Kalla fötter....

Jag börjar få kalla fötter....Det är 5 veckor kvar till IronMan i Kalmar och imorgon är det exakt 7 veckor till starten i ÖtillÖ!! Förra året "levde" jag med en IronMan i huvudet varje dag. Men i år är det nästan så att jag tänker "ja visst ja, snart är det dags för en jäääätte låååång triathlontävling". Skämt å sido, visst tänker jag mycket på IronMan men inte jämförelsevis så mycket som förra året. Däremot tränar jag mer. Och det är ju bra ;-). Det finns helt klart fördelar med att det är andra gången man ska starta i IM men det kan också vara en fara....För det är lite som en förlossning...de starkaste minnena är de glada, lyckliga stunderna, när allt är över. Den h-lvetes smärta man upplevde timmarna innan målgång finns undangömd långt ner i minnesbanken...Det kan förstås leda till att man är lite överkaxig och det är lätt att tänka att "detta kommer inte att vara några problem" också går man ut för hårt och plötsligt har man slagit huvudet i den berömda "väggen". Och då blir jäääätte låååång triathlontävling ännu längre och mycket mer smärtsam.....
Det är helt enkelt dags för lite mental träning också....

I torsdags hände något roligt och inte minst sagt smickrande...Jag blev kontaktad via Facebook av en superduktig triathlettjej som var på semester i mina hemtrakter. Hon undrade om jag ville köra något cykel-eller simpass tillsammans med henne. Vilken komplimang! Klart jag ville! Med risk för att bli avhängd så ville jag ändå ta chansen, så vi planerade in ett långpass på cykeln i lördags! Men är man stark på cykeln så får man dra sitt strå till stacken....Det vill säga man får ligga först och låta den mindre starka ligga på rulle. Och finns det en rulle att ligga på så gör jag gärna det ;-). Ja, för jag fick ta några pauser därbak i vinddraget. Men oftast kunde vi ligga sida vid sida och snacka om allt möjligt och det är bara att konstatera att världen är liten och förutom träning och triathlon hade vi båda sjukvård som levebröd och var uppväxta i närheten av varandra.
Det visade sig även att hon delade min tränings- och tävlingsfilosofi. Att träna lustfyllt och låta resultaten bli vad det blir. För mig är "resan" till målet den absolut viktigaste. För är inte den rolig så är inte målet det heller!
När vi hade cyklat några timmar stannade vi för att få i oss lite energi. Jag tyckte att jag hade framstått som en någorlunda "van" cyklist och även skrutit om att jag aldrig hade ramlat och berättat om min fina vita triathloncykel hemma. Vi börjar rulla igen och jag klickar i höger pedal och svänger sakta åt samma håll....Just DÅ HÄNDER DET! Styret viker sig och foten sitter fortfarande fast i pedalen och farten är alldeles för låg för att ha balans och jag faller pladask till höger utan att hinna klicka ur pedalen. Så var det med det cykelsjälvförtroendet :-) . Men vi skrattade åt det och konstaterade att på lokalförening i Norra Björstorp fick hon sitt första ReBer choklad när hon var liten, och jag gjorde min första cykelvurpa när jag var stor....
När jag skulle borsta håret idag så hade jag ont i min högra axel och min första tanke var "jaha nu börjar jag få någon förslitning/inflammation av simningen" . Men efter någon timme blev jag väldigt lättad av att konstatera att jag hade en cykelvurpa att skylla på. Ingen inflammation, ingen skada, ingen förslitning ...bara ett simpelt stillastående cykelfall .......