Simskola

Nu arrangerar Triathlonklubben jag är med i 6 tillfällen av coachning med en mycket duktig långdistanssimmare och triathlet som heter Angela Fox. Så nu har jag äntligen börjat i den simskola som jag så länge vetat att jag behöver! 2 av dom 6 lektionerna avverkades förra helgen och redan då kände jag att det är hur mycket som helst som jag kan förbättra med ganska enkla medel. För simning handlar om teknik, teknik, och åter teknik!! Den springande punkten...eller förlåt den simmande punkten på dom första lektionerna var rotation och åter rotation!!! Man ska inte simma frisim på mage!! Frisim simmar man från sida till sida. Jo, det visste jag kanske men har jag gjort det?? Nej det har jag inte....Men nu blir det ändring på det. Känns det som att man, när som helst, håller på att snurra över på rygg så är man förmodligen i närheten av att göra rätt.

Det som för övrigt var genomgripande på dessa två dagarna var att "göra sig så lång som möjligt", "spänna kroppen",  "hitta och fånga vattnet i draget",,"breda armtag".  Bara för att nämna något. 

Hemläxa fick vi givetvis.... Och jag ligger något lite efter med den.... Berätta inte det för simfröken bara.... 

Vad är en vad liksom...?

Nu när man harvat igenom snö, blåst, och regn från alla fyra väderstrecken, lera, kyla en hel vinter så får man äntligen kamma hem lite vinster i form av ljus, värme, snöfria vägar och en havererad vad....

Jajaja... nu tänker nog någon; "jag kunde slått vad om att den vaden inte skulle hålla vad den lovat, såsom hon tejpat, lindat och kört på".  För det är precis vad jag själv tänker! Hur dum får man va...Men vissa saker kan man faktiskt "träna" bort. För säger man att man ALLTID är helt smärtfri när man tränar löpning så tror jag att dom flesta ljuger. Man har ont lite här och där. Kanske när man börjar springa, kanske efter man har sprungit, kanske går det överunder tiden man springer eller så kanske det INTE GÖR DET...

Så på söndagens långpass fälldes avgörandet. Vaden sa stopp! Muskelbristning troligtvis. Säkert i det område som varit inflammerat och irriterat en längre tid. Så nu är det ingen löpning och rehab på riktigt som gäller...
Lasermannen är uppringd och första behandlingen är i hamn. Laser är suveränt. Det har hjälpt mig förr och det kommer att hjälpa mig igen. Och det är inte utan att man tycker att det är lite hokuspokus. En lampa som sätts mot muskeln, lite pip då och då och inte en enda förnimmelse av att det känns något just där och då. Hur mycket jag än koncentrerar mig på att försöka känna laserstrålarna så gör jag inte det. Men det händer uppenbarligen något. Läkningsprocessen sätts igång! Och i övermorgon är det dags igen. Här ska det minsann inte sparas på lasern...Nu ska det bli bra, riktigt bra

Anonyma ortorektiker....

Jag har en sak att bekänna.....

Jag har tyvärr tappat kontrollen...

Jag tänker alldeles för mycket på vad jag äter, Jag äter inte sylt- eller honungsmackor varje dag och jag brukar vända på muslipaketen för att läsa hur mycket socker det innehåller. Jag borde ju såklart inte tänka så mycket på att få i mig grönsaker, inte heller göra pannkakorna lite nyttigare, inte steka i kokosolja och utesluta socker, inte bry mig om att äta mindre vetemjöl, eller göra spenat- och rödbetssmothies...

Ja, jag erkänner.... jag missbrukar mina kunskaper om att äta nyttigt.
Jag lovar att bättra mig och jag ska försöka sluta bry mig....

Som lök på laxen har jag en last till. Jag har den dåliga ovanan att tycka att träning är infernaliskt roligt. Jag har ett kraftigt behov av planera mina dagar så att jag hinner med att träna något.
Att börja en söndagsmorgon med att ge mig ut och springa ett långpass är förstås helt oacceptabelt. Jag borde såklart ligga kvar i sängen och dra mig och sedan gå upp och äta en syltmacka och förflytta mig till soffan. Och att cykla ett 10 milapass i snålblåst och regn, och bevare mig väl, tycka det är roligt är också något som jag måste vänja mig av med.


För att inte tala om att jag kan hoppa över vinglaset en lördagkväll för att jag ska upp tidigt en söndagsmorgon och tävla i nåt svettspektakel utan att ens vara i närheten av att vara elitlöpare och som inte ger mig ett skit förutom glädje, tillfredställelse och en utmaning.

Förlåt mig....för det kan väl inte vara okey, eller ..det är förstås något som måste betyda att jag har tappat kontrollen.Kan jag möjligen ha drabbats av Ortorexi.......?

Okey.....nu hoppas jag att alla förstår att  jag är ironisk och överdriver massor som vanligt...!!

