Nu har det gått 9 veckor sedan jag kände de första smygande symtomen på Guilaine Barré. Det har varit en omtumlande tid minst sagt. Ena sekunden är jag enormt tacksam för att rehabiliteringen går så bra och och nästa sekund är jag ledsen över allt i kroppen som är förlorat och som jag måste bygga upp igen.
Många har någon anhörig eller vet någon som har haft GBS (Guillaine Barré Syndrome). Det är nämligen inte så ovanligt som man kan tro. Jag hör historier om de som suttit i rullstol i månader, om restsymtom som sitter kvar efter 25 år osv. Då inser jag att jag har haft tur. Även om insjuknandet blev allvarligt för mig så verkar tillbakagången gå relativt snabbt. Enligt litteraturen så sker en förbättring under de första 6 - 12 månaderna. Så jag försöker att inte misströsta över att jag inte är återställd än.
De symtom som besvärar mig nu är framförallt domningar och svaghet i händerna och pulserande "burrningar" i huvudet. Det är väldigt svårt att förklara hur det känns i huvudet men ungefär som när man går för nära en radio med en mobiltelefon på sig eller är nära stora kraftledningar. Jag kan få det att sluta om jag koncentrerar mig på att slappna av. Det är inget som gör ont, mer än att jag får huvudvärk ganska ofta, men det är sjukt innerverande. Jag har inga problem med balansen längre och har varit utan smärtstillande i ett par veckor (Lyrica).
Jag rehabbar med att träna upp de muskler som försvann totalt på tre veckor. Jag tränar på cykeln och i löparspåret på blytunga ben och kropp. Det är såååå trögt men det är bara att göra.... När jag anstränger mig sticker det i hela ansiktet och jag blir såklart infernaliskt trött efteråt. Men symtomen förbättras stadigt ändå och Hur ska jag annars komma tillbaka, om jag inte pressar mig lite alltså? Jag vill ju kunna sätta en nummerlapp på magen igen och springa så att mjölksyran känns ända ut plomberna...
Inget fel att gilla mjölksyra....eller ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar