Spekulationer och mutationer

SARS CoV 2 har muterat....igen....

Denna gång kallas mutationen Omicron. Förra mutationen fick namnet Delta. Och detta är bara början...Det kommer fler tyvärr...

Men varför muterar ett virus egentligen? 

Virus är ett av de lägst stående varelser i näringskedjan. Virus lever, men ändå inte kan man säga. Virus har nämligen ingen egen cellkärna och inte heller någon ämnesomsättning men ändå en arvmassa. Virus är helt enkelt beroende av en värd för att överleva och föröka sig. Virus finns runt oss och på oss hela tiden utan att vi märker det. De allra flesta gör oss nämligen inte sjuka. För det är det mest naturliga för något som vill överleva.... nämligen att vara rädd om den hand som föder dig....

Därför kan man enkelt säga att ett virus ändrar sig (muterar) för att inte vara alldeles för aggressiv mot sin "värd". För viruset vill inte ta död på sin värd egentligen... För då överlever ju inte viruset heller. 

En mutation gör ofta att ett virus blir lite mer smittsamt. Viruset har ändrat på något, som gör att det fäster lite bättre. Men i denna hopplösa pandemivärld måste vi ändå tänka att den nya mutationen troligen är lite mindre viral (dvs gör oss mindre sjuka) så den är kanske tom lite snällare mot oss. Däremot är den mer överlevnadsbenägen.

De virus som inte muterar, eller de som är alldeles för farliga för oss, sprider sig sällan. Kommer ni ihåg SARS viruset, 2003 (Severe acute respiratory Syndrome)? Det var så infernaliskt aggressivt så att i stort sett alla som drabbades, hamnade på sjukhus. Därför spred sig inte det viruset alls på samma sätt som SARS CoV 2 gör. Eller ta Ebola, blödarfeber, som härjade i byar i Afrika. Det viruset är så sjukdomsframkallande att det tar död på sig själv genom att värden oftast dör innan viruset hunnit sprida sig. Men innan man hade kunskap om vad blödarfebern var, så kunde det dock sprida sig där befolkningen varken hade resurser eller kunskap om hur farligt det var att hantera kroppsvätskor ifrån Ebolasjuka människor. Idag sprids inte Ebola lika lätt då man med kunskap och enkla medel kan skydda sig.

Men vårt helvetesvirus SARS CoV 2 hade de bästa förutsättningarna att gå World Wide.... Och det gjorde det verkligen och det gick snabbt. SARS CoV2 sprids bokstavligen med snor som vi hostar eller nyser ut och som stannar i luften några sekunder innan det faller på marken och dör. Det är ett idealiskt sätt för ett virus att smitta. För innan det faller på marken och dör så står det kanske en ny värd där och andas in virusdropparna. Man kan också tänka sig att virus som sprids med droppsmitta, smittar lättare på vintern på grund av att luften är torrare, kallare och lättare. Därför stannar snordropparna någon millisekund längre i luften innan de faller till marken. Dessutom går vi inomhus och fler personer vistas samtidigt i trängre utrymmen. Därför är det helt naturligt att influensan kommer just på vintern och att topparna av Covid 19 kommer vid denna årstiden.

Kort sagt kan man säga att virus vill egentligen inte jävlas med oss. Det är oftast inte viruset i sig, som gör oss sjuka utan vårt eget immunförsvar som går till attack och då får kroppen lida...

Men VI måste fortsätta jävlas med viruset. Och det kan vi göra genom att fortsätta vaccinera oss. Och genom att göra det, kommer vi att skydda varandra och givetvis oss själva från svår Covid. Sen tror jag att vi i världen kommer för alltid att ha Covid som en typ en säsongsinfluensa. De som har haft Covid 19 kommer att ha superbra antikroppar och inte få sjukdomen igen på kanske 10 år. Men just nu är vaccination vårt enda sätt att hålla jordklotets människor på fötterna . 

Så med dessa spekulationer vill jag bara säga:

 "Take Care, take a shut"

Plötsligt i Alcudia....

I lördagsmorse stod jag i våtdräkt, munskydd och barplatt i denna kalla sanden på Platja Alcudia. Jag var nervös, förväntansfull och hade faktiskt lite dåligt samvete. Det är ju för sjutton en pandemi. Och jag hade rest ända till Mallorca, i denna virusvärld, med allt vad det innebar med risktagande tester intyg osv...

Men hur blev det så här? Jag skulle ju startat i den redan uppskjutna Ironman 70,3 i Jönköping för en månad sedan. Nähä då..... jag fick en snilleblixt och gjorde ett försök att byta min start i Jönköping till fulldistansen på Mallorca. Trodde nog egentligen att det inte skulle vara möjligt, men döm av min förvåning.... Det gick! Och då fanns det ingen återvändo. 

Men jag kände mig nog egentligen ganska redo. Och jag ville så gärna ha ett kvitto på att kroppen klarar av distansen trots allt som hände mig i vintras.

Och det var smärtsamt....galet.....apjobbigt ....och alldeles alldeles underbart.

Starten för Ironman Mallorca gick i Port Alcudia. Simningen var en 2 varvsbana med en så kallad Australian exit. Det betyder att varvningen sker uppe på stranden. Vi startade i egenseedade startgrupper och jag ställde mig i 1,20. Några minuter innan start åkte munskyddet av och plötsligt var jag framme i fållan och jag hörde de 5 pipen och tre triathleter släpptes i vattnet var femte sekund..... Sedan var det bara att kasta sig ut i havet i soluppgången. Och det var minst sagt magiskt och man hinner liksom tänka på så mycket när man simmar. Efter en stund i havet jag såg jag solen gå upp och trots att det var riktigt varmt i våtdräkten fick jag rysningar. Simningen gick utan problem men som vanligt alldeles för sakta. Men jag höll iallafall vad jag hade seedat mig till... 1,20. 

Cyklingen var från början envarvsbana men ändrades några dagar innan start, och det lades till en 2 varvsloop på 4 mil på slutet istället. Cykelbanan började upp till Col De Femenia och vidare upp till Sa Bataia, den så kallade mackabacken ;-) . Sedan var det nerför till Caimari och mot Selva, Campanet osv.

Det var en galet jobbig bana. Drygt 1700 höjdmeter. Och det visste jag förstås redan innan. Klättringen upp till macken i Sa Batia har jag gjort hur många gånger som helst och jag tyckte inte den kändes särskilt jobbig. Men det var förstås tidigt in i racet. Det var betydligt jobbigare senare ute på slätten i de långdragna uppförsbackarna. Och som alla vet är drafting inte tillåten i triathlon vilket innebär  "ensamcykling" i 18 mil. Om man följer reglerna förstås.... Man möttes flera gånger utmed cykelbanan och tyvärr var det ganska tydligt att många inte följde de reglerna. Jag såg motorcyklisterna blåsa i visselpipan flera gånger men jag såg ingen som fick straff. Straffet för drafting är 5 minuter stillastående i straffboxen. Och det är många ligger och klungkör och riskerar hellre att få ett straff för att kunna gå av cykeln på relativt pigga ben. Synd tycker jag.

När jag gav mig ut på loopen den andra gången hade jag sjukt ont mellan skulderbladen. Efter 14-15 mil började tempoställning på cykeln ta ut sin rätt. När jag dessutom kört fel i en rondell började jag mest tycka synd om mig själv. Jag var trött och allt började kännas meningslös. Mitt smågodis hade tagit slut för flera mil sedan och Maurtengelen var så tråkig så jag skulle kunna kastat den i backen... Jag hade helt enkelt ingenting att trösta mig med. Jag förstod också att sluttiden på cyklingen skulle bli en bra bit över 6 timmar vilket jag tjurade lite över. Och som vanligt så dök tankarna upp i huvudet "-varför gör jag det här egentligen...Vad håller jag på med, det är ju inte ens roligt....Jag ska aldrig mer göra en Ironman..."

Men de negativa tankarna försvann när jag kom till Can Picafort och så småningom Platja de Muro. Nu, äntligen, var denna djävulska cykling snart över. När jag kom in i T2:an var det trångt med cyklar. För till saken hör att Ironman 70,3 gick i samma tävling och transitionområdet i Alcudia var världens längsta. Och långt var det... Jag hann bli trött i löparbenen redan innan jag var ute ur T2:an ...

Men nu skulle det springas. Jag hade tänkt springa i 5,42 fart vilket skulle betyda 4 timmar i sluttid på maran. Men med facit i hand, efter den tuffa cyklingen, så skulle de förstås bli svårt att klara (läs omöjligt...) Men ut ur transition kom jag och när jag sprang ut på den långa strandpromenaden i Alcudia var det en magisk känsla. Det var fullt med folk, grymt publikstöd och solen sken. Bättre än så här blir det inte på en Ironman. Jag njöt av att få vara stjärna för en dag och jag var lite rörd och tagen av att jag klarat ta mig så här långt 8 månader efter att jag skrevs ut från sjukhuset.

I början sprang jag som vanligt för snabbt. Varenda gång jag tittade på klockan så stod det 5,20, 5,25....(Åtminstone de 7 första kilometrarna ;-) Sedan var det på andra hållet... varenda gång jag tittade på klockan så stod det 5,55 , 6,00 :-o .... 

Skämt å sido , jag hade kommit över de negativa tankarna. Jag fick rapport utmed banan att jag låg 5:a och kort därefter fick jag kramp. Ja, ni förstår .... Ironmandistansen är verkligen speciell... Det gäller att bara streta på... Ena sekunden känns det bra och nästa sekund så händer något oförutsett. Jag behövde salt! Mitt urinodlingsrör (!) med Himalyasalt hade hoppat ur fickan under det stökiga cykelavsnittet så det hade jag inte kvar. Vätskedepåerna var både alltför sällan och dåliga. Där fanns inget alls som var salt. Funderade till och med om att be om ett saltkar av de som satt på uteserveringarna längs med strandpromenaden. Men det var ju lika otillåtet som att drafta. Men plötsligt ser jag någon...var det inte T P som sprang en bit framför mig....? Jodå... Han borde ha ett urinodligsrör med salt.  Och mycket riktigt. Han hade sitt saltrör kvar och jag hällde i mig så mycket jag vågade utan att kräka. 

Och vips krampen återkom inte.... Vi pratade och hade följe en bit. Han hann berätta att han haft dubbelpunktering på cyklingen och jag försökte peppa med hur starkt det var av honom att inte ge upp! Efter en stund kom vi ifrån varandra.

När jag passerade målet för 4:e gången så hade jag ett varv kvar... Och det började kännas kul igen! Benen återkom någorlunda och jag stoppade i mig gel minst var 20:e minut och sportdryck, cocacola och Red bull. Det började bli mörkt och det kändes nästan skönt. Jag visste ju att det skulle bli en målgång i lampornas sken och det betydde att det började närma sig. När jag hade ca 2 kilometer kvar började benen pinna på av sig själva. Dock lyftes dom inte högre än att jag höll på att stå på öronen när foten slog i en pytteliten vägbula i asfalten. Jag lyckades nätt och jämt parera och få benen under mig utan att behöva syna asfalten på riktigt nära håll. Puuuuhhhh ....kunde nästan känna hur ont asfalten skulle kännas mot ansiktet i den halva sekund jag var säker på att jag skulle falla.

FYYYY FASEN vad skönt det var att komma ut på strandpromenaden och få svänga vänster in på röda mattan! Med armarna i luften och tårar i ögonen var jag äntligen i mål!

Det var en av de jobbigaste cyklingarna jag har gjort på en Ironman. Men den här var också den Ironman som jag känner mig mest glad över att ha klarat! 

Om någon mot förmodan skulle vara intresserad av mitt resultat så ser det ut så här:

Att göra en tävling utomlands har många fördelar. Förutom att det är såklart alltid är kombinerat med lite lyx som hotell osv, så får man också nya bekantskaper bara på grund av att man är svensk. Man lär känna folk och finner en gemenskap eftersom man är där av samma anledning. Så förutom vårt lilla gäng på 4 personer så träffade vi en del andra svenskar som bodde på samma hotell.

Efter Ironmantävlingen blev det lite chill. Men är man på Mallorca då cyklar man.... oavsett om man har en Ironman i benen eller inte. Och ett stopp på torget i Petra hör till. Det är sedan gammalt......

Nu ska jag bara ta det lugnt... Läka ihop och titta lite i tävlingskalendern....

/Peace Love and Löparskor

Restriktioner och spekulationer

När jag var liten var jag rädd för att det skulle bli krig.... Jag minns speciellt en gång, jag stod vid min mamma när hon lagade mat och jag var ledsen och rädd för att det skulle komma soldater och börja kriga mot oss. Jag minns så tydligt mammas svar och ord till mig då. Hon sa ;"Du behöver inte vara rädd, lilla Liselott. Det kommer inte bli krig hos oss. Men världen är sån, att krig och farsot kommer då och då. Det är för att vi inte ska bli för många på jordklotet....." Aldrig trodde jag väl då att jag skulle få uppleva ett Farsot.

Idag släpper Sverige på restriktionerna.... Vi har nåt en så pass stor andel vaccinerade plus att smittoantalet per dag sjunker. Är det rätt, är det fel? Är det för tidig? Kommer det att bli ett bakslag? Jag kan inget annat än att tycka och tro att det är rätt tid nu. För det finns betydligt fler sidor av detta mynt än att få folk att överleva Covid 19. Folk ska kunna få överleva andra sjukdomar också, som man antingen inte sökt för eller som har prioriterats långt ner på listan pga den höga belastningen på sjukvården. Att leva i en pandemi under 1½ år är helt enkelt en påfrestning för hela mänskligheten. Människor har inte "bara" dött, eller fått livslånga komplikationer utan andra har även förlorat sina företag, inkomst eller livsglädje. 

Men hur ska vi gå vidare egentligen?  Många beteende som vi har fått under pandemin har satt sig djupt. Och det är i och för sig bra. För min egen del känns det väldigt motigt att tex börja hälsa med handslag igen. Inte för att jag är orolig för själva handslaget i sig, utan mer av lathet för att jag måste sprita händerna efteråt. Sedan kommer jag personligen fortsätta att hålla avstånd och se barn och ungdomar som ovaccinerade potentiella virusbomber....💣. Vilket dom i och för sig är.... Jag har ju faktiskt inte fått lov att ta den andra sprutan av Covidvaccinet på grund av att jag var sjuk i Guillaine Barré i vintras. Man säger nämligen att man ska vänta i ca 1 år innan man tar någon vaccination överhuvudtaget om man har varit sjuk i GBS. Så det är bara att lyda.... Dock är min tid lika värdefull som alla andras och jag tänker inte tillåta mig vara föremål för någon samhällsmobb där man tycker att som ovaccinerad ska stanna hemma och skylla sig själv. Nej jag vill också börja leva....  jag har inte valt detta själv...Och det jag har saknat mest av allt i denna pandemin är att resa och att uppleva saker.

Jag hoppas innerligt och tror faktiskt att vi inte kommer att ha en ny våg av Covid19 i Sverige. Åtminstone inte nu, så länge vaccinet är motståndskraftigt. Men däremot kommer säkert patientflödet av Covidsjuka finnas för alltid (om än på en låg nivå). Åtminstone tills någon knäcker nöten med ett antiviralt läkemedel som kan bota. Men vi får inte glömma att vi nu har vi haft en tid av distans som faktiskt inneburit att vi har blivit mindre smittade av de vanliga förkylningsvirusen och bakterierna. Immunförsvaret har helt enkelt legat på latsidan. Så risken finns att det kommer en höst och vinter där vi kommer att bli sjukare än vanligt i detta. De där förkylningsantikropparna som jobbar i vanliga fall sover nämligen en djup törnrosasömn....💤👑 Men nu är det dags...Wakie Wakie...... Upp och hoppa ...... För nu är det fest och alla virus är bjudna 😜🥂💃🎉

/Peace Love and Löparskor

Där fick man så man teg

Eftersom mitt minne är sämre än min tilltro till min träning så frågade jag TriMia för några veckor sedan om hon ville Swimrunna med mig i 2XU Island Challenge i Karlshamn. Jag har ju nästan förträngt att jag låg halvt om halvt förlamad i Guillaine Barre för 6 månader sedan. Men Swimrun är en så sjukt häftig tävlingsform, så när det till slut blev klart att tävlingen skulle bli av så var jag ju bara tvungen att vara med. Och Mia... hon har en galen vinnarskalle och kan ta ut sig till bristningsgränsen när det väl gäller. I lördags tog hon ut även mig....

Idag, 4 dagar efter rejset, kan jag gå någorlunda normalt...

Men för att ta det från början så är Mia lite av en rookie på det här med Swimrun. Det var dock inget som oroade mig. Hon hade koll iallafall. Innan start tränade vi några gånger tillsammans för att testa med eller utan lina, paddlar dolme osv. Mias enda problem var hennes opererade axel som fick alldeles för mycket stryk med paddlar så vi bestämde att hon skulle köra utan paddlar och ligga på linan bakom mig i alla simningarna. Vi fick helt enkelt springa in den tid vi eventuellt skulle förlora i simningarna. För trots allt så ÄR paddlarna en fartväxel. 

Tävlingen 2XU Island Challenge är en krävande Swimruntävling. Man startar inne på Eriksbergs Hotell och Safaripark och de första 3 kilometrarna springer man mitt bland Visenter, Mufflon och vildsvin. Tävlingen är ca 26 km lång varav ca 4000 m är simning. När man läser raceinfon kan man tycka att det är bara korta och lätta simningar och den längsta är 440 m. Men det man inte tänker på är de många växlingar och väldigt korta och tekniska löpningar emellan. Det är definitivt en krävande Swimruntävling.

Innan start hade vi bestämt för att gå ut hårt och ta in tid på den första långa löpningen. Vi gjorde som vi hade sagt och vi sprang fort . Vi sprang om lag och höll fart. Jag såg en lång tävling framför mig och fick bromsa Mia flera gånger. "-hååååll igeeeeen Mia, det är en lååååång dag" flämtade jag flera gånger. Jag tyckte att jag snubblade i den enkla terrängen och benen var inte riktigt med mig. Mitt korta minne blev plötsligt väldigt tydligt och tankarna befann sig för en stund i en säng på intensiven 6 månader tillbaka i tiden....Men vi sprang på. Framme vid första simningen så var vi bra med i startfältet. Snabbt i och iväg på ett drygt 100 m första sim. Vattnet var varmt och väldigt stilla åtminstone i början av tävlingen.  

Första uppstigningen och jag tyckte att jag fumlade och benen var ostadiga. Hala klipphällar med lite yrsel är ingen bra kombo. Jag fick en hand i baken flera gånger av Mia som puttade upp mig och jag blev plötsligt varse om att det fanns saker som jag inte har kunnat träna mig på efter Guillaine Barrén i vintras....

Varenda uppstigning och nerstigning på de första 2/3 av banan är i princip klättringar/ålningar och balansgång och varende en slet hårt på mig. Jag kände mig klumpig och svag i klättringsmusklerna och jag började dissa mig själv med negativa tankar som  "-jag har inte här att göra och borde kanske ägna mig åt asfaltslöpning eller solskenscykling istället..."

Men i samma takt som vi sprang om lag kom jag på lite bättre tankar. Mia drev på tempot och ville springa om så fort vi kom ikapp. Jag låg bak och vi hade linan påkopplad. Mia är snabb och mycket bättre än jag på att springa i terrängen. Jag såg ett skräckscenario framför mig varje gång vi sprang om, där jag skulle snubbla och fälla alla som käglor. Men jag gjorde ingen touchdown.. Åtminstone inte i samma ögonblick som vi sprang om. Däremot ett par gånger ute på stenhällarna. Det kostade ett blått finger och lite annat smått men herregud vad gjorde det.... Är det något man inte behöver på en swimrun så är det ett finger. Däremot behöver man en olycksfallsförsäkring ;-)

Två timmar in i tävlingen var jag sliten. Jag hade fått i mig alldeles för lite energi. Och det var nästan halva sträckan kvar. Fick i mig lite gel och i samma veva började banan ändra karaktär från klipphällar till stugområde med lite gräs-och grusvägar. Nu kunde jag återhämta mig lite och få till ett löpsteg igen. Mia var pigg hela tiden och var en grym tävlingspartner. Vi hade damlag runt oss och fick lägesrapporter från vårt supporterteam (och tillika filmteam ;-) utmed banan. Vi visste att vi låg någonstans 6-7:e plats och att pallen var ouppnåelig. Men då ändrar man bara mål från pallplats till att komma före de lag som vi fightades med. Vårt problem var bara det att de simmade om oss och vi sprang om dom igen.. Det betydde att vi var tvungna att ha ett försprång inför varje simning de sista etappperna för att överhuvudtaget ha en chans. Och h-lvete vad vi sprang... Vårt stackars suporterteam hade köpt cocacola och choklad som vi slet ur händerna på dom och hann inte ens säga tack förrän vi rusade iväg som om det gällde ett OS guld..

I år var den sista simningen ändrad och man simmade aldrig ut till Kastellet och därmed inte heller den sista långa simningen längs med piren. Men tävlingen skulle fortfarande avgöras på den sista simningen. Det vill säga det lag som når stegen först kommer först i mål. För väl uppe från stegen är det bara spurten in till mål kvar. Jag och Mia hade sprungit till oss ett litet försprång på den relativt korta löpningen som var innan sista simningen. Vi var först i och vi simmade allt vad vi kunda. Mina armar var som spaghetti och det vara ett skvalpigt vatten. Och mycket riktigt när jag tittade upp till höger efter drygt halva simningen så var en av det andra lagets tjej där.... Faaaaan osså..... Men vara var den andra tjejen? Stegen började närma sig och tjejen som jag sett på höger sida stannade plötsligt i vattnet vid stegen....Jag tänkte TACK ... "Hon måste mena ålder går före skönhet och låter oss klättra upp först".

Men nej riktigt så var det inte, även om dom både var yngre och snyggare... Hennes lagkamrat simmade nämligen efter oss och hann inte till stegen innan både mig och Mia. 

YEEEES där satt den. Kampen om stegen var vår denna gången. Vi klättrade upp och sa "- Do you MIND if we go first?" Team Do you MIND sprang in som segrare! Åtminstone i kampen om 5:e platsen ;-)

Och jag fick så jag teg! Mia körde hårt med mig! Men jag är henne evigt tacksam för att hon fick mig att våga satsa så hårt! Framtänder, armar och ben var ju hela ända in mål. Så trots allt är jag är nog inte riktigt färdig med det här med swimrun än... 

Ska bara läka ihop lite sargade muskler och ett blått finger först ....

/Peace Love and Löparskor

Förstå sig på

Herre gud vad denna pandemitiden har fött många "förståsigpåare". Alla sociala medier och även traditionella medier är fullproppade med människor som vill säga sin åsikt och inte minst klaga på andra som sagt något och som visat sig inte stämma helt. 

Men kom igen..... Vem kunde veta vad som var rätt eller fel i mars 2020. Folkhälsomyndigheten bad oss göra det som de trodde var det bästa. Sverige stängde ner lite lagom och vi skyddade våra äldre. Samtidigt såg vi andra länder som hade husarrest och Lock down. Folk klagade... Varför gjorde vi inte si eller varför gjorde vi inte så..... Sveriges modell användes som skräckexempel i vissa länders medier. Men vem vet hur väl andra länders siffror stämmer? Görs statistiken lika noggrant som i Sverige? Nej, jag tror inte det....Vi är ett land av ordning och vi är också "Landet Lagom" Vi ska inte göra för mycket och inte heller för lite...

Och vi är också ett land av yttrandefrihet. Vilket såklart är väldigt väldigt bra! Men yttrandet tar ibland sig väldigt stora former och ibland onödiga. Alla kan vi vara efterkloka när man har facit i hand. Och kan man hänga någon så gör man gärna det. "-se nu  här som det blev bara för att du sa att vi skulle göra så" . 

Men jag vill hävda att vi är långt ifrån facit. Det krävs flera år till innan vi kan se vad som var rätt strategi. Om vi ens nånsin kommer att kunna göra det. För det finns alltid två sidor av ett mynt. Och kanske även flera sidor av siffror... Men jag tror dock,  att det är inte många i Sverige som haft Covid 19 utan att ha fått en egen liten pinne i statistiken....

Det var bättre förr

Den gamla klyschan "Det var bättre förr" har aldrig stämt så bra som nu. Det var bättre innan Pandemin. Covid 19 orsakar katastrofer som man inte riktigt förstår. Åtminstone inte jag. Och varför får vissa bara en liten förnimmelse av symtom och andra blir fruktansvärt sjuka. Hur kan en del som delar hushåll, säng och tom pussar med en som är Covid19-positiv klara sig från att själv bli smittad. Varför drabbas män oftare av svår Covid19 i än kvinnor. (Kanske finns det ändå en sanning bakom det lite nervärderade uttrycket "Man cold" .... ) I Indien är det en ofantlig katastrof. Över 300 000 döda enligt den trovärdiga källan Aftonbladet ;-). Och då är garanterat inte alla räknade. Det rapporteras om syrgas som är slut och att det dör så många att man inte hinner ta hand om kropparna. Fy satan.... 

USCH.... Detta är en mardröm som man inte vaknar ifrån. Frågan är om det någonsin kommer att bli som förr. Själv är jag tveksam.

En del saker kommer nog aldrig att återuppstå efter pandemin. Och vissa saker är förstås bra att slippa och andra väldigt tråkiga. Framför oss har vi ännu en sommar där allt, åter igen, ställs in. Man frågar sig förstås hur många organisationer och arrangemang kommer att överleva 2 säsongers paus.... Kommer till exempel Ironman att överleva pandemin? Hoppas det....

Men ibland undrar jag hur man tolkar restriktionerna... Häromveckan gick vi ut och åt lunch. Då fick vi, som normalt sitter vid samma middagsbord varje dag, inte sitta vid samma bord på restaurangen.... Vi skulle sprida ut oss och sitta vid olika bord. Det ledde i sin tur till att vi hamnade närmare andra okända människor.... Restaurangens personal gick runt och vaktade så att ingen bröt mot reglerna. Vid buffén däremot, var det fritt fram för alla att härja samtidigt... Ingen såg till att det var begränsat antal som hämtade mat samtidigt. Inte heller byttes besticken som man tog med ur buffén. Några dagar tidigare intogs lunchen på en annan restaurang som istället hade separerat borden med längre avstånd emellan gästerna. Det vill säga att de som kom dit tillsammans fick sitta tillsammans. Rimligt tycker jag. Men jag är kanske naiv som tror att de flesta själva kan bedöma vilka som är lämpliga att dela bord med. Det vill säga de man normalt sätt delar hus, bil eller kafferum med.... Men jag kan ha fel...

Dagens statistik i Sverige

FUCK COVID

Friskgymnastik

Det finns Sjukgymnastik, men varför i herrans namn finns det inget som heter Friskgymnastik? Jag menar enkla simpla övningar som man inte vet att man behöver förrän man gör dem och upptäcker hur svåra dem är. Tex balansövningar. Prova bara att stå på ett ben och blunda i 30 sekunder. Lätt? Prova då med andra benet ..... Eller föreställ dig en lina på golvet och ställ ena foten framför den andra, med tårna mot hälen och blunda.... Det är svårt både med och utan Guillaine Barré och perfekt träning både för huvudet och för fötternas små muskler.

