Resan viktigare än målet?

Efter att ha tittat på SVT:s dokumentär Medaljens Pris igårkväll så är jag inte ett dugg förvånad. Alla som någon gång har tränat någon styrke- eller konditionsidrott förstår ju vilka enorma insatser (läs uppoffringar) som kravs för att nå elitnivå. Men det är Otroligt att man vill betala ett så högt pris för segerns sötma, och pressa sig igenom prestationer med stressfrakturer och andra fruktansvärda smärttillstånd. Men å andra sidan är väl dessa människor fullproppade med diverse smärtstillande droger. Intressant, med tanke på alla allvarliga biverkningar i samband med fysisk ansträngning, speciellt med Voltaren. Jag kan inte låta bli att göra jämförelser med missbruksbeteende. Men jag kan förstå dom, elitidrottarna. När till och med jag, på min medelmåttanivå, kan ta två Alvedon inför Lidingöloppet eller nåt annat stort. Att ha offrat så mycket och sedan gå miste om belöningen är ju svårt även på min blygsamma nivå. Även om jag har en del ambitionsmål så ska resan dit vara inom rimliga gränser. Jag har ju faktiskt tänkt hålla på med löpning så länge jag kan, och helst lika länge som LöparFolke som just nu tävlar i klassen M80! DET kan man kalla en bra förvaltning av en kropp som tränat på hög nivå i nära 70 år!