Träning på Mallorca

Efter 4 1/2 dag på Imorns träningsläger här på Mallorca så är jag helt tagen av den vackra och unika cyklingen som är möjlig här. Christian och Fredrik på Imorn har, som vanligt, gjort ett superbra jobb med att planera cykelrutter och lägga upp löp- och simpass. Vi har cyklat i sanslösa berg och serpentinvägar, tagit oss upp till Formentor och även till Sa Calobra för att sedan klättra upp de 10 kilometrarna där det som mest var12 % lutning. Vi har cyklat på otroliga vägar nedför, där hjulen varit brännheta på botten av backen för att man varit tvungen att hålla på bromsen i 10 km i ett sträck.
Det är INTE konstigt att det vimlar av cyklister här!
Idag har det dock inte varit någon cykling utan lite av en "mellandag" . Kortare träningspass men väldigt givande iallafall! Inte minst att cykelbrännan har kunnat jämnas ut lite då det har varit strandväder. Men trots att vi har brukat allvar med solbrännan ;-) så har vi inte bara legat på latsidan! Ett simpass i havet i förmiddags då jag och Lotta tränade oss på att navigera växelvis. Det vill säga en av oss skötte navigeringen i 500 meter och den andre bara slappnade av och följde den som hade koll på bojen. Sedan växlade vi så varannan femhundring. Tränade oss också på att ta stora riktmärken som inte så lätt försvinner i vågdalarna. Funkade superbra! Det känns som en bra strategi på ÖtillÖ.
I eftermiddags gjorde vi om Strandpromenaden till en 500 meters löparbana som vi sedan sprang intervaller på. Fram och tillbaka 8 gånger i en rasande fart... Alla gjorde sitt bästa och de andra som utnyttjade strandpromenaden till det som den var ämnad för, det vill säga promenera, gav oss stående ovationer.... Då kan man inte annat än ge järnet!!
Nu väntar långcykling imorgon! 15 mil och säkert en och annan stigning!

/Peace Love and Löparskor

Träningsläger

Nu är väskan packad inför Imorns träningsläger på Mallorca. Nu väntar en hel vecka full med triträning. Det är sanslöst mycket prylar som ska med!
Det kommer att bli alldeles fantastiskt roligt och tufft såklart! Men det hårdaste av allt kommer att vara att vara hemifrån en hel vecka!

Plötsligt har det kommit över mig som en kalldusch....för vad svarar man på frågan jag fick av dottern innan idag: " varför måste du åka iväg och träna i en hel vecka, Mamma?"
Just då hade jag inget bra svar på den frågan....
För hur ska man förklara att jag åker iväg, utan mina små underverk, för att jag gillar att plåga mig i mil efter mil på cykeln i backar som inte liknar några av de vi har hemomkring. Eller för att jag tycker det är skönt att ställa klockan för att hinna med en morgonjogg innan frukosten och den andra träningen som följer under dagen. Och det bästa av allt;för att jag i detta sällskapet plötsligt verkar HELT NORMAL .....

Bakvärk vs. Bakverk

På söndagens cykelpass blev det äntligen ett "kosläpp". Det vill säga att min nya fina kolfiber-Merida fick ut och rasta hjulen. Jag har hittills i år cyklat med den gamle Trek:en för att "spara" lite på det fina krutet. Men nu var det dags att blåsa av dammet på "fincykeln". Och nu ska jag bekräfta en sak som är lite svår att acceptera! Åtminstone för en inbiten löpare och en "icke" materialare" som jag....!? Jo; så här är det: Det hänger otroligt mycket på det man har mellan benen....Och då pratar jag förstås om cykeln! Det vill säga ramen, hjulen, växeldrevet eller,om man vill slippa precisera...vad som står på prislappen! Och fattar ni hur ont det gör i ett löparhjärta när man inser, att av två jämlikar, kommer alltid den med bäst cykel komma först!?

Annat är det med löpningen! Där står alla lika inför uppgiften. Inga superdupersulor, turbotights eller racerdojjor  kan göra att den ena är snabbare än den andre. Det är bara träningen som kan göra skillnad....

Vår återkommande mötesplats på våra gemensamma cykelpass 

 Trots ovanstående smärtsamma insikt så är ändå cyklingen roligare än nånsin. Mest beror det nog på att Lotta och jag fått ihop så många bra gemensamma pass. Vi har nött asfalt i många mil tillsammans redan och som vanligt även delat en del udda upplevelser....

Som till exempel ett cykelpass häromveckan som resulterade i en felkalkyl på 3-4 mil som slutade med att vi fick ta den snabbaste vägen hem till den, som trodde sig kunna vägen (dvs jag), och där densamma fick lasta Lottas cykel och köra henne i ilfart till utgångspunkten så hon inte skulle komma för sent till arbetet. 

Eller som på senaste rundan i måndags, då vi stötte på både döda snokar, och mitt i en backe, någon som hade satt tofflorna (eller löparskorna) och lämnat kvar huvudet...

