Trots att jag springer dom allra flesta intervaller på tid istället för sträcka (tex 90 sekunder x 10 eller 4 min x 6 osv) så har jag kommit på att mitt huvud har mycket lättare för att springa sträckintervaller.
Hur tänker jag då?
Jo, när jag springer tidsintervaller så vet jag att jag ska plågas i 90 sek, 3 minuter eller vad jag nu har bestämt mig för att springa. Benen ska flyttas snabbt under den tiden oavsett hur långt jag hinner. Springer jag däremot sträckintervaller får jag ju en omedelbar belöning om jag springer fortare eftersom plågan då blir kortare. Är det tusingar jag ska springa så gör det "bara" ont i ca 4 minuter och om jag ökar lite så är smärtan slut 2 sekunder tidigare. Nu är detta ju bara grubblerier inuti mitt huvud och i slutändan blir resultatet det samma oavsett vilket sätt jag väljer att springa intervallerna på. Det bästa med att springa tidsintervaller är att det är ett vädigt bra sätt att träna kvalité i grupp. Då kan alla få ut samma nivå av träningspasset oavsett kapacitet.
Det heter ju "-det man inte har i huvudet får man ha i benen" men jag tror att hos oss löpartokar passar det bättre med: "-det vi inte har i benen har vi i huvudet". Det vill säga att när benen skriker av trötthet så kan vi ändå oftast fortsätta om vi bara har de rätta tankarna.
Ett annat uttryck som passar bättre på cyklister och myntades av en i tjejklungan under Malmö Velo är: "-det man inte har i benen på cykeln får man ha i plånboken" ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar