Det finns skånsk dialekt....

....också finns det Lundadialekt!

Jag har nämligen suttit på Lunds Universitetsjukhus på föreläsning i två dagar och har haft fullt av tid (?) att filosofera på ditt och datt. En sak jag har funderat på är hur vi pratar här i Skåne.

Här i den exotiska södern har vi som bekant ett säreget sätt att prata (som i alla andra hörn av vårt avlånga land...) Men av någon konstig anledning så är den exotiska skånskan kanske inte förenad med rikssvenskan...Eller....? Rätta mig gärna om jag har fel ;-)

Det skånska språket har fler olika varianter. Till exempel Kristianstadsdialekten som säger ÖÖÖÖ istället för Å.
Ut i nordvästra hörnet, Helsingborg eller Ängelholm, där kan dom inte säga U. Nej istället säger dom UYJ. Till exempel _"-HYUNDEN FÅR INTE TA BYUSSEN TILL LYUND" .
I det sydöstra hörnet av Skånelandet som till exempel Hammenhög, Simrishamn och däromkring anser jag att den äkta skånskan finns. Där finns dom långa Ä:na och Ö:na och skorrande R:en. Bokstaven T är helt utrotad i och istället använder man bara D!
Sedan finns det ju Malmöitiskan som är en helt egen skånska dialekt.

 

Och till sist har vi "Lundadialekten" som skiljer sig på ett helt annat sätt från de andra varianterna på skånskan. Lund är ju vår Universitetsstad och det vimlar av akademiker och forskare i denna stad av klokhet. Vissa av dessa infödingar har lagt på sig ett sätt att prata så att man skulle kunna tro att de är inflyttade till Lund och helst ifrån Stockholm. I dom allra flesta fall är det inte så. Nej,de är födda och uppväxta i Lund. Denna Lundadialekt har till exempel Måns Zelmerlöf. Eller för den delen Anders Jansson från HippHipp. Båda är födda och uppväxta i Lund men bryter på Stockholmska. Exotiskt eller....?
Njae....tacka vet jag godingen från Trelleborg på det underbara ljudklippet från radioprogrammet PangPrego nedan:

Chiafröets vara eller icke vara...

 

Mirakelfrö eller inte, men nu har även jag trillat dit. Det tog några år för mig att "gå på" detta lilla obefintliga frö som heter Chia....Men om man är som jag, det vill säga alltid hungrig och ständigt sugen på en god middag så måste man hitta något att stoppa i sig som kan fylla ut och ge lite mättnad. Och faktum är att en Chiapudding är riktigt god!

 

Gör så här:

2 dl Mandelmjölk eller kokosmjölk

2 -3 msk Chiafrön

Vanilj pulver ca 1 tsk (OBS inte vaniljsocker!!)

 

Blanda ihop som det är eller mixa/krossa fröna (vilket jag inte orkar ....)

Låt stå i kylen över natten och ät det sedan som det är rakt upp och ner eller med lite frukt och bär, kanel eller nåt annat som kan förgylla smaken.

 

Chiafrö är, förutom dyrt...... väldigt innehållsrikt på protein, antioxidanter, Omega 3. Och gör man en Chiapudding kan man faktiskt förena nytta med njutning för det är faktiskt gott!

 

Imorgon är det Lidingöloppet! Detta roliga, jobbiga och stora terränglopp i huvudstaden. Jag tycker att det är något speciellt med Lidingöloppet. Det går när hösten är som bäst, naturen som vackrast och luften som bäst att springa i! Men i år blir det inget Lidingölopp för mig. För om en vecka åker jag istället söderut för att förhoppningsvis få några dagars sommarluft och lite "IRON" som lön för lång och trogen träningstjänst i den svenska sommarens regn och blåst.

Dom sista hårda träningspassen är i hamn och nu ska jag bara hålla mig frisk och se till att få med mig alla hundratals prylar i ett handbagage....

Det ska bli fantastiskt roligt och jag kan ofta nypa mig i armen och tänka drömmer jag  .....? Eller är det verkligen så att jag ska åka till Spanien, göra en IronMan och dessutom, förutom Lotta Järnviljan, få sällskap av mitt äldsta livsverk! Jag är så otroligt tacksam och glad och njuter så länge jag bara kan!