Min egen, så kallade gymnastik går bra. Jag tränar på och är nästan i full gång med både cykling och löpning. Det är exakt tre månader sedan jag kände de första symtomen på att något inte stod rätt till i kroppen. Det står fortfarande inte helt rätt till i kroppen....Trots att jag vet att det har gått alldeles för kort tid för att säga något om bestående men så börjar jag ändå ställa in mig på att jag kanske får leva med stickningarna i ansiktet och händer som är domnande. Men som väl är så hindrar det inte mig särskilt mycket. Jag blir mest bara irriterad när jag fumlar och tappar saker, eller när jag inte kan skruva av korkar som sitter hårt. Eller när hörseln kommer och går när jag spänner käkarna. 

När folk frågar hur jag mår så hör jag mig säga; "-jag är så tacksam över att allt har gått så snabbt och jag är lyckligt lottad och bla bla bla...... " Innerst inne så säger jag "- h-vetes, j-vla,  skit.... BITTER är mitt förnamn...."

Men som tur är så är, så går de tankarna över. Jag är mest positiv. Jag har så mycket att vara glad över och för två månader sedan hade jag ärligt talat aldrig trott att jag skulle cykla med cykelklubbens första fartpass. Det gjorde jag i tisdags....

Och ibland behöver man sig en käftsmäll för att uppskatta de annars så självklara sakerna i livet. Och inte minst för att sluta mobba sig själv. Men inte utan att jag funderar på om jag varit så infernaliskt trög så att jag behövde en sån här jäkla rak höger ....

Varför just jag

Varför skulle just jag få detta möget.... ? Vad var det egentligen som utlöste Guillaine Barré i slutet av Januari? Jag får frågan av andra och frågar mig själv ofta samma sak. Jag kommer troligen aldrig få svar. Google har en del statistik där man såklart kan gå efter sannolikhetsprincipen eller så får man helt enkelt gå efter spekulationsprincipen....

Vanligaste orsaken till att Guillainé Barré utlöses är att man har drabbats av någon form av bakterie- eller virusinfektion. Oftast en maginfektion orsakad av Campylobacter. Därefter kommer en rad olika virus som Cytomegalvirus, Epstein Barrvirus och Influensavirus som trolig orsak. Vissa sorters vacciner kan också utlösa GBS (Guillaine Barré). Men litteratur och statistik har visat att det är lika vanligt att få GBS av en genomgången Influensa som av influensavaccinet i sig, så man kan tom säga att vaccinet kan ge ett skydd både mot influensa och GBS. Så hur man än tänker så har man ändan bak...

Med enkla ordalag kan man säga att det som händer i kroppen när man drabbas av Guillaine Barré är att immunförsvaret går bärsärkargång på det egna nervsystemet. Kroppen själv startar en inflammation mot de perifera nervtrådarna och nervimpulserna påverkas. Så det är alltså kroppen själv som orsakar skadorna och inte viruset/bakterien/vaccinet i sig. Därför säger man att GBS är ett så kallat autoimmunt tillstånd.

Under denna pandemitiden har jag känt mig väldigt förskonad från förkylningsvirus och andra infektioner som man annars brukar drabbas av lite då och då. Jag hade inga som helst infektionssymtom innan jag fick de första symtomen på GBS. Jag hade inte heller Covid19. 

Nio dagar innan symtomen började hade jag fått Pfizers Comirnaty´s m-RNA vaccin. Det är dock ingen som har sagt att det  var vaccinet som utlöste min Guillaine Barré och det kommer heller aldrig att kunna säkerställas till 100%. Men för varje sak som kan uteslutas så ökar såklart sannolikheten. Och oavsett vilket så får jag inte ta andra dosen av vaccinet. Så det är klart att jag är lite bitter. Inte bara över att ha haft oturen att drabbas av GBS utan även över att jag går bet på alla dom åtråvärda antikropparna mot Covid 19.....

Jäkla mög....😡

9 veckor senare

Nu har det gått 9 veckor sedan jag kände de första smygande symtomen på Guilaine Barré. Det har varit en omtumlande tid minst sagt. Ena sekunden är jag enormt tacksam för att rehabiliteringen går så bra och och nästa sekund är jag ledsen över allt i kroppen som är förlorat och som jag måste bygga upp igen.

Många har någon anhörig eller vet någon som har haft GBS (Guillaine Barré Syndrome). Det är nämligen inte så ovanligt som man kan tro. Jag hör historier om de som suttit i rullstol i månader, om restsymtom som sitter kvar efter 25 år osv. Då inser jag att jag har haft tur. Även om insjuknandet blev allvarligt för mig så verkar tillbakagången gå relativt snabbt. Enligt litteraturen så sker en förbättring under de första 6 - 12 månaderna. Så jag försöker att inte misströsta över att jag inte är återställd än.

De symtom som besvärar mig nu är framförallt domningar och svaghet i händerna och pulserande "burrningar" i huvudet. Det är väldigt svårt att förklara hur det känns i huvudet men ungefär som när man går för nära en radio med en mobiltelefon på sig eller är nära stora kraftledningar. Jag kan få det att sluta om jag koncentrerar mig på att slappna av. Det är inget som gör ont, mer än att jag får huvudvärk ganska ofta, men det är sjukt innerverande. Jag har inga problem med balansen längre och har varit utan smärtstillande i ett par veckor (Lyrica). 

