Just nu är jag sugen på att tävla! Sugen på att springa så fort att jag nästan spyr. Det kan jag ju göra när som helst kanske någon tänker. Njaee inte jag inte....Jag är i grunden ganska lat och bekväm. Ska jag ta ut mig så in i norden, så måste det vara värt mödan. Och då vill jag gärna bli igångsatt av ett startskott!
Innan jag började träna för längre distanser som till exempel Ironman, och barnen var mindre, så åkte vi runt och sprang mindre löpartävlingar titt som tätt. Det var kul och jag saknar det ibland. Nu är det mycket svårare att göra det då triathlonträningen är mer tidsödande och kräver nogrannare planering. Baksidan med att träna långdistans triathlon är just detta. Det är svårare att vara spontan och trots att jag nog är bättre tränad än nånsin så unnar jag inte mig att "ta ut lön" för besväret, det vill säga va med på lite roliga lopp.
Att hålla på med triathlon är fantastiskt roligt men på min blygsamma nivå finns det helt klart en baksida. Och det är att hur jag än gör så finns det ett dåligt samvete. Inte för att tränar för lite utan för att jag ständigt frågar mig om det är värt mödan? Är den tidsödande träningen värt allt det jag försakar? För skulle jag säga att träningen inte påverkar mitt sociala liv så skulle jag ljuga! Och familjen, ja dom låter mig hållas. Dom är vana vid det här laget. Men ibland tränar jag faktiskt i smyg. Mitt arbete tillåter träning då barnen är i skolan och de flesta andra jobbar och på eftermiddagarna får jag inte sällan frågan av 14-åringen när han kommer hem från skolan; "och vad har du gjort idag, tränat va? "
Har dock inte vågat fråga honom om det är en"pik" och om han egentligen tycker att jag borde varit hemma och bakat kanelbullar eller gjort ett långkok hela dagen.....
Men trots lite dåligt samvete för all tidsödande träning tycker jag att det är värt det just nu, och jag hoppas verkligen att jag i framtiden inte kommer att ångra mig......
Innan jag började träna för längre distanser som till exempel Ironman, och barnen var mindre, så åkte vi runt och sprang mindre löpartävlingar titt som tätt. Det var kul och jag saknar det ibland. Nu är det mycket svårare att göra det då triathlonträningen är mer tidsödande och kräver nogrannare planering. Baksidan med att träna långdistans triathlon är just detta. Det är svårare att vara spontan och trots att jag nog är bättre tränad än nånsin så unnar jag inte mig att "ta ut lön" för besväret, det vill säga va med på lite roliga lopp.
Att hålla på med triathlon är fantastiskt roligt men på min blygsamma nivå finns det helt klart en baksida. Och det är att hur jag än gör så finns det ett dåligt samvete. Inte för att tränar för lite utan för att jag ständigt frågar mig om det är värt mödan? Är den tidsödande träningen värt allt det jag försakar? För skulle jag säga att träningen inte påverkar mitt sociala liv så skulle jag ljuga! Och familjen, ja dom låter mig hållas. Dom är vana vid det här laget. Men ibland tränar jag faktiskt i smyg. Mitt arbete tillåter träning då barnen är i skolan och de flesta andra jobbar och på eftermiddagarna får jag inte sällan frågan av 14-åringen när han kommer hem från skolan; "och vad har du gjort idag, tränat va? "
Har dock inte vågat fråga honom om det är en"pik" och om han egentligen tycker att jag borde varit hemma och bakat kanelbullar eller gjort ett långkok hela dagen.....
Men trots lite dåligt samvete för all tidsödande träning tycker jag att det är värt det just nu, och jag hoppas verkligen att jag i framtiden inte kommer att ångra mig......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar