Det blev gravöl.....

Grattis till lag nummer 1 och nummer 12 som vann i utlottningen om att få starta i ÖtillÖ. Vårt lag var nummer 11 och vi blev utan startplats. Så nu har vi brutit ihop, gett upp och bestämt oss för att struntra i alltihopa......

Nej, jag bara skoja....Vi ger oss inte i första taget.....

Nu ger vi oss in på plan B. Och det är att starta i Utö SwimRun i slutet av maj och satsa på att roffa åt oss en kvalplatserna....

ÖtillÖ vaka

Ikväll sitter jag och LottaJärnviljan och har ÖtillÖ vaka.
Det är nämligen utlottning av två startplatser som vi har köpt en lott till.

Det är inte mer än 2 starter som ska lottas ut av 19 som har köpt Selektion tickets. Alltså mindre chans i år än förra året. Då var det 4 starter av 14 (om jag minns rätt) som skulle lottas ut.

Hela utlottningen kommer att sändas live HÄR kl 20:40!

Håll tummarna för Lag 11 Team Helrent (Helveteshyran ;-)

Så får vi se om det blir Champagne eller Gravöl ikväll................

Mormor och jag nattsuddar

Jag träffade mormor inatt. Det händer att jag gör det. Inte så ofta men kanske någon gång per år så kommer hon för att se mig. Hon är en riktig nattsuddare, min mormor. Hon är nämligen aldrig så tydlig som just om nätterna. När vi ses så luktar hon så där som bara hon kan, hon skrattar på ett sätt som bara hon gör. Hon ser ut som hon alltid har gjort, med rödtonat hår och med en förnimmelse av grått därunder. Hon har alltid kjol och hon sitter ofta med ansiktet i händerna. Och sen har hon en egenhet att alltid sitta konstigt med fötterna. På alla foton, där fötterna är med, så böjer, eller knixar hon fötterna i alla möjliga konstiga vinklar.
Hon är min mormor och hon lämnade oss för 20 år sedan. Jag saknar henne så. Jag önskar jag kunde lyfta luren och ringa och få höra hennes välbekanta stämma som alltid svarade 10939.

Men inatt träffade jag i alla fall mormor igen och hon såg ut exakt som hon gjorde för 20 år sedan. Hon var så verklig så jag skulle kunna ta på henne. Jag vill drömma om henne oftare! Hon är så verklig om natten och säger så kloka saker. Jag vet att hon kommer för att se att jag har det bra och när vi setts under småtimmarna vaknar jag alltid med ett leende på läpparna och med en känsla av upprymdhet.

Hon är min mormor och jag saknar henne så.

Mormor Sanda

-Snälla mormor, kom till drömmarnas land och hälsa på mig snart igen

Köra bil på ångorna

Jag har en son som precis hade blöja och nu ska han ta körkort! Hur fasen gick det till? Okey han ska inte ta bilkörkort då utan AM kort, men iallafall. Han va ju nyss en lite knodd och nu är han en stor knodd på snart 15 ( och jag som fortfarande är 29 ). Helt otroligt vad tiden går.

Men det är roligt med stora barn (också)! Och det ska bli kul att han äntligen ska få köra sin A-traktor som står och väntar på honom. Dock tyckte han att det var mindre roligt när jag frågade om det var okey om jag "ligger på rulle" efter honom när jag cykeltränar. Jag informerade också honom om att jag kanske eventuellt  behöver cykla om honom ibland.... (A-traktorn får bara gå i 30 km/h). OjOjOjOj..... jag är född retlig ;-)

Bilar är kul tycker jag. Men jag har egentligen inget intresse för bilar men det händer så många roliga saker med bilar. Det finns få saker som jag kan skratta så mycket åt i efterhand som när jag tänker på mina egna "bilminnen". Som tex när jag körde bensinstopp med min allra första bil. Ja, det var inte första gången jag körde bensinstopp för det gjorde jag ofta. Fattig som jag var (och snål) så körde jag ofta på ångorna i min babyblåa Renault 12 årsmodell 75. Just denna gången var jag faktiskt på väg till en obemannad bensinmack för att tanka i en sedelautomat. Men ca 150 m från bensinmacken, vid ett stoppljuse, fick jag soppatorsk. Egentligen borde detta inte varit så konstigt eftersom jag alltid körde omkring med en tom bensindunk i kofferten. Det borde varit enkelt att bara gå och tanka dunken eller hur! Men problemet denna dagen var att jag var pengastark och skulle tanka för en HEL hundralapp! Och eftersom jag är så gammal som 29 år (?) så fick man ganska mycket bensin för hundrakronor på den tiden. Betydligt mer än vad som får plats i en dunk i alla fall.....

Det var inget annat att göra än att:

• Sätta på varningsblinkers
• Ta min dunk
• Springa till bensinmacken
• Stoppa i hundringen i automaten
• Fylla upp dunken med så mycket bensin som fick plats
• LÄGGA BENSINSLANGEN PÅ MARKEN (eftersom jag inte hade förbrukat hela min hundralapp)
• Springa tillbaks till min bil och hälla på dunken (medans massor av bilar passerade på den stora genomfartsleden) och samtidigt vaka över min bensinslang som låg på marken inne på tankomaten så att ingen kom och snodde bensinen som jag hade betalt med min hundralapp
• Försöka starta bilen som alltid var svårt efter att jag hade kört tomt (pappa sa alltid att det blev skit i förgasaren, fast det sa han i och för sig vid alla problem med bilen....)
• Efter långa minutrar gick bilen äntligen igång och jag kunde köra in till min bensinslang på macken och tanka dom resterande dyra dropparna till mitt vrålåk.

Skulle kunna varit Mr Bean fast det var jag...

Löpande träning

Ibland (läs ofta) när jag är ute och springer så känns det tungt, jobbigt och helt hopplöst. Det är liksom som att min träning står och stampar på samma ställe. Det händer inte ett skit! Jag vill ju att benen ska kännas lätta och att jag ska få lite "kred" för allt slit....

Sedan träffar man människor som springer en gång i veckan och kubbar om en på intervallpassen...
Jag väntar numera på att någon ska komma på det: "Sluta träna och bli snabbare på milen" står det  snart på alla träningssidor.....
Nej....jag tror inte det....

Men om man lägger mycket tankar på dom passen så är det lätt att ge upp. Så gör inte det! Tänk istället att: "för dagens form var detta ett bra pass. Nästa kommer att kännas bättre!"

Det ÄR jobbigt att löpträna och framförallt så SKA det vara jobbigt att springa! Oavsett om man tränar för att springa snabbt, långsamt, kort eller långt så kommer alltid de pass som är kräkjobbiga att finnas. Och ofta (konstigt nog) är det dom passen man minst anar som kan vara så där infernaliskt jobbiga. På intervallpassen är man förberedd, då ska det göra ont. Men när ett vanligt lugnt distanspass känns som att det är det första löppasset man gör på tre månader kan det vara en helt oförberedd känsla. Då är det lätt att man tappar allt löparsjälvförtroende! Och då är det viktigt att INTE ta med sig dom negativa tankarna på nästa pass! Eller kanske till och med skjuta upp nästa pass lite längre för att det var inget roligt på förra....

Så när det gäller löpning får man inte vara för hård mot sig själv! Det är ingen dans på rosor alltid att löpträna. Det är väl därför jag gillar det så skarpt! Det är faktiskt en utmaning varje gång! Och vad gör det, om man hasar sig fram på tandköttet då och då eller om tungan hänger längs med knäskålarna och det ända man tänker är; "herre jösses det är nog inte meningen att jag ska träna löpning jag döööööör innan jag är hemma".
Så trots att det känns så här ibland så älskar jag att kalla mig löpare. För det som skiljer ut en löpare från mängden är att löparen inte låter dessa tankar påverka träningen utan man ger sig ut igen och igen och igen....
Och oavsett om ett löparpass har varit svinjobbigt, smärtsamt och alldeles för långt så VA NÖJD MED DIG SJÄLV, DET ÄR DOM PASSEN SOM GÖR ATT DET KOMMER ATT GÅ LÄTTARE NÄSTA GÅNG.
Och jobbigt.....ja, det är det för alla

/Love Peace och Löparskor

Om man vill krångla till det....