Jag rehabbar med att träna upp de muskler som försvann totalt på tre veckor. Jag tränar på cykeln och i löparspåret på blytunga ben och kropp. Det är såååå trögt men det är bara att göra.... När jag anstränger mig sticker det i hela ansiktet och jag blir såklart infernaliskt trött efteråt. Men symtomen förbättras stadigt ändå och Hur ska jag annars komma tillbaka, om jag inte pressar mig lite alltså? Jag vill ju kunna sätta en nummerlapp på magen igen och springa så att mjölksyran känns ända ut plomberna...

Inget fel att gilla mjölksyra....eller ...

Att tappa fotfästet

VARNING FÖR LÅNGT OCH TRÅKIGT INLÄGG.....

Jag har nämligen bokstavligen tappat fotfästet och tänkte berätta om hur det gick till. Och jag ska inte göra det till en snyfthistoria....

Den 27 januari blev jag akut inlagd på neurologen pga att jag hade fått domnade fötter, händer och tunga. Jag hade även en väldigt konstig smärta i bröstryggen. 4 dagar innan detta började hade jag sprungit ett träningspass på 21 km och allt kändes helt normalt.

Alla symtom togs på allvar och jag gick igenom alla möjliga undersökningar. Jag hade min egen teori om vad det kunde vara men mina mardrömmar var förstås ALS, MS eller andra kroniska nervsjukdomar. 

Det gjordes CT thorax, MR hjärna och ryggmärg, ryggmärgsprov och alla möjliga blodprover togs. Inget visade egentligen något som kunde förklara symtomen, som dessutom ökade för varje dag jag låg inlagd. Domningarna spred sig uppåt genom kroppen och jag började få väldigt svårt att gå. Dessutom blev smärtan i thorax och armar bara värre och värre och efter 5 dagar krävdes det morfinpreparat intravenöst. Men alla vitala parametrar var bra. Efter 5 dagar började jag tappa både fattningen och fotfästet.... Jag var förtvivlad över att jag bara blev sämre och sämre och sjukvårdens åtgärder och kontroller blev glesare och glesare. För alla vitala parametrar var ju bra sas det..... Ingen feber, blodtryck bra, vilopuls ca 55 (vilket egentligen är lite hög... ;-), och syresättning på 100 %.

Undersökningarna  hade inte visat något men vid det laget var "arbetsdiagnosen" ändå det jag hade trott från början. Nämligen Guillaine Barré Syndrom. Men det behövdes en Neurografi i Lund för att säkerställa diagnosen. Men trots att denna var bokad först på tisdagsmorgonen (dag 6 efter inskrivningen) så påbörjades ändå behandling med Immunoglobuliner mot Guillaine Barré på kvällen innan. Då tyckte man att mina symtom var så uppenbara så att man satte in behandlingen på vitalindikation (dvs utifrån symtomen)

Och visst var det Guillaine Barré. Neurografin i Lund visade ett resultat som var förenligt med just GBS

Behandlingen hade redan startats och den ges intravenöst 1 gång dagligen i 5 dagar. Men sjukdomsförloppet verkade redan ha tagit fart. På tisdagskvällen var jag så dålig och utmattad av smärtor att jag inte orkade mer. Jag hade inte ätit något på två dagar och jag hade dåliga krafter att andas med och sväljningsreflexen höll på att försvinna. Jag kunde knappt gå utan fick köras i rullstol till och från toaletten. Jag hade tom fallit av sängen pga att jag inte kunde hålla emot med mina ben. Det jag hade fasat för vid inläggningen var nu ett faktum. Jag behövde nämligen flyttas till Intensiven, min egen arbetsplats.... Men vid detta läget ville jag inget hellre. Jag orkade inte kämpa längre.

Det var ingen mardröm att  komma till IVA. Det var istället en otrolig lättnad att komma dit, där jag visste att jag kunde få hjälp med allt när jag inte längre klarade av det själv. Det var så skönt att bara överlämna sig själv i vad jag visste var trygga händer. 

Det tog inte så lång tid innan det bestämdes att jag skulle sövas och intuberas. Och faktum är att jag nästan bad om det. Jag var helt slut. Jag minns att jag skickade några meddelande på telefonen och sen är allt svart....

Efter intubationen steg tempen till 40 grader och syndromet påverkade förmodligen också autonoma nervsystemet. Hjärtfrekvensen gick ner till 18 vid ett tillfälle och jag hade även några sekunders stillastående hjärta. Som väl var, så behövdes ingen HLR utan hjärtat slog snabbt om till normal rytm igen

Jag väcktes efter två dagar (det är mitt första minne efter intubationen). Då hade jag ytterst lite stöd från respiratorn och man beslutade att jag skulle extuberas (dvs andningstuben skulle tas ut från luftvägen och jag skulle andas utan stöd från respiratorn).

Det höll i ca 10 timmar. Då fick jag åter intuberas .....

Sedan följde flera dagar i olika vakenhetsgrader där jag ibland kunde vara vaken och delaktig och ibland sövdes jag pga hosta och obehag av andningstuben.

Under de perioder jag orkade vara vaken måste jag ha varit världens jobbigaste IVA patient. Tänk er själva....dels att vara personal som vårdar en kollega och dessutom en kollega som skulle ha koll på allt och gärna vara med och bestämma..... Inte konstigt att dom ibland ökade Propofolet så att jag somnade.

Skämt å sido. IVA är världens bästa ställe. Jag fick den bästa vården man kan tänka sig. Och jag var definitivt inte särbehandlad utan alla får lika professionell vård. Men fattas bara.... Annars hade det inte hetat Intensivvård. För det är precis vad det är; ett intensivt jobb mot överlevnad på de patienter som svävar mellan liv och död.

