Favorit i repris

Nu är det.dags igen. Anmälde mig till Lidingöloppet i våras eftersom jag tycker att just det loppet är så infernaliskt roligt. Det var på nåt sätt där allting började...det var där jag insåg att jag faktiskt kunde  springa långt. Lidingöloppet är en enda lång skogsrunda i höstens fantastiskta färger. Jag tror att detta är 8:e gången jag springer LL och genom åren har det varit allt från ösregn och 30 km lervälling till sensommarvärme. Första gången jag sprang minns jag att det tog 20 minuter längre tid än vad jag hade hoppats på och. Men det ÄR ett svårt lopp att "lägga upp" första gången man springer det. Det är inte så lätt att veta hur mycket man vågar springa i början och hur branta backarna är och om man hinner återhämta sig till nästa backe. Visst kan man plugga banprofilen men det är ändå svårt att få en rättvis bild av verkligheten. Men har man tränat i backar och inser att man kommer att brottas med rejäla pulshöjningar och mjölksyrakänningar så är man bra förberedd. Men ta det lugnt i början och försök hushålla med krafterna tills de värsta backarna kommer efter ca 15 km. Försök att inte bromsa i nedförsbackarna utan låt benen rulla på. Att bromsa är bara onödigt jobbigt och kan göra ont om man inte tränat springa mycket nedför. Tårna kommer att vara mer "utsatta" än vanligt så försök knyt skorna så att foten inte glider fram och tårna stöter i framkanten.
Imorgon ska det bli vackert höstväder och det kommer att bli hur kul som helst! Det kommer att vara skönt att kunna ge sig ut på Koltorps gärde i god tid imorgon och slippa tänka regnkläder och våta skor. (Det är nämligen en ganska lång väg att gå, ca 15 minuter från Lidingövallen till starten, så det är skönt att inte behöva stressa ut till starten). Och apropå blöta skor så håll inte långt ut till höger i högersvängen efter start om du vill springa Lidingöloppet torrskodd resten av de 29,5 kilometrarna. Det finns nämligen en anledning att inte så många springer just där...
LYCKA TILL!

"Stjernelöb"....på cykel??

Min cykelklubb hade ordnat klubbmästerskap i helgen och trots att jag inte cyklat ordentligt sedan Ironman och att ett av mina superduper snabba tubdäck hade exploderat (joråsåatt....punka på första träningsrundan efter IM Kalmar) så var jag väldigt nyfiken på detta "Stjernelöb". Det var alltså inte deltagarna i loppet som fick det att heta Stjernelöb ( vilket man annars lätt hade kunnat tro... ;-) utan det var tävlingsformen. Jag har aldrig cyklat något liknande innan, men vad jag förstod så är syftet med detta linjelopp att klungor ska splittras och taktiska körningar ska vara svåra. Det kändes ju som att jag hade en fördel direkt eftersom jag aldrig haft någon taktik och därmed inte heller kunde få den förstörd....:-)
Men i alla fall... så här går ett Stjernelöb till: Alla cyklisterna ska köra X antal varv på X antal olika lagda slingor. Dessa ska köras i olika följd vilket man får reda på strax innan start. Loppet avslutas med en gemensam spurt som är lika för alla. I vårt fall i söndags så var det två olika varv, 16 km respektive 14 km som skulle köras 4 gånger. Min "lottning" (fast jag tror inte det var lottning utan tävlingsledaren Mr Spinning El Diablo hade nog någon liten baktanke med varvtagningen....) blev VHHV det vill säga vänster varv, höger varv, höger varv, vänster varv och sedan en spurt på 11 kilometer. Hela linjeloppet blev då 71 kilometer.

När starten hade gått gav halva startfältet sig ut på det vänstra varvet och andra halvan på det högra. Då var det att snabbt alliera sig med några bra kämpar. För alla vill vi ju ha en "rulle" ....Jag hamnade i en klunga på 7-8 stycken. Och vi samarbetade bra. Alla drog sitt strå till stacken genom att "dra" dvs ligga först i klungan. Andra varvet blev vi några färre eftersom vissa hade då höger- och andra vänster varv, men jag hade fördelen att ha fått samma lottning som en som jag var ganska jämn med. Han och jag hade såklart insett detta ganska tidigt efter start och vi hade kommit överens om att hålla ihop och dela på jobbet. Ut på tredje varvet blev vi själva och där kom vi ifatt två stycken där den ena cyklisten hängde på vår lilla tvåmannaklunga. Och vi tre höll ihop och hade riktigt bra klungkörning. Alla tre hjälpes åt och det var jämna och fina förningar. Men när vi hade 1 km spurt kvar var det inget samarbete längre.....De tre musketörerna slogs om att korsa målllinjen först. Man hade kunnat tro att det var värsta girot eller för den delen ett riktigt Stjernelöb....

