Livrädd.....

Det är sannerligen med skräckblandade känslor som jag inser att resan fram till Ironman i Kalmar 2013, kommer inte bara innebära hård träning, utan kanske även viss uppmärksamhet av den lokala pressen. Det blev jag varse om när Karolina ville samla oss för att träffa Ystads Allehanda! Hujeda mig....plötsligt känns allt väldigt stort! Att få denna uppmärksamhet redan INNAN man har genomfört en Ironman innebär såklart en viss press men även  skräckblandad förtjusning. Men tänk om jag inte fixar det!!!!
Att jag upplever denna prestationsångest kan ju tyckas lite konstigt eftersom jag bloggar om allt möjligt och omöjligt. Jag kommer ihåg när vi, Ironladies, träffades för första gången och vi bestämde att alla 4 skulle börja blogga. Första känslan jag fick var 'åh herregud det vågar jag inte!!'. Anna fick påminna mig om att jag redan bloggar och har gjort det i flera år ;-) men det har ju bara varit för mig själv...och nu ska jag vara min egen 'paparazzi'......

Oglamorös träning

När jag hade simtränat igår var det en tidpunkt på dagen då många träningspass på gymmet drog igång. Jag kunde inte låta bli att snegla lite avundsjukt på de träningsflitiga som kom i sina snygga outfits istället för i 28 (!) lager av underställ, windstoppers och merinoull som jag just nu bråkar med inför mina löparpass. Men jag är ingen gymmänniska, och har aldrig varit, utan jag gillar att vara ute och svettas när motståndet inte bara (?) ligger i själva ansträngningen, utan även i alla yttre omständigheter som väder, underlag och höjdskillnader. Sedan att ögonen rinner, ansiktet blir alldeles rödmosigt av kylig vind och snoret finns i värsta fall både i och utanför näsan är kanske inte det jag gillar mest. Det jag gillar är enkelheten, att kunna träna var som helst och när som helst och utan att behöva passa tider. På gymmet ska det bokas pass, lösas medlemsskap, ta sig fram och tillbaka och gud vet inte vad.....
Men för att utöva lite triathlonträning i grupp behövs det några spinningcyklar....så snart sitter jag också där i mina allra snyggaste träningskläder som just nu ligger längst ner i lådan med träningskläder!

Triathlontankar....

Att vara en "Triathlon Wannabe" som jag, innebär att jag nästan hela tiden lever i tron att jag borde träna något annat än just det som jag tränar för stunden. Springer jag, så har jag dåligt samvete för att jag inte cyklar, och simma borde jag göra betydligt oftare etc etc....Jag lever i en ständig känsla av att det är ej tillräckligt trots att min ambitionsnivå är relativt blygsam. Men de olika grenarna i triathlon kan man verkligen träna hur mycket som helst! Om det inte vore för att man har ett liv utanför träningen förstås (eller åtminstone försöker ha ....)
Men det är otroligt kul att träna dessa tre saker. Det blir inte enformigt (ja, förutom cyklingen på trainern då, som för tillfället är extra tråkig eftersom jag av någon konstig anledning har fått punka och får starta varje pass med att pumpa däcket).
Igår däremot var det simning på schemat vilket till en början mer liknade någon form av slalom runt alla pensionärer som också ville få lite hälsosam motion. Lite konstiga blickar fick man allt när man likt en propeller vevade som om det gällde värsta livräddningen. Men....har jag nu äntligen lärt mig crawla så vägrar jag "vika" ner mig till bröstsim. Som tur var så blev det en bana ledig och jag kunde veva på utan att störa någon annan. Tidigare har jag resonerat att simma, det är inte några större konstigheter och inte heller så ansträngande. MEN JAG HAR TÄNKT OM! För fy sjutton vad man kan få blodsmak i munnen under intervallsimning och armarna fullkomligen kokar av mjölksyra.
Jag tror banne mig att just nu, har jag min högsta puls under just simträningen!

Vad var detta bra för?

Det frågade jag mig under mitt löparpass i förmiddags när nordanvinden låg rakt mot mig med snö som kändes som hagel i ansiktet och underlaget var bitvis drivor av snö. Är verkligen alla pass bättre än inget pass.....? I vilket fall som är det bara att konstatera att alla pass iallafall inte alltid är bra för samma saker. Dagens pass i snöyran var nog inte till någon annan nytta än för "pannbenet". Men "pannbenspassen" ska man inte förakta! Dom är Guld värda sen när man ställs på pottkanten och allt är jobbigt, smärtsamt och motigt.

Någon som inte hade samma inställning som jag var katten. För när jag kom hem lagom snöig och svettig möttes jag av denna latmasken:

Katten hade inte rört sig ur fläcken under tiden jag var ute. Kände faktiskt att katten nog tog det skönaste beslutet denna blåsiga vinterdag....

Icebugsen är faktiskt bättre än vad jag först tyckte. Nu har det varit ett underlag i flera veckor som dom dubbade skorna passar perfekt på. Hårt packad snö eller is är definitivt inget problem med Icebugsen. Så kanske var dom ändå värda att köpa , trots att jag tror att man hade kunnat åstadkomma samma sak om man hade köpt ett set med dubb och skruvat dom i ett par bättre begagnade löparskor som ändå bara ligger och skräpar.

Fördel cykeltrainern i vargavintern

Jag har hittat en fördel med att sitta inomhus, på en cykel i ett trångt, lagom rörigt förråd. För när det var -20 grader häromdagen var det lyxigt att kunna bli genomsvett utan att behöva dra på sig merinoullunderstället under alla kläder, och buffen som täcker nästan hela ansiktet, och ge sig ut i kylan. Nej, då var det riktigt skönt att kunna sitta i korta cykelbyxor och linne och svettas i mängder.
Nej, förresten det finns två fördelar....
Samtidigt som jag cyklar kan jag titta på en massa löparprogram på Runner´s hemsida på Laptopen....

Socker i tandkräm?

När jag skulle köpa tandkräm till 8-åringen här hemma gjorde jag en förvånande upptäckt.
För visst borde texten: 'utan socker' på en tandkrämstub betyda att det FINNS tillsatt socker i en annan, eller.....,?
Kanske behövs det för konservering, vad vet jag?? Men då kan jag inte låta bli att fråga mig vad det isåfall finns istället i den tuben utan socker....
Kanske är det bäst att sluta undra.....

Ta't lugnt.....

.......ta en katt!
Känslan man får när man håller en liten bebis är verkligen speciell och att bebisar har en lugnande effekt på människan är ju känt och vetenskapligt bevisat. Det beror på att  när man får känna värmen och närheten av ett litet barn utsöndras hormonet Oxytocin som har en lugnande effekt på oss. Det är också det hormonet som gör att bröstmjölken ska rinna till. Men även hos män utsöndras Oxytocin. När man matar eller tar hand om ett litet liv kan vi glömma omvärlden för en stund och bara fokusera på det lilla liv som ska föra vår art vidare. Tänk vad fiffig människokroppen är!
Utan att veta så tror jag att en spinnande katt i knät har en liknande effekt på människan. För visst kan man sitta länge länge och klappa en katt som sover i knät på en. Det är avstressande som tusan och man skjuter gärna upp alla de sakerna som egentligen behöver göras till ett senare tillfälle. I dessa tider tror jag att gemene man behöver ha en katt i knät då och då och tänka att 'det som inte blir gjort idag gör jag en annan dag'....,,,

Äta bör man annars dör man...

.....äter gör man ändå dör man! Men tills dess vill man ju må så bra som möjligt.......

Det där med kost är en djungel! Jag har skrivit om det förr och jag kan inte sluta förvirras i alla råd och förhållningssätt till mat som man ständigt matas med i media. Jag tycker ändå att jag har hittat en bra balans mellan god mat, bra mat, lagom mängd och mat som jag mår bra på.

Jag försöker ha ett öppet sinne när det gäller mat och jag äter allt och framför allt GÄRNA! På senare år har jag dock insett att jag inte kan vräka i mig hur mycket som helst, utan jag har börjat tänka lite noggrannare när det gäller mängd och innehåll. När jag började träna inför mitt första marathon 2010 märkte jag att det hände något med kroppen. Saker på kroppen liksom omfördelades (kan även berott på att man fortfarande inte blir yngre med åren.....). Men iallafall.... jag kände mig annorlunda. Jag bestämde mig då för att ändra på mitt kärleksförhållande till socker. För det är precis vad det är! Ett förhållande! Ju mer vi träffar på det desto mer älskar vi det!! Hjärnan "går igång" på socker och man mår mentalt bra på det!! Åtminstone en liten liten stund......Kroppen däremot mår betydligt sämre av det!

Och att det är beroendeframkallande är det ju ingen tvekan om. Jag upptäckte efter jul- och nyårshelgerna att jag plötsligt hade ett starkt sockersug som jag inte annars har. Inte så konstigt eftersom det är otroligt mycket sötsaker under dessa helgerna och det har JAG inte varit sen med att stoppa i mig! Men det unnar jag  mig eftersom det är vad man gör eller äter mellan nyår och jul som är det viktiga, inte det som man stoppar i sig mellan jul och nyår. Det är ju VARDAGEN som är den väsentliga och det gäller att komma tillbaka till de nyttiga rutinerna igen efter helgerna som har varit.

