 |
| Milsvid utsikt från våra backar |
Och när man får sällskap av löparsugna vänner i sensommarkvällen lämnar jag en svartsjuk soffa utan att ens förklara mig........
onsdag 28 augusti 2013
Från Ironman till Soffpotatis på 11 dagar
Jodå så att.....Från att ha levt med en järnman i huvudet i nästan ett helt år så känns det som att jag och soffan numera blivit bästisar. Jaja.... det tog några dagar innan vi blev vänner, för jag var verkligen på bettet de första dagarna efter målgången i Kalmar och jag ville bara fortsätta träna och tävla. Och det gjorde jag också... toksprang ett lopp på 3,7 km på onsdagen och hann tänka under dom knappt 4 kilometrarna att "detta är fanken jobbigare än en Ironman". Men med hjälp av en förkylning i helgen så kom vi närmare varandra, jag och soffan alltså....och nu är vi oskiljaktiga!
Trots soffans och mitt goda förhållande så frestar löpningen! Löpningens bästa tid är definitivt nu! Det är fortfarande bra väder som tillåter linne och shorts men det är ändå inte för varmt. Det är hög bra luft med massor av syre! Och just nu är det bara såna där sköna, precis lagom långa och alldeles tillräckligt ansträngande löparpass på mitt schema.
måndag 26 augusti 2013
Andningsproblem vid simning
En god vän till mig och tillika triathlet har haft upprepade besvär med hosta, rosslig andning och vätska i luftvägarna under och efter en del av hennes simpass. Första gången det hände var för ett par år sedan. Då trodde vi alla att hon hade fått en rejäl kallsup. Efter detta har liknande symtom kommit till och från oberoende av yttre omständigheter. Den enda omständigheten som gör skillnad är när hon simmar i pool dvs i tempererat vatten (26-28 grader). Då har problemet aldrig uppstått.
Detta har förbryllat oss alla och givetvis ett lidande för henne själv då simträningen för henne ofta har varit förknippad med obehag och rädsla för att känna andnöd. Hon har själv tyckt att det både har låtit och tett sig som ett lungödem eftersom hon i kombination med andningsbesvär även hostat upp mängder med vattentunn vätska.
Hon är för övrigt frisk som en nötkärna och väldigt vältränad och duktig simmare. Som de sjuksköterskor vi är, har vi tillsammans försökt hitta orsaker, anledningar och förklaringar. Kan det vara våtdräkten som stasar stora kärl? Kan det vara smutsigt vatten som ger en reaktion i luftvägarna? Kan hennes sätt att böja nacken vara orsaken till att cirkulationen från lungorna försämras? Kan det bero på det onaturliga andningsmönstret man har när man simmar? Ja, vi har verkligen haft "brainstorming"!
Detta har förbryllat oss alla och givetvis ett lidande för henne själv då simträningen för henne ofta har varit förknippad med obehag och rädsla för att känna andnöd. Hon har själv tyckt att det både har låtit och tett sig som ett lungödem eftersom hon i kombination med andningsbesvär även hostat upp mängder med vattentunn vätska.
Hon är för övrigt frisk som en nötkärna och väldigt vältränad och duktig simmare. Som de sjuksköterskor vi är, har vi tillsammans försökt hitta orsaker, anledningar och förklaringar. Kan det vara våtdräkten som stasar stora kärl? Kan det vara smutsigt vatten som ger en reaktion i luftvägarna? Kan hennes sätt att böja nacken vara orsaken till att cirkulationen från lungorna försämras? Kan det bero på det onaturliga andningsmönstret man har när man simmar? Ja, vi har verkligen haft "brainstorming"!
Jag är orolig för henne och häromveckan hade hon fått en rejäl attack efter att ha simtränat i en å. Då gav jag mig sjutton på att hitta någon som kände till problemet. Jag började då att googla på alla möjliga olika kombinationer av "simning och andningsbesvär". Det måste finnas fler som har dessa problemen! Och till slut, efter många olika sökningar, hittade jag ett syndrom som kallas SIPE. Vilket står för Swimming Induced Pulmonary Edema och drabbar framförallt triathleter, men även fridykare och scubadivers. Syndromet kallas också för Immersion Pulmonary edema , IPE.
Hennes problem stämmer precis på detta och det var en lättnad att det fanns beskrivet.
Här finns en Studie som beskriver SIPE
En Studie visade att 1,4 % av alla triathleter drabbas av dessa symtom
Här kan man läsa en Studie som beskriver tre triathleter som drabbats av SIPE
Det som jag har kunnat läsa mig till är att orsaken till uppkomsten av SIPE är okänd men vissa faktorer är predisponerade. Såsom kallt vatten, ej riktigt uppvärmd innan simstarten, trång våtdräkt och kanske ev. lite förhöjt blodtryck eller adrenalinpåslag innan simstart.
Här är en triahtlet som beskriver problemet på sin Blogg.
Jag hoppas innerligt att informationen kan hjälpa henne och att hon hittar ett sätt för att undvika att det uppkommer igen. För det vore väldigt väldigt synd om hon skulle ge upp triathlonträningen för att hon drabbats av SIPE från och till.
Är det någon mer som har erfarenhet av detta?
Det vore guld värt att veta och kanske få lite tips om hur man kan förebygga!