Ortorexi är väl ändå ett väldigt konstigt tillstånd. Att vara mån om sin egen hälsa... Är det en diagnos? Är det verkligen träningen och den hälsosamma livsstilen som är problemet när någon tränar "isönder" sig själv ? Vem är det isåfall som drar gränsen? Vem säger att NU gick du över gränsen? NU tränade du för länge, för långt eller för hårt för att det ska vara lagom? Är det dom som sitter i soffan som vet när gränsen är överskriden?

Jag tror att de som råkar illa ut av träning och av en överdriven hälsosam livsstil (?) hade självklart gjort det i alla fall. Det är inte träningen i sig, som är problemet utan det är något annat som bedövas av träningen. Och hade den som mår dåligt, inte självmedicinerat med träning hade denne kanske ägnat sig åt något annat, betydligt värre och allvarligare saker, som kan bedöva den sargade själen för stunden.

Enligt Wikipedia förklaras ortorexi så här:

Ortorexi betecknar en fixering vid en "hälsosam" livsstil, präglad av tex överdriven träning och nyttigt ätande. Ortorexi har likheter med och överlappar till viss del med ätstörningarna, framför allt Anorexia nervosa, men är mera att betrakta som ett överdrivet uttryck för rådande samhälleliga trender och värderingar. En ortorektikers mål är att vara den ultimata hälsosamma människan.

Steven Bratman som myntade begreppet Ortorexi lär ha sagt: "Where the bulimic and anorexic focus on the quantity of food, the orthorexic fixates on its quality"

Helt galet.....Ja vad ska man säga...

Jag tränar för att jag tycker det är roligt, min kropp mår bra, jag får frisk luft, träffar roliga människor och jag får en stund av meditation och egentid i skogen, på cykeln eller i bassängen. Sen att det också är som balsam för själen är inget jag skäms för att säga. Alla som tränar vet att det är så... Men inte sjutton behöver man ha en diagnos på det...

ÖtillÖ 2016

 

Nu är det ett faktum! ÖtillÖ står på schemat 2016. Jag ska ge mig in i mitt livs hittills tuffaste utmaning igen! Denna gången blir det inte med min själsfrände Lotta utan i ett lag mixklassen.

Hur sjutton gick detta till? Jag, som egentligen bara är en "wannabesimmare" och en halvdan terränglöpare har nu fått en startplats i denna djuriskt tuffa utmaning i Stockholm Skärgård. Jag blir ju livrädd bara av tanken.....

 

Antagligen är det för att jag inte har "NEJ" i mitt ordförråd när det kommer ett erbjudande att få vara med i en sån här galen, sanslöst tuff och helt fantastisk utmaning i Stockholms Skärgård. Men även för att "turen" såg till att vårt lag drogs i lottningen förra torsdagen har såklart ett finger med i spelet.

Så första måndagen i september 2016 står jag i Sandhamn på startlinjen igen, med hjärtat i halsgropen, och med en känsla av att jag har kommit helt fel...och att jag kommer att dö i vågorna...eller frysa ihjäl...... bryta benen av mig och helt säkert vara galet glad över att få vara där igen! 

ÖtillÖ

ÖtillÖ 2013

ÖtillÖ 2013

Löpning, snor och fåfänga....

Att springa långpass med en smärtfri förkylning och lite snor är oftast inga hinder. Bara man inte har ont i halsen eller feber och håller nere tempot så pulsen är på en behaglig nivå. Då är lite snor oftast inte något hinder. Däremot finns det andra problem med att springa med en förkylning....åtminstone om man är som jag. Det vill säga samtidigt som mina armhålor börjar fuktas av svett så börjar jag att spotta, fräsa och snora till höger och vänster. Ja, precis sådär gräsligt, okvinnligt, rakt ut i luften och utan en enda tanke på att det kan upplevas som lite äckligt... Men jag kan inte hjälpa det. Det är bara något som sker. Och är man då förkyld kan det komma ut mer än vad som är lämpligt och kanske, bevare mig väl...på fel ställe......

Är det någon som vet och är van vid min dåliga vana att bete mig som än snorfontän, så är det finaste Lotta Järnviljan. Hon reagerar knappt (!) längre.
På helgens långpass var tyvärr inte Lotta med. Jag hade sällskap av några som kanske inte är riktigt lika luttrade av mitt beteende. Men med min förkylning som jag dras med just nu var det extra nödvändigt att fräsa lite....Måste man så måste man....
Och det brukar ju gå bra, åtminstone tror jag det... I söndags gick det också bra ända tills jag kom hem och tittade mig i spegeln och upptäckte att det satt en minst 15 kilometer gammal snorloska fastklistrad på min vänstra kind....
Joråsatte....Fåfänga och löpning är så skönt långt ifrån varandra man bara kan komma....