Var tog vägen vägen???

Så där ja, nu är ordningen återställd... Ja, för nu är det "normaltid" igen som det ju så fint heter (och inte VINTERTID!). Otroligt vad det blir mörkt snabbt på eftermiddagen nu. Jag har läst någonstans att vi ändrar klockan till sommartid för att vi ska ha så många ljusa timmar som möjligt under de timmar som industrier etc är verksamma, dvs mellan 07.00 - 16.00. Men då har jag kommit på en idé! Vi borde strunta i att ändra tillbaka till normaltiden. Låt oss ha sommartid året runt eller kanske ännu bättre dubbel sommartid, det vill säga vi flyttar fram klockan ytterligare en timme istället. Då blir det mörkare på morgonen men ljusare på kvällen, när dom allra flesta är lediga och har möjlighet att uttnyttja ljuset för olika utomhusaktiviteter. Är det inte genialiskt så säg ;-)......
Men trots att jag är lite bitter över att det är Normaltid nu, så var jag ytterst tacksam för den extra timme sömn som jag fick i lördagsnatt. Den var efterlängtad och den behövdes!

Med mörkret kommer också vinter. Kung Bore behöver bara nysa ett par gånger till, sen finns det inte ett enda löv kvar på träden.

Var tog vägen vägen???

Efter att jag har sprungit Bromölla Marathon den 10/11 ska jag ta tag i cykelträningen igen. Jag måste hålla mig "ovan vattenytan" med cykeln under vintern så att jag kan börja på en bra grund när vårvindarna tillåter cykelträning utomhus igen. Eftersom jag inte äger någon MTB så ska racercykeln hängas upp på trainern. Sedan ska jag bara mentalt förbereda mig på cykelpass i förrådet med laptopen som hjälp mot tristessen.......Kanske kan jag titta på någon IronMan film på YouTube och drömma mig bort till Ölandsbron den 17 augusti 2013....

En halv liter avfettningsmedel och lite tid fattigare

Jag är definitivt inte mycket för materialvård. Nej, jag gillar att slänga löparkläderna i tvättmaskinen och sedan sköter det sig själv. Snabbt och enkelt och jag tycker att jag använder tiden effektivt genom att 99 % av träningstiden ägnas åt just TRÄNING! Under tiden hoppar jag själv in i duschen och den mycket minimala löparutrustningen blir som ny efter en timme i tvättmaskinen! Apropå 'bli som ny' så har vissa löparkläder, framförallt tights, en helt otrolig kvalité. Jag har ett par Nike löpartights som jag gissar att jag köpte 2006. Dom har säkert snurrat i tvättmaskinen 500 gånger, minst. Och jag lovar, dom ser exakt likadana ut nu som när jag köpte dom! Behöver jag säga att dom är mina absoluta favoriter???
Men, för att återgå till vårdandet. Min gamla trotjänare, TREKEN, har sannerligen inte varit bortklemad med en massa onödigt (?) putsande. Den har i bästa fall fått en lätt avduschning av trädgårdsslangen när det har varit alltför mycket grus och gnejs i maskineriet. I ärlighetens namn har jag nog gjort det mest för att inte asa in en massa skit i förrådet där TREKEN bor när den inte rullar. Ja, ni kan ju bara ana hur en kedja och växlar ser ut efter 4 års rullande utan en gnutta avfettningsmedel. Trots denna misshandel har kedjan aldrig hoppat och jag har inte fått en enda punka!
Men igår fanns ingen återvändo! Nu var det dags! Oavsett om den snälla tomten har en superfin carboncykel i säcken eller inte så kommer TREKEN vara en del av mitt cykelliv i flera år till!! Så nu skulle den svarta sörjan runt klingor och kedja bort! Jag kommer definitivt inte visa några 'FÖRE BILDER' på min kvällsaktivitet igårkväll men så här fint blev det iallafall efter:
Förresten så har det fallit snö idag, och det i kombination med detta inlägget, så borde jag kanske ta tag i mina längdåkningsskidor och ta bort klistervallan från vinterns Vasalopp....

Två ljushuvud (?) på Österlen

Den 3:e november kommer jag och "Järnviljan" springa premiärloppet av Österlen Lyser Marathon. Det är ett kvällsmarathon där man springer från by till by med start i Gärsnäs och mål i Borrby eller Simrishamn. Pannlampa och reflexväst är obligatoriskt och det kommer med all säkerhet att bli en annorlunda upplevelse. Som vanligt är jag helt "ute och reser" när det gäller planering, eftersom Bromölla marathon ligger för dörren redan en vecka efter Österlen lyser Marathon. Men när jag upptäckte att det även fanns halvmarathondistansen på Österlen så kändes det som en rimlig kraftansträngning (OCH FRAMFÖRALLT KUL!!) en vecka innan jag ska springa maran. Det här vill man ju bara inte missa!!

Missa inte sista delen!

Ikväll går sista avsnittet av Jonas Gardells gripande skildring om ett av 80-talets allvarligaste ämnen, HIV och Aids. "Torka aldrig tårar utan handskar " är nog den film som är så nära verkligheten som den var då på tidigt 80-tal. När man tittar på den är det som att befinna sig just där och då! Det finns typiska 80-tals detaljer i filmen som man har glömt fanns och både ämne och tid blir så "nära" på nåt vis. 
Har du missat serien? Titta på den på SVT Play

Ljusterapi

Nu är det äntligen dags för mig att komma ut ur garderoben....eller iallfall ut ur zoombiestadiet. Efter 5 nätters arbete i rad denna veckan behöver jag nu LJUS!!! Och kan man tänka sig idag, har det varit ljust och varmt!! Kroppen och knoppen skrek egentligen VILA VILA VILA, men jag var bara tvungen att ge mig ut på en kort "må bra runda" i skogen. Jag och Madde blev nämligen stoppade av ett stort gäng jägare som ockuperade skogen  igår så det fick bli ett långpass på asfalt istället. Därför kändes skogen extra lockande idag!
Jag tränar inte efter ett schema utan har som motto att lyssna på kroppen och därefter lägga upp dagens träning. På en vecka försöker jag dock lägga in ETT långpass (över 20 km), ett kvalitetspass och däremellan lite medeldistanser, fartlek och och sist men inte minst, det allra viktigaste "må bra passen"!!

Jäst utan jäst!

Jag lyckades!! Det blev ett ätligt surdegsbröd ikväll! Jag känner mig nyförlöst ;-). Efter mer än 24 timmars väntan och jäsning, gräddades brödet i kastrullen under 15 minuter i 250 grader, därefter ytterligare 10 minuter i 200 grader innan jag tömde ut brödet ur grytan och gräddade det i ca 10 minuter till. Då hade det en innertemperatur på 98 grader och skulle enligt receptet vara färdigt.
Hur smakade det då?? Jo, det hade en mycket tydlig syrlig karaktär. Med en lagom hård skorpa. För övrigt var det ganska intetsägande. Men vad mer kan man begära med bara ingredienser som surdeg, rågsikt, vatten och salt???

Men i detta glädjerus över att ha lyckats få till ett bröd i denna svåra konst, så är det förståss alldeles gudomligt GOTT! (men vilket nybakat bröd är inte det??)

Ett tips från mig är att inte ta den dyraste grytan man har hemma. Min är nämligen lite 'skev' nu efter att ha stått i 200 - 250 grader i en halvtimme......

So far...

....So good!!
Degen har jäst!! Efter ca 5 timmar är den dubbelt så stor. Så nu är den överflyttad till en 3 liters kastrull och ytterligare 1 timmes jäsning väntar.
Jag är så spänd över det kommande resultatet...

Spö spö spö....

......ge mig brö brö brö!!

Surdegen som jag väckte till liv igårkväll har, HÖR OCH HÄPNA, VAKNAT!!

Efter 14 timmar i rumstemperatur är den så här bubblig och doften har gått ifrån "öl" till "sur" (!?). Jag har ingen aning om det är i sin ordning att den ska lukta så äckligt, men av namnet att döma så borde det vara så.

Så nu följer moment 2 i baket! Nämligen förvandlingen från smet till deg.

I morse blandade jag surdegen med 300 g ekologiskt Rågsikt, 50 g varmt vatten och 10 g salt. Enligt "Pain de Martin" kunde man ha kummin i men jag bytte ut det mot lite honung istället. Nu ska detta stå och jäsa (förhoppningsvis!!!) till dubbel storlek.

