fredag 29 oktober 2021

Plötsligt i Alcudia....

I lördagsmorse stod jag i våtdräkt, munskydd och barplatt i denna kalla sanden på Platja Alcudia. Jag var nervös, förväntansfull och hade faktiskt lite dåligt samvete. Det är ju för sjutton en pandemi. Och jag hade rest ända till Mallorca, i denna virusvärld, med allt vad det innebar med risktagande tester intyg osv...

Men hur blev det så här? Jag skulle ju startat i den redan uppskjutna Ironman 70,3 i Jönköping för en månad sedan. Nähä då..... jag fick en snilleblixt och gjorde ett försök att byta min start i Jönköping till fulldistansen på Mallorca. Trodde nog egentligen att det inte skulle vara möjligt, men döm av min förvåning.... Det gick! Och då fanns det ingen återvändo. 

Men jag kände mig nog egentligen ganska redo. Och jag ville så gärna ha ett kvitto på att kroppen klarar av distansen trots allt som hände mig i vintras.

Och det var smärtsamt....galet.....apjobbigt ....och alldeles alldeles underbart.

Starten för Ironman Mallorca gick i Port Alcudia. Simningen var en 2 varvsbana med en så kallad Australian exit. Det betyder att varvningen sker uppe på stranden. Vi startade i egenseedade startgrupper och jag ställde mig i 1,20. Några minuter innan start åkte munskyddet av och plötsligt var jag framme i fållan och jag hörde de 5 pipen och tre triathleter släpptes i vattnet var femte sekund..... Sedan var det bara att kasta sig ut i havet i soluppgången. Och det var minst sagt magiskt och man hinner liksom tänka på så mycket när man simmar. Efter en stund i havet jag såg jag solen gå upp och trots att det var riktigt varmt i våtdräkten fick jag rysningar. Simningen gick utan problem men som vanligt alldeles för sakta. Men jag höll iallafall vad jag hade seedat mig till... 1,20. 

Cyklingen var från början envarvsbana men ändrades några dagar innan start, och det lades till en 2 varvsloop på 4 mil på slutet istället. Cykelbanan började upp till Col De Femenia och vidare upp till Sa Bataia, den så kallade mackabacken ;-) . Sedan var det nerför till Caimari och mot Selva, Campanet osv.


Det var en galet jobbig bana. Drygt 1700 höjdmeter. Och det visste jag förstås redan innan. Klättringen upp till macken i Sa Batia har jag gjort hur många gånger som helst och jag tyckte inte den kändes särskilt jobbig. Men det var förstås tidigt in i racet. Det var betydligt jobbigare senare ute på slätten i de långdragna uppförsbackarna. Och som alla vet är drafting inte tillåten i triathlon vilket innebär  "ensamcykling" i 18 mil. Om man följer reglerna förstås.... Man möttes flera gånger utmed cykelbanan och tyvärr var det ganska tydligt att många inte följde de reglerna. Jag såg motorcyklisterna blåsa i visselpipan flera gånger men jag såg ingen som fick straff. Straffet för drafting är 5 minuter stillastående i straffboxen. Och det är många ligger och klungkör och riskerar hellre att få ett straff för att kunna gå av cykeln på relativt pigga ben. Synd tycker jag.

När jag gav mig ut på loopen den andra gången hade jag sjukt ont mellan skulderbladen. Efter 14-15 mil började tempoställning på cykeln ta ut sin rätt. När jag dessutom kört fel i en rondell började jag mest tycka synd om mig själv. Jag var trött och allt började kännas meningslös. Mitt smågodis hade tagit slut för flera mil sedan och Maurtengelen var så tråkig så jag skulle kunna kastat den i backen... Jag hade helt enkelt ingenting att trösta mig med. Jag förstod också att sluttiden på cyklingen skulle bli en bra bit över 6 timmar vilket jag tjurade lite över. Och som vanligt så dök tankarna upp i huvudet "-varför gör jag det här egentligen...Vad håller jag på med, det är ju inte ens roligt....Jag ska aldrig mer göra en Ironman..."

Men de negativa tankarna försvann när jag kom till Can Picafort och så småningom Platja de Muro. Nu, äntligen, var denna djävulska cykling snart över. När jag kom in i T2:an var det trångt med cyklar. För till saken hör att Ironman 70,3 gick i samma tävling och transitionområdet i Alcudia var världens längsta. Och långt var det... Jag hann bli trött i löparbenen redan innan jag var ute ur T2:an ...
Men nu skulle det springas. Jag hade tänkt springa i 5,42 fart vilket skulle betyda 4 timmar i sluttid på maran. Men med facit i hand, efter den tuffa cyklingen, så skulle de förstås bli svårt att klara (läs omöjligt...) Men ut ur transition kom jag och när jag sprang ut på den långa strandpromenaden i Alcudia var det en magisk känsla. Det var fullt med folk, grymt publikstöd och solen sken. Bättre än så här blir det inte på en Ironman. Jag njöt av att få vara stjärna för en dag och jag var lite rörd och tagen av att jag klarat ta mig så här långt 8 månader efter att jag skrevs ut från sjukhuset.
I början sprang jag som vanligt för snabbt. Varenda gång jag tittade på klockan så stod det 5,20, 5,25....(Åtminstone de 7 första kilometrarna ;-) Sedan var det på andra hållet... varenda gång jag tittade på klockan så stod det 5,55 , 6,00 :-o .... 
Skämt å sido , jag hade kommit över de negativa tankarna. Jag fick rapport utmed banan att jag låg 5:a och kort därefter fick jag kramp. Ja, ni förstår .... Ironmandistansen är verkligen speciell... Det gäller att bara streta på... Ena sekunden känns det bra och nästa sekund så händer något oförutsett. Jag behövde salt! Mitt urinodlingsrör (!) med Himalyasalt hade hoppat ur fickan under det stökiga cykelavsnittet så det hade jag inte kvar. Vätskedepåerna var både alltför sällan och dåliga. Där fanns inget alls som var salt. Funderade till och med om att be om ett saltkar av de som satt på uteserveringarna längs med strandpromenaden. Men det var ju lika otillåtet som att drafta. Men plötsligt ser jag någon...var det inte T P som sprang en bit framför mig....? Jodå... Han borde ha ett urinodligsrör med salt.  Och mycket riktigt. Han hade sitt saltrör kvar och jag hällde i mig så mycket jag vågade utan att kräka. 
Och vips krampen återkom inte.... Vi pratade och hade följe en bit. Han hann berätta att han haft dubbelpunktering på cyklingen och jag försökte peppa med hur starkt det var av honom att inte ge upp! Efter en stund kom vi ifrån varandra.
När jag passerade målet för 4:e gången så hade jag ett varv kvar... Och det började kännas kul igen! Benen återkom någorlunda och jag stoppade i mig gel minst var 20:e minut och sportdryck, cocacola och Red bull. Det började bli mörkt och det kändes nästan skönt. Jag visste ju att det skulle bli en målgång i lampornas sken och det betydde att det började närma sig. När jag hade ca 2 kilometer kvar började benen pinna på av sig själva. Dock lyftes dom inte högre än att jag höll på att stå på öronen när foten slog i en pytteliten vägbula i asfalten. Jag lyckades nätt och jämt parera och få benen under mig utan att behöva syna asfalten på riktigt nära håll. Puuuuhhhh ....kunde nästan känna hur ont asfalten skulle kännas mot ansiktet i den halva sekund jag var säker på att jag skulle falla.

FYYYY FASEN vad skönt det var att komma ut på strandpromenaden och få svänga vänster in på röda mattan! Med armarna i luften och tårar i ögonen var jag äntligen i mål!
Det var en av de jobbigaste cyklingarna jag har gjort på en Ironman. Men den här var också den Ironman som jag känner mig mest glad över att ha klarat! 









Om någon mot förmodan skulle vara intresserad av mitt resultat så ser det ut så här:


Att göra en tävling utomlands har många fördelar. Förutom att det är såklart alltid är kombinerat med lite lyx som hotell osv, så får man också nya bekantskaper bara på grund av att man är svensk. Man lär känna folk och finner en gemenskap eftersom man är där av samma anledning. Så förutom vårt lilla gäng på 4 personer så träffade vi en del andra svenskar som bodde på samma hotell.


Efter Ironmantävlingen blev det lite chill. Men är man på Mallorca då cyklar man.... oavsett om man har en Ironman i benen eller inte. Och ett stopp på torget i Petra hör till. Det är sedan gammalt......


Nu ska jag bara ta det lugnt... Läka ihop och titta lite i tävlingskalendern....

/Peace Love and Löparskor



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar