Tips inför Ironmanträning

Ett av mina viktigaste tips som jag fick inför min Ironmanträning kom ifrån Christian och Fredrik på IMORN. Det tipset gick ut på att innan man påbörjar sin träning inför ett Ironman race (eller något annat jättelångt) så behöver man se över livet i stort. Hur mycket träningstimmar "tillåter" livet utan att totalhaverera? Hur mycket tolererar familjen att man ägnar sig åt att träna? Hur kommer man att klara jobbet? Fixar man att träna så mycket och samtidigt arbeta heltid (och vara småbarnförälder, och städa och tvätta och ja....helt enkelt klara vardagen....?). Vad ska man dra in på, för att få in de extra träningstimmarna som krävs för att få ihop många timmar på cykeln, i bassängen och i löparspåret? Och utifrån det lägga upp nivån på träningsmängden. Triathlon går nämligen annars att träna hur mycket som helst!

När jag skulle utöka träningen i våras blev jag varse om att jag inte "fick till" vilan så som jag borde. Mycket träning kräver som bekant mycket vila! Det är lätt att glömma! Dock klarade jag mig utan att kroppen sade stopp. Men kanske var ändå tåfrakturen i juni ett resultat av att träningen hade ökats  och belastningen var mycket hårdare än andra år. Den där smällen jag fick på tån var ju faktiskt inte så himla farlig när det hände. För vem har inte slått i en tå i diverse saker utan att det har tagit 8 veckor innan den har blivit normal igen. Men kanske gick tån av bara för att skelettet var lite "stressat" just då....
Snillet har spekulerat..... :-)

Det jag lärde mig under året med Ironmanträningen är att jag hade kunnat träna betydligt mer kvalité än vad jag gjorde. Jag borde kanske inte varit så himla noga på att få långa distanser utan istället bytt ut något långpass i veckan mot kortare tröskelpass. Det jag också vet är att det är lätt att sitta här vid datorn och vara kaxig.....Det är lätt att säga nu att jag skulle gjort si eller så. Men när man var mitt uppe i det, så kändes det ibland som att man precis hade näsan ovanför vattenytan och klarade att genomföra de pass som man hade planerat. Och att tåeländet var en bromskloss under de sista 8-9 veckorna innan Ironman det håller jag på att förtränga.

Men det var ju KUL! Hur kul som helst!! Åtminstone nu när man tänker tillbaka... Men vid närmare eftertanke kommer jag ihåg de pass, framförallt på cykeln, som genomfördes i snålblåst, regn och oftast i ensamhet. Hur jag kämpade i bassängen för att klara crawla längre än 25 m åt gången. Eller under det hårda intervallsimpasset i Ystad med bästa simcoachen Malin, då det kändes som att jag skulle svimma av mjölksyran som fullkomligen sprutade ut ur öronen på mig.

Men det VAR ju värt ALLT slit! Varenda svettdroppe, varenda skav och varenda liten mjölksyramolekyl! För 2013 är ett år som jag sent kommer att glömma. Och jag hoppas att jag har kunnat bevisa att det är inte omöjligt att börja med triathlon när man är några (!) år äldre än 25... ;-)
Och när det gäller Ironman distansen så är det "bara" att bestämma sig! Och sedan börja investera i många långa träningstimmar.

Vilken otrolig energi jag fick av mina livsverk under mitt Marathon på Ironman! Oslagbart!

Mina små! Ni är bäst!