Denna gången har jag gett mig sjutton på att lyckas och därför har jag valt Pain de Martins allra lättaste recept, det så kallade kastrullbrödet. Detta ska inte jäsa i plastlådor eller jäskorgar. Det ska inte heller vikas hit och dit och man ska inte behöva stenplattor och annat i ugnen. Det ska helt enkelt bakas i en kastrull. Det var också en större mängd surdegsgrund i receptet för att lättare få igång jäsprocessen.

Eftersom jag tycker att poängen med surdegsbröd är att baka det helt och hållet från grunden, vägrar jag att "vika ner mig" och tillsätta köpt jäst vilket faktiskt en hel del surdegsbrödrecept innehåller. Men NIX, då misslyckas jag hellre.....

Ja, och eftersom jag bloggar om detta i realtid så kanske jag står där ikväll, med "skägget i brevlådan". Med ett misslyckat bröd som på nåt sätt ska berättas om här....

Surdegsbröd

Nu ska jag göra ett nytt försök att baka ett surdegsbröd på min gamla "Häxan Surtant". Jo, för visst har den gamla rågsuren överlevt snart ett helt år i kylskåpet. Den har matats 1 gång per vecka med 2 msk ekologiskt rågmjöl + 2 msk vatten och mår hur fint som helst. Doftar helt klart jäst, ungefär som öl.

Så ikväll har jag väckt den gamle surtanten för att använda den imorgon till ett enkelt kastrullbröd!

Jag har blandat 200 g surdegsgrund med 180 g rågmjöl och 300 g vatten. Detta ska stå i rumstemperatur över natten och nu är det meningen att jäsningsprocessen ska komma igång.
Förra gången jag skulle baka på rågsuren gick det inget vidare. Det blev 1 av 3 möjliga, dvs ett som gick att äta och 2 som man kunde använda som hammare.....
Det kommande dygnet får visa om jag denna gången klarar av denna svåra konst att få till ett surdegsbröd från grunden!

Vätskebälte

Hur tröttsamt är det inte med ett vätske bälte som skaver eller slänger hit och dit? Eller ännu värre att flaskorna halkar ut hela tiden? Jag har tröttnat på mitt och därför köpte jag ett nytt på mässan på Lidingöloppet.

Igår testade jag det och det satt som en smäck!! Vilken skillnad från mitt gamla Active bälte! Detta är format för att passa runt höfterna och vätskehållarna håller fast hela flaskorna, vilket gör att dom inte rör sig särskilt mycket när man springer. Inga kardborrefästen utan istället ett elastiskt justerbart bälte som fästes med ett "klickspänne". Det har en fin stadig väska för telefon etc på magen (eller på ryggen för den delen, eftersom man kan vända bältet). Flaskorna rymmer 250 ml vardera så en halvliter kan man bära med sig. Det finns även små fästen för "turbogel" eller andra hokusPokus (?) på sidorna. Flaskorna behöver man inte öppna utan de har ett gummimembran som gör att man bara kan trycka i sig vätskan. Sist men inte minst är det ju så himla snyggt också! Pris? Jag gav 350 riksdaler för mitt på mässan
Bältet går att köpa HÄR.
Och NEJ..... jag får tyvärr inte ett nickel för att skriva så här positivt om det här! Det är helt enkelt bara för bra för att inte tipsa andra löparnördar om det!!  ;-)

Kort och hårt eller mala i dvala?

Det är många som tycker att om man bara är ute och promenerar långa rundor 3-4 gånger i veckan så har man en god motionsnivå. Att promenera anses vara alldeles tillräckligt för många. Det kan det ju förstås vara beroende på vad man vill ha ut av sin träning. Men om man vill ha hälsopositiva effekter så bör man nog tänka om.
Till exempel kan man varva promenaden med löpning. Det vill säga träna intervallträning istället! Om man pressar upp pulsen under kortare perioder så får man en betydligt bättre effekt av sin träning. Det räcker  med 15-30 sekunder åt gången, bara så att man känner att hjärtat börjar jobba lite hårdare.
När jag började löpträna på allvar för ca 10 år sedan minns jag att min strävan var alltid att springa hela rundan utan att tillåta mig att gå ett enda steg. Detta var ju HELT FEL!! Jag skulle istället varvat gång med högre intensitet på löpningen. Med dagens kunskaper så hade det troligen gett bättre effekt på kortare tid. En annan uppfattning som jag tror många av oss har är att ju längre desto bättre! Och att det tar ca en timmes lågintensivträning innan kroppen börjar använda kroppens fettdepåer som energi. Så kan det nog vara när pulsen är låg, men forskning idag visar att detta kan även åstadkommas med betydligt kortare duration, om bara träningen är tillräckligt hård.

Långa och många, framförallt löparpass kan vara förenat med slitskador på muskler, leder och ligament och därför är det ytterligare en anledning att kombinera långpassen med korta och hårdare så kallade nyckelpass.

Så om man är ute och promenerar flera gånger i veckan och om man önskar få lite mer effekt av sin träning så ska man nog våga lägga in korta och jobbiga ruscher!  Till exempel kan man "rusa" mellan några lyktstolpar eller hoppa upp på cykeln och spinna en halv minut med lite högre motstånd och upprepa några gånger. Det kan vara lite enklare att motivera sig till hård träning om "plågan" är kort! Bättre effekt och mindre tidsåtgång!

Avslutningsvis vill jag säga att jag ABSOLUT INTE nedvärderar någon form av träning utan ALL TRÄNING ÄR BÄTTRE ÄN INGEN TRÄNING! 
Men.... våga bli svett, våga få upp pulsen!

Och glöm inte att gång varvat med löpning är INTE ett tecken på att man inte har kondition utan bara ett tecken på att man har fattat vad det handlar om!

Klicka HÄR så kommer du till Träningslära vilket är en av mina favoritsidor när det gäller träning.

Ove - The last Ironman of Kalmar 2012

Nästan lika hyllad som segraren:

 

Här är ett klipp på den allra siste kämpen i årets IronMan i Kalmar. Han passerar mållinjen 4 minuter för sent det vill säga efter 16 timmar och 4 minuter. Det är stort att så många människor finns kvar och hejar fram denna hjälte. Och han lär också ha fått en medalj trots överskriden maxtid och en medtävlare ska ha skänkt sin tröja till honom! Det känns tryggt att det kanske kommer att finnas någon kvar i mål även när (om) jag kommer i mål 2013.....

Teknikens under..

Koltorp, i väntan på starten.

Då stod jag där i år igen. I startfållan på Koltorp, med skräckblandad förtjusning! Jag hade blivit framflyttad till startgrupp 2, i och med silvertiden förra året och när jag tittade mig omkring i den fållan kände jag mig som som ett litet får i en stor vargflock. Istället för att tänka tankar som "jag är stark, jag är snabb, det här är en bit av en kaka för mig", så blev det istället "herregud dom kommer att springa över mig, brotta ner mig i gyttjan eller i det högra träsket om några hundra meter, det måste blivit något fel, jag hör inte hemma här, alla andra är mycket snabbare än jag". Men efter några klappar på axeln från klubbkompisar och lite egen uppryckning blev självförtroendet lite bättre.

När starten hade gått visade det sig att Lidingölöparna (åtminstone i startgrupp 2) var av det sympatiska slaget så det blev inte en ända armbåge eller andra tillhyggen. Jag lyckades även undvika träsket som jag alla andra år har haft en förmåga att trampa ner i. Men nu efter 6 Lidingölopp har jag lärt mig att om man inte vill fylla skorna med vatten redan efter 200 m så ska man inte springa till höger även om där är fritt från trängsel!
När jag kom in i skogen efter den första flaskhalsen var det trångt. Men det gick åtminstone att springa. Jag hade ställt in min GPS klocka att visa medeltempo på sprungen sträcka så jag tyckte att jag hade STENKOLL!!??. En snitttid på 5,10 per kilometer skulle bli en sluttid på 2,35. Jo, jag tackar.... det höll på att kosta mig silvret.....:-(
Jag la kilometer efter kilometer bakom mig och jag hade kul. Efter många övervägande hade jag vågat ta mina lite lättare DS Trainer skor på mig och jag sprang och kände efter om jag möjligen skulle kunna skylla på dom om det inte skulle gå bra.....men NEJ dom verkade funka.
När jag började närma mig den "egentliga starten" för Lidingöloppet , dvs vid 15 kilometer, kom jag ifatt två "Löpsteget löpare" och det var förstås kul att få lite sällskap av folk hemifrån! Dom hade dock en annan uppfattning om "var" Lidingöloppet egentligen startar och i år är jag faktiskt benägen att hålla med dom om att Lidingöloppet börjar först efter 20 kilometer!