Herre Göta Petter vad roligt det var!!

Ropa inte "det brinner" om det inte gör det....

Vi hamnade i den lokala tidningen häromdagen....Vi fick till slut ge vika för alla paparazzis som jagade oss i tid och otid. Vi fick ju inte en lugn stund, så det var lika bra att gå med på en intervju om vårt deltagande i ÖtillÖ.....
Ehhh.....eller ... kanske inte förresten. Nej "någon" hade förstås tipsat den lokala pressen vilket vi fick reda på nästan innan tårarna hade torkat över att vi inte hade lyckats ta oss hela vägen i mål. Känslorna när vi kom tillbaka med "brytbåten", var att jag ville bara ha ett hål och gräva ner mig i. Eller om någon kunde kasta nåt gammalt över mig och inte ta bort den förrän alla har glömt att vi nånsin varit där och deltagit i ÖtillÖ. Trots att vi lovat varandra att inte "hänga läpp" om vi inte klarade det, så var det svårt att undvika. Vi orkade inte ens stå vid målet och glädjas med dom som kom i mål.....Så prata med pressen var en katastrof som bara skulle strö salt i såren.
Men när våtdräkten hade torkat och vi hade tagit vårt förnuft till fånga så var det ju såklart ingen tvekan om att vi ville prata om vårt äventyr. Vi vill ju bidra med att folk får läsa om nåt annat än fotboll och handboll. Och dessutom är vi ju faktiskt tjejer och DET hör ju inte till vanligheterna att pressen skriver något om kvinnors prestationer. Åtminstone inte i tävlingar eller idrotter där männen alltid är det snabbaste könet. (Tänk på det nästa gång ni läser om någon lokal löptävling...jag kan slå vad om att huvuddelen av artikeln handlar om den som kom först i mål det vill säga en man och kanske ev står det en rad om damvinnaren....). Om någon undrar, så NEJ jag röstade inte på FI... ;-)

Det var roligt att prata med pressen om fenomenet SwimRun. Det är faktiskt fortfarande relativt okänt för gemene man. De första spontana reaktionerna man har fått är att det är konstigt att man inte byter om och att man kan simma med löparskor och ännu konstigare att kunna springa med våta sådana.
SwimRun är garanterat här för att stanna! Så det är bara att lära sig att simma om du inte redan kan det.....

 

Dagens undran:

 

Hur kommer Anna Odell lyckas få vård nästa gång hon drabbas av en äkta psykos.....Kanske tänkte hon inte på det när hon iscensatte en psykos, blev intagen och kallade det för en konstinstallation....?

 

Det är ungefär lika dumt som att ropa att "det brinner" om det inte gör det....



 

 

 

Man kan förstå utan att se det...

Jag ska inte sticka under stol med att jag oftast roas av att läsa Facebook. Där är för det mesta lättsamma roliga inlägg och även en hel del "bra att veta" nyheter såsom tex tävlingar, träningar, träningsgrupper etc. Dock är jag inte själv så aktiv med att lägga ut egna "statusar" utan jag skriver hellre några rader här. Mest för egen skull!
Jag har ingen som helst synpunkt på vad som läggs ut på Facebook så länge man inte kränker någon annan och att det man skriver om, handlar om sig själv eller om någon, som har godkänt inlägget. Nyheter delas också (både nya och flera år gamla som får ny genomslagskraft då det oftast inte framgår att det inte är en aktuell nyhet).
Men på senare tid har det tyvärr funnits inlägg i mitt nyhetsflöde som har varit väldigt, väldigt obehagliga!! Det har varit filmer på mord, djurplågeri, barnmisshandel etc etc. Dessa inlägg hamnar i mitt nyhetsflöde för att någon av mina vänner har delat inlägget. Ett sådant inlägg delar man säkert i syfte att visa sin avsky, vilket jag i och för sig kan förstå. Men det man kanske inte alltid tänker på är att det sitter unga killar och tjejer och tittar i sina nyhetsflöde där säkerligen sådana inlägg hamnar ganska snabbt. Facebook har som bekant en sanslös genomslagskraft!!
Jag har blivit riktigt illa berörd av att se dessa filmer och jag kan bara föreställa mig hur en tonåring känner sig efter att ha sett ett sådant klipp. Det första man frågar sig är förstås: "Kan det verkligen vara äkta?". Kanske är det fejk, kanske inte. Jag är inte kapabel att bedöma det. Men oavsett det så är de ju lika obehagliga. Jag tror att alla vet, att i världen finns människor som begår sjuka handlingar. Dock tror jag inte att något blir bättre av att vi får se dessa avskyvärda gärningar på filmer i ett forum som Facebook.

Kanske ska jag låta bli de så kallade "nyheterna" på Facebook ett tag. Så slipper jag kanske att ha "bilder på näthinnan" som jag har svårt för att bli av med....

Gör om gör rätt....

Våtdräkten har torkat nu och det känns overkligt att jag var där ute, på skärgårdsöarna, tillsammans med Lotta, för mindre än en vecka sedan. Jag kan ärligt talat inte sluta tänka på vilken otrolig naturupplevelse det var och hur fascinerande det är att kunna förlytta sig rakt över både land och vatten med bara sin egen kropp. Att komma upp ur havet, klättrandes, hasandes och krypandes och bara fortsätta rakt fram på klippor och genom skog, snår och helt enkelt ta sig fram överallt. Jag tänker ofta på känslan jag hade när vi simmade ute på djupt hav, när man inte hörde något annat än "kaffekokarljudet"  från sin egen andning och det enda man såg i vattnet var  mängder av små bubblor som bildades i hålen på paddlarna. Det låter kanske som en klyscha men man var "ett med naturen".
Det vore väldigt konstigt om man inte skulle vilja göra det igen, eller hur.....och då hela vägen!! Så gör om gör rätt!! Vår sponsor är villig att ge oss en andra chans. TACK http://www.helrent.se/ för att du tror på oss!

Men vad kommer att krävas för att vi ska vara säkra på att ta oss hela vägen på ÖtillÖ?
För det första : SIMTEKNIKTRÄNING! Uthålligheten har vi, men däremot inte tekniken och därmed inte heller snabbheten.
För det andra: Löpträning off road!! Till exempel 5 meter utanför skogsvägen/stigen i obanad terräng. Inte löpning över stengäret utan PÅ! Det får helt enkelt vara slut på glamouren och ge sig rakt ut i myllan istället!! No more asfalt.....

Team Hel(l)Rent,  jag med blåa remmar på händerna och LottaJärnviljan som stoppar i öronproppar

 

Men nu är det ju inte så enkelt (inget är enkelt med ÖtillÖ!!!) att bara bestämma sig, utan man ska ha lite tur att få en startplats också. SwimRun är helt klart här för att stanna. Så kvala in på någon annan SwimRun-tävling lär bara bli svårare och svårare då fler upptäcker tjusningen med SwimRun.

Vi får helt enkelt ha en överläggning, planering och målsättning inför 2015......Är vi villiga att ta tid från annan träning och istället lägga det på simningen? Det är beslut som måste tänkas över. För ska jag ställa upp i ÖtillÖ igen så SKA JAG BANNE MIG TA MIG HELA VÄGEN!

 

 

När man tittar på bilderna så ser det helt fantastiskt ut! Nästan exotiskt.....men jag måste medge att SwimRun kan man inte riktigt kalla exotiskt...Det är inte så glamoröst somdet ser ut! Det är en hård kamp om att övervinna vatten, kyla, terräng och trötthet och det är...... alldeles alldeles underbart kul!!

Statistik

117 lag startade i ÖtillÖ 2014
14 av dem var damlag
24 var mixlag

Totalt var det 98 lag som lyckades ta sig i mål.
Av de 19 lag som inte kom i mål var 5 i damklassen.

Statistik ÖtillÖ 2014

ÖTILLÖ DNF............