Personligen tycker jag att det kan vara svårt att veta vilken fart jag ska hålla på olika typer av intervallträning. Jag tycker att det funkar inte längre med att dela upp intervallerna i känslan "jobbigt", "superjobbigt" och "nära döden jobbigt". Att det ska vara jobbigt att springa intervaller vet ju alla och man kommer med all sannolikhet att utveckla sin löpning "bara" genom att dela upp sitt löppass och springa delar av det fortare eller i backar. Men om man vill ha mer kontroll och om man har ett specifikt tidsmål med sin träning så finns det en superbra kalkylator som gör jobbet (eller i alla fall räknar ut det till dig, jobbet i löparspåret kommer du inte undan). Här  finns McMillans running Calculator och är faktiskt det ända du behöver.
I höstas sprang jag ett testlopp på 5000m bana (med en specialbeställd hare som skulle försöka dra mig runt i 4 minuterstempo/ kilometer). Resultatet blev 20,12 och denna tiden har jag använt som underlag i kalkylatorn. Så här gör du: Skriv in den bästa aktuella tid du har på någon lämplig distans och klicka därefter i din önskade tid du vill uppnå på en speciell distans. Klicka sedan på Calculate my pace. Då får du de tider du bör kunna springa andra distanser på just nu. Tex om jag kan springa 5000 m på 20,12 bör jag kunna springa 10 km på 41,57 osv.  Men nu till det fiffigaste. Ute i kolumnen till vänster finns det en flik som heter Training pace. Klickar du där så får du de tempotider du bör hålla på olika typer av träning för att nå ditt önskade tidsmål. (Glöm inte att ändra enheteten från mile/min till km/min längst upp till höger på sidan).

Genialiskt eller hur!!

Sätter du sedan på dig en pulsmätare så blir det ju ännu mer intressant eftersom då kan du se om kommer upp i de olika pulszonerna som står i schemat. De flesta klockor räknar automatiskt ut de fem pulszonerna om du knappar in din maxpuls och vilopuls.
Zon 1: 50-60% av maxpulsen
Zon 2: 60-70 % av maxpulsen
Zon 3: 70-80% av maxpulsen
Zon 4: 80-90 % av maxpulsen
Zon 5: 90-100% av maxpulsen

Nu krävs ju detta förstås att man har någotsånär koll på sin maxpuls. Och det är inte lätt att själv mäta upp sin maxpuls och det är otroligt jobbigt. Men om man vill komma i närheten så leta upp en backe spring upp och ner, upp och ner, upp och ner tills det känns som att du ska spy, fortsätt lite till och och precis innan du svimmar avläser du din maxpuls och memorerar den.... Ja, ni fattar hur svårt och jobbigt ett sådant test är om man ska göra det själv.

Eller så räknar man ut den så här (mellan tummen och pekfingret, stämmer långt ifrån på alla!!)
Män 220-ålder
Kvinnor 226 - ålder


När man har sin vilopuls (den är inte så jobbig att ta reda på...) och maxpuls så är formeln för att räkna ut sina egna pulszoner är:
Maxpulsen minus vilopulsen X procent av maxpulsen + vilopulsen.
Tex:
182-34 = 148
148 x 0,9 = 133,2
133,2 + 34 = 167
90% av maxpulsen är 167

 

Keep on jogging

Det blir rätt och slätt lite svett 2015 också

Jag hade ju egentligen tänkt att 2015 skulle vara ett år med mer löpning och lite mindre triathlonträning. Mest för att jag var nyfiken på hur långt jag skulle kunna ta löpningen om tiden som gått åt till triträning istället lades på löpträning. Jag började fundera på Sub 40 på milen och tänkte att nu jäflar är det på tiden att det händer något rejält med löpningen...

Men i höstas fick jag ett telefonsamtal från Christian och Fredrik på Imorn som undrade om jag skulle kunna tänka mig att komma till Mallorca i april och vara en av 6 ledare på deras triathlonläger.... OM JAG KUNDE TÄNKA MIG???? Herre gud det var ju helt sanslöst! Vilken överraskning! ! Jag var helt mållös och kunde förstås inte tänka mig något annat än att åka och försöka göra mitt bästa för att Imorns vecka på Mallis ska bli minst lika rolig och träningseffektiv som förra året.

Detta inspirerade mig till den milda grad att triathlonträningen kom tillbaka med raketfart in i mitt liv igen. Jag köpte mig en ny cykeltrainer och omfördelade träningen igen och lät den vita stålhingsten och Meridan (cyklarna alltså) ta tid ifrån "Sub 40 träningen". Så det röriga förrådet är stället där cykeln trampas till förbannelse i år igen.  Tack o lov för surfplattan,  Netflix och The Walking Dead.  Man måste ju ha något att titta på för att hålla tristessen på avstånd när cykelsadeln ska nötas.

Med alla nyvunna triathlonvänner som inspirerar, så blev jag förstås också sugen på att satsa på långdistans triathlon ordentligt ett år till och tänkte mig först att det skulle räcka med halvironmandistansen och kanske även Masters VM i Motala. Men tyvärr missade jag sista datum för kvalet till Vm och kom därför inte med.  Så där rök den chansen (och säkert den enda i mitt liv) att få vara med på ett världsmästerskap i Triathlon i min åldersklass.
Men Lotta Järnviljan öppnade nya dörrar. Hon har länge varit sugen på en Ironman utomlands och därför lockade hon med mig till Ironman Barcelona i oktober 2015.
Så första söndagen i oktober kommer vi att köra Ironman i Barcelona!  Det ska bli väldigt roligt! Och det känns kul att kunna göra lite andra tri-, swimrun- och löplopp under sommaren utan att det stör för mycket i Ironman träningen. Sedan kommer jag att vara supporter och påhejare till alla jag känner som ska vara med i Kalmar eller Köpenhamn!  Så det blir Pay-back time! Jag ska stå bredvid och heja på alla er som ska erövra det svenska eller danska järnet!!

Så det som står klart i min kalender just nu är Utö Swimrun i Stockholms skärgård i slutet av maj,  Sövde HalvIronman i juni, kanske Vätter Challenge i juli och Barcelona Ironman i oktober. Sedan blir det en massa andra svettiga utmaningar när andan faller på. Och om "turen faller på" i slutet av januari och Team 2×L8 får en startplats i ÖtillÖ så kommer vi att bli fullständigt skräckslagna och med all sannolikhet ge oss på utmaningen igen. Och då kommer vi att fixa det!!

 

Team 2 x L8

 

Och kanske.... kanske.... på något bra millopp och om det är medvind och allt stämmer så kan jag kanske pressa min tid att närma sig 40-strecket under 2015.

Eller också så nöjer jag mig med att vara glad över att kunna träna.....

Varför simträna

 

Förutom att det är väldigt skönt att simma (utom när man simmar så hårda intervaller att det snurrar i badmössan...) så kommer här fler anledningar till att simträna:

Simning engagerar flest stora muskelgrupper samtidigt än någon annan idrott

Simning är väldigt skonsamt för leder och skelett

Det behövs minimalt med utrustning

Vattnet ger massage på huden som i sin tur är vätskedrivande

Du blir ren

Du slipper tvätta träningskläderna efteråt

Du blir bra på att kontrollera din andning (om det nu är bra?)

När kan man få kalla sig simmare då? Jag kallar mig inte simmare men jag är otroligt stolt över att ha lärt mig frisim i vuxen ålder. Och trots att jag inte gör några "kullerbyttavändningar" i bassängen så har det hänt att badvakterna har flyttat skylten som det står "Snabbana" på till just den banan som jag sprattlar i. Fattar ni...?? Jag.... i snabbanan. Herre Göta Petter. Kan förstås bero på att det mest är äldre damer och herrar som simmar på de tider jag tränar simning.

Men det kunde jag väl aldrig tro när jag för två år sedan försökte crawla, hålla mig flytande och samtidigt synkronisera andningen utan att få alltför många kallsupar.

Okey, simning är kul men fortfarande kommer det som nummer tre på träningslistan.
1. Löpning
2. Cykling
3. Simning

En upptäckt som jag har gjort under mina simpass är att det är jobbigare att simma mot den djupa sidan av bassängen. Det känns helt enkelt som att det är uppförsbacke. Kan hända att det är inbillning.............

Men något som inte är inbillning är att det är nytt år och nya mål. Snart blir det ljusare och det kommer att bli en säsong full med löpning, triathlon och swimrun.

