Upp som en sol....

och ner som en pannkaka....
Så brukar det kännas efter man har genomfört en prestation som man har tränat och laddat länge inför. "Postmarathon-känslan" är något som dom flesta marathonlöpare känner igen. Man känner sig lite "nere" och allt det man har haft fokus på har försvunnit. En av dom bästa sakerna med Klassikern har varit att man genast efter varje tävling har fått ladda om batterierna och börjat träna till nästa gren. Det har gjort att man sluppit den tråkiga känslan av  "jaha... nu var det gjort".
Jodå, visst känner jag den känslan nu när Klassikern är färdig men det var nog värst i söndagskväll. Nu har jag fokus på Lidingöloppet där fortfarande silvermedaljen hägrar (dvs springa dom 3 milen på under 2,38.). SKAM den som ger sig. Huuu..... jag blir nervös bara jag tänker på det.

Här är en liten sammanfattning av Klassikern 2010-2011

Lidingöloppet 2010:

Det var en riktig flopp. Jag har aldrig känt mig så dålig under någonting som jag har gjort tidigare. Som vanligt var mitt mål 2,38 men jag förstod efter 15 km att om jag mot förmodan skulle klara 2,38 så skulle det vara med bara sekundrar som marginal. Jag försökte och försökte....i backe efter backe....men vid upploppet tog också min mentala kraft slut och jag stapplade i mål i knappt styrfart på 2,38,36. Hamnade i sjukvårdtältet och några timmar senare i hotellsängen som jag inte lämnade förrän på söndagsmorgonen

.

Öppet Spår 2011:

Med strålande sol och superfina spår fick jag köra detta fantastiska lopp som jag sååå länge velat genomföra. Det var -14 grader kallt på morgonen men när jag fick se soluppgången över myrarna blev man ju alldeles varm inombords. Det var vackert som ett vykort. Tempen steg under dagen och låg väl runt -2 grader. Vallan var helt okey. Jag hade bra fäste men lite sämre glid. Sista 3 milen hade jag ont i höger framsida av låret och så här i efterhand hade jag nog "diagonalat" för mycket och stakat för lite. Men som löpare är det ju benen som man har mest ork i. Min tid i Öppet Spår blev 8,24 och så här i efteråt var nog detta den roligaste utmaningen.

Jag och "Järnviljan" innan starten på Öppet Spår



Vätternrundan 2011:

Med min vanliga tur så regnade det på fredagskvällen men när jag startade kl 01:50 på natten var det klart och månsken. Det var en speciell känska att ge sig av mitt i natten och inte riktigt veta hur länge jag skulle sitta på cykeln. Jag hade huvudvärk och hade inte sovit en blund, men på nåt vis i världen gick den natten väldigt fort och framåt morgonen DÅ började Vätternrundan. När lår, vader, händer, bak, rygg och allt annat började göra ont. När jag cyklade in i Motala efter 11 timmar och 50 minuter var känslan TOTAL LYCKA. Då var det tur att fartvinden torkade tårarna för annars hade jag lipande kört över mållinjen. Jag tog mig runt Vättern på 11 timmar 57 minuter och efter ytterligare en halvtimme öppnade himlen sig och det började regna

Vansbrosimningen:

Väderlyckan höll i sig även på Vansbrosimningen. Det var 20 grader i Västerdalsälven och så varmt hade det inte varit på 20 år! Jag var totalt genomsvett i våtdräkten när jag stod och värmde upp på land. GUUUD vad skönt det var att få hoppa i älven och svalka sig. Det var ganska trångt, framför allt i början och sista kilometern uppför strömmen. Då ville alla simma så långt in mot kanten som möjligt där strömmen är lite "snällare". Men jag blev så irriterad på att komma ur "simtakt" hela tiden och höll mig därför lite längre ut i älven. Nog kostade det mig någon minut alltid, men det hade ingen som helst betydelse. Kraftansträngningen i simningen går inte att jämföra med någon av dom andra grenarna men det är klart att det 3 kilometer simning i en älv låter ju ganska respektingivande. 1 timme och 14 minuter tog det att ta mig fram till målet.



Simningen klar och även Klassikern.

Jag fick jättefina blommor och gratulationer från familjen som hejade och följde mig hela sista kilometern