Vi kom tyvärr inte hela vägen från Sandhamn till Utö igår. Vi gjorde allt vad vi kunde och kämpade tillsammans men vi hade inte vad som krävdes denna dag. Vi klarade inte att ta oss förbi den fjärde och nästsista Cut off:en kl 16:00. Vi missade passeringen med en minut. Så där stod vi, fem minuter över 4, igår eftermiddag, på en vacker skärgårdsö i Stockholm och grät. Vi blev tröstade och berömda av dom underbara funktionärerna och vi kramade varandra länge. Vi hade insett ett tag ute på banan att vi inte skulle klara nästa Cut off tid kl 18 men vi hade kommit en bit längre om vi hade hunnit fram hit innan 16:00. Vi ville ju så gärna fortsätta!
Vid den tidpunkten hade vi avverkat 8115m simning fördelat på 16 etapper (inkl. grissimmet (?)....förklarar det sen), och ca 40 km löpning under totalt 17 sträckor. Men för att göra en lång historia ännu längre så börjar vi på skeppskajen i Stockholm i söndags kl 12. Där avgick nämligen den chartrade båt som skulle ta alla 119 ÖtillÖ-lagen ut till Sandhamn där starten skulle gå dagen efter. Solen sken och det såg ut till att bli bra väder i skärgården. Det första som vi blev varse om var, att det fanns ingen, och jag menar verkligen INGEN, som man såg och tänkte "- den ser ut som en vanlig medelmåtta,  kanske några extra trivselkilo eller med lite ängslan och vånda blicken. Nej, alla var helt otroliga super atleter!

 

På väg ut till skärgården

Vi gick ombord på landgången och det kändes lite som att någon ledde ut mig på en planka och sa: "Din dag är kommen, Hoppa!!" Nåväl, vi tog plats på akterdäck och började prata med några team från Belgien och UK. Det kändes lite bättre när vi förstod att det var inte bara vi som var nervösa, trots att alla andra såg kolugna ut.
När vi kom ut till Sandhamn fick vi våra nummervästar, simmössor och racechip men även en Ice break t-shirt, ullstrumpor. Man tackar!! Sedan checkade vi in på vårt hotellrum och gjorde dom sista förberedelserna.

Micheal Lemmel och Mats Scott tog emot alla lagen på kajen ute på Sandhamn

 

På kvällen bjöds det på pasta på seglarhotellet och det kändes lite som att vi var på semester faktiskt. Den känslan höll inte i sig så länge kan jag berätta.....

 



Man behöver inte fixa håret på morgonen innan racet i alla fall.......

Efter en mycket kort natt med ett evinnerligt farande fram och tillbaka under täcket gick vi i gryningen till seglarhotellet för att få i oss lite frukost. Det var en småkylig morgon och vattnet låg spegelblankt i hamnen. Skärgården skulle garanterat visa upp sin finaste sida denna första höstdag



 



Förväntansfulla, spända och taggade innan start

kl 04:30 måndagmorgon.

.
Samtidigt som solen började stiga upp gick vi ner till hamnen och starten iklädda våra våtdräkter. På vägen droppade vi av våra väskor på båten som skulle transportera dom till Utö och målet.

Känslorna vi hade där och då var obeskrivliga! Vi stod inför något som vi med stor ödmjukhet skulle starta i. Vi visste att det skulle bli otroligt tufft att klara alla 5 Cut Off-tiderna men vi peppade varandra och hade fullt fokus på att ta oss de 75 km ända fram till målet på Utö. 
Ca 05:50 startades vi (den icke exakta starttiden berodde på att man väntade på att Finlands färjan skulle passera en av simningarna).

Racet började med en kort löpning på 1200 m innan vi nådde den första simningen.  Detta var också den längsta simningen under hela ÖtillÖ, 1650 m. Det var också den lättaste istigningen på hela dagen. Det var bara att springa i från en strand.

Märkväl att detta gällde bara själva tekniken att ta sig i vattnet! För detta var helt klart den mest chockartade växlingen. Vatten var svinkallt (9 grader enligt info efteråt) och ansiktet domnade bort efter 5 minuter. Men trots detta var det helt magiskt. När vi varit igång några minuter tittade jag bak i mitt andetag för att se var jag hade Lotta och då såg jag soluppgången färga både hav och himmel i färger som man bara ser då solen gör morgon till dag. Då gick mina tankar till min familj och jag ville bara krama mina barn och tala om för dom hur mycket dom betyder för mig!

