Så var det dags igen! En ny storm och nytt strömavbrott! Men jag hade ju bestämt mig för att springa stafett i torsdagskväll! För stafett betyder ju: EN löpare bort= inget lag! Så så fick det bli! Kunde dom andra komma dit så kunde väl jag.....!? Så jag trotsade alla varningar och gav mig ut på vägarna. Stormen skulle ju inte kulminera förrän mycket senare på kvällen.
Väl framme i Råby var inte vindarna så farliga. Och jag tänkte att det här kommer att bli kul! Det kändes ju löjligt att varna för dessa små vindputsarna!? Luciastafetten är en årlig tradition för klubben och vi brukar alltid få ihop flera lag, trots att man in i det sista får kasta om och pussla ihop på grund av att folk ofta är förkylda vid denna årstiden. Sträckorna är korta. 1600 meter, men ack så jobbiga!! 1600 meter är fruktansvärt långt när man drar på sig mjölksyra under de första 400 metrarna! Jag skulle springa 1:a sträckan i Damlaget och av naturliga skäl (!) så var startfältet inte så stort. Det var ju bara dom mest inskränkt... eller jag menar inbitna löparna som var där denna blåsiga kväll......:-)
När det är stafett så har nog de allra flesta en tendens att springa över sin förmåga. Så också JAG...När startskottet gick så for alla ut ur ridhuset (det är start, mål och växlingar i ett ridhus), och jag tänkte att: "-vem som helst får vara sist men INTE JAG!!" Shit.....innan jag hade kommit till gaveln på utsidan av ridhuset kände jag att benen blev som spaghetti. Men jag lyckades på nåt vis få tillbaka lite kraft i benen och springa på hela rundan och sedan lämna över ansvaret till nästa dam! Jag hade en vila på 10-12 minuter innan det var dags att ge mig ut på en sträcka till för ett annat lag. Under dom minutrarna började det att hagla och Sven meddelade bestämt att han hade kommit. Det dånade på utsidan och lamporna i ridhuset började att svaja och blinka. Det kändes sannerligen inte lika roligt att ge sig ut från ridhuset denna gången...Och DET VAR DET INTE HELLER! För där ute piskade nu haglet i ansiktet och Sven försökte slå undan benen på mig.Vilken otrolig skillnad i vindhastigheten det blev, bara på några minuter!
Men ingen blåste bort och alla de som ändå hade tagit sig dit belönades med många priser! Vi gick hem med en brandvarnare och en handduk. Tack för det!
Väl framme i Råby var inte vindarna så farliga. Och jag tänkte att det här kommer att bli kul! Det kändes ju löjligt att varna för dessa små vindputsarna!? Luciastafetten är en årlig tradition för klubben och vi brukar alltid få ihop flera lag, trots att man in i det sista får kasta om och pussla ihop på grund av att folk ofta är förkylda vid denna årstiden. Sträckorna är korta. 1600 meter, men ack så jobbiga!! 1600 meter är fruktansvärt långt när man drar på sig mjölksyra under de första 400 metrarna! Jag skulle springa 1:a sträckan i Damlaget och av naturliga skäl (!) så var startfältet inte så stort. Det var ju bara dom mest inskränkt... eller jag menar inbitna löparna som var där denna blåsiga kväll......:-)
När det är stafett så har nog de allra flesta en tendens att springa över sin förmåga. Så också JAG...När startskottet gick så for alla ut ur ridhuset (det är start, mål och växlingar i ett ridhus), och jag tänkte att: "-vem som helst får vara sist men INTE JAG!!" Shit.....innan jag hade kommit till gaveln på utsidan av ridhuset kände jag att benen blev som spaghetti. Men jag lyckades på nåt vis få tillbaka lite kraft i benen och springa på hela rundan och sedan lämna över ansvaret till nästa dam! Jag hade en vila på 10-12 minuter innan det var dags att ge mig ut på en sträcka till för ett annat lag. Under dom minutrarna började det att hagla och Sven meddelade bestämt att han hade kommit. Det dånade på utsidan och lamporna i ridhuset började att svaja och blinka. Det kändes sannerligen inte lika roligt att ge sig ut från ridhuset denna gången...Och DET VAR DET INTE HELLER! För där ute piskade nu haglet i ansiktet och Sven försökte slå undan benen på mig.Vilken otrolig skillnad i vindhastigheten det blev, bara på några minuter!
Men ingen blåste bort och alla de som ändå hade tagit sig dit belönades med många priser! Vi gick hem med en brandvarnare och en handduk. Tack för det!
Denna stormiga natt spenderade jag för säkerhetsskull på sjukhuset. Inte för att jag var sjuk, utan för att jag skulle infinna mig där och arbeta kl 0645 på fredagsmorgonen.
Med det beslutet kändes det iallafall som att jag hade tur (?) när jag tänkte ;-) Huset hemma stod mörkt redan klockan 20:00.....
Med det beslutet kändes det iallafall som att jag hade tur (?) när jag tänkte ;-) Huset hemma stod mörkt redan klockan 20:00.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar