Det är otroligt vad löparsjälvförtroendet är kort. Åtminstone mitt. När jag inte har sprungit på några dagar så inbillar jag mig att det kommer att vara JÄÄÄÄTTE jobbigt när jag ger mig ut. Det är verkligen lätt att glömma att det ju faktiskt är under vilan som kroppen drar nytta av träningen och bygger upp. Men visst kan det vara jäääätte jobbigt att ge sig ut på ett långpass när det är några veckor sedan sist. Det är tydligt att kondition är en färskvara. Men det är det som är tjusningen tycker jag. Kondition är "LÄTT FÅNGET LÄTT FÖRGÅNGET".
Och det här med att växla mellan cykel-, löp- och simträning förbättrar inte min känsla. Jag tycker inte riktigt att jag HAR tränat när jag tex har simmat. Konstigt och dumt egentligen! För jag känner ju att det är betydligt bättre med denna mer allsidiga träning än att bara hålla på med att nöta asfalt och grus under skosulorna.Troligen är det så att min kropp faktiskt tycker att jag HAR tränat eftersom jag har känt mig väldigt sliten och trött senaste tiden. Men känslan jag har efter ett cykelpass på trainern går ännu inte närmelsevis upp emot ett löparpass. Under eller framförallt efter, ett löparpass så känns det mycket tydligare i kroppen än när jag har cyklat. Bra eller dåligt?? Vet ej! Men jag känner mig mer nöjd eller tillfredställd med att ha avverkat ett löparpass än ett cykel- eller simpass. Det här måste jag naturligtvis vänja mig av vid eftersom cykelsadeln ska nötas till förbannelse i vår och sommar. Och då måste jag hitta känslan!
Nu när jag ändå är inne på att gnälla så tycker jag nog att vid denna tiden på året är träningen extra tuff. Det är många timmar per dygn som är mörka vilket gör oss extra trötta. Vädret är heller inte alltid så frestande att ge sig ut i och inte minst sätter alla virus som cirkulerar käppar i hjulen. Detta kan man dock dra nytta av sen framåt mars när ljuset börjar uppenbara sig och fåglarna hörs kvittra. Då brukar jag tänka tillbaka på dom allra värsta vinterlöparpassen i snålblåst och hällregn. Då går det plötsligt väldigt enkelt att springa!
Och det här med att växla mellan cykel-, löp- och simträning förbättrar inte min känsla. Jag tycker inte riktigt att jag HAR tränat när jag tex har simmat. Konstigt och dumt egentligen! För jag känner ju att det är betydligt bättre med denna mer allsidiga träning än att bara hålla på med att nöta asfalt och grus under skosulorna.Troligen är det så att min kropp faktiskt tycker att jag HAR tränat eftersom jag har känt mig väldigt sliten och trött senaste tiden. Men känslan jag har efter ett cykelpass på trainern går ännu inte närmelsevis upp emot ett löparpass. Under eller framförallt efter, ett löparpass så känns det mycket tydligare i kroppen än när jag har cyklat. Bra eller dåligt?? Vet ej! Men jag känner mig mer nöjd eller tillfredställd med att ha avverkat ett löparpass än ett cykel- eller simpass. Det här måste jag naturligtvis vänja mig av vid eftersom cykelsadeln ska nötas till förbannelse i vår och sommar. Och då måste jag hitta känslan!
Nu när jag ändå är inne på att gnälla så tycker jag nog att vid denna tiden på året är träningen extra tuff. Det är många timmar per dygn som är mörka vilket gör oss extra trötta. Vädret är heller inte alltid så frestande att ge sig ut i och inte minst sätter alla virus som cirkulerar käppar i hjulen. Detta kan man dock dra nytta av sen framåt mars när ljuset börjar uppenbara sig och fåglarna hörs kvittra. Då brukar jag tänka tillbaka på dom allra värsta vinterlöparpassen i snålblåst och hällregn. Då går det plötsligt väldigt enkelt att springa!
 |
| Idag visade sig solen ett par timmar minsann. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar