On the road again

Nu är vi på väg igen! Denna gången till Stockholm och Sandhamn för att kunna starta i ÖTILLÖ på måndagmorgon kl 06. Allt är planerat nu. Vi har hållt oss friska och alla små "krigsskador" är under kontroll.
Det som finns packat i Swimrun- ryggsäcken är det här:
Simmössa (för att kunna ha dubbla)
Simglasögon (förberedda med antifog medel)
Snöre runt halsen med öronproppar
Våtdräkt med dragkedja fram och insydda innerfickor
Handpaddlar
Garminklocka
Etappschema med Cut off tider fäst med kardborre runt armen
Rep runt magen till bogserlinan
Bogserlinan
Magväskan
En flaska + en tubflaska.
Tre turbogel
Snickers x 2
Första förband
Kartfodral
Kompass
Dolme
Kompressions calfes
Ullstrumpor
Ullfett
Asics DS trainer
Under våtdräkten trilinne + trosor
Vi känner att vi har förberett så bra vi har kunnat och återhämtningen efter IronMan har fungerat. Nu finns det inte mer vi kan göra än att hoppas på gynnsamma vindar och temperatur, hålla fjärilarna i schack och njuta av att vi kan vara med!

Hyra helvetet(?) för en dag

I september 2011 fick jag ett SMS där det ordagrant stod:
"Hejsan! I morse var det en intervju med vinnarna från Ö till Ö. Vilken galet kul tävling tänkte jag och googlade på den. Men man ska vara två i laget. Då kom jag att tänka på en annan galenpanna ;-) :-). Har du läst om den? Kram"

Det var såklart från LottaJärnviljan och jag tänkte "Ja ja ...snacka går ju...... Vi kan ju inte ens crawla". Sedan dess har nog ÖtillÖ funnits där i bakhuvudet på oss båda. Men vi är faktiskt realistiska (oftast i alla fall....) och förstod då att det krävs mycket, mycket simträning i öppet vatten och ett sjuhelsikes pannben.
Efter det SMS:et har det runnit mycket vatten under broarna. Vi lärde oss att crawla, vi genomförde Ironman första gången i augusti 2013 och vi deltog i Kustjagaren. Så på hösten 2013 tog vi modet till oss, fyllde i våra meriter och köpte en SelectionTicket till ÖtillÖ.
Sedan var det en lååång väntan hela hösten. Så äntligen, En kall och mörk januarikväll  satt vi hemma i Lottas kök efter en simträning och följde med spänning utlottningen av startplatserna till ÖtillÖ 2014. Fattar ni vilket skräckblandat jubel som ekade i det köket när Lag Helvetshyran (?) ropades upp!! (Nu heter ju vårat lag Team Helrent men när Michael Lemmel läste upp lotten med vårt lagnamn på engelska uttalade han det Team HellRent och inte HelRent ). Så inofficiellt, Lotta och mig emellan, så heter vi numera HelvetesHyran. Det namnet kommer kanske att spegla ÖtillÖ-dagen ganska bra. Vi kommer kanske helt enkelt att hyra helvetet för en dag.....

Sista testet

Idag har Team Helrent gjort dom sista testerna inför ÖtillÖ. Vi simmade ungefär 2000 meter och gjorde en växling för att se om prylarna sitter där dom ska. De saker som vi pratar om är bla a öronproppar som hänger runt halsen, visselpipor, det obligatoriska första förbandet innanför våtdräkten, vätsketub i magväskan och det inplastade etappschemat runt armen.

Allt satt perfekt, men idag fick vi känna på kylan. Det var 16-17 grader och vi hade inte sprungit innan. Lotta hade blåa fingrar när vi växlade upp till land och mina tår var iskalla. Det tog två timmar innan jag fick upp värmen efter att jag hade blivit torr. Vi kan bara konstatera att på dom korta löpsträckorna på ÖtillÖ gäller det att springa på ordentligt så man hinner få upp pulsen och värmen.

Vi har pratat igenom vår taktik ordentligt som i stora drag kommer att vara; navigera varannan simsträcka var, springa så fort vi kan där banan tillåter (vi tror nämligen att det kommer att finnas sträckor där terrängen kommer att vara omöjlig att hålla bra fart i), haka på linan på den som känner sig piggast i löpningen, få i oss energi var 20:e minut och röra oss framåt HELA TIDEN.