Det vore guld värt att veta och kanske få lite tips om hur man kan förebygga!
torsdag 22 augusti 2013
Man blir vad man tränar
Jag är alldeles överväldigad och rörd över att det är så många människor som har kommit och gratulerat mig på ett eller annat sätt. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle få så mycket uppvaktning eller att folk skulle tycka att en Ironmanmedalj är så stort som de verkar tycka.
Varför anser folk i allmänhet att just Ironman är en så stor prestation? Jag har funderat mycket på det och jag har förvisso också alltid sett IRONMAN som den ultimata utmaningen. För ett par år sedan trodde jag att jag ALDRIG skulle våga anmäla mig till IRONMAN distansen. Den som vände min tanke om Ironman från "omöjligt" till "kanske finns det en chans ändå" var Pasi Salonen. Jag hamnade nämligen mittemot honom på en avslutningsmiddag under en träningsresa till Monte Gordo Portugal. Han tyckte att jag skulle åka upp till Kalmar och stå bredvid och titta på deltagarna på distansen och då skulle jag förstå att det är inte omöjligt. Jag va aldrig i Kalmar och "rekade" innan, men Pasis ord har jag ändå haft med mig under resans gång.
Även om en Ironman räknas som en av världens hårdaste tävlingar så kan jag räkna upp många utmaningar som är betydligt tuffare! Ta bara ultradistanserna löpning....att "mala" i mil efter mil timme ut och timme in. Det kan man kalla pannben och hög belastning på leder och muskler. Eller berg/fjällMarathon där distansen kryddas av stigningar och kanske "tunn" luft. Eller för den delen milen under 40 minuter, eller 45 minuter...eller 50 minuter.... Det jag försöker säga är att man för det mesta ser det man inte tränar till som betydligt tuffare och svårare. Just nu ser jag till exempel sub 40 på milen som mycket tuffare träning än till en Ironman (åtminstone många fler smärtsamma tröskelpass än vad som krävs för en IM).
Det viktigaste med sin träning och sina mål är att ta det efter sina egna förutsättningar. Inte jämföra sig med någon annan och för Guds skull inte underskatta sina egna prestationer bara för att nån annan är snabbare eller uthålligare! Tillåt dig att vara nöjd med att ha gjort ett pass trots att det gick sakta. Gick det ovanligt tungt? Se det då som ett ovanligt effektivt pass eftersom hjärtat och musklerna fick jobba lite extra! Alla pass är en investering! En investering i ett rikt och hälsosamt liv!
måndag 19 augusti 2013
IRONMAN 2013
Så här var mitt allra första IRONMAN race:
På lördagsmorgonen kunde jag i vanlig ordning konstatera att regeln att inte kunna sova innan en stor utmaning fortfarande gällde....Men jag vet, vid det här laget, att har man bara sovit bra veckan innan så spelar det ingen roll att man bara ligger och vrider sig i någon form av halvdvala natten innan. Har liksom provat det måååånga gånger. Provade till och med att köpa hälsokostpiller Valerina Natt för att iallafall få någon timmes sammanhängande sömn. Det var nog bara sockerpiller för det funkade inte ett dugg!!
Nåväl...Åt en så stor frukost jag kunde trycka i mig kl 04:30! Inte lätt men tvunget...och sedan styrde vi bilen över Ölansdbron in till Kalmar i ett lite mulet och blåsigt väder.
Det var otroligt skönt att bara ha våtdräkten, simglasögonen och öronpropparna att tänka på. Allt det andra var redan incheckat och klart dagen innan. Så det var bara en påse med ombyteskläder som skulle med.
Framme vid växlingsområdet skulle cykeln täckas av och en sista check att allt var i sin ordning med alla mina måltider som jag klistrat med tejp runt ramen...Ja, också luften i däcken förstås ;-)
När vi var färdiga vid cyklarna gick vi 4 Ironladies tillsammans ner till starten för att dra på oss Barbamamma dräkten (våtdräkten!). Lugn som en filbunke säger plötsligt Anna: "-Fasen jag har glömt mina simglasögon! Och nästan i samma andetag. "-men det gör inget, jag simmar utan..." Om det hade varit jag, hade jag fått fullständig panik om inte ALLA mina prylarna fanns med!! Men inte Anna, inte!! Fast vi tvingade henne att gå en runda och fråga om någon hade ett par extra att låna henne. Och tänka sig, en tysk tjej som stod precis bredvid hade ett par extra. Hennes startnummer sitter fastristat i hjärnan för alltid! 296!! en kvinna av rang!! Alla 4 memorerade hennes startnummer och vi bedyrade att brillorna skulle vara tillbaka i hennes RUN bag efter racet!
SIMNINGEN 3,8 km
Det var 19 grader i Kalmarsund och jag var aldrig riktig nervös för simningen. Vilket visade sig ganska snabbt att det borde jag ha varit! Jag och Anna ställde oss i vattnet i startgrupp 1,30 och när startskottet gick klockan 07:00 var det heeeelt galet trångt!! Jag visste att det skulle vara trångt men jag hade inte kunnat ana att vi skulle ligga som sardiner i en sardinburk och att man inte skulle kunna ta varken armtag eller bentag. Jag ville verkligen undvika att bröstsimma då jag var rädd för att sparka någon, så det var bara att försöka hålla sig flytande och ducka för andras armar, ben och fötter. Fick mig en rejäl smäll i tinningen och några sparkar i magen men klarade mig från att få simglasögonen avsparkade eller chipet runt ankeln avrivet. Nu i efterhand inser jag att jag måste liksom ha hamnat mitt i stimmet och där skulle jag ju inte varit! Andra simvarvet var inte lika trångt men det gick höga vågor och jag tänkte; låt mig få komma upp nu!! JAG VILL BÖRJA CYKLA!!
Den sista biten innan uppstigningen gick i en kanal med riktigt äckligt vatten. Det var beckmörkt och jag såg inte ett dugg när man var under vattnet. Det sas att vi var alldeles bruna i ansiktet när vi kom upp!
Som tur var fanns det en sprinkler som man sprang igenom innan man skulle "hugga" fatt i sin BIKE påse. Jag fick dock ta ett ärevarv runt påsställningen eftersom jag plötsligt inte kunde läsa och följa pilar.....DÄR VAR DEN, 275!! In i tältet och snabbt av med våtdräkten. Jag hade valt att ha triathlonkläderna på mig under så jag drog bara på mig strumpor, cykelskor och armvärmare. Sen ner med våtdräkten i påsen och ut till cykeln. Den hittade jag i alla fall! Det var redan massor med folk som hejade och jag gav mig ut med ett leende som räckte från öra till öra.
CYKLINGEN 18,2 mil
Jag visste att det skulle vara blåsigt. Tävlingsledningen hade varnat för diskhjul med tanke på de kraftiga kastvindarna på bron. Och jag hade räknat ut var jag skulle ha motvind respektive medvind. De första 5 -6 milen skulle vara mot men då resonerade jag att benen fortfarande skulle vara pigga och medvinden skulle komma när vi vände norrut på den östra sidan av ön. Backen i Degerhamn var en av de backar som är omtalade på cykelrutten. Den kom, den sågs och den besegrades...
Ute på alvaret var det en barnlek. Man flög fram....jaja nästan i alla fall. Jag cyklade om många som simmat snabbare än jag. Och det gjorde förstås att man blev mentalt stark. Att kunna cykla om, istället för att bli omcyklad. Jag och Susann (hette hon visst) hade en liten intern kamp om vem som skulle ligga först och vem som var tvungen att slå av på farten för att inte bryta mot 10 meters regeln. Efter att ha passerat varandra säkert för tionde gången, började vi skratta och fälla kommentarer som "-Halloj, här kommer jag igen."
Cyklingen kändes bra. Jag hade lyckats få på mig precis rätt mängd kläder och mitt matschema gick som planerat. Bars-sportdryck-cocacola-bananer. Jag hade fått låna Karolinas vätskeflaska att ha på triathlonstyret och den var superbra. Det var bara att böja huvudet ner och sippa i sig från sugröret utan att behöva komma upp ur triathlonstyret.
Innan Ölandsbron och Färjestaden var det en tuff sträcka från östra till västra sidan av ön. Motvind och uppförsbacke...Men sen var det bara över bron och den största cykeldelen var avklarad när jag återkom till Kalmar. Därifrån var det en cykelloop på nästan 6 mil innan jag till slut skulle nå växelområdet.
Fastlandet var den tuffaste delen av cyklingen. Mycket vind som tilltog och de tre sista milen var i motvind och jag kände att det var riskfyllt att "stå på" för hårt och dra på sig mjölksyra inför den kommande löpningen på 42 kilometer.
Mitt mål var att ha en snitthastighet på minst 30 km/h vilket skulle innebära att jag kom in på under 6 timmars cykeltid. Men jag insåg ute i motvinden, att jag inte skulle klara det. Minutrarna tickade snabbt i slutet. Jag nådde tidtagningsmattan efter 6 timmar och 2 minuter. Det kändes bra och benen var helt okey när jag steg av cykeln. Jag hängde upp "kolfiberhästen" på min plats och nu längtade jag efter min RUN bag!
LÖPNINGEN 42,2 km
Ett Marathon...på en trevarvsbana....med hur mycket publik som helst....som bokstavligen tycker att just JAG är en hjälte......
Behöver jag säga mer.....
Okey, visst var det löpning på cykeltunga ben, men tröttheten och smärtan överskuggades av allting runtomkring. Min familj, som stod ute på banan, hejade fram mig varje varv och mina barn som sprang med mig några meter och peppade mig och gjorde "High Five". Helt grym känsla!
Efter en halvmara började jag känna av skav och blåsor. Triathlonbyxor, tillsamman med salt svett och 10 timmars nötande, började kännas mellan benen. Så för varje gång jag hällde en mugg vatten över huvudet rann det vattnet blandat med salt svett rakt ner i byxorna....Lärde mig dock efter några gånger och undvek att hälla så det kom ner i brallorna...