 

 

 

 

 

                                                                /Tro hopp och triathlon

Får nog lämna aftonklänningen hemma...

 

 

 

Nu har jag övat mig i att montera ner triathloncykeln och packa den i cykelväskan. Detta har jag skjutit upp länge, men nu vågar jag inte vänta mer. Det är ju dags att flyga till Barcelona om 11 dagar! Att  göra en Ironman i Spanien, och inte på hemmaplan, innebär att man har så mycket annat än själva racet att vara nervös för!
 

Väskan är en Canyon och den är hård på utsidan. Och i vanlig ordning har jag studerat på YouTube för att se hur man kan göra för att få ner cykeln i väskan. Alltså, jag bara undrar vad i herrans namn man gjorde innan Internet fanns......?

 

 

 

 

 

 

Jag började med att ta av hjulen och packa ner dom i de tillhörande hjulväskorna.

 

 

 

Därefter monterade jag av styret ifrån styrstammen och satte tillbaka alla skruvar och ringar. Såklart memorerade jag noga hur många ringar jag hade underst på styrstammen, det vill säga hur högt styret ska monteras tillbaka. Styret hänger ju fast i växel- och bromsvajrar så det fick ligga bredvid ramen. Därefter tog jag av sadeln och sköt ner sadelstolpen till det lägsta läget. Jag satte en liten markering på sadelstolpen för att markera vilken höjd den ska upp till igen. Sist men absolut inte minst skruvade jag av pedalerna. Dom kan ju sitta som BERGET!! Det gjorde dom faktiskt inte så det gick att få loss dom med en insexnyckel.

Sedan var det bara att lyfta i ramen i väskan, lägga styret bredvid, packa ner pedalerna i en platspåse och lägga sadeln på nåt lämpligt ställe i väskan. So far so good....

Men hjulen då!!!! Det blir ju liksom inget kul utan hjul.....  ;-)
Ett hjul gick i väskan utan problem men bakhjulet med kassetten var lite svårare att lägga ner på ett bra sätt. Men till slut gick den i alla fall att stänga.

 

För att skydda cykeln kommer jag att slå in ramen i isoleringsrör från Biltema och vira in växelpaketet, kedja och drev i bubbelplast. Sedan är det bara ett bekymmer kvar.....

 

Nämligen resten av alla triathlonprylarna! De ska ju få plats i ett handbagage......!!

Så det får nog bli träningskläderna till frukost, middag och kväll!!

 



Snapphanen SwimRun; Den riktiga Race Reporten

Snapphanen SwimRun visade sig vara en ordentlig utmaning! Vilket vi insåg ganska sent, dvs på morgonen innan start, då arrangörerna släppte vilka CutOff tider som gällde. Och om man bara räknar distanserna på dom olika sim- och löpsträckorna så skulle det inte vara något problem. Vi skulle ta oss 1349 m simning och 10,1 km löpning på 2 timmar och 45 minuter innan det första repet skulle dras. Ja, det låter ju enkelt eller hur. Men hur skulle löpterrängen se ut? Infomötet gav vissa hintar om att det var en hel del "teknisk" löpning (vilket betyder, om man inte är orienterare: livsfarligt, helt obanat, på snår, i snår och mitt i ingenstans....!) Och vi vet, av erfarenhet, att så svåra sträckor kan göra löptiderna väldigt långa! Har man dessutom helt normala vrister som inte ens klarar av att gå i högklackat så gäller det att ha koll på var man sätter fötterna....

Dagens arbetsschema. S=sim,  L=Löp

Innan start

Det visade sig att hela 5 lag hade kastat in handduken redan innan start. Så det var inte mer än 15 lag som stod på startlinjen vid Breanäs igårmorse. Väder och vatten var snarlikt denna dag dvs 15-17 grader, grått och fuktigt

 

Första simningen var helt kavlugn. Inte en enda krusning på vattnet och en behaglig temperatur. Jag kände direkt att simningarna kommer att gå bra denna dag. Och eftersom man har paddlar på händerna och dolme mellan benen (Flythjälpmedel) så kan styrkan vinna över tekniken. Så det var bara att dra paddlarna i vattnet så hårt man vågar och försöka göra sig så strömlinjeformad som man kan. Första simmet var 413 m och därefter hade vi genast en ganska lång löpning på 6140 m . Där började vi med att springa fel. Dock inte så långt men det tog nog ca 4-5 minuter innan vi var tillbaka på banan igen och då hade vi hunnit bli passerade av ett lag (dom tog vi dock igen på den långa löpningen senare i loppet).

 

Den andra och längsta simningen (657 m) var den svåraste på hela banan. Där var det kallt och ganska mycket vågor.

 

Sedan följde det som vi hade befarat....Svår obanad löpning!! "-Ut i John Bauer skogen" som dom sa på Pre Race Mötet. Vi svor båda över John Bauer där ute i Snapphanebygden!! Där var ju hur mycket pinnar och rötter som helst! Ja, och vad hade man kunnat vänta sig, med en orienterare som banläggare? Dom där orienterarna är verkligen inte gjorda av socker....

 

Men det är inte vi heller!! Efter ca 9,5 km löpning och 1300 m simning kom den längsta löpsträckan på 12 km. Den löpningen gick mestadels på grusvägar, vilket vi tackar ödmjukast för. I den sträckan låg också den första CutOff tiden. Den klarade vi med gott mått. Vi hade 5 kvart tillgodo innan repet skulle dras här. Där fick jag ett kvitto på att detta skulle vi fixa!

 

På den långa löpningen drog vi ner våtdräkten på ovankroppen och knöt armarna runt midjan. Vi hade båda valt att ha en kortärmad merinoulltröja på oss under våtdräkten. Och vilken skillnad det är att springa med fritt svängrum på ovankroppen! Jag är övertygad om att det var detta som gjorde att vi kunde springa om tre lag på den sträckan.

 

Efter denna långa löpningen följde flera växlingar på små öar i sjön. Det innebar korta löpningar och relativt korta sim. Det gjorde såklart att man blev kall. Vi hann inte få upp värmen på land. Men det gick inte alls att jämföra med Utö eller ÖtillÖ vad gäller temperaturen. Jag var inte i närheten av den kölddiuresen som jag hade både på ÖtillÖ och UtöSwimRun. (Kölddiures=Njurarna producerar mer urin när kroppstemperaturen går ner under 35 grader) Dock fanns det vissa likheter med den svårsprungna terrängen bitvis...

 

Det var tur att banläggaren (orienteraren) inte fanns personligen ute på den sista 5 kilometerslöpningen. Då hade vi hade vi nog hotat honom till livet! Den var ju helt sanslös! Grenar, träd, stenar och alldeles eländigt. Där var vi så trötta och kalla och mina prinsessvrister var sköra som glas....Höger benet är en katastrof och det är alltid höger foten som viker sig. Måste nog göra något åt det snart...

Men humöret var på topp! När vi nådde istigningen vid sista simningen i Breanäs kunde vi inte låta bli att skratta åt den snälla fabror som stod som funktionär där. Han pekade ut uppstigningen på andra sidan till oss och det hade börjat skymma. Klockan var nog lite över 6. Sjön låg spegelblank och vi var så otroligt glada över att alldeles strax vara i mål. Plötsligt säger den snälla fabrorn; "-Det är lite lättare att stiga upp för er om ni håller höger" Det tog några sekunder sen tittar jag ut och försöker lokalisera uppstigningsplatsen och frågar honom om han menar till höger om bryggan....

Då säger den snälla fabrorn ; "Nä, jag tänkte mer på om ni blir trötta när ni simmar så kan ni hålla till höger i sjön, så har ni inte så långt till land om ni skulle behöva gå upp"

Så bedårande och omtänksamt. Den söta fabrorn tänkte att det vore synd om vi skulle försvinna som två älvor i den trollska John Bauer-sjön efter 28 km löpning och 3000 m simning ......

 

Vi försvann inte...Utan vi kom upp på andra sidan och sprang i mål som första damlag och hyllades som hjältar (sen att det inte var mer än ett damlag som ställde upp låter vi vara konfidentiellt...)

Totalt kom vi 6:a av 15 startande lag vilket vi såklart är sjukt stolta över! Vår sluttid blev 5,24 och vi var 68 minuter efter det vinnande herrlaget. 

