 |
Natten innan:
Hur ska man kunna sova natten innan när man är uppspelt nervös och står inför en av årets största utmaningar? Det har alltid varit ett stort problem för mig!! Men med hjälp av en Valerina Natt, en Ipren och ett halvt dricksglas Jägermaister så lyckades jag nog få åtminstone 4 timmars sammanhängande sömn. Kl 04 gick reveljen och kl 05:20 körde vi från Öland in till starten i Kalmar. När vi skulle köra in till starten hade funktionärer redan stängt av infartstrafiken (på det hållet vi hittade) och det blev ett saligt trafikkaos. Vi hade inte uppfattat att vägarna skulle stängas av redan innan start och uppenbarligen var det fler än vi som hade trott att vägarna skulle vara öppna. Så istället för att släppa in de som skulle starta på den närmaste vägen så fick vi backa vända och irra omkring en stund innan vi hittade rätt. Detta gjorde ju såklart att vi förlorade en 10 minuter och jag blev genast stressad. Men vi kom fram i tid och lyckades till slut hitta en P-plats i kaoset.
Det var inte ett enda moln på himlen och jag var helt säker på att det skulle bli dom allra bästa förutsättningarna för gynnsamma vindar. Detta visade sig senare under dagen att så var inte fallet. Men morgonen var magisk. Inne i växelområdet gick alla atleterna med mössor, tjocka tröjor och såg yrvakna ut men ändå väldigt fokuserade inför dagens allvar. Man kan vara helt säker på att ingen, verkligen ingen, sover någon Törnrosasömn natten innan ett IronManrace! Man var i gott sällskap med andra ord.
När vi hade täckt av våra cyklar från regnskyddet, fyllt flaskor med sportdryck, kollat däcktrycket och gått igenom alla prylarna i huvudet en sista gång så var det dags att gå ner till Kattrumpan (Den lilla udde där starten går heter faktiskt så.). Där nere kunde vi se soluppgången och Kalmarsund var nästintill spegelblankt.
Simningen
Cyklingen
Nu skulle man ställa om sig till att trampa 18 mil och sitta på sadeln i upp mot 6 timmar NonStop! Cykelmomentet börjar med 12 mil på Öland så man var snabbt ute på bron. Det är ganska maffigt att cykla där uppe faktiskt. Det är högt och går mycket uppför även om det inte märktes så mycket på ditvägen. Då var benen pigga och det var medvind. Mina nya PlanetX hjul kändes bra och det var inga problem med kastvindar som annars skulle kunna gjort det vingligt över bron.
Sen är det bara att trampa, trampa, trampa och åter trampa..... På vissa ställen var det svårt att hålla 10 meters regeln men jag tror att jag skötte mig. Och det var minsann bäst att göra så, för rätt som det var hade man en smygande IronMan Marshall (domare) på en MC som delade ut varningar och penalties (straff). Detta kan man även få om man kastar skräp på icke anvisade skräpplatser, eller om man "kissar i det fria". Dom är hårda men rättvisa dom där sherifferna....Vill det sig illa får man stanna i en straffbox, hoppa av cykeln och stå stilla i ett antal minuter.
Jag hade förväntat mig endast 2-3 sekundmeter och lättare cykling än förra året. Men icke sa nicke...
I samma ögonblick som vi vände västerut på Öland så kom den...Den där vinden som kan vara så jäkla grym...Och vet man att man har 10 mil kvar att cykla och sedan ett Marathon att springa så är det inte "bara" att trycka på. Benen skulle ju "bära" ett tag till vid det laget. Det var bara att gilla läget och acceptera 25 km/h tills man fick vinden på ett behagligare sätt.
Men vinden ville inte ge sig. Jag tyckte det var motvind länge. Det visade sig också att det hade kommit en riktig åskskur i Kalmar efter att jag cyklat ut på loopen som går på fastlandet. Men det var ju åtminstone skönt att slippa den.
Frukosten på cykeln bestod av Turbogel med colasmak, en halv hemmabakad energibar också 2 dl vätskeersättning. Innan lunch blev det väl någon banan, massor med energidryck. Lunchen däremot var riktigt lyxig. Då blev det Turbogel, sportdryck och en snickers till efterrätt. Däremellan stoppade jag i mig godis och massor med sportdryck. Ja ni fattar....vad är en lördag utan lördagsgodis!??