Vi är otroligt ödmjuka inför ÖtillÖ. Vi inser att det är en utmaning som kommer att innebära en massa slit, kyla och smärta. Men vi kommer att stå där på startlinjen den 1:e september och vi ska kämpa så till den milda grad att vi kommer att nå Utö någon gång på måndagkväll!

Den obligatoriska "selfie:n"

Selfie under ytan

Följ ÖtillÖ LIVE

Om man är nyfiken så bör man kunna följa ÖtillÖ LIVE den 1:e september
HÄR .

Starten går kl 06:00 och vi kommer att hålla på lääääänge.......

Det är fult att ljuga...

Jag for med osanning igår....Jag skrev i mitt inlägg att det bara var två minuter upp till en Hawaiislot. Ni som läste det vet att jag yrade om BajaMaja besök och "tänk om" osv.....
Men jag skyller på att jag fortfarande var (är!) hög på Ironmanångorna och ber om ursäkt.. Det hade inte räckt med ett mindre BajaMaja besök för att nå Sussies resultat. Hon var ju HELA 11 minuter före mig i mål! Jag vet inte hur jag läste resultatlistan igår!?! Nu är min tunga inte svart längre hoppas jag...

Idag är det två veckor till ÖtillÖ. Och nu ska batterierna laddas om.
Jag kommer att dricka Ingefäraavkok, äta massor med rödbetor och typ bada i handsprit för att inte drabbas av alla förkylningsvirus som kommer att explodera nu när skolorna startar. Immunförsvaret har definitivt fått sig en törn efter urladdningen i lördags och behöver nog lite hjälp i sitt arbete.

Min omgjorda våtdräkt är återigen inlämnad till skräddaren. Han skrattade lite när jag kom igen men verkade tycka att det är lite roligt med ett nytt material att jobba med. Denna gången ska han göra två stycken innerfickor av de avklippta benen samt förstärka neoprenet på insidan av låren där det nästan har gått hål av all löpning i dräkten.

IRONMAN 2014



Racereport IronMan Kalmar 2014:

Natten innan:

Hur ska man kunna sova natten innan när man är uppspelt nervös och står inför en av årets största utmaningar? Det har alltid varit ett stort problem för mig!! Men med hjälp av en Valerina Natt, en Ipren och ett halvt dricksglas Jägermaister så lyckades jag nog få åtminstone 4 timmars sammanhängande sömn. Kl 04 gick reveljen och kl 05:20 körde vi från Öland in till starten i Kalmar. När vi skulle köra in till starten hade funktionärer redan stängt av infartstrafiken (på det hållet vi hittade) och det blev ett saligt trafikkaos. Vi hade inte uppfattat att vägarna skulle stängas av redan innan start och uppenbarligen var det fler än vi som hade trott att vägarna skulle vara öppna. Så istället för att släppa in de som skulle starta på den närmaste vägen så fick vi backa vända och irra omkring en stund innan vi hittade rätt. Detta gjorde ju såklart att vi förlorade en 10 minuter och jag blev genast stressad. Men vi kom fram i tid och lyckades till slut hitta en P-plats i kaoset.


Det var en fantastisk morgon

Det var inte ett enda moln på himlen och jag var helt säker på att det skulle bli dom allra bästa förutsättningarna för gynnsamma vindar. Detta visade sig senare under dagen att så var inte fallet. Men morgonen var magisk. Inne i växelområdet gick alla atleterna med mössor, tjocka tröjor och såg  yrvakna ut men ändå väldigt fokuserade inför dagens allvar. Man kan vara helt säker på att ingen, verkligen ingen, sover någon Törnrosasömn natten innan ett IronManrace! Man var i gott sällskap med andra ord.

Kl 06:00 inifrån växelområdet

När vi hade täckt av våra cyklar från regnskyddet, fyllt flaskor med sportdryck, kollat däcktrycket och gått igenom alla prylarna i huvudet en sista gång så var det dags att gå ner till Kattrumpan (Den lilla udde där starten går heter faktiskt så.). Där nere kunde vi se soluppgången och Kalmarsund var nästintill spegelblankt.