Eftersom det var en trevarvsbana så fick man uppleva stämningen inne vid målet 2 gånger innan man själv fick springa in på den blåa mattan. Sista varvet var tungt...12 kilometer kvar och jag började att dela upp loppet i delmål. Sprang mellan vätskedepåerna och gick sedan raskt igenom för att fylla på energi och salt i form av turbogel, saltgurka och chips. Roade mig med nedräkning från 35 km. 7 km kvar, 6, 5, osv. Nu började jag få en föraning om känslan som snart skulle infinna sig. Plötsligt var jag framme vid kanalen och nu var det bara belöningen kvar. Nämligen att få springa de tre sista kilometrarna inne i Kalmar centrum med en publik som bar fram alla atleterna med sina applåder. Den sista långa raksträckan inne på en av gågatorna uppenbarade sig och jag såg FINISH skylten långt där borta. Jag ville ärligt talat inte att det skulle ta slut. Ändå sprang jag fort....trots att jag ville vara kvar i känslan länge...tårar blandades med svett som rann på mina kinder och fick göra en sista HIGH FIVE till barnen innan jag sprang in på upploppets blåa matta och då fick äntligen höra speakern säga:
TACK till alla som har följt mig, tänkt på mig, peppat mig, hejat på mig och gratulerat mig. Det är en oslagbar känsla att få en hälsning!
All kärlek till min familj som var där och delade upplevelsen med mig!
Även om denna tiden innan Ironman har inneburit mycket tid för mig själv, så försöker jag tänka på, och förmedla, att det viktigaste av allt är att vi har varandra! För vad vore en medalj om man inte har alla härliga människor runt omkring sig!
Och glöm inte att Träna klokt! Inga medaljer i världen är värda att riskera hälsan för!
Förresten jag glömde säga att jag är anmäld till Ironman Kalmar 2014!
Vi ses där....
På lördagsmorgonen kunde jag i vanlig ordning konstatera att regeln att inte kunna sova innan en stor utmaning fortfarande gällde....Men jag vet, vid det här laget, att har man bara sovit bra veckan innan så spelar det ingen roll att man bara ligger och vrider sig i någon form av halvdvala natten innan. Har liksom provat det måååånga gånger. Provade till och med att köpa hälsokostpiller Valerina Natt för att iallafall få någon timmes sammanhängande sömn. Det var nog bara sockerpiller för det funkade inte ett dugg!!
Nåväl...Åt en så stor frukost jag kunde trycka i mig kl 04:30! Inte lätt men tvunget...och sedan styrde vi bilen över Ölansdbron in till Kalmar i ett lite mulet och blåsigt väder.
Framme vid växlingsområdet skulle cykeln täckas av och en sista check att allt var i sin ordning med alla mina måltider som jag klistrat med tejp runt ramen...Ja, också luften i däcken förstås ;-)
När vi var färdiga vid cyklarna gick vi 4 Ironladies tillsammans ner till starten för att dra på oss Barbamamma dräkten (våtdräkten!). Lugn som en filbunke säger plötsligt Anna: "-Fasen jag har glömt mina simglasögon! Och nästan i samma andetag. "-men det gör inget, jag simmar utan..." Om det hade varit jag, hade jag fått fullständig panik om inte ALLA mina prylarna fanns med!! Men inte Anna, inte!! Fast vi tvingade henne att gå en runda och fråga om någon hade ett par extra att låna henne. Och tänka sig, en tysk tjej som stod precis bredvid hade ett par extra. Hennes startnummer sitter fastristat i hjärnan för alltid! 296!! en kvinna av rang!! Alla 4 memorerade hennes startnummer och vi bedyrade att brillorna skulle vara tillbaka i hennes RUN bag efter racet!
SIMNINGEN 3,8 km
Det var 19 grader i Kalmarsund och jag var aldrig riktig nervös för simningen. Vilket visade sig ganska snabbt att det borde jag ha varit! Jag och Anna ställde oss i vattnet i startgrupp 1,30 och när startskottet gick klockan 07:00 var det heeeelt galet trångt!! Jag visste att det skulle vara trångt men jag hade inte kunnat ana att vi skulle ligga som sardiner i en sardinburk och att man inte skulle kunna ta varken armtag eller bentag. Jag ville verkligen undvika att bröstsimma då jag var rädd för att sparka någon, så det var bara att försöka hålla sig flytande och ducka för andras armar, ben och fötter. Fick mig en rejäl smäll i tinningen och några sparkar i magen men klarade mig från att få simglasögonen avsparkade eller chipet runt ankeln avrivet. Nu i efterhand inser jag att jag måste liksom ha hamnat mitt i stimmet och där skulle jag ju inte varit! Andra simvarvet var inte lika trångt men det gick höga vågor och jag tänkte; låt mig få komma upp nu!! JAG VILL BÖRJA CYKLA!!
Den sista biten innan uppstigningen gick i en kanal med riktigt äckligt vatten. Det var beckmörkt och jag såg inte ett dugg när man var under vattnet. Det sas att vi var alldeles bruna i ansiktet när vi kom upp!
Som tur var fanns det en sprinkler som man sprang igenom innan man skulle "hugga" fatt i sin BIKE påse. Jag fick dock ta ett ärevarv runt påsställningen eftersom jag plötsligt inte kunde läsa och följa pilar.....DÄR VAR DEN, 275!! In i tältet och snabbt av med våtdräkten. Jag hade valt att ha triathlonkläderna på mig under så jag drog bara på mig strumpor, cykelskor och armvärmare. Sen ner med våtdräkten i påsen och ut till cykeln. Den hittade jag i alla fall! Det var redan massor med folk som hejade och jag gav mig ut med ett leende som räckte från öra till öra.