I mördarbacken i Grönsta var den lilla räddharen i startfållan kl 12:40 som bortblåst! Nu växte mina horn ut och korusningen den sista milen började här!! Här är det som mest publik och att få höra sitt namn eller att man ser pigg ut ger så otroligt mycket energi! Någon gång ska jag stå där vid sidan och heja och peppa och "betala" tillbaka till de som klappat fram mig dessa åren!
Jag hade en turbogel kvar och den sög jag i mig vid ca 23-24 kilometer. Aborrebacken kändes helt okey men däremot Karins backe (vid 28 kilometer) tyckte jag kändes lång som ett ösregn!! Men jag höll tiden!! GPS:en visade snitttid på 5,09-5,10 min/km. Väl uppe på toppen av Karin så rullade det äntligen nerför! 700 - 800 meter svagt utför och ingen kramp, inga blåsor, och kanske lite onödigt mycket krafter kvar .....(?) Upploppet var som en enda stor tvättsvamp och fötterna sög sig fast i underlaget men det gick ändå att spurta utan att halka omkull! GUD vad det är kul att springa i terräng!

Hur gick det då??? Vid mållinjen fanns väl allt syre i mina ben istället för i hjärnan så klockan stängde jag på fel knapp och därför visste jag inte min exakta "slittid" just då. Jag visste att jag hade klarat silvertiden eftersom klockan stod på 2,38,08 när jag upptäckte att den fortfarande var igång.

När jag hade fått i mig lite varmt kaffe och njutit av stunden så gick jag, stolt som en tupp, bort till resultattältet för att byta min bronsmedalj mot en silvermedalj. Där finns alltid resultatet på de 250 första löparna i varje klass rullande på dataskärmar i taket. Så där stod jag och tittade på namn efter namn efter namn.....Var var mitt namn??? Sist jag tittade på GPS:en stod ju snitttiden på 5,09 vilket borde betyda 2,35!! Men NIX inget namn! Namnen rullade på skärmen och sluttiderna blev högre och högre och jag blev knäsvag.....2,36,30.....Där fanns jag inte...
Vad f-nken!! Hade jag tramsat bort silvret med att springa på, vad jag trodde var säkerhet?? Nu blev jag plötsligt den där lilla räddharen igen som nog fick gå ut ur resultattältet, med svansen mellan benen, utan den där fina silvermedalj runt halsen......
MEN DÅ...ÄNTLIGEN DÖK MITT NAMN UPP!! 2,36,59!
Det var så HÄRLIGT att få uppleva detta ett år till!

Men vad hände då?? Min vattentäta plan? Jag hade ju 5,09-5,10 i snitttid vilket borde betyda runt 2,35??
Jo, det kan jag berätta!! Mitt förnuft vet ju att GPS:en slår fel ganska ofta! Eller att banan kanske inte alltid är exakt så lång som den ska vara? Men tänkte jag på dessa risker? Nej, inte för en sekund och det höll på att kosta mig silvermedaljen!! Min GPS visade 30,5 kilometer när jag stannade den i mål! Och det betydde ju förstås att 5,10 i kilometertid INTE blev 2,35.

Nu spelar det ju ingen roll eftersom jag kom på rätt sida om 2,38 men bara tanken på att jag kunde ha spoilerat målet pga att jag lagt alldeles för stor tilltro till tekniken hade inte varit så kul. 61 sekunder hade lätt kunnat försvinna någonstans där ute på Lidingö....

Kön till löparbussarna i Ropsten ringlade sig lång på lördagsförmiddagen

Tusentals leriga påsar med överdragskläder

Adjö Grönsta 

Nödprovianten på hotellrummet efter loppet bestod av Rosévin, Resorb och nötter!

Just nu är man så där tråkigt mossig, och lite nedstämd. Det man har haft framför sig under en längre tid har man nu bakom sig. " PostMarathon "  känslan har infunnit sig. Undras tro hur man kommer att känna sig efter IRONMAN 2013......