Glada och förväntansfulla inför dagens arbete

Simningen

Simstarten var helt annorlunda i år. Istället för en masstart i vattnet så var det en "rullande" start uppifrån land. Så man fick "seeda" sig själv och ställa sig i en startgrupp med förväntad sluttid. Vi valde att ställa oss ganska långt bak i 1,20 gruppen. När starten gick kl 07:00 ringlade sig sedan hela startledet med alla startgrupperna sakta ner i vattnet via en ramp. På rampen var en startmatta och där gick chip:et igång. Jag och LottaJärnviljan kramades och önskade varandra LYCKA TILL innan vi gled ner i vattnet som de två barbamammor vi är....

Simstarten var lugn, ingen fight, inga som "klättrade" över en i vattnet utan nästan helt fritt vatten redan från start. Sanslös skillnad från förra årets kaos i vattnet.

Vattnet var varmt, klart och fullt med maneter. Simbanan var också ändrad till envarvsbana i år och det kändes som att man kom längre ut i havet i år. Det var skönt att slippa se botten med allt tråkigt skräp som kan ligga där. Istället såg man grönt vatten, massor med maneter och solstrimmor ner i vattnet. Jag njöt av simningen. Det var så skönt att väcka kroppen och bara veva på. Jag valde att simma i ytterkanten av gruppen. Jag fick det tipset av Karolina efter förra årets race och det visade sig vara bra. Jag har annars en tendens att tro att jag simmar fel när jag inte är mitt i stimmet och då kan jag få för mig att snedda in i gruppen vilket ju såklart blir som en zickzack simning. Nej lite utanför men ändå ett par fötter framför att följa. Jag och Lotta simmade bredvid varandra en stund och det kändes tryggt att se hennes välbekanta armtag och simglasögon. Sen blev vi av med varandra.

Den sista biten i kanalen var kantad med publik och där tänkte jag att "ni kommer att få en lång dag kära supportrar.....Vi kommer att vara ute läääänge..."

Efter 1,26 var jag uppe ur vattnet. På stabila ben (för en gång skull) sprang jag (utan att vimsa runt) och tog min blåa BikeBag och sprang in i ombytestältet. Där trampade jag av mig våtdräkten och snabbt på med strumpor, cykelskor, hjälm och brillor. Stoppade lite godis i ryggfickan och sen ut till cykeln. 

 

Cyklingen
Nu skulle man ställa om sig till att trampa 18 mil och sitta på sadeln i upp mot 6 timmar NonStop! Cykelmomentet börjar med 12 mil på Öland så man var snabbt ute på bron. Det är ganska maffigt att cykla där uppe faktiskt. Det är högt och går mycket uppför även om det inte märktes så mycket på ditvägen. Då var benen pigga och det var medvind. Mina nya PlanetX hjul kändes bra och det var inga problem med kastvindar som annars skulle kunna gjort det vingligt över bron.
Sen är det bara att trampa, trampa, trampa och åter trampa..... På vissa ställen var det svårt att hålla 10 meters regeln men jag tror att jag skötte mig. Och det var minsann bäst att göra så, för rätt som det var hade man en smygande IronMan Marshall (domare) på en MC som delade ut varningar och penalties (straff). Detta kan man även få om man kastar skräp på icke anvisade skräpplatser, eller om man "kissar i det fria". Dom är hårda men rättvisa dom där sherifferna....Vill det sig illa får man stanna i en straffbox, hoppa av cykeln och stå stilla i ett antal minuter.
Jag hade förväntat mig endast 2-3 sekundmeter och lättare cykling än förra året. Men icke sa nicke...
I samma ögonblick som vi vände västerut på Öland så kom den...Den där vinden som kan vara så jäkla grym...Och vet man att man har 10 mil kvar att cykla och sedan ett Marathon att springa så är det inte "bara" att trycka på. Benen skulle ju "bära" ett tag till vid det laget. Det var bara att gilla läget och acceptera 25 km/h tills man fick vinden på ett behagligare sätt.
Men vinden ville inte ge sig. Jag tyckte det var motvind länge. Det visade sig också att det hade kommit en riktig åskskur i Kalmar efter att jag cyklat ut på loopen som går på fastlandet. Men det var ju åtminstone skönt att slippa den.
Frukosten på cykeln bestod av Turbogel med colasmak, en halv hemmabakad energibar också 2 dl vätskeersättning. Innan lunch blev det väl någon banan, massor med energidryck. Lunchen däremot var riktigt lyxig. Då blev det Turbogel, sportdryck och en snickers till efterrätt. Däremellan stoppade jag i mig godis och massor med sportdryck. Ja ni fattar....vad är en lördag utan lördagsgodis!??
Under dom sista milen på cykeln försökte jag verkligen trycka på lite igen men plötsligt i en liten uppförsbacke fick jag krampkänningar insida lår. Herre jisses...hur skulle jag lyckas ta mig av från cykeln med skorna fastsatta i pedalerna och med full kramp i låret ...Ja har man inget annat bättre för sig så kan man ju alltid måla fan på väggen eller så kan man förtränga, ej oroa sig och försöka lösa problemet när eller om det uppstår. Som väl var så blev det ingen kramp.
Efter 5 timmar på cykeln längtade jag efter löpardojjorna! Nu var det bara att bita ihop dom resterande 3-4 milen på stålhingsten.
Löpningen
När jag nådde växelområdet efter 5 timmar och 54 minuter så var jag enormt stel i benen. Men jag sade tack och ajöss till den vita stålhingsten och sprang till min RunBag. Men härifrån och till mål kan det hända mycket...Det gäller att vara ödmjuk inför uppgiften.
Löparbanan är en trevarvsbana och det var mycket publik och fantastisk stämning. Triathleterna var inte riktigt lika glada och pratsamma men en del kunde man snacka lite med och få några kilometrar att gå lite lättare. När jag var ute på mitt sista varv gjorde jag ett kärt återseende. Bästa Järnviljans rygg uppenbarade sig. Det var härligt att veta att hon mådde bra och kämpade på. Vi sprang ihop några kilometer och sedan skiljdes vi åt igen.
När 5-6 kilometer återstod och när man omgavs av triathleter som hade samma antal armband på armarna (dvs att man hade sprungit lika många varv) så blev stämningen lite mer uppsluppen. Vi var några stycken som sprang ihop där mellan 38-39 kilometer. Det var så skönt att få lite draghjälp av några som höll ett bra tempo. Jag kunde inte låta bli att skratta när den ena av de två killar jag hade framför mig förstod att han skulle befinna sig i ett enormt lyckorus efter målgången. Därför bad han sin kompis att han skulle påminna honom att han INTE fick fria till sin flickvän när han träffade henne i målområdet....
Min sista mil av maran gick bäst. Konstigt nog. Men mycket sitter i huvudet. Man vet att det är sista gången man springer igenom just den vätskestationen eller den backen. Varje meter är en meter närmare mål. Den blåa mattan, målportalen och den enorma stämningen inne i Kalmar centrum börjar närma sig. Hur trist det än låter så blir man stark av att se och springa om andra som är lika trötta och slitna. Det efterlängtade sista armbandet fick man när man hade ca 3 kilometer kvar och då var det en enorm belöning kvar. Nämligen att få springa dom tre sista kilometrarna in och runt Kalmar centrum och bara hyllas som en hjälte! Det är nog det som IRONMAN handlar om egentligen....att vi vanliga "dödliga" kan få hyllas var och en som en segrare. För sin prestation, för sin bedrift.
För alla hyllas lika mycket oavsett. Men jag tror banne mig att de som springer in under Hero`s Hour (dvs sista timmen innan målet stängs efter 16 timmar) får de allra högsta applåderna!

 

Att få vara en av de 2000 som startade i IRONMAN i Kalmar igår är för mig ett privilegium. Jag är så evinnerligt tacksam över att få vara frisk och ha möjligheten att träna så mycket som krävs. Att få dela upplevelsen i Kalmar med LottaJärnviljan har varit så fanatstiskt roligt! Utan hennes sällskap hade det inte alls varit lika kul! Sedan träffar man så många människor som är likasinnade. Flera av de som var med på Mallorcalägret i våras var där och en del av dem gjorde sin Ironmandebut.



Tack Lotta för ditt sällskap och grattis till din andra IM medalj

Sussie som jag träffade förra året satsade på en Hawaiislot i år och knep banne mig en biljett på sin 4:e plats. Det fanns 2 slots i K40 och tackar någon NEJ så flyttas slot:en ner i resultatlistan. Två tackade nej i K40 och ni kan ju ana hur glad Sussie blev! 

HÄR är mitt resultat.

En finare "finisher pic" än denna jag inte få. Tack Linn!

 





IRONMAN 2014

Strax innan 07:00 idag står jag vid Kalmar Sund tittar på soluppgången och lyssnar på Kentas "Just idag är jag stark" som spelas ut till alla triathleterna. Snart smäller startskottet för IRONMAN 2014! Och jag ska ha kul....länge.....!!

Ironman Kalmar 2014

Nu har jag checkat in cykel, bikepåse och Runpåse i växelområdet. Chipet är hämtat och simprylarna ligger i en ordentlig hög här i stugan och väntar.
Vi har provsimmat i Kalmarsund och det kändes bra. Det här ska bli så himla kul och imorgon ska jag bara njuta av att ha möjligheten att få vara en del av denna stora cirkus ännu en gång!
Att Lottajärnviljan har blivit bra i sitt knä och också ska starta känns dubbelt så roligt. DELAD GLÄDJE ÄR DUBBEL GLÄDJE!
Imorgon ger jag järnet för att få järnet igen ...

Nu är det hjul igen....

Och hjulen varar ända fram till Kalmar (hoppas jag!!)
För nu har jag gått och köpt mig ett par hjul som jag inte kan laga punka på... Eller rättare sagt inte övat mig på att byta. Det är hjul med tubdäck vilket sägs vara väldigt bra att köra på, men väldigt trista att byta slang på. Tuben eller slangen sitter nämligen klistrad direkt på fälgen och är liksom "allt i ett ". Att klistra under ett lopp är inte att tänka på då klistret behöver flera timmar på sig att torka...
Om man får punka ute på tävling så finns det två möjlighet att överleva. Ett är att ha en använd tub med sig (som redan är uttänjd, annars får man tydligen inte på den på fälgen) riva av den gamla och försöka få den hela tuben att fästa på det lim som sitter kvar på fälgen. Det låter ju bra men då kommer nästa problem. Tuben/däcket är mycket större än en sedvanlig slang och är inte möjligt att trycka ner i en sadelväska.... Så det jag nu har köpt för dyra pengar dvs mindre tyngd och förbättrad aerodynamik får jag isåfall lägga PÅ cykeln igen i form av tung tub som jag troligen får tejpa fast på ramen där den säkert är förödande för luftmotstånd. :-D :-D.
Nästa möjlighet är att skita i allt det där ovan, ta med en punkaspray och några kolsyrapatroner och helt enkelt bara hoppas att jag inte drabbas av min första punka på just IRONMAN....
Det får bli det sistnämnda!!

Ska bara.....

 

Ja....var ska sleven va om inte i grytan.... 

6 dagar kvar till Ironman i Kalmar och jag kunde inte motstå frestelsen att vara med i Malmö idag i klassen Olympisk distans....Det är ju så kul!!! Jag var tveksam ända fram till i morse faktiskt...för visst är det kanske lite för tätt inpå det där jääääätte lååååånga triathlonracet i Småland. Men trots att klockan ringde redan 05 i morse och John Blund fortfarande hade sovsand kvar i mina ögon så var det inte svårt att bestämma sig....Jag måste ju bara va med där det händer...!!

Jag hade förmodligen bara varit en butter surtant hela dagen idag om inte jag hade fått vara med och leka...

Som vanligt hade jag lite moraliskt stöd i bästa AnnaPanna och jag hann inte mer än checka in min cykel så stod hon där som den tryggaste gestalten i hela Västra Hamnen.

 

 

 



Jag hade tur och fick Anna som min närmsta granne i växelområdet



 

Det är mycket material på en triathlontävling. På gott och ont....Jag tycker ju fortfarande att det finns en viss charm i löpningens "lika förutsättningar" . Det vill säga det behövs bara ett par löpardojjor och de gör ingen större skillnad i prestationen utan allt sitter i kropp och knopp. Men jag måste ändå säga att det är mycket lättare att prata med folk på en triathlontävling än på ett vanligt Springlopp. Folk är mer öppna och snackar gärna prylar och delar med sig av knep och tips. Det är inte lika vanligt innan start på en löpartävling. Kanske av naturliga skäl...Inte så mycket material att snacka om....