CYKLINGEN 18,2 mil
Jag visste att det skulle vara blåsigt. Tävlingsledningen hade varnat för diskhjul med tanke på de kraftiga kastvindarna på bron. Och jag hade räknat ut var jag skulle ha motvind respektive medvind. De första 5 -6 milen skulle vara mot men då resonerade jag att benen fortfarande skulle vara pigga och medvinden skulle komma när vi vände norrut på den östra sidan av ön. Backen i Degerhamn var en av de backar som är omtalade på cykelrutten. Den kom, den sågs och den besegrades...
Ute på alvaret var det en barnlek. Man flög fram....jaja nästan i alla fall. Jag cyklade om många som simmat snabbare än jag. Och det gjorde förstås att man blev mentalt stark. Att kunna cykla om, istället för att bli omcyklad. Jag och Susann (hette hon visst) hade en liten intern kamp om vem som skulle ligga först och vem som var tvungen att slå av på farten för att inte bryta mot 10 meters regeln. Efter att ha passerat varandra säkert för tionde gången, började vi skratta och fälla kommentarer som "-Halloj, här kommer jag igen."
Cyklingen kändes bra. Jag hade lyckats få på mig precis rätt mängd kläder och mitt matschema gick som planerat. Bars-sportdryck-cocacola-bananer. Jag hade fått låna Karolinas vätskeflaska att ha på triathlonstyret och den var superbra. Det var bara att böja huvudet ner och sippa i sig från sugröret utan att behöva komma upp ur triathlonstyret.
Innan Ölandsbron och Färjestaden var det en tuff sträcka från östra till västra sidan av ön. Motvind och uppförsbacke...Men sen var det bara över bron och den största cykeldelen var avklarad när jag återkom till Kalmar. Därifrån var det en cykelloop på nästan 6 mil innan jag till slut skulle nå växelområdet.
Fastlandet var den tuffaste delen av cyklingen. Mycket vind som tilltog och de tre sista milen var i motvind och jag kände att det var riskfyllt att "stå på" för hårt och dra på sig mjölksyra inför den kommande löpningen på 42 kilometer.
Mitt mål var att ha en snitthastighet på minst 30 km/h vilket skulle innebära att jag kom in på under 6 timmars cykeltid. Men jag insåg ute i motvinden, att jag inte skulle klara det. Minutrarna tickade snabbt i slutet. Jag nådde tidtagningsmattan efter 6 timmar och 2 minuter. Det kändes bra och benen var helt okey när jag steg av cykeln. Jag hängde upp "kolfiberhästen" på min plats och nu längtade jag efter min RUN bag!
LÖPNINGEN 42,2 km
Ett Marathon...på en trevarvsbana....med hur mycket publik som helst....som bokstavligen tycker att just JAG är en hjälte......
Behöver jag säga mer.....
Okey, visst var det löpning på cykeltunga ben, men tröttheten och smärtan överskuggades av allting runtomkring. Min familj, som stod ute på banan, hejade fram mig varje varv och mina barn som sprang med mig några meter och peppade mig och gjorde "High Five". Helt grym känsla!
Eftersom det var en trevarvsbana så fick man uppleva stämningen inne vid målet 2 gånger innan man själv fick springa in på den blåa mattan. Sista varvet var tungt...12 kilometer kvar och jag började att dela upp loppet i delmål. Sprang mellan vätskedepåerna och gick sedan raskt igenom för att fylla på energi och salt i form av turbogel, saltgurka och chips. Roade mig med nedräkning från 35 km. 7 km kvar, 6, 5, osv. Nu började jag få en föraning om känslan som snart skulle infinna sig. Plötsligt var jag framme vid kanalen och nu var det bara belöningen kvar. Nämligen att få springa de tre sista kilometrarna inne i Kalmar centrum med en publik som bar fram alla atleterna med sina applåder. Den sista långa raksträckan inne på en av gågatorna uppenbarade sig och jag såg FINISH skylten långt där borta. Jag ville ärligt talat inte att det skulle ta slut. Ändå sprang jag fort....trots att jag ville vara kvar i känslan länge...tårar blandades med svett som rann på mina kinder och fick göra en sista HIGH FIVE till barnen innan jag sprang in på upploppets blåa matta och då fick äntligen höra speakern säga:
 |
| High Five!
LISELOTT
YOU.....ARE.....AN......IRONMAN!
|
All kärlek till min familj som var där och delade upplevelsen med mig!
Även om denna tiden innan Ironman har inneburit mycket tid för mig själv, så försöker jag tänka på, och förmedla, att det viktigaste av allt är att vi har varandra! För vad vore en medalj om man inte har alla härliga människor runt omkring sig!
Och glöm inte att Träna klokt! Inga medaljer i världen är värda att riskera hälsan för!