Detta är min filosofi när det gäller kost:

Kolhydrater: JA, men försöker hålla mig till BRA kolhydrater. 

De mejeriprodukter jag äter/dricker är från fetthalt 1,5 % och upp.

Jag dricker återigen ganska mycket mjölk (0,5 - 1 l per dag). Slutade med det för något år sedan men insåg att jag gick miste om alldeles för mycket lättåtkomliga näringsämnen

Äter nästan bara nyckelhålsprodukter när det gäller bröd och musli (eller bakar själv för den delen...)

Försöker hålla ett mål om dagen grönt (dvs sallad, grönsaker, bönor osv)

Inte så "rädd" för fet mat.

Bregott på mackan!

Ett ägg om dagen
Fisk minst en gång per vecka

Försöker få i mig så mycket färggrant som möjligt (bär, spenat, goji, osv)

1 dl Ingefäradryck om dagen håller doktorn borta från magen!

Omega 3 kapslar och Vitaminer med extra mineraler varje dag
Proteinpulver under perioder då jag tränar extra hårt.

Ibland lever jag upp till min filosofi och ibland inte........

Inslagning av köket

I mellandagarna tog vi oss i kragarna och körde till tapetaffären och köpte nya tapeter till köket. Nu var det DAX och det var inte en dag för tidigt!
Jag kan berätta om kommentaren som vår tolvåringen här hemma fällde den dagen då vi precis hade börjat vårt projekt. Lite yrvaken vid frukostbordet säger han nämligen :
"- hemskt vad ful vår gamla tapet är här i köket".
Och vid det tillfället hade vi rivit ner den gamla tapeten, så det som fanns kvar på väggen var gamla papprester. Så behöver jag säga mer än att behovet var minst sagt stort.....? Han såg nämligen inte skillnad på den nedrivna tapeten/pappen och den gamla befintliga.....

Men nu blev det fint. Det kommer även att vara en brädvägg eller råspontvägg på en del av köket. Vi ska bara samla lite krafter i några dagar innan vi börjar med det.....

Känslan av att vara tränad eller inte....

Det är otroligt vad löparsjälvförtroendet är kort. Åtminstone mitt. När jag inte har sprungit på några dagar så inbillar jag mig att det kommer att vara JÄÄÄÄTTE jobbigt när jag ger mig ut. Det är verkligen lätt att glömma att det ju faktiskt är under vilan som kroppen drar nytta av träningen och bygger upp. Men visst kan det vara jäääätte jobbigt att ge sig ut på ett långpass när det är några veckor sedan sist. Det är tydligt att kondition är en färskvara. Men det är det som är tjusningen tycker jag. Kondition är "LÄTT FÅNGET LÄTT FÖRGÅNGET". 

Och det här med att växla mellan cykel-, löp- och simträning förbättrar inte min känsla. Jag tycker inte riktigt att jag HAR tränat när jag tex har simmat. Konstigt och dumt egentligen! För jag känner ju att det är betydligt bättre med denna mer allsidiga träning än att bara hålla på med att nöta asfalt och grus under skosulorna.Troligen är det så att min kropp faktiskt tycker att jag HAR tränat eftersom jag har känt mig väldigt sliten och trött senaste tiden. Men känslan jag har efter ett cykelpass på trainern går ännu inte närmelsevis upp emot ett löparpass. Under eller framförallt efter, ett löparpass så känns det mycket tydligare i kroppen än när jag har cyklat. Bra eller dåligt?? Vet ej! Men jag känner mig mer nöjd eller tillfredställd med att ha avverkat ett löparpass än ett cykel- eller simpass. Det här måste jag naturligtvis vänja mig av vid eftersom cykelsadeln ska nötas till förbannelse i vår och sommar. Och då måste jag hitta känslan!

Nu när jag ändå är inne på att gnälla så tycker jag nog att vid denna tiden på året är träningen extra tuff. Det är många timmar per dygn som är mörka vilket gör oss extra trötta. Vädret är heller inte alltid så frestande att ge sig ut i och inte minst sätter alla virus som cirkulerar käppar i hjulen. Detta kan man dock dra nytta av sen framåt mars när ljuset börjar uppenbara sig och fåglarna hörs kvittra. Då brukar jag tänka tillbaka på dom allra värsta vinterlöparpassen i snålblåst och hällregn. Då går det plötsligt väldigt enkelt att springa!

Idag visade sig solen ett par timmar minsann.