Idag har jag till exempel fått vetskap om att vaselin förstör neoprenet i våtdräkten. Vill man använda något för att dräkten lättare ska glida av i första växlingen så ska man använda babyolja. Jag fick låna detta av grannen mitt över min växel och det funkade suveränt. Våtdräkten bara gled av mig...( eller njae..inte riktigt kanske...)

Det som också är extra roligt med triathlon är det oftast är med alla varianter av människor. Stora, smala, unga eller gamla. De som har några extra kilo att bära på kan prestera riktigt bra då varken simningen eller cyklingen påverkas särskilt mycket av lite trivselkilon. Sedan finns det alla varianter av cyklar tillexempel de med cykelkorgar och ringklockor eller de värstingcyklar för 60-70 tusenkronor som endast kan framföras av en triathlet i en struthjälm!

 

Igår, under Sprint SM var Öresund vid Västra Hamnen så varmt att våtdräkt inte var tillåten Idag hade dom mätt på ett mer lämpligt ställe och tempen uppgavs vara 21,7 grader vilket betydde VÅTDRÄKT PÅ! Tack för det...Jag kan inte simma utan våtdräkt ;-)...

Jo förresten, det kan jag kanske men det vore lite onödigt jobbigt tycker jag. Tanken med att jag skulle vara med idag var ju faktiskt att jag skulle testa lite prylar inför IM och inte krama all kraft ur kroppen. Bland annat hade jag ett par nya Fusion tri byxor som har BARA, utan att överdriva, ett litet filttygstycke i grenen som ska funka som padding på cykelsadeln .Visserligen har inte mina andra 2XU byxor heller något rejält mellan benen men den här pyttelilla tunna dynan kändes som lite tafatt. Men faktum är att dom funkade hur bra som helst, åtminstone i 4 mil och dom var suveräna att springa i. Det får bli dom i Kalmar!

 



Simstart i en av Sprintklasserna (ej så många som vi var i olympisk)



Simningen
Det var många anmälda i Motion Olympisk (1500 m sim, 4 mil cykel, 10 km löp) så vi släpptes i vattnet med 10 mintuters mellanrum. Simningen gick hyfsat bra för att vara jag. Jag blev aldrig riktigt trött men däremot hade jag lite krampkänningar i vaderna. Troligtvis för dåligt uppvärmd...Men jag, Anna och Sandra hade inte tid med det. Vi hade så mycket att prata om...
När starten gick i vattnet så var det trångt, riktigt trångt. Jag tänkte att "-här är det inte konstigt om man får sig en rak höger av en fot som sitter på någon som bröstsimmar". Om ni någon gång har fått en fot i magen eller någon annanstans av någon som bröstsimmar så vet ni vilken kraft den foten besitter. Tänk er då att få en sådan fot rakt i ansiktet. Nu var havet relativt klart så sikten var okey därför gick det att se var fötterna kom ifrån. Jag klarade mig denna gången också från sparkar i ansiktet.
Efter 34 minuter var simningen klar. Nähä...inte under 20 min/km denna gången heller!
Upp ur! vattnet och lång löpning med samtidig avklädning av våtdräkten på ovankroppen. Framme vid min fålla så trampade jag av mig dräkten och sedan ett evigt fjumsande med strumporna...känns som det tar hur långt tid som helst men plötsligt var dom och cykelskorna på. Racebelt med nummerlappen om midjan, hjälm på och så ner med cykeln från ställningen.

Cyklingen
3 varv cyklades på en ganska "knixig" bana. Man cyklade som i ett T med två vändpunkter och en rondell. Tredje och sista varvet fortsatte man in till växelområdet i samma trånga gränd som man cyklade ut ifrån.
Om det finns några fördelar med att vara en långsam simmare så är det att man får en jäkla bra självkänsla av att kunna cykla om de som varit snabba på simmet och mindre snabba i tramporna....Man måste se det positiva i saker och ting....

 

 



Cyklingen gick bra. Var dock nära en refug vid ett tillfälle då jag kom i för hög fart i en högersväng. Klarade det med en hårsmån. Puhhh det hade ju varit grant med både kraschad cykel och kropp till det stora eventet nästa lördag. Efter 1 timme och 14 minuter i sadeln lämnade jag den vita Stålhingsten i sin spilta och sedan var det dags för den avslutande milen i löparskorna.

