Påskrunda

Igår så fick jag äntligen ett startskott.... Jag fick springa så att påskfjädrarna yrde! Springa så att frukosten gav sig till känna flera timmar efter intaget.....Och det var kul! Men hur sjutton kan något som är så infernaliskt jobbigt vara så kul?? 
Det var äntligen dags för tävling men trots min längtan efter ett startskott så är det lätt att ha lite hatkärlek till just Ryssbergsloppet. För det första är det  oftast det första på säsongen vilket innebär att man vill ha ett bra kvitto på vinterträningen och man vill så gärna att det ska gå bra på "hemmaplan".
Första backen på banan är helt avgörande för resten av loppet. Det är en backe som startar ca 400 m efter starten och planar inte ut förrän efter Ca 3 km uppe på Ryssberget. När starten har gått är det samma rusning som det ALLTID är.  Alla är lite adrenalinstinna och ingen vill bli efter sina konkurrenter. Så passar man inte sina apostlahästar där, så är det inget roligt när stigningen börjar, och ännu mindre kul när man är uppe, och kommer på att fasen nu har jag 10 kilometer kvar......
Visheten kommer med åldern sägs det....så igår sprang jag klokt eller hade jag bara tur när jag tänkte .... :-) för jag tog det lugnt uppför och lät de som jag tänkte vara före i mål springa före mig uppför backen. Så när toppen var nådd så betydde det inte att botten var nådd utan då var självförtroende på topp och jag kunde närma mig en del ryggar och lägga några efter mig.  När loppet började närma sitt slut hade jag en rygg kvar i min lista. Kilometer 12 går uppför och det skulle vara min sista chans att försöka springa om. Ryggen fanns 10 meter framför och det tändes ett hopp om att jag skulle kanske testa....för några dagar sedan var jag ju kaxig och skrev att jag ville springa så att jag nästan skulle spy... Va fan...någon gång måste man riskera hedern för att överträffa sig själva... Det snurrade i kalufsen och jag tänkte "bara några steg till, kom igen nu..... så nära ...." Några meter innan backen var slut var jag om och förbi. Sedan var det 900 meter kvar som kroppen (och knoppen) skulle hålla ihop på....Jag hade en klubbkompis som "hare" framför mig och som hjälpte mig att hålla upp farten så att jag skulle slippa bära hundhuvudet och bli omsprungen igen av ryggen som jag hade haft sånt sjå att komma om.... Det funkade hela vägen och det är sällan jag är så trött i mål som jag var igår. Men det var värt mödan. 
En av tjusningarna med att springa lopp är att oavsett nivå, så kan man ha sina små rivaler. Antingen är man sin egen rival eller har man lite interna kamper i kampen.
Så igår blev det bästa tiden för mig nånsin på Ryssbergsloppet 12,9 km (57,40). Så kanske blir man inte bara klokare med åldern, utan också snabbare... ;-)

Önskar alla en fortsatt skön påsk!