Riktmärket vi hade att följa var en blinkande lanterna på den ö där vi skulle stiga upp. Det var ganska lätt att följa.
Efter denna långa simningen blev vi varse om svårighetssgraden i löpningen. Eller ja löpning och löpning.....det fanns många sträckor där det var helt omöjligt att springa!  Det hade varit förenat med ren livsfara. På vissa ställe var det bokstavligen klättring på klippor både uppför och nerför. Vi hade en del vurpor och Lotta skar sig i handen och jag slog i mitt knä i en sten. Det var dock inget allvarligare och det hindrade oss inte.
Första Cutoff:en (tidsgränsen) var kl 09:00 och den låg efter sammanlagt 2830 m simning och ca 10,5 km löpning. Den fanns halvvägs in i Runmarö löpningen vilket vi inte riktigt hade kalkylerat med eftersom vi tolkade etappschemat på ÖtillÖ:s hemsida som att cutoffen låg 4 kilometer tidigare. Detta skulle ge oss mindre tid att lägga i tidbanken till kommande cut off:s. Vi nådde den första cutoff:en med 20 minuter tillgodo. Då och där förstod vi att minsta lilla " dipp", felsimning, eller annat krångel som kunde förlänga vår etapptid, skulle göra att vi inte skulle komma förbi Cut off:en kl 12:00. Vi pratade inte så mycket med varandra just då. Vi var nog lite sammanbitna och någonstans inom oss hade vi ett tvivel. Men vi stretade på. Sprang på ordentligt på de få sträckor där man kunde hålla ett normalt löpsteg, gjorde bra och snabba ned- och uppstigningar för att inte förlora onödig tid och vi stod inte kvar vid vätskestationerna utan fyllde på och snabbade oss iväg igen.

Våra 20 minuter som vi hade tillgodo hade minskat till 15 när vi nådde nästa Cutoff kl 11:45. Trots det, tändes mitt hopp igen och jag tänkte det fanns nog en liten chans iallafall. Jag tänkte: "Det måste vara något på banan som gör att vi kommer att få bättre marginal till nästa hållplats kl 14:30!" Och det var något som ändrades på banan....Fast inte till vår fördel. Det blev kallare simningar igen! Speciellt en simning mellan Mörtö klobb och Kvinnoholmen som var svinkall.  Den var 1400 meter lång och jag var glad att vi långt tidigare hade bestämt oss för att koppla ihop oss med linan. Det var så kallt att man skakade under tiden man simmade. Det var svårt att hålla fokus på något annat än sig själv och den där förbannade lanternan som aldrig verkade närma sig. Men jag visste att Lotta satt fast där i andra änden på repet. Jag kunde vara säker på att om  hon inte mådde bra eller fick kramp så skulle jag känna det i repet. Det ända jag tänkte på då var framåt framå framåt, meter efter meter, våg efter våg. När vi äntligen nådde stenhällen var vi helt stelfrusna. Vi skakade som asplöv och benen bar knappt. Jag bad till funktionärerna där att säga att detta var den berömda Grissimningen och att vi därför skulle ha den bakom oss..... "-Njae" sa dom...lite sådär lagom försiktigt. "-Inte riktigt men det är en del ev grissimningen" Dom försökte förstås få oss att inte tappa modet. De två lag vi hade runt oss hade också stora problem med kylan. Men nu gällde det att springa sig varm innan nästa sim. Tyvärr var löpningen på tok för kort (530 m) för att vi skulle få normal kroppstemperatur. Men vi tvekade inte en sekund när vi stod där på klippan inför ytterligare 489 meter svinkallt hav mellan oss och nästa ö. Vi kastade oss i och tog oss fram fram fram. Efter dom två simningarna skakade Lotta ännu mer. Hon hade ett apatiskt ansiktsuttryck och jag tänkte att närsomhelst så säger hon att det inte går längre. Försökte peppa och få henne att äta choklad och få i sig energi samtidigt som vi sprang. Vad som helst men inte stanna!! Då skulle vi aldrig få upp värmen!  Här någonstans skulle vi passera mitten på banan åtminstone när det gällde simningen. Jag försökte peppa oss med att nu är vi på nedräkning och att det fanns en stor chans att vi skulle fixa det om vi höll detta tempot.

Nästa cutoff klarade vi med 14 minuters marginal och vi visste att det fanns fler lag bakom oss. På den vätskestationen tog vi varm buljong för att värma oss på insidan. Det funkade både för kropp och själ. Jag såg ett team som stod och väntade på att få gå ombord på "brytbåten" och trots att man har medlidande med dom, så känns det ändå ganska bra att vi inte var ensamma om att ha det tufft. Nu började vi nästa strid mot klockan. 16:00 var den nästsista Cut off:en och dessförinnan skulle vi bla simma den fruktade "Grissimningen". Den simsträckan är 970 meter lång och går mellan Kymmendö Bunsö till Getskär är känd för att vara kall, ström och mycket svårsimmad. Vi förberedde oss med energigel innan nedstigningen och vi sa till varandra att detta är sista långa simmet. Nu fixar vi detta!! Och det gjorde vi men det tog tid. Det var kallt men inte mycket kallare än dom sista simningarna. Det var motströms och sidoströmmar och allt tycktes gå emot oss där. När vi kom upp ur vattnet var det en kamp mot klockan. Tick tack tick tack.... 2,7 km på 16-17 minuter! På stelfrusna ben sprang vi och 2 km innan cutoff:en blev vi ifattsprungna av våra italienska nyvunna vänner. Dom försökte få oss att hänga på deras tempo och det var tydligt att dom ville ha sällskap över till "andra sidan" även denna gången. Stackars Lotta kämpade mot en mage som inte ville lika mycket som hon. Klockan var 15:50 och LottaJärnviljan bad om att få stanna. Jag hade koll på tiden och jag pressade henne och skrek "-Snälla Lotta bara lite till....Vi är snart där. Stannar vi nu klarar vi inte cutoff:en...Jag lovar dig en baja maja när vi når cutoff:en" Åh jäklar vad vi sprang.... Jag hann tänka att shit vad blek hon är! ! Pressar jag henne för hårt?? Jag letade febrilt efter dom där RedBull skyltarna. Var faaaan är den!!?? Där är den!!! SPRIIIIIING!!! Vi sprang över mattan. Jag tyckte att det pep. Gjorde de det? Min klocka gick kanske 1 minut för fort. Vi stannade och jag fick ögonkontakt med en av funktionärerna som stod vid tidtagningsmattan. Han såg lite ledsen ut och gjorde ett sånt där tecken med handen mot halsen ni vet, ungefär som en halshuggning.  Det var precis vad det var....vi tappade våra huvud....

HELVETE !!! Vi klarade inte ta oss längre än så här. Vårt race slutade här, kl 16:01. Vi fick inte fortsätta.

Vi var så ledsna och besvikna men vi insåg att även om vi var väldigt nära, så var vi ändå långt ifrån. Vi hade bara haft två timmar på oss att springa 19,7 km och simma 300 meter tills nästa CutOff kl 18:00. Den hade vi inte klarat utan mer tid tillgodo.

Lite uppgivna över att komma till målområdet nyduschade istället för svettiga, skitiga och alldeles överlyckliga.....

 

Men sånt är livet...Vi visste att det skulle bli tufft! Vi hade helt enkelt inte vad som krävdes för att bemästra tidsgränserna. Dom var otroligt tighta! Simningarna tog för lång tid och det var omöjligt att tjäna in den tiden under löpningarna eftersom det var så väldigt svår terräng på öarna.

 

Jag och Lotta (Team HelRent) är en erfarenhet rikare och vi hade otroligt roligt trots allt. Det är väldigt speciellt att ta sig igenom en sån här utmaning som ett lag, och vi upplevde saker där ute på öarna som bara jag och Lotta förstår. Det känns som att repet vi knöt mellan oss på ÖtillÖ inte går att knyta upp så lätt. Vi har delat detta äventyret och vi kommer troligtvis att älta det med varandra ända fram till domedag !

 

TeamHelRent säger bara: ALL RESPEKT TILL DE SOM TAR SIG I MÅL PÅ ÖTILLÖ!

 

På väg från Utö in till Stockholm tisdagmorgon

 

Nu lägger vi ÖtillÖ bakom oss och tar nya tag. Vem vet, kanske kommer vi tillbaka en dag, med lite bättre simteknik, och då kommer vi definitivt ta oss hela vägen fram till Utö!!