 

 

 

Löpningen

 

10 km avverkades på en 2,5 kilmeters runda runt Västra Hamnen. En väldigt rolig bana. Och jag är ju förtjust i varvbanor. Mitt huvud gillar det. Och vid en triathlontävling betyder det att det är mycket folk under hela löpsträckan som har sprungit olika många varv.

Och idag var det nog löpningen som gick allra bäst. Hade en sådan känsla som man önskar infinna sig lite oftare. Det vill säga att benen är lätta och det liksom bara flyter på.

Det som jag fortfarande kan förundras över när det gäller triathlon är att 1+1+1 blir inte 3! Man behöver inte spara 1 tredjdel av orken till löpningen. Det funkar att använda nästan allt krut i varje gren. När det är dags för löpmomentet så har man förvånansvärt mycket krafter kvar till ett hyfsat löptempo. Man måste bara genomlida de 2-3 första kilometrarna då cykelbenen ska ställas om till löparben.

 

Tack Sandra och Anna för en härligt tröttsam söndagsförmiddag i Malmö

Resultatet till dagens Olympiska distans i Malmö finns HÄR

 

Nu ska jag vila mig i form tills på lördag. (Ska bara springa lite med Runner´s gruppen imorgonkväll....sen så ska jag vila.. ;-)





Checklista

Checklista IRONMAN:

Våtdräkt
Simglasögon
Öronproppar
Triathloncykel
Cykelhjälm
Cykelskor
Ev vindväst
Armvärmare
Sadelväska
Kolsyrepatron x 2
Punkaspray
Vätskeflaska till styret
Tejp att tejpa energi runt ramen
Fusion trilinne
Fusion Tribyxor
Löparskor
Löparstrumpor
Garminklocka
Turbogel x 4
Energibars
Solglasögon
Keps
Racebelt
Vaselin
Cykelpump (fotpump)

Avgiftning...

Ironman är nära nu, 8 dagar kvar....känns konstigt. Jag har alltid tidigare tyckt att tävling, eller det lopp jag har haft framför mig har varit den stora belöningen. Men detta året känns det nästan som att träningen innan har varit det roligaste.

Ärligt talat så känns det lite sorgligt redan nu att årets stora mål (Ironman och ÖtillÖ) kommer att vara över om 3 veckor. I år har det också varit extra svårt att "trappa ner" på träningen. Låter konstigt men så är det...Det har varit så fantastiskt roligt!! Så nu går jag på avgiftning från träningen. Så alla ni som tycker att Ortorexi är ett allvarligt problem. Nu får ni vatten på er kvarn!! Jag saknar träningen!!!
Jag har tränat så mycket som kropp och knopp har förmått men kan ändå inte låta bli att tänka: "shit, jag har tränat alldeles för lite brickpass....skulle varit flitigare med löpintervallträning....borde kanske cyklat mer långpass....." Men samtidigt så tänker jag lite förnuftigt också (jodå tro det eller ej....). "-Det här är kul! Jag är hel i kropp och ben och nu ska jag bara göra mitt bästa så får vi se hur långt det räcker"

 

Nu när det är vila som gäller så har husmorsådran i mig tittat fram och jag har bakat mitt eget "löparknark"... (energibars). Det är ju bara ett måste eftersom helpensionen under ett Ironmanrace kan kännas ganska ensidig... Gel, cocacola, sportdryck och banan, gel, cocacola, sportdryck och banan....också lite chips till mellanmål under löpningen...
Nej jag är noga med kosten ;-) så lite mer varierat får det bli. Därför blir det hemmabakat också på den stora DAGEN D...

 

Recept på mina bars:
100 g smör
1 dl socker
1 msk honung
75 g mörk choklad
Smält ihop detta i kastrull på spisen

5 dl havregryn
6 hackade torkade aprikoser
½ dl russin
½ dl hackad mandel eller hasselnötter
2 msk rostade solroskärnor
massor av kanel
1-2 msk vetemjöl

Blanda ihop allt och platta ut det på en plåt
In i 175 grader i ca 25 minuter (ganska långt ner så att inte chokladen bränns)

Vänta med att skära upp den tills den har blivit lite seg.
OBS Förvaras oåtkomlig för barn!! (Om du vill ha den för dig själv alltså...)