Kul utan Jul...

Idag borde jag nog ha julstädat lite, kanske bakat pepparkakor, lagt lutfisken i blöt och eventuellt tvätten också eller kanske skulle jag gjort julkorv eller någon annan sylta.....
Men icke....trots att julen närmar sig så stod det ju faktiskt "Upplevelselöpning på Skåneleden" på schemat. Julkorven och det där andra fick vänta.
Om jag var ensam??? Nejdå!!! Vi var 13 stycken som trotsade alla "julmåsten" som istället tog bussen i morse till startplatsen i Simrishamn för att därifrån följa dom orangea vägvisarna upp till busshållplatsen och våra parkerade bilar norr om Brösarp.

Den första deletappen mellan Simrishamn och Kivik var helt sanslöst vacker. Större delen gick längs med kusten och genom de små pittoreska fiskebyarna Vik och Baskemölla.
För att inte tala om Knäbäckshusen som kan liknas vid en söderhavsö med träd hängandes ner över vattnet.
Etapp 5 graderas som "svart", det vill säga kuperad terräng, branta partier och naturstig och när vi nådde Stenshuvud kändes det i benen och då hade vi bara sprungit 12 kilometer!
Där var det någon som hade beställt hämtning och vi andra fortsatte löpningen norrut. Efter ytterligare 8-9 kilometer nådde vi Kivik och då övergick leden till etapp 6 Kivik - Vantalängan som skulle leda oss upp till den busshållplats där allting startade några timmar tidigare. Den etappen var röd vilket innebär varierande terräng med mer än 50% på naturstig.

Strandlöpning söder om StensHuvud

 

 

Vilken fantastisk löpning och upplevelse jag fick idag. Alla som var med fullföljde så långt som man hade tänkt sig och det var bara en och en annan orienterare som "gick i backen"....
Med andra ord var detta en riktig bra dag i december trots att det varken blev korvstoppning eller pepparkakshus...

Imorse vaknade jag och var sängliggande....

Jorå så att....förkylning från h-vetet är på besök.  Men herre jisses vad gör det?? Är det någon gång det är lägligt att vara krasslig så är det väl i november.  Fast det är ju synd att inte klaga...
Årets mörkaste månad är snart slut och jag har minsann bestämt mig för att julklapparna ska införskaffas innan lucia tänder sina ljus i kronan.  Och jag är på go väg kan jag berätta! ! Frågan är bara om jag kommer hitta alla de gömda julklapparna när det väl är dags att plocka fram dom ?!  Har nämligen en förmåga att gömma klapparna så bra(?) att jag sen inte hittar dom.  Det har hänt att jag hittat julklappar här hemma lagom till midsommar.

Det är kul med jul tycker jag! Jag är barnsligt förtjust i bjällerklang och allt annat som hör julen till. Min önskelista till tomten hänger jag fortfarande upp på kylskåpet (även om det nu för tiden är mer en komihåglapp över vad jag själv behöver införskaffa).  Och det slår aldrig fel för varje år går jag på niten att köpa något juligt klädesplagg, ni vet nåt sånt där rött eller grått, stickat med luddkrage och gärna med tofsar eller snöflingor på. Det använder jag ju förstås aldrig efter mellandagarna och till nästa år är det samma sak igen.... Ja ni förstår....traditioner är till för att hållas!  Inga avkall på dom här inte! Så det lär väl bli en lusekofta eller nån annan gräslig stickad tröja att hänga i garderoben i år också....

Med hjärtat som insats

Jag var på Mr Spinning El Diablos pass i onsdags. Nervös som vanligt för jag vet att han ger sig helst inte förrän någon ligger som en lase över cykelstyret. Och i vanlig ordning inleder El Diablo spinningpasset med att säga: "För er som inte varit här förut så är ALLT ANNAT än gult och rött rehabträning! Och jag har en piska, så här ska tuggas styrlinda i 75 minuter!!" Med gult och rött menar han pulsmätarna som ser ut som hastighetsmätare där det finns fyra färger. Blått, grönt, gult och rött och där gult är 80-90 % av maxpulsen och rött är över 90 %!

Det här scenariot har jag numera koll på, så innan passet börjar och jag ska kalibrera min pulsmätare med min maxpuls så drar jag bort några snäpp från min löparmaxpuls. Allt för att jag ska lyckas hålla mig borta från rehabzonen. Allas pulsmätare finns nämligen på en vit filmduk framför alla spinningcyklarna så det finns inga chanser till mygel....

Men nu till den mest absurda med hela grejen...
Halvvägs in i passet kör vi "lagtempointervaller" och det innebär att hälften av pulsmätarna är lag 1 och andra hälften är lag 2. I 3 minuter "drar" sedan varje lag. Det betyder att alla visarna ska ligga i den röda zonen största delen av de tre minuterna.
Mitt hjärta tar dock alla chanser till vila så min puls faller som en sten ner till den gröna zonen (rehab !?) så fort jag slår av på belastningen. Så när intervallen för mitt lag börjar så får jag dra på rejält innan pulsen kommer upp bortom den förnedrande rehabträningen  .... ;-).
Då händer det konstiga. Mitt huvud börjar tänka TÄVLING i ungefär samma takt som blodsmaken i munnen förnimmar sig. Kan man tävla med pulsmätarna? Jahaaadå.....I allra högsta grad! Så då sitter jag där och jagar procentenheter. Jag jagar den mätaren som har högst procent med min egen puls. Det finns inga genvägar, inga nerförsbackar, inga rullar att snålåka på. Det enda sättet att närma sig ledaren är genom att bli tröttare, få mer smärta och att bli spyfärdig så att pulseländet slår om till 92....93.... 94 %....
Hur sjuk i huvudet är jag egentligen.....:-)

Ahhh... det är lika bra att inte veta...

Mer mjölksyra åt folket!