Ingen ville bära hundhuvudet.....(eller vildsvinet)

Nu kan det ju verka som att vi är ute på sightseeing på våra cykelpass, men så är icke fallet! Vi tränar i princip alltid ordentligt utan en massa fikastopp och dylikt men på annandag påsk gjorde vi faktiskt ett undantag och stannade på BlåHerreMölla. Där åt vi varma kanelbullar och drack kaffe. 

Sådana depåer skulle lätt kunna bli en vana men tyvärr är det nog inte till fördel för vår träning. Vi behöver sitta många timmar i ett sträck på sadeln.

Så nej....... vi får nog vänta med Bakverken så att vi lär oss stå ut med Bakvärken.....

Påskrunda

Igår så fick jag äntligen ett startskott.... Jag fick springa så att påskfjädrarna yrde! Springa så att frukosten gav sig till känna flera timmar efter intaget.....Och det var kul! Men hur sjutton kan något som är så infernaliskt jobbigt vara så kul?? 
Det var äntligen dags för tävling men trots min längtan efter ett startskott så är det lätt att ha lite hatkärlek till just Ryssbergsloppet. För det första är det  oftast det första på säsongen vilket innebär att man vill ha ett bra kvitto på vinterträningen och man vill så gärna att det ska gå bra på "hemmaplan".
Första backen på banan är helt avgörande för resten av loppet. Det är en backe som startar ca 400 m efter starten och planar inte ut förrän efter Ca 3 km uppe på Ryssberget. När starten har gått är det samma rusning som det ALLTID är.  Alla är lite adrenalinstinna och ingen vill bli efter sina konkurrenter. Så passar man inte sina apostlahästar där, så är det inget roligt när stigningen börjar, och ännu mindre kul när man är uppe, och kommer på att fasen nu har jag 10 kilometer kvar......
Visheten kommer med åldern sägs det....så igår sprang jag klokt eller hade jag bara tur när jag tänkte .... :-) för jag tog det lugnt uppför och lät de som jag tänkte vara före i mål springa före mig uppför backen. Så när toppen var nådd så betydde det inte att botten var nådd utan då var självförtroende på topp och jag kunde närma mig en del ryggar och lägga några efter mig.  När loppet började närma sitt slut hade jag en rygg kvar i min lista. Kilometer 12 går uppför och det skulle vara min sista chans att försöka springa om. Ryggen fanns 10 meter framför och det tändes ett hopp om att jag skulle kanske testa....för några dagar sedan var jag ju kaxig och skrev att jag ville springa så att jag nästan skulle spy... Va fan...någon gång måste man riskera hedern för att överträffa sig själva... Det snurrade i kalufsen och jag tänkte "bara några steg till, kom igen nu..... så nära ...." Några meter innan backen var slut var jag om och förbi. Sedan var det 900 meter kvar som kroppen (och knoppen) skulle hålla ihop på....Jag hade en klubbkompis som "hare" framför mig och som hjälpte mig att hålla upp farten så att jag skulle slippa bära hundhuvudet och bli omsprungen igen av ryggen som jag hade haft sånt sjå att komma om.... Det funkade hela vägen och det är sällan jag är så trött i mål som jag var igår. Men det var värt mödan. 
En av tjusningarna med att springa lopp är att oavsett nivå, så kan man ha sina små rivaler. Antingen är man sin egen rival eller har man lite interna kamper i kampen.
Så igår blev det bästa tiden för mig nånsin på Ryssbergsloppet 12,9 km (57,40). Så kanske blir man inte bara klokare med åldern, utan också snabbare... ;-)

Önskar alla en fortsatt skön påsk!

Helt sjukt

Nu har jag också tittat på veckans avsnitt av programmet "Helt sjukt" på Tv4 Play. Det handlade om när träning blir som en drog. Jag blev faktiskt lite störd av deras resonemang.  Om man nu ska bli beroende av nåt så är väl träning ett alldeles utmärkt ämne. För riskerna med att  INTE träna är betydligt allvarligare än risken att drabbas av ortorexi (= fixering vid träning och hälsosam livsstil). Det är klart att vissa drabbas av ortorexi men jag har en känsla av att de som hamnar där kanske hade hamnat i nåt annat onyttigare beroende om de inte hade fallit för träningen.  Och om det är så som jag tror, har ju träningen ändå varit av godo. Det känns ibland som att de som tycker att träning är roligt och har fått det som en livsstil, ibland blir betraktade som lite fixerade.  Men egentligen är det inte konstigare att lägga en timme åt att springa i skogen än om man lägger en timme åt att handarbeta. Den stora skillnaden är att man får hälsosamma effekter av att röra sig men man riskerar såklart också att vricka foten eller få lite skoskav. Men kroppen är till för att belastas och man mår bra av träning om man utför den med eftertanke! Och varför ska man inte röra sig lite mer än vad man är tvungen till, så länge man kan?

För mig är träningen min hobby,  en fritids sysselsättning. Många av mina vänner tränar och det  har blivit ett sätt att umgås!

Jag tränar inte för att bli yngre, utan jag tränar för att bli äldre!

Så ut och spring bara för att DU kan!

                 /Peace, love and löparskor

Müsli

Att göra egen müsli är busenkelt och det blir väldigt väldigt gott! Blanda i det du gillar och frukosten blir till en ren njutning!
Så här gör jag min:

3 dl rågflingor
1 dl havre gryn
2 dl solrosfrön
1 dl hackade hasselnötter
1 dl hackade mandlar
Blanda detta på en långpanna och häll över 1 dl vatten med 2 msk olivolja i. Vill du ha lite sötma så ringla lite flytande honung ovanpå och blanda runt.

In i ugnen i 200 grader i 20 minuter.  Rör om då och då.

Blanda sedan i någon frukt eller bär tex russin, tranbär, torkade blåbär, aprikoser, torkade äppelbitar, goji bär etc etc
Krydda alltihop med massor med kanel!

Dåligt samvete.....

Just nu är jag sugen på att tävla! Sugen på att springa så fort att jag nästan spyr. Det kan jag ju göra när som helst kanske någon tänker. Njaee inte jag inte....Jag är i grunden ganska lat och bekväm. Ska jag ta ut mig så in i norden, så måste det vara värt mödan. Och då vill jag gärna bli igångsatt av ett startskott!
Innan jag började träna för längre distanser som till exempel Ironman, och barnen var mindre, så åkte vi runt och sprang  mindre löpartävlingar titt som tätt. Det var kul och jag saknar det ibland. Nu är det mycket svårare att göra det då triathlonträningen är mer tidsödande och kräver nogrannare planering. Baksidan med att träna långdistans triathlon är just detta. Det är svårare att vara spontan och trots att jag nog är bättre tränad än nånsin så unnar jag inte mig att "ta ut lön" för besväret, det vill säga va med på lite roliga lopp.
Att hålla på med triathlon är fantastiskt roligt men på min blygsamma nivå finns det helt klart en baksida. Och det är att hur jag än gör så finns det ett dåligt samvete.  Inte för att tränar för lite utan för att jag ständigt frågar mig om det är värt mödan? Är den tidsödande träningen värt allt det jag försakar? För skulle jag säga att träningen inte påverkar mitt sociala liv så skulle jag ljuga! Och familjen,  ja dom låter mig hållas. Dom är vana vid det här laget. Men ibland tränar jag faktiskt i smyg.  Mitt arbete tillåter träning då barnen är i skolan och de flesta andra jobbar och på eftermiddagarna får jag inte sällan frågan av 14-åringen när han kommer hem från skolan; "och vad har du gjort idag,  tränat va? "
Har dock inte vågat fråga honom om det är en"pik" och om han egentligen tycker att jag borde varit hemma och bakat kanelbullar eller gjort ett långkok hela dagen.....
Men trots lite dåligt samvete för all tidsödande träning tycker jag att det är värt det just nu, och jag hoppas verkligen att jag i framtiden inte kommer att ångra mig......

Tips på träning i grupp

 

Att våga träna löpning tillsammans med andra är inte alltid så lätt.  Man tror gärna att man kommer att "sinka" någon annan eller inte orka hela vägen eller att alla andra är mycket starkare snabbare eller uthålligare än vad jag är. Jag tror att ALLA löpare känner så för att vi i grunden är individualister. Man har fastnat för löpning just för att man gillar att göra saker på sitt sätt. Man gillar att träna när det passar en själv och man vill kanske inte binda upp sig vid tidpunkter och annat.

Men att träna löpning i grupp ger ytterligare en  dimension till löpningen. Det ger fler och nya möjligheter att utvecklas. Dels pressar man sig lite extra eller så får man nya bekantskaper eller bara en bättre motivation att ge sig ut.

Att träna distanslöpning i grupp kan dock vara lite svårt. Det kräver att man är ganska lika i tempo, åtminstone inte skillnader på över 1 minut i kilometertempo. Det är däremot bättre att springa intervaller i grupp. Väljer man att springa tidsintervaller så springer man i sitt eget tempo och passet blir lika jobbigt för alla eftersom alla bör ligga i samma pulszon. Under vilan kan man antingen välja att återsamlas eller så startar man på den punkten man nådde under tidsintervallen. På det sistnämnda sättet kan det kännas bättre för de som är lite långsammar . Därför då blir de som startar först ifattsprungna istället för omsprungna under intervallen.

Om man är några stycken kan fartlek vara kul. Ett annorlunda sätt att göra det på är att springa på en lång rad (med olika långt emellan varje löpare beroende på hur många man är). Sedan låter man sista personen i raden göra en rush och springa om hela raden tills denna hamnar först. Grundtempot för "raden" är sakta och varje löpare som gör en omspringning kan göra sin rusch så fort den vill.

Backintervaller är också ett bra att träna tillsammans med de man inte är helt jämn med. Samma backe 200-300m, olika startpunkter som förhopningsvis leder till gemensam slutpunkt.

Bara fantasin sätter gränser....

Jag säger som Timbuktu.... "det finns ingen genväg bara en väg" 

SÅ GE DIG UT OCH SPRING FÖR LIVET!

SPRING!

 

 

 

Timbuktu vet vad det handlar om!