Med hjärtat som insats

Jag var på Mr Spinning El Diablos pass i onsdags. Nervös som vanligt för jag vet att han ger sig helst inte förrän någon ligger som en lase över cykelstyret. Och i vanlig ordning inleder El Diablo spinningpasset med att säga: "För er som inte varit här förut så är ALLT ANNAT än gult och rött rehabträning! Och jag har en piska, så här ska tuggas styrlinda i 75 minuter!!" Med gult och rött menar han pulsmätarna som ser ut som hastighetsmätare där det finns fyra färger. Blått, grönt, gult och rött och där gult är 80-90 % av maxpulsen och rött är över 90 %!

Det här scenariot har jag numera koll på, så innan passet börjar och jag ska kalibrera min pulsmätare med min maxpuls så drar jag bort några snäpp från min löparmaxpuls. Allt för att jag ska lyckas hålla mig borta från rehabzonen. Allas pulsmätare finns nämligen på en vit filmduk framför alla spinningcyklarna så det finns inga chanser till mygel....

Men nu till den mest absurda med hela grejen...
Halvvägs in i passet kör vi "lagtempointervaller" och det innebär att hälften av pulsmätarna är lag 1 och andra hälften är lag 2. I 3 minuter "drar" sedan varje lag. Det betyder att alla visarna ska ligga i den röda zonen största delen av de tre minuterna.
Mitt hjärta tar dock alla chanser till vila så min puls faller som en sten ner till den gröna zonen (rehab !?) så fort jag slår av på belastningen. Så när intervallen för mitt lag börjar så får jag dra på rejält innan pulsen kommer upp bortom den förnedrande rehabträningen  .... ;-).
Då händer det konstiga. Mitt huvud börjar tänka TÄVLING i ungefär samma takt som blodsmaken i munnen förnimmar sig. Kan man tävla med pulsmätarna? Jahaaadå.....I allra högsta grad! Så då sitter jag där och jagar procentenheter. Jag jagar den mätaren som har högst procent med min egen puls. Det finns inga genvägar, inga nerförsbackar, inga rullar att snålåka på. Det enda sättet att närma sig ledaren är genom att bli tröttare, få mer smärta och att bli spyfärdig så att pulseländet slår om till 92....93.... 94 %....
Hur sjuk i huvudet är jag egentligen.....:-)

Ahhh... det är lika bra att inte veta...

Mer mjölksyra åt folket!

Sista delen i "klistra tubdäck"

Här följer den spännande (?) fortsättningen i "operation klistra tubdäck":

 

Efter att limmet på däck och fälg torkat i 12 timmar penslade jag på ett nytt lager klister på tygremsan på däcket. Efter det väntade jag ett par minuter och SEN KOM DET ALLRA SVÅRASTE MOMENTET!! Nämligen att kränga på däcket på fälgen och få det någorlunda centrerat utan att vare sig klistra fast sig själv eller få alltför mycket klister på utsidan av fälgen. 

Jag hade lite luft i däcket och gjorde precis likadant som när jag "tänjde däcket" på fälgen. Det vill säga att jag började vid ventilen och sträckte på det neråt lika mycket på varje sida.

 

Trots att däcket var uttänjt på fälgen i flera dygn  så var det jäkligt svårt att få det runt hjulet. Men med viss möda gick det tillslut att få ner det i fälgfåran. Sedan skulle slangeländet justeras så att det satt mitt i fåran hela vägen runt. Och slutligen rullade jag hjulet fram och tillbaka på golvet med min egen kroppsvikt som tyngd. 

FIX FÄRDIGT!

Hur blev det då? 

Ärligt talat så tror jag att det kommer att funka. Men tygremsan som klistrar mot fälgen var helt omöjlig att få helt ner i fälgen. Man kan se en liten smal kant av remsan utanför fälgen runt om på båda sidor om fälgen så jag tror iallafall att däcket ligger centrerat. Och sitter fast..DET gör det. 

Troligtvis kommer cykelmakaren undra vad det är för en klåpare som har limmat däcket men det håller jag givetvis konfidentiellt. 

 

 



R

Ett ärr är väl inget man kan fuska med, eller? Antingen så finns det där eller så inte...
Häromveckan skulle jag ansöka om ersättning från försäkringsbolaget till mitt 14-åriga livsverk. Han har nämligen ett ganska stort ärr på sin haka som han fick efter en cykelolycka då han var 5 år gammal. Han slog upp ett stort sår som förstås behövdes sys med åtskilliga stygn. Som väl var så skadade han inte sig mer. Nu har han kvar ärret som minne, och vi har insett att det inte kommer att blekas mycket mer. Därför tyckte jag (i min enfald....) att det var dags att försöka få ersättning av det försäkringsbolag som vi haft ända sedan han låg i magen. I försäkringsvillkoren stod det ju att det gick att söka ersättning TIDIGAST ett år efter skadan. Så i "tid" tyckte jag att jag var helt rätt ute. Det var ju 9 år sedan och det måste ju vara perfekt att bedöma ärr efter så pass långt tid. Jag hade journalhandlingar som bevisade olyckan och sonen hade (har) ju ETT ÄRR att visa upp. Döm av min förvåning när försäkringspampen säger: "-Tyvärr, det är försent att få ersättning".
Va f-n, för sent!?? Ärret finns ju och ju längre jag har väntat desto större sannolikhet är det att det aldrig kommer att försvinna!
Nej då! Så enkelt var det inte.... I dom ALLMÄNNA försäkringsvillkoren (alltså inte i varje bolags villkor) står det tydligen att man har max 2 år på sig (om jag minns rätt) efter att man har "rätt" att söka ersättning. Har man inte gjort det så är det Tack å ajöss... Bara pain and no gain..

Så tänk på att söka ersättning från era försäkringsbolag tidigt!!