Liselott Håkansson
Rank: 18
Overall Rank: 867
| BIB: | 275 |
| Division: | AK W40-44 |
| State: | Degeberga |
| Country: | SWE |
| Profession: |
| Swim: | 1:39:17 |
| Bike: | 6:01:50 |
| Run: | 4:02:02 |
| Overall: | 11:53:43 |
Congratulations, Liselott, on your finish!
| Split Name | Distance | Split Time | Race Time | Pace | Div. Rank | Overall Rank | Gender Rank |
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Total | 3.96 km | 1:39:17 | 1:39:17 | 2:30/100m | 45 | 1456 | 193 |
| Split Name | Distance | Split Time | Race Time | Pace | Div. Rank | Overall Rank | Gender Rank |
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| 13 km | 13 km | 25:30 | 2:10:55 | 30.59 km/h | |||
| 54 km | 41 km | 1:31:10 | 3:42:05 | 26.98 km/h | |||
| 109 km | 55 km | 1:39:30 | 5:21:35 | 33.17 km/h | |||
| 150 km | 41 km | 1:17:21 | 6:38:56 | 31.80 km/h | |||
| 180.2 km | 30.2 km | 1:08:19 | 7:47:15 | 26.52 km/h | |||
| Total | 180.2 km | 6:01:50 | 7:47:15 | 29.88 km/h | 29 | 1173 | 118 |
| Split Name | Distance | Split Time | Race Time | Pace | Div. Rank | Overall Rank | Gender Rank |
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| 2 km | 2 km | 10:12 | 8:01:53 | 5:06/km | |||
| 5.7 km | 3.7 km | 22:12 | 8:24:05 | 6:00/km | |||
| 9.2 km | 3.5 km | 21:08 | 8:45:13 | 6:02/km | |||
| 16.4 km | 7.2 km | 38:39 | 9:23:52 | 5:22/km | |||
| 20.1 km | 3.7 km | 20:05 | 9:43:57 | 5:25/km | |||
| 23.7 km | 3.6 km | 20:49 | 10:04:46 | 5:46/km | |||
| 31 km | 7.3 km | 41:49 | 10:46:35 | 5:43/km | |||
| 34.7 km | 3.7 km | 23:29 | 11:10:04 | 6:20/km | |||
| 38.2 km | 3.5 km | 22:05 | 11:32:09 | 6:18/km | |||
| 42.2 km | 4 km | 21:34 | 11:53:43 | 5:23/km | |||
| Total | 42.2 km | 4:02:02 | 11:53:43 | 5:44/km | 18 | 867 | 82 |
| T1: SWIM-TO-BIKE | 6:08 |
| T2: BIKE-TO-RUN | 4:26 |
Förresten jag glömde säga att jag är anmäld till Ironman Kalmar 2014!
Vi ses där....
söndag 18 augusti 2013
Åkband till en annorlunda karusell...
Nu, äntligen, är jag en IRONMAN! Jag passerade mållinjen, rörd till tårar, strax innan klockan 19 igårkväll. Det har varit ett dygn av total euofori efter att ha klarat utmaningen och att ha gjort det på en tid som även min garminklocka lyckades överleva. "Runner´s high" börjar nu lägga sig i samma takt som muskelvärken tilltar.
.
 |
| Medaljen, som tog mig 11 timmar 53 minuter 43 sekunder att erövra |
Delar några bilder från mitt race tills jag får orkar skriva lite om det.....
 |
| Yrvaken kl 06:30. Redo för start i ett 19 gradigt vatten i Kalmarsund |
 |
| Färjestaden efter ca 2 mil |
 |
| Att få träffa dessa godingarna i mål var lika stort som att få medaljen! |
 |
| Ironladies |
Just nu orkar jag inte skriva någon utförligare Racerapport. Men jag kan varmt rekommendera alla som vill åka med på en resa som består av hårt långt arbete, svett, smärta, tårar och en enorm glädje och en upplevelse utöver det vanliga. KÖP ett åkband till IRONMAN 2014 (Och gör det imorgon för då öppnar anmälan!!)
lördag 17 augusti 2013
fredag 16 augusti 2013
Dan före dopparedan
Ikväll känner jag mig lika förväntansfull och spänd som ett barn gör på lillejulafton. Nu är det bara 12 timmar kvar till start och för mig är det verkligen julafton imorgon!!! Visst.... det kommer inte att bara bli en massa julpraliner utan även en hel del smärta och sura sillar på julbordet! Men jäklar vilken julklapp jag förhoppningsvis får av tomten på kvällen..... En Ironman medalj....
Dagen idag har varit härligt skön! Vi började med att cykla en kort runda, mest för att testa cyklarna efter transporten hit och sedan ett kort löppass på det. Skönt att röra på sig!!
Efter det kom dagens viktigaste uppgift! Nämligen packa påsarna och göra iordning cykeln.
I den blåa påsen-BIKE -ombyte från sim till cykel och i den röda påsen -RUN-ombyte till löpning. Sedan var det ju det här med cykeln....det är ju där det ska ätas...Eftersom cykelkorg inte "bär sig" på en Ironmantävling fick picknicken helt enkelt tejpas runt ramen...
När allt var packat (förhoppningsvis i rätta påsen) så åkte vi in till Kalmar för att checka in alltihop. Så nu är det bara att vänta och vänta och vänta....
Jag är så glad att vi är alla 4 Ironladies här. Det gör att vi kan nöta och stöta alla möjliga och omöjliga saker kring denna cirkusen....Jag saknar dock min namne.....Lotta Järnviljan! Hon ska ta sin IM medalj i Köpenhamn på söndag. All lycka till dig, LOTTA!!
torsdag 15 augusti 2013
Vilka batterier tar först slut på Ironman....
Nu är jag och de andra Irontöserna på plats i Kalmar. Startkit är uthämtat och det obligatoriska pre-race mötet har avverkats.
Tankarna som rusar runt i huvudet är: Shit vad alla ser lugna ut....är det bara jag som är nervös....kommer jag att frysa ihjäl på cykeln om jag kör i bara triathlonlinne precis som alla rutinerade triathleter verkar kunna göra....kompressionsstrumpor på eller av.....hur kommer vindarna att vara......??
Just nu viner vinden runt stugknuten och det går höga vågor i Kalmarsund. Tack och lov att det är en dag till innan start...
Frågan är bara vilka batterier kommer att ta slut först??? Mina eller Garminklockans.....
tisdag 13 augusti 2013
Fixar lunch till på lördag
Fel.....
Fixar lunch OCH mellanmål OCH middag OCH lite gott till kvällen till mitt Ironmanrace på lördag....
Lägger kostcirkeln åt sidan och kör hemmabakade bars på hela dagens matsedel :-)
Fixar lunch OCH mellanmål OCH middag OCH lite gott till kvällen till mitt Ironmanrace på lördag....
Lägger kostcirkeln åt sidan och kör hemmabakade bars på hela dagens matsedel :-)
torsdag 8 augusti 2013
Ironman tankar
Löpning är verkligen speciellt! Eller kanske rättare sagt; löpare är speciella! För visst är det så att det finns ingen annan kategori av människor som öppet kan prata om sina toalettvanor med varandra som löpare kan.
Löpning är så enkelt och det gillar jag! Det är liksom lika för alla! Inga superduper snabba tights eller skor kan göra att du blir snabbare än din konkurrent, utan allt sitter i din kropp och knopp. Det är helt enkelt en väldigt rättvis idrottsgren.
Jag tycker ju förstås att triathlon är väldigt väldigt kul också! Annars hade jag inte gett mig in på detta, men det är mycket material......och nu när mitt stora mål är nära så är det lätt att tänka "måste bara köpa det också" Men någonstans måste man bestämma sig för att "nu räcker det" . Det spelar ingen roll om jag har mina vattenflaskor bakom sadeln eller som nu på ramen. Inte heller snabbsnörning på mina skor kommer att göra skillnad i det långa loppet.....
Nej, jag tror att det som kommer att göra skillnad är om man har testat kläder och prylar innan. Allt för att undvika att få mer skav och ont än nödvändigt och få en så bekväm cykeltur och löpning som man kan.
Igår pratade jag med en Järnman som såg ut att ha ett litet, litet sting av avund när han sa: Nu ska du bara njuta, det hårda jobbet är gjort och nu har du allt det roliga framför dig! Ta det bara lugnt, stressa inte upp dig och bry dig inte om hur alla andra gör. Du kommer att fixa det och det kommer att vara en fantastisk upplevelse......
...................................och jag hoppas han har rätt!
tisdag 6 augusti 2013
Checklistan
Nu har jag börjat skriva en lista. Allt för att inte lägga onödig energi på att vimsa omkring med alla prylar när det börjar bli dax att dra sig mot Kalmar i nästa vecka.
Tips och trix mottages gärna!!
söndag 4 augusti 2013
Valuta för pengarna!
I besvikelsen över att inte ha fått en rättvis sluttid i Olympisk distans på Axa triathlon i Malmö idag så är det väl så jag får se det. Extra valuta för startavgiften.......
Varför?
Jo, för i en av alla de rondeller som fanns på den otroligt knixiga cykelbanan cyklade jag hela varvet runt istället för att svänga höger. Detta innebar att jag cyklade en extra loop innan jag kom in till den första varvningen. Jag misstänkte att det hade blivit fel redan vid 11-12 km när jag plötsligt befann mig vid en vändpunkt som jag tyckte att jag precis varit vid. Min Garminklocka visade också på detta när första varvningen var efter 15 km. Den borde ju varit efter 10 km eftersom det var en 4-varvs bana. Exakt var jag cyklat fel visste jag inte förrän jag tittat på GPS kartan här hemma. Där syns det tydligt var jag har cyklat fel. Men jag får väl se det som nästan 6 km extra cykelträning!
För övrigt kändes det riktigt bra! Det är nästan lite synd att man inte har kört lite fler triathlonrace men all tid har ju gått åt till att träna på. Men jag måste ändå erkänna att triathlon innebär otroligt mycket att tänka på innan startskottet går! Det är våtdräkt, cykelskor, strumpor, simglasögon, öronproppar, vattenflaska för att bara nämna några av alla de prylar man ska till tänka på. Men det är verkligen superkul när väl alla förberedelser är klara!
Varför?
Jo, för i en av alla de rondeller som fanns på den otroligt knixiga cykelbanan cyklade jag hela varvet runt istället för att svänga höger. Detta innebar att jag cyklade en extra loop innan jag kom in till den första varvningen. Jag misstänkte att det hade blivit fel redan vid 11-12 km när jag plötsligt befann mig vid en vändpunkt som jag tyckte att jag precis varit vid. Min Garminklocka visade också på detta när första varvningen var efter 15 km. Den borde ju varit efter 10 km eftersom det var en 4-varvs bana. Exakt var jag cyklat fel visste jag inte förrän jag tittat på GPS kartan här hemma. Där syns det tydligt var jag har cyklat fel. Men jag får väl se det som nästan 6 km extra cykelträning!
