När jag insåg att jag inte skulle "löpa hela linan ut" och starta i Ironman i år så var det verkligen som att dra ner en rullgardin framför ögonen på mig. Trots att det var självvalt och inte berodde på några skador kändes det ändå bittert. Den största orsaken till att jag inte anmälde mig, var för att jag tyckte att jag hade tränat för lite cykel. Men det fanns också en annan bidragande orsak, och det var att det "bara" var jag på denna utmaningen. Vi skulle inte vara ett gäng som åkte dit tillsammans, inga andra att vara nervös tillsammans med, inga som man kunde vimsa omkring med, peppa eller utbyta dumma frågor med osv osv.....
Triathlon är ändå triathlon. Det är "lite" mer än bara dra på sig dojjorna och flytta fötterna......Det är mycket som ska stämma.
Nu börjar jag acceptera mitt nederlag och nu ska jag träna ett år till och 2013 ska jag blir en Järnlady!
Då blir vi troligen 4-5 ladies som kommer att träna, peppa, coacha, vimsa och skratta tillsammans. Och jag börjar inse att det var nog en mening med att jag inte startar i år utan väntar på att dom andra pantertanterna gör mig sällskap 2013! För 2013 kommer att bli ett BRA år!
Nu släpper jag Ironman för tillfället och flyttar fokus till Lidingöloppet istället. Backträningen är i full gång och jag hade nästan glömt hur grymt tunga benen kan kännas efter många, långa och branta backar. Det blir till att släppa klockan ett tag och bara acceptera låååångsaammma kilometertider....
En kollega delade denna på Facebook. Den är så bra!!
Jag är en mörk hårig sjuk sköterska. Jag är inte rädd att visa fram fötterna! Jag skriver just nu på min doktors avhandling. Jag har bra grund men ingen vidare utbildning.
Det blir en helt annan innebörd med särskrivning, Ha Ha.....