Under dom sista milen på cykeln försökte jag verkligen trycka på lite igen men plötsligt i en liten uppförsbacke fick jag krampkänningar insida lår. Herre jisses...hur skulle jag lyckas ta mig av från cykeln med skorna fastsatta i pedalerna och med full kramp i låret ...Ja har man inget annat bättre för sig så kan man ju alltid måla fan på väggen eller så kan man förtränga, ej oroa sig och försöka lösa problemet när eller om det uppstår. Som väl var så blev det ingen kramp.
Efter 5 timmar på cykeln längtade jag efter löpardojjorna! Nu var det bara att bita ihop dom resterande 3-4 milen på stålhingsten.
Löpningen
När jag nådde växelområdet efter 5 timmar och 54 minuter så var jag enormt stel i benen. Men jag sade tack och ajöss till den vita stålhingsten och sprang till min RunBag. Men härifrån och till mål kan det hända mycket...Det gäller att vara ödmjuk inför uppgiften.
Löparbanan är en trevarvsbana och det var mycket publik och fantastisk stämning. Triathleterna var inte riktigt lika glada och pratsamma men en del kunde man snacka lite med och få några kilometrar att gå lite lättare. När jag var ute på mitt sista varv gjorde jag ett kärt återseende. Bästa Järnviljans rygg uppenbarade sig. Det var härligt att veta att hon mådde bra och kämpade på. Vi sprang ihop några kilometer och sedan skiljdes vi åt igen.
När 5-6 kilometer återstod och när man omgavs av triathleter som hade samma antal armband på armarna (dvs att man hade sprungit lika många varv) så blev stämningen lite mer uppsluppen. Vi var några stycken som sprang ihop där mellan 38-39 kilometer. Det var så skönt att få lite draghjälp av några som höll ett bra tempo. Jag kunde inte låta bli att skratta när den ena av de två killar jag hade framför mig förstod att han skulle befinna sig i ett enormt lyckorus efter målgången. Därför bad han sin kompis att han skulle påminna honom att han INTE fick fria till sin flickvän när han träffade henne i målområdet....
Min sista mil av maran gick bäst. Konstigt nog. Men mycket sitter i huvudet. Man vet att det är sista gången man springer igenom just den vätskestationen eller den backen. Varje meter är en meter närmare mål. Den blåa mattan, målportalen och den enorma stämningen inne i Kalmar centrum börjar närma sig. Hur trist det än låter så blir man stark av att se och springa om andra som är lika trötta och slitna. Det efterlängtade sista armbandet fick man när man hade ca 3 kilometer kvar och då var det en enorm belöning kvar. Nämligen att få springa dom tre sista kilometrarna in och runt Kalmar centrum och bara hyllas som en hjälte! Det är nog det som IRONMAN handlar om egentligen....att vi vanliga "dödliga" kan få hyllas var och en som en segrare. För sin prestation, för sin bedrift.
För alla hyllas lika mycket oavsett. Men jag tror banne mig att de som springer in under Hero`s Hour (dvs sista timmen innan målet stängs efter 16 timmar) får de allra högsta applåderna!
Att få vara en av de 2000 som startade i IRONMAN i Kalmar igår är för mig ett privilegium. Jag är så evinnerligt tacksam över att få vara frisk och ha möjligheten att träna så mycket som krävs. Att få dela upplevelsen i Kalmar med LottaJärnviljan har varit så fanatstiskt roligt! Utan hennes sällskap hade det inte alls varit lika kul! Sedan träffar man så många människor som är likasinnade. Flera av de som var med på Mallorcalägret i våras var där och en del av dem gjorde sin Ironmandebut.
Sussie som jag träffade förra året satsade på en Hawaiislot i år och knep banne mig en biljett på sin 4:e plats. Det fanns 2 slots i K40 och tackar någon NEJ så flyttas slot:en ner i resultatlistan. Två tackade nej i K40 och ni kan ju ana hur glad Sussie blev!
 |
| Det var en fantastisk morgon |
Det var inte ett enda moln på himlen och jag var helt säker på att det skulle bli dom allra bästa förutsättningarna för gynnsamma vindar. Detta visade sig senare under dagen att så var inte fallet. Men morgonen var magisk. Inne i växelområdet gick alla atleterna med mössor, tjocka tröjor och såg yrvakna ut men ändå väldigt fokuserade inför dagens allvar. Man kan vara helt säker på att ingen, verkligen ingen, sover någon Törnrosasömn natten innan ett IronManrace! Man var i gott sällskap med andra ord.