För övrigt kändes det riktigt bra! Det är nästan lite synd att man inte har kört lite fler triathlonrace men all tid har ju gått åt till att träna på. Men jag måste ändå erkänna att triathlon innebär otroligt mycket att tänka på innan startskottet går! Det är våtdräkt, cykelskor, strumpor, simglasögon, öronproppar, vattenflaska för att bara nämna några av alla de prylar man ska till tänka på. Men det är verkligen superkul när väl alla förberedelser är klara!
Lite kort om dagen:
Simningen
1500 m i ett hav som media redan dagen innan avrått allmänheten från att bada i. Man hade nämnämligen uppmätt för höga halter av E-coli bakterier i vattnet. Det var inget annat att göra än att hålla munnen stängd! Förutom att hålla munnen stängd koncentrerade jag mig extra mycket på att hålla rätt kurs mot bojarna och det funkade ganska bra. Kom upp på bryggan efter 35 minuter.
Efter uppgången så var det en ganska lång löpsträcka innan man nådde växelområdet.
Och vad händer när jag har trampat av mig våtdräkten och ska dra på mig cykelskorna? Jo då får jag kramp i framsida lår! Vad var nu detta? Jag kan simma, cykla och springa men inte böja mig ner och ta på mig ett par skor?? Det släppte igen som tur var!
Simningen
1500 m i ett hav som media redan dagen innan avrått allmänheten från att bada i. Man hade nämnämligen uppmätt för höga halter av E-coli bakterier i vattnet. Det var inget annat att göra än att hålla munnen stängd! Förutom att hålla munnen stängd koncentrerade jag mig extra mycket på att hålla rätt kurs mot bojarna och det funkade ganska bra. Kom upp på bryggan efter 35 minuter.
Efter uppgången så var det en ganska lång löpsträcka innan man nådde växelområdet.
Och vad händer när jag har trampat av mig våtdräkten och ska dra på mig cykelskorna? Jo då får jag kramp i framsida lår! Vad var nu detta? Jag kan simma, cykla och springa men inte böja mig ner och ta på mig ett par skor?? Det släppte igen som tur var!
Cyklingen (skulle varit 40 km men blev för mig 45,7 km)
Ja, den blev ju som den blev....alldeles för lång! Men jag är nöjd! För trots att det var många kraftiga inbromsningar pga svängar och vändpunkter så blev snitthastigheten ändå ca 32 km/h. Äntligen över 30 km/h!! Sedan får jag väl leva med att jag har en annan snitthastighet i resultatlistan.
Löpningen 10 km
Löpningen gick runt i Västra hamnen och var en varvbana på 2,5 km. Som vanligt var det kul att komma ut och springa. Och jag hade tur för precis när jag ska ge mig ut varvar en tjej som jag håller jämna steg med. Vi hade följe i hennes tre sista varv och detta hjälpte förstås till att jag kunde hålla ett hyfsat tempo. Sista varvet blev jag ensam i mitt tempo men det gick ändå att hålla farten. Klockan stannade på 46,10 och det var ju kul att tån höll för detta tempot!
I mål bjöds det på ett "smörgåsbord" av bananer, apelsiner, Haribo smågodis, chokladmjölk, vatten men tyvärr ingen dusch. Det blev till att ställa sig i en utomhusdusch àla orienteringsmanér. Kallt men skönt!
Jag hade ju så gärna fått ett resultat på denna distansen eftersom förra gången jag startade, i Helsingborg 2011, var det sämsta tänkbara förutsättningar. 12 grader, halv storm och så höga vågor att simningen kortades ner till 800 m.
Men nu får jag sluta "hänga läpp" för detta. Det finns inget annat att göra än:
GÖR OM GÖR RÄTT!
lördag 3 augusti 2013
Learning by doing
Så lägligt att sonen hade slitit upp sitt cykeldäck och fått punka just nu! Jag behöver ju träna på att byta däck och slang till Ironman!! Så vem var först på detta uppdraget, om inte jag!!
Få se nu....Hur var det nu.....kom jag ihåg alla detaljerna som jag lärde mig under Ölandslägret i somras??
Växeln på det lilla drevet bak när däcket tas av. Av med slangen! Kränga in en ny slang i däcket, ev pumpa upp den lite innan, och sedan få in däcket i fälgen igen! So far so good!
Sen kom det som är mest spännande av alltsammans! PUMPA!! Jo, jag menar allvar! För har man som jag, inte tänkt lägga tid och kraft på att pumpa ett däck med handkraft under Ironman, så har man införskaffat några kolsyrepatroner! Och det hörs ju bara på namnet att det är mycket roligare än en handpump!
När man pumpar med en sån patron har man EN chans, sen är patronen tömd och förbrukad! Så innan jag satte till patronen på ventilen läste jag, eller rättare sagt, tittade på bilderna som förklarade tillvägagångssättet. Och kan man tänka sig....jag lyckades tömma patronen i slangen, och inte utanför! Det tog max 5 sekunder sedan var däcket stenhårt! Jo jag tackar!!! Mycket mer spännande än att pumpa för hand!! Och definitivt kyligare! Istället för att bli genomsvett av att pumpa upp ett acceptabelt tryck i däcket fick man istället skydda sig från att förfrysa fingrarna när patronen nästan frös till is samtidigt som den tömdes!
Adjöss med handpumpen. Det ÄR värt att offra 29 kronor på en kolsyrepatron för att pumpa ett däck!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)