Dags att vända blad....i almanackan

Nu står det 2015 i almanackan och jag hade gjort ett jättelångt inlägg om mina bravader 2014 som jag sedan raderade. Det kändes så fel att skriva och skräppla ( är skånska och betyder skryta) om gammal svett som är historia nu.
Dock är ju Nyår en tid för återblick och jag har funderat och funderat på vad den största erfarenheten 2014 var.
För min del var det helt klart att våga misslyckas. Att satsa högt och att försöka! Att ge sig in i något som man inte är helt säker på att klara! Jag syftar såklart på ÖtillÖ.  Även om det var tråkigt just då så var det helt klart en nyttig erfarenhet för mig. Jag är en människa som hatar att misslyckas! Så därför "skyddar" jag ofta mitt "ego" med att sätta lite lägre mål eller lättare utmaningar för att vara helt säker på att nå målet. Det är ju såklart inget annat än en "egoboost", och jag får höra då och då att jag sätter alldeles för blygsamma tidsmål på olika lopp. Jag går helt enkelt den säkra vägen. Vet jag att jag klarar milen på 43 minuter så sätter jag det som mitt mål på ett 10 kilometers lopp. Då blir liksom allt som är lite bättre än 43 inget annat än en stor belöning till mig själv men kanske också en risk att det inte heller blir så mycket bättre.  Fegt? Trist? Ingen chans till förbättring? Manligt? Kvinnligt?

Ja, kanske är det dålig potential till förbättring att inte ha ett specifikt högt mål. Det är ju så populärt nuförtiden att alla som tränar pratar om vikten av att sätta personliga mål. Att inte träna mållöst, planlöst....Allt man gör i livet ska ha ett mål. Och visst har de det om man tänker efter. Men inte tänker jag: "-målet med att jag ska plocka upp ur diskmaskinen är att jag ska kunna fylla den igen" även om det faktiskt är det.
Jag har funderat mycket med det där med mitt mål med min träning. Jag minns att jag fick frågan på mallislägret i våras och jag hade, ärligt talat, ganska svårt att sätta ord på mitt mål med min träning. För det är nog det som det handlar om, just att sätta ord på det! För visst har jag mål. Jag irrar ju inte runt som en mållös eller planlös varelse.

Men nu har jag kommit på det! Eller rättare sagt satt ord på det som jag egentligen vet! Jag tränar för att må bra. Och mitt största mål med träningen är att träna och tävla precis så mycket så att jag kan fortsätta träna. Alla som tränar mycket vet att det är en hårfin gräns till att skada sig under träning eller tävling. Och när det gäller tävling så gillar jag såklart att lyckas. Vem gör inte det? Och det gör jag ju genom att sätta rimliga personliga mål som jag når. Genom att göra så här kommer jag att fortsätta att vara en medelmåtta, kanske en fegis och en ständig tvåa men för mig själv blir det en vinst varje gång eftersom jag når mitt mål (oftast). Och när jag blir äldre eller tränar mindre kommer jag förhoppningsvis att få samma härliga känsla när jag sänker målen och ger mig själv en belöning genom att faktiskt nå de tänkta tiderna eller målsnörena.

Det är ju det som människan vill eller hur. Må bra, få lite "kred" för vad man gör. Det enda säkra sättet att få det är att ge sig själv det! Så jag kommer nog att fortsätta 2015 att lägga upp säkra mål för att boosta mitt ego. Och för mig funkar det. Att sätta mål som är väldigt nära det man klarar. Har man satt upp ett mål att springa ett Marathon men har svårt för att klara två kilometer så kommer bara självförtroendet att få sig en törn och då är risken stor att man skiter i dom där två kilometrarna för att känslan är att det inte är någon idé. Man tror att man ändå inte kommer att fixa springa 42. Så sätt rimliga mål som gör att du vill träna en gång till och en gång till och en gång till. Va inte så hård mot dig själv, utan betrakta all träning som en investering i "hälsokontot" oavsett om det är att gå till brevlådan, ta trapporna istället för hissen eller springa 5 kilometer. Något är alltid bättre än inget!  Strunta i om alla andra springer jäääättelåååångt eller jäääättesnaaaaabt. Alla har vi vår överman!
Det viktiga är att verkligen röra på sig utifrån sina egna förutsättningar!

 

 

GOTT NYTT ÅR 2015

Hoppas alla får ha hälsan och lyckas med allt ni tar er för!