För det vann vi en start till Snapphanen SwimRun 2016! TACK FÖR DET

 

Och tack Ledig Personal i Sverige för att vi fick representera er på Snapphanen SwimRun 2015!

 

 

 

 

 

 

 

 

Obligatorisk utrustning: En Tassimo och en flaska Jägermaister ?

Starten i Snapphanen SwimRun gick och lag "Ledig personal" for iväg i all hast. Som vanligt var vi lite stressade över all utrustning och om vi hade fått med oss allt. Efter några kilometer får vi reda på av några funktionärer att vi måste stämpla orienteringskontroller också. Men HERRE GUD vi hade ju inte kartan med oss! Den var ju inte obligatorisk och tillika ej inplastad. Men positiva Lotta Järnviljan säger att vi hittar nog kontrollerna ändå....och far sedan in som ett skott från vägen och rakt ut i buschen. När jag ska följa efter och sätta fötterna i myllan ser jag till min stora förvåning att jag har glömt att ta på mig skorna.....I handen har jag också av misstag fått med mig en konsumpåse. Vad bra, tänker jag, där i har jag säkert skorna.... Skyndar mig att öppna påsen för att ta upp skorna och då ser jag att jag istället har fått med mig en Tassimo Kaffemaskin och en JägerMaisterflaska......

Som tur var så var detta bara en dröm under småtimmarna natten innan Snapphanen SwimRun. Tack o lov att det gick bättre i verkligheten...

Det kommer nog INTE bli någon plask och lek.....

Imorgon är det dax! Då tar vi dolmarna och kör Snapphanen SwimRun. Detta har jag varkens haft vett att vara nervös inför eller för den delen planerat särskilt bra. Så idag när jag läste sträckorna blev jag plötsligt varse om att detta kommer inte att bli en lätt dag på sjön.....

 

Oj oj oj oj! Längsta löpsträckan är12 kilometer! I våtdräkt....!! Flera sträckor lär vara obanande och säkert alldeles för jäkliga (såklart eftersom det är en orienterare som har lagt banan....)

Men hur som helst så blir det skitigt, vått, svettigt och hur kul som helst (hoppas vi.....)!!

Snapphanen SwimRun

 

2XL8 tränar SwimRun

På måndag går ÖtillÖ 2015...... Då är det ett helt år sedan vi stod där på startlinjen i Sandhamn på ÖtillÖ, vettskrämda, fokuserade och taggade till tänderna. Jag kan inte låta bli att tänka på det. Det känns som det var igår men ändå inte. Det var definitivt ett minne för livet! 

 

Första simningen kl 06:00

 

Om en vecka dammar vi av dolmarna igen och startar i Snapphanen SwimRun som är en helt ny  tävling här hemomkring. Det är 28 km löpning och 3400 m simning fördelat på 11 löpningar och 10 simningar. Det kommer inte vara i närheten av vågorna eller temperaturerna i Stockholms skärgård som under ÖtillÖ eller Utö SwimRun så det känns som en ganska överkomlig ansträngning så här tre veckor innan Ironman Barcelona. Och som den sjuksyster jag är, så vet jag att man blir inte förkyld av att frysa eller vara våt utan istället av att någon nyser, hostar eller snorar på en.....Så att spendera mycket tid utomhus känns som ett vinnande koncept om man vill hålla sig undan alla förkylningsvirus som är som magneter så här på höstkanten.

 

För att fräscha upp minnet hur det känns att springa i en våtdräkt lika tight som ett ålaskinn så var jag och Lotta och tränade SwimRun i havet häromdagen. Vid första löpningen var tanken att "nä fy fanken vad jobbigt, och helt onödigt dumt att kämpa emot sådana element som gummi som inte alls är som lycramaterial eller skor och strumpor som är blytunga av vatten" Men efter några simningar och några löpningar blir det fantastiskt kul och magiskt att ta sig fram i vatten, upp på land, ner i havet igen. SwimRun är sannerligen här för att stanna och jag är övertygad om att en vacker dag kommer fågelskådarna vid havet sluta bry sig om att kika på de konstiga grodmänniskor som inte kan bestämma sig om de ska springa eller simma och istället kika på fjäderfäna som de är där för....