Ja, det är ungefär vad jag har gjort idag,. Det är ju dagen före Bromölla marathon och jag har haft all tid i världen att gå och känna efter var jag har ont någonstans. Numera vet jag nämligen att det är inte OM jag har ont utan VAR jag har ont så här en dag innan ett tufft lopp. Det slår nämligen aldrig fel! Jag tror inte jag är ensam detta fenomenet. För när det är som viktigast att inte ha ont någonstans och vara som piggast så känner man efter alldeles FÖÖÖÖR mycket vilket leder till lite hypokondri.....
Annars har dagen gått i slöhetens tecken. Jag har laddat med en lång sovmorgon och ätit min standardmat inför ett långlopp (för tredje gången denna veckan.....!?)
 |
| Blodkorv och bacon |
Blodkorv får bli mitt substitut för höghöjdsträning ;-)!!
Jag är så otroligt glad i mat och jag vet att efter ett marathon så når min aptit ouppnåliga höjder.....Mättnadskänslan får jag memorera idag för den kommer jag inte att få känna de kommande två veckorna......
För mig är marathon en respektfull distans. Men samtidigt väldigt spännande. Det är verkligen inte över förrän man har näven i kaklet. Det gäller att göra sitt eget lopp och förlita sig på att man klarar hålla tempot ända in i mål. Det är under sista milen allt händer. Då måste man "hålla ihop" och hoppas på att man har disponerat krafterna rätt. Sedan ska man ju "bara" ha en bra dag oxå..........
Jag måste erkänna att det är med ett litet litet sting av avundsjuka jag räknar ut att min allra snabbaste löparvän springer ett helt marathon på nästan snabbare kilometertid än vad jag springer mitt snabbaste 5 kilometers lopp på!
Det kan man kalla respekt!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar