbekymmer. Kontroll 9 hette "trädet vid branten". Jag och Lotta valde att ta vägen nere vid vattnet och där nere insåg vi att vi kanske skulle varit där uppe..... Men hur i herrans namn skulle vi fatta vilket träd det var?? En kille som vi hade haft följe med ett tag befann sig mitt i branten vid ett träd och letade. Men ingen kontroll där. Han bestämde sig för att ta sig ner men tappade fotfästet och rasade ner som en lavin utmed kanten. Det såg otäckt ut och jag trodde för någon sekund att han skulle slå runt och hamna med huvudet neråt. Som väl var kasade han med fötterna först och klarade sig oskadd. Vi tog oss upp för branten alla tre igen och däruppe var vi 99% säkra på att vi stod på rätt punkt. Koordinaten var precis på hörnan av en smal skogsremsa.


"Trädet branten"
Koordinaten var ungefär vid det första E:et i Skåneleden

Där fanns ETT träd vid branten som vi snurrade runt och letade vid, men INGEN kontroll! Efter mycket tid där så bestämde vi oss för att fortsätta och strunta i kontrollen. Därefter var det några kilometer till nästa kontroll och då började nästa bekymmer. Ja, inte hitta till koordinaten då, utan hitta kontrollen!! Kontrollen hette "Bron" och vi hittade den men ingen stämpling. Sprang till en annan bro men ingen där heller....Åter tillbaka vid den första bron som vi faktiskt var ganska säkra på var rätt bro! Men var sjutton satt stämpeln. När vi kom fram där igen stod det en funktionär där...och då förstod vi att den måste vara där!! Kontrollen satt UNDER bron! Och den såg man inte förrän man hade klättrat in under bron på glashala stockar och med bäcken minst 2 meter under! Ärligt talat tror jag aldrig att vi hade kommit på tanken att klättra in där och leta om vi inte hade fått en liten hint om att den kanske kunde vara där.

Sandhammaren

Efter Kåseberga kändes det som att vi hade den jobbigaste terrängen bakom oss. Men Lottas fot blev bara värre och värre. Och jag tror att hon sprang på "övertid" redan där eftersom hon inte ville lämna mig "in the middle of nowhere". Samtidigt som jag så gärna ville att vi skulle komma i mål båda så ville jag få henne att förstå att det är ju inte värt vilket pris som helst. Skulle hon bryta så skulle jag fortsätta så långt jag kunde, så hon behövde inte känna att mitt genomförande hängde på henne! I Sandhammaren "kastade Lotta in handduken". Och jag blev såklart jätteledsen för hennes skull! Men jag försökte stötta henne i sitt beslut och jag lovade att göra ett uppriktigt försök att fortsätta.

Mellan Sandhammaren och Borrby Strand var det en häftig löpning. Jag valde att springa på stranden alldeles nära havet som nästan lyste medelhavsgrönt.

Borrby

Men det blev ju såklart väldigt väldigt ensamt utan Lotta så nu var det en kamp om att fortsätta trots allt. Jag vågade inte titta på klockan men solen hade vänt neråt igen så klockan måste varit efter lunch! Maxtiden var satt till 7 timmar och det skulle innebära senast kl 16:00 i mål i Simrishamn. Att jag hade familjen och Lotta som supporters i hamnarna var mina glädjeämnen dessa tre sista ensamma milen. Och visst var det fantastiskt fina sträckor mellan Löderup, Skillinge och Brantevik. Men det var långa löpsträckor mellan stämplingarna här, vilket gjorde att tröttheten gjorde sig tydligt till känna. I alla hamnarna var det kontroller. Och de kontrollerna hette förstås "piren". Men det var bara det, att alla hamnarna hade ju för sjutton flera pirer! Det var bara att välja en, för det var helt omöjligt att veta vilken pir kontrollen skulle vara på! Och hade jag 50% chans så nog sjutton valde jag fel pir först!


I hamnen i Skillinge fick jag fylla på min vätskeblåsa och där stoppade jag också i mig en Lussekatt. Mmmm det smakade gott. Men det blev fort kallt så det var till att snabbt fortsätta för att hålla värmen! Helst innan tanken på att sätta sig i den varma bilen och åka till Simrishamn istället, blev för stark.
Strax innan Brantevik var jag sjukt trött! Men där stod dom ju igen... FAN klubben :-) Åh jag blev så glad så nästan kunde börjat gråta! Linn sprang med mig ut på piren för att leta kontrollen och hennes pepp fick mig stark. "Åh vad stark du är Mamma" "Du är bäst" "Kämpa på sista biten nu!". Och jag tänkte att har dom nu följt mig under så många timmar så ska jag banne mig ta mig i mål!

Mellan Brantevik och Simrishamn var det ca 5 kilometer och jag försökte verkligen välja fågelvägen! Jag orkade inte med några omvägar! Åh vad jag längtade till Marint centrum i Simrishamn. Det hade blivit riktigt mörkt nu och klockan tickade på. Skulle jag hinna stämpla i mål innan 7 timmar....6:57, 6:58 Var sjutton var byggnaden?? Nu såg jag den, och grusparkeringen! Spring spring spriiiing!! Stämplade in 34 sekunder över maxtiden! Attans......

Det var ett kul och minst sagt annorlunda lopp. Det hade förstås varit ännu roligare om Lotta inte hade skadat sig och  behövt bryta. Det var bara 13 av totalt 25 som kom till start och det var nog 2-3 som bröt. Coasteering var definitivt jobbigare än vad jag hade trott och orientering var vad jag hade förväntat mig. Det vill säga busenkelt att göra fel!

Och förutom loppet har jag fått ännu en ny erfarenhet.....Nämligen att komma absolut sist i mål och dessutom när funktionärerna tröttnat för längesen på att vänta in en sån slöfock som jag ;-)