 |
| Kl 06:00 inifrån växelområdet |
När vi hade täckt av våra cyklar från regnskyddet, fyllt flaskor med sportdryck, kollat däcktrycket och gått igenom alla prylarna i huvudet en sista gång så var det dags att gå ner till Kattrumpan (Den lilla udde där starten går heter faktiskt så.). Där nere kunde vi se soluppgången och Kalmarsund var nästintill spegelblankt.
 |
| Glada och förväntansfulla inför dagens arbete |
Simstarten var helt annorlunda i år. Istället för en masstart i vattnet så var det en "rullande" start uppifrån land. Så man fick "seeda" sig själv och ställa sig i en startgrupp med förväntad sluttid. Vi valde att ställa oss ganska långt bak i 1,20 gruppen. När starten gick kl 07:00 ringlade sig sedan hela startledet med alla startgrupperna sakta ner i vattnet via en ramp. På rampen var en startmatta och där gick chip:et igång. Jag och LottaJärnviljan kramades och önskade varandra LYCKA TILL innan vi gled ner i vattnet som de två barbamammor vi är....
Simstarten var lugn, ingen fight, inga som "klättrade" över en i vattnet utan nästan helt fritt vatten redan från start. Sanslös skillnad från förra årets kaos i vattnet.
Vattnet var varmt, klart och fullt med maneter. Simbanan var också ändrad till envarvsbana i år och det kändes som att man kom längre ut i havet i år. Det var skönt att slippa se botten med allt tråkigt skräp som kan ligga där. Istället såg man grönt vatten, massor med maneter och solstrimmor ner i vattnet. Jag njöt av simningen. Det var så skönt att väcka kroppen och bara veva på. Jag valde att simma i ytterkanten av gruppen. Jag fick det tipset av Karolina efter förra årets race och det visade sig vara bra. Jag har annars en tendens att tro att jag simmar fel när jag inte är mitt i stimmet och då kan jag få för mig att snedda in i gruppen vilket ju såklart blir som en zickzack simning. Nej lite utanför men ändå ett par fötter framför att följa. Jag och Lotta simmade bredvid varandra en stund och det kändes tryggt att se hennes välbekanta armtag och simglasögon. Sen blev vi av med varandra.
Den sista biten i kanalen var kantad med publik och där tänkte jag att "ni kommer att få en lång dag kära supportrar.....Vi kommer att vara ute läääänge..."
Efter 1,26 var jag uppe ur vattnet. På stabila ben (för en gång skull) sprang jag (utan att vimsa runt) och tog min blåa BikeBag och sprang in i ombytestältet. Där trampade jag av mig våtdräkten och snabbt på med strumpor, cykelskor, hjälm och brillor. Stoppade lite godis i ryggfickan och sen ut till cykeln.
Nu skulle man ställa om sig till att trampa 18 mil och sitta på sadeln i upp mot 6 timmar NonStop! Cykelmomentet börjar med 12 mil på Öland så man var snabbt ute på bron. Det är ganska maffigt att cykla där uppe faktiskt. Det är högt och går mycket uppför även om det inte märktes så mycket på ditvägen. Då var benen pigga och det var medvind. Mina nya PlanetX hjul kändes bra och det var inga problem med kastvindar som annars skulle kunna gjort det vingligt över bron.
Sen är det bara att trampa, trampa, trampa och åter trampa..... På vissa ställen var det svårt att hålla 10 meters regeln men jag tror att jag skötte mig. Och det var minsann bäst att göra så, för rätt som det var hade man en smygande IronMan Marshall (domare) på en MC som delade ut varningar och penalties (straff). Detta kan man även få om man kastar skräp på icke anvisade skräpplatser, eller om man "kissar i det fria". Dom är hårda men rättvisa dom där sherifferna....Vill det sig illa får man stanna i en straffbox, hoppa av cykeln och stå stilla i ett antal minuter.
Jag hade förväntat mig endast 2-3 sekundmeter och lättare cykling än förra året. Men icke sa nicke...
I samma ögonblick som vi vände västerut på Öland så kom den...Den där vinden som kan vara så jäkla grym...Och vet man att man har 10 mil kvar att cykla och sedan ett Marathon att springa så är det inte "bara" att trycka på. Benen skulle ju "bära" ett tag till vid det laget. Det var bara att gilla läget och acceptera 25 km/h tills man fick vinden på ett behagligare sätt.
Men vinden ville inte ge sig. Jag tyckte det var motvind länge. Det visade sig också att det hade kommit en riktig åskskur i Kalmar efter att jag cyklat ut på loopen som går på fastlandet. Men det var ju åtminstone skönt att slippa den.
Frukosten på cykeln bestod av Turbogel med colasmak, en halv hemmabakad energibar också 2 dl vätskeersättning. Innan lunch blev det väl någon banan, massor med energidryck. Lunchen däremot var riktigt lyxig. Då blev det Turbogel, sportdryck och en snickers till efterrätt. Däremellan stoppade jag i mig godis och massor med sportdryck. Ja ni fattar....vad är en lördag utan lördagsgodis!??
Under dom sista milen på cykeln försökte jag verkligen trycka på lite igen men plötsligt i en liten uppförsbacke fick jag krampkänningar insida lår. Herre jisses...hur skulle jag lyckas ta mig av från cykeln med skorna fastsatta i pedalerna och med full kramp i låret ...Ja har man inget annat bättre för sig så kan man ju alltid måla fan på väggen eller så kan man förtränga, ej oroa sig och försöka lösa problemet när eller om det uppstår. Som väl var så blev det ingen kramp.
Efter 5 timmar på cykeln längtade jag efter löpardojjorna! Nu var det bara att bita ihop dom resterande 3-4 milen på stålhingsten.
Löpningen
När jag nådde växelområdet efter 5 timmar och 54 minuter så var jag enormt stel i benen. Men jag sade tack och ajöss till den vita stålhingsten och sprang till min RunBag. Men härifrån och till mål kan det hända mycket...Det gäller att vara ödmjuk inför uppgiften.
Löparbanan är en trevarvsbana och det var mycket publik och fantastisk stämning. Triathleterna var inte riktigt lika glada och pratsamma men en del kunde man snacka lite med och få några kilometrar att gå lite lättare. När jag var ute på mitt sista varv gjorde jag ett kärt återseende. Bästa Järnviljans rygg uppenbarade sig. Det var härligt att veta att hon mådde bra och kämpade på. Vi sprang ihop några kilometer och sedan skiljdes vi åt igen.
När 5-6 kilometer återstod och när man omgavs av triathleter som hade samma antal armband på armarna (dvs att man hade sprungit lika många varv) så blev stämningen lite mer uppsluppen. Vi var några stycken som sprang ihop där mellan 38-39 kilometer. Det var så skönt att få lite draghjälp av några som höll ett bra tempo. Jag kunde inte låta bli att skratta när den ena av de två killar jag hade framför mig förstod att han skulle befinna sig i ett enormt lyckorus efter målgången. Därför bad han sin kompis att han skulle påminna honom att han INTE fick fria till sin flickvän när han träffade henne i målområdet....
Min sista mil av maran gick bäst. Konstigt nog. Men mycket sitter i huvudet. Man vet att det är sista gången man springer igenom just den vätskestationen eller den backen. Varje meter är en meter närmare mål. Den blåa mattan, målportalen och den enorma stämningen inne i Kalmar centrum börjar närma sig. Hur trist det än låter så blir man stark av att se och springa om andra som är lika trötta och slitna. Det efterlängtade sista armbandet fick man när man hade ca 3 kilometer kvar och då var det en enorm belöning kvar. Nämligen att få springa dom tre sista kilometrarna in och runt Kalmar centrum och bara hyllas som en hjälte! Det är nog det som IRONMAN handlar om egentligen....att vi vanliga "dödliga" kan få hyllas var och en som en segrare. För sin prestation, för sin bedrift.
För alla hyllas lika mycket oavsett. Men jag tror banne mig att de som springer in under Hero`s Hour (dvs sista timmen innan målet stängs efter 16 timmar) får de allra högsta applåderna!
Att få vara en av de 2000 som startade i IRONMAN i Kalmar igår är för mig ett privilegium. Jag är så evinnerligt tacksam över att få vara frisk och ha möjligheten att träna så mycket som krävs. Att få dela upplevelsen i Kalmar med LottaJärnviljan har varit så fanatstiskt roligt! Utan hennes sällskap hade det inte alls varit lika kul! Sedan träffar man så många människor som är likasinnade. Flera av de som var med på Mallorcalägret i våras var där och en del av dem gjorde sin Ironmandebut.
 |
| Tack Lotta för ditt sällskap och grattis till din andra IM medalj |
Inspirerande läsning, grattis!
SvaraRadera