När man är intuberad kan man inte prata. Så ser ni någon film där en patient med andningstub i munnen som pratar så vet ni att regissören är dåligt påläst ;-). Jag kommunicerade med block och penna. Det gick sådär..... Ibland var jag så påverkad så det blev bara krumelurer...

Det tog en stund innan jag kunde tyda vad jag hade skrivit just på detta bladet, men det står; "Jag är inte redo för tryckunderstöd. Då kan lika bra dra tuben och låta mig dö"....( Jag var tydligen  en riktig "dramaqueen" som IVA patient ☺ )

Ja ni förstår.....

Kommendoran....

 

Jag extuberades den andra gången efter totalt 9 dagars respiratorbehandling. Då hade 5 dagar passerat sedan den sista behandlingsdagen av Immunoglobuliner. Då klarade jag att andas själv. Vilken lättnad. Jag hade mycket hosta och behövde ytterligare ett par dagars intensivvård. Benen var svaga och balansen väldigt dålig. Men jag förbättrades väldigt snabbt. Så från att bara kunna gå ett par steg med ett gåbord till att efter tre dagar nästan gå obehindrat.

Efter tre dygn på neurologen och totalt 3 veckor på sjukhus ville jag hem. Jag höll på att bli knäpp av att inte få besök och inte heller få lämna våningsplanet pga Covid 19. Jag vet inte hur många rundor i korridorerna runt hissarna jag gick för att träna upp mig.

Nu är jag hemma igen sedan 2½ vecka tillbaka. Jag är inte återställd men jag fungerar... 

Jag är så otroligt tacksam för att det var Guillaine Barré och inget annat. Det här ska gå över. Det har jag bestämt mig för. Jag har redan tagit några stapplande löpsteg med underben som jag inte riktigt känner. Varje dag balanstränar jag med mitt sjukgymnastikprogram. Jag står på ett ben när jag borstar tänderna. Jag går baklänges i vardagsrummet titt som tätt och tränar mig på att stå med ena foten framför den andra samtidigt som jag blundar.

Fötter och händer är fortfarande domnade och jag har stickningar i hela ansiktet. Dagtid är det numera något som jag faktiskt kan glömma bort ibland men däremot på kvällarna känner jag av symtomen. Jag har fortfarande smärtstillande medicin som är under urtrappning. 

Jag har lovat mina barn och mig själv att jag ska komma tillbaka till vad jag var förut. Jag är nämligen inte riktigt färdig med det jag höll på med innan ....

Om man vill läsa mer om Guillaine Barré så klicka på namnet. Även om det oftast inte är något man har hört talas om så är det inte helt ovanligt. Det är ca 1/100 000  per år som drabbas .

Varför just jag drabbades är inte klarlagt. De håller på att titta på tidigare prover på mig för att ev hitta en orsak. Den allra vanligaste orsaken till att man får GBS är att ett virus utlöser det. Och nej.....Jag har inte haft Covid 19... 

Det känns som att jag har fått en andra chans och en påminnelse om att inte skjuta upp saker och ting.

Så gör inte DU det heller..... LEV IDAG för man vet aldrig hur morgondagen ser ut.

Onödigt bra kvalité

Eftersom man sällan lämnar hemmet för nöjes skull i dessa coronatider finns det gott om tid att sortera, städa, kasta och sånt där tradigt. Det finns också gott om ursäkter för att inte göra det.

En ursäkt är att det är alldeles för fint för att slänga....

För så här är det.... Jag har en byrå full med träningskläder. Den ser alldeles förfärlig ut. Jag har slutat vika kläderna för länge sen utan dom åker ner i byrån i en slarvig hög direkt från torktumlaren och i 9 fall av 10 kan jag Inte stänga lådan efteråt

Jag borde förstås rensa ut och kasta för att få plats med de nya träningskläderna jag hela tiden envisas med att köpa. Men problemet är att jag inte vet vad jag ska slänga... de är ju alldeles onödigt hållbara och de går inte sönder eller blir urtvättade hur mycket jag än använder dem. Och skulle nu något vara lite uppslitet, då har det min själ ett affektionsvärde som gör att jag inte har hjärta att slänga det. Som till exempel denna ÖtillÖ Fininshertröja ..... Den bordet jag slänga för den har helt klart sett sina glansdagar. Men den kan jag inte slänga för jag vet att jag ALDRIG mer kommer att erövra en sån.....

Nej, jag tror jag bordlägger detta ärende och köper en byrå till ...

/Peace, Love and Löparkläder

Värdefullt stick

Det var faktiskt med blandade känslor jag fick min första dos av Covid19 vaccinet. Jag känner såklart en enorm tacksamhet över att bli prioriterad så här tidigt men också en sorg och frustration över att de med riskfaktorer får vänta ett tag till. Det är ju faktiskt dom som hamnar på IVA. Vaccinet för dom innebär att inte drabbas av svår sjukdom men jag får ju vaccinet "bara" för att kunna jobba.....

Självklart förstår jag att vi som personal måste hålla oss friska för att kunna ta hand om alla sjuka men det minskar ju inte lidande eller artt trycket på sjukvården minskar. Trösten är ändå att vaccinationen av de högst prioriterade sker parallellt med akutsjukvårdspersonal samt att det anländer mycket vaccin till Sverige varje dag nu. Så nu gäller det att inte snubbla på målsnöret. För det här är som ett låååååångt marathonlopp och nu är vi på upploppet och vid mållinjen segrar alla. Priset vi alla får är världen och våra liv tillbaka 

Vilka som vårdas på Intensivvårdsavdelningar i Sverige just nu kan man se HÄR. Länk till Svenska Intensivvårdsregistret