Cykla på Mallorca

Sugen på en vecka i Europas främsta cykelmetropol i vår? Vill du åka iväg för att träna triathlon eller bara cykla? Oavsett nivå så kan IMORNS träningsläger på Mallorca erbjuda bra träning, härliga upplevelser och gemenskap! Det finns fortfarande några platser kvar! Info om lägret hittar du HÄR
Skynda att boka för snart är det fullt!

NovemberKåsan

I lördags var jag och sprang Kristianstad Trail. Ett lopp som var helt galet riskabelt för fotleder, mina porslinsvriser och allt annat som kan gå sönder när man tror att man kan forcera terrängen som en bulldozer ...
I vanlig ordning så brukar det bli så som jag har bestämt. Det vill säga att jag startar oavsett. Att sedan min högra vrist inte ville vara med är en helt annan sak...Mina olika kroppsdelar får nämligen sällan komma till tals...Kan vara bra.... Kan också vara dåligt....I lördags var det dock bra att vristen inte fick avgöra. För då hade jag gått miste om ett riktigt häftigt, 25 kilometer långt traillopp rakt ut i höstskogen. Jag skulle vilja säga att det finns traillopp också finns det riktiga traillopp! Detta var definitivt ett riktigt trail/terränglopp. I skogarna runt Bockatorpet hade arrangörerna dragit en fantastisk envarvs-bana (!) som till säkert 80% inte hade några naturliga vägval. Det vill säga att det var väldigt få vägar, eller så pass stora stigar, som man kunde vara säker på att man skulle följa. Det måste ha gått åt hur mycket snitsel som helst!En stor eloge till arrangörerna Härlövs If!

Jag hade inte varit på provlöpning, inte studerat någon banprofil eller något av det som man kanske borde gjort. Men herregud, jag har ju vrister som inte ens klarar högklackat....Det här var ju bara att ta sig igenom och hoppas på att det skulle finnas lite normala partier på banan där fötterna kunde få landa på plan mark...Om det fanns?? Jadå....kanske var det totalt 3-4 kilometer där man på förhand kunde veta hur foten skulle landa på underlaget!! 4 kilometer av 25 km! Jodå så att.....Det som inte dödar det härdar.....Fast jag vet inte om min redan illa tilltygade fotled blev härdad, men å andra sidan dog den inte heller helt....
I ungefär 7 kilometer lyckades jag hålla min tejpade fotled stabil, sedan kom tröttheten och några snedsteg och därefter vek den sig ideligen. Borde såklart ha tagit hjälp att tejpa vristen på riktigt "orienterarvis" så kanske det kunde gått lite längre.
När jag hade sprungait ca 20-21 kilometer kom duktiga Kajann flygande. Jo då, jag menar flygande! Åtminstone såg det så ut, fast att hon inte har några vingar alls ....Bara urstarka vrister och en otrolig fart! Då var jag helt sjukt trött och motarbetade alla element så gott jag kunde. Det sa bara SWISH så var hon om och förbi. Med nöd och näppe hann hon fråga om jag var okey, fast jag hann inte svara förrän hon var försvunnen. Höjden av oartighet tycker jag faktiskt.... Hon borde ju såklart ha stannat och tagit mig under armen och sagt "-nu ska jag hjälpa dig över stengärdet här" eller möjligen " -varsågod gå du före... " Ålder ska ju alltid gå före skönhet... Men nejdå hon bara stack snabbt, som ett litet bi, och som om det inte fanns en enda sten eller rot under hennes dobbar....  Om jag hade gjort detsamma om jag hade sprungit om henne ....?? Nej för sjutton! Jag hade troligtvis inte ens frågat om hon var okey....  ;-)

Men min nödproviant där bestod av Ahlgrens bilar och jag fick någon liten energi tillbaks och överlevde dom sista 5 kilometrarna. Och väl i mål så stod Kajann där, fräsch som en nyponros, medans jag hängde och dröp som en lase över staketet....

Hon är grym den där Kajann, och alla de andra duktiga tekniska löpare som lyckas hålla fantastiska kilometertider över stock och sten, bäckar och stengärde! Det är där man skiljer agnarna från vetet kan man säga.... Det räcker inte att ha ett starkt löparhjärta. Man måste ha lite känsla för terräng och vara tekniskt stark för att våga hålla fart.

Så all min respekt till alla de med vrister av stål!! Detta är helt klart löpningens svar på NovemberKåsan!

Det blev en fin och jobbig dag i skogen helt enkelt. Även om utsikten för undertecknad kunde varit lite vackrare om jag bara hade vågat ta blicken lite högre än två decimeter ovanför myllan, men hade jag gjort det hade jag nog sett myllan på väldigt, väldigt nära håll ....

/Peace Love and Trailskor....

Rockman

Jaaaaa ....vi kom med!! Team "LedigPersonal i Sverige AB" har en startplats i Norska Swimruntävlingen Rockman. Det är helt galet, fantastiskt roligt och sjukt nervöst att vi ger oss in igen i en SwimRun tävling som rankas lika utmanande som ÖtillÖ.
En skillnad finns dock..... DNF finns inte med på repertoaren denna gången!!

Så from med islossningen lär det finnas två barbamammor häromkring som rusar i och ur varenda vattenpöl iklädda gummi med vars en dolme runt benet!

 

Rockman

Rockman SwimRun

Idag gäller det! Dom åtråvärda startplatserna till Rockman SwimRun i Norge släpps. Jag och Lotta har registrerat oss och sitter och håller våra tummar idag!!

 

Motsatsen till mammografi....

måste väl ändå vara pappografi, eller.....Men hur det går till vet jag inte...

Nåja, hur mammografi går till, det vet jag i alla fall. Och allvarliga saker kan kännas lite mindre allvarliga om man skämtar om dem, eller hur. Mammografi för mig är nämligen väldigt känsloladdat. När kallelsen för bröstbesiktningen dimper ner i brevlådan blir jag kallsvettig och det sätter sig en klump i halsen. Jag börjar intala mig att; "-finns det något där så kan det inte vara så stort. Bara 18 månader sen sist ju. Det forskas mycket kring bröstcancer. Sällan man dör av bröstcancer, eller...." I mitt huvud har nämligen tanken att få bröstcancer inte varit "om" utan "när"....
Så igår var det dags igen. Jag tog 10 minuters "komp" och kilade bort till bröstcentrum och intalade mig att detta är ungefär som att lämna deklarationen. Jag bara lämnar det, sen är det ur världen, eller!? Jag hade handsvett och armsvett nästan som om jag hade tränat. Jag frågade röntgensköterskan om det fortfarande är så att om det finns något där, fortsätter man med trippeldiagnostik? Det vill säga ny mammografi, ultraljud och finnålspunktion. "-Jo", säger hon, och märker nog min rädsla. Hon säger att man ibland kan få svar snabbt i brevlådan, men DET BETYDER INTE ATT SVARET ÄR POSITIVT (det vill säga negativt för mig....alltså att det finns något där). Det måste ha lyst något i ögonen på mig som gjorde att hon förstod att jag är livrädd för det där svarsbrevet.

Min Mamma fick bröstcancer när hon var yngre än vad jag är nu. Kan ni tänka er...Mitt i livet! Jag minns det som om det var igår....Jag tror jag var 11-12 år, det var sportlov, ett telefonsamtal och sedan var det bara kaos....
Hon fick beskedet "- Du har bröstcancer" per telefon och fick tid för radikal mastektomi dagen efter telefonsamtalet! ALLTSÅ DAGEN EFTER!! Jag blir alldeles knäsvag när jag tänker på hur man klarar av ett sådant besked. Cancer...Risk för spridning...Ta bort hela bröstet och lymfkörtlar... Hon hade mindre än 24 timmar på sig att mentalt förbereda sig på att bli av med en del av det som gör oss till kvinnor. 42 år och MITT I LIVET!

Behöver jag nämna att min mamma är stark...Hon blev av med sitt ena bröst! Därefter gick hon igenom en tuff behandling med cellgifter och förlorade allt sitt hår. Efter 5 år blev hon friskförklarad.

Jag vet att det är så många som drabbas av bröstcancer men också att forskningen går framåt. Och det är klart att det finns många betydligt svårare och allvarligare cancerformer. Men just bröstcancer ÄR väldigt vanligt och det har funnits i mitt liv väldigt länge. 
Jag kommer nog alltid ha handsvett varje gång det är dags för den återkommande besiktningen...Nu följer några dagar av väntan. En väntan på ett brev som förhoppningsvis innehåller ett negativt besked....det vill säga positivt för mig....

 

 

 

Simma summarum....

Simning är något som jag tycker bara har blivit roligare och roligare med tiden. Men det är också något som känns svårare och svårare desto mer man tränar det. Eftersom jag lärde mig att crawla i vuxen ålder är det lite som att lära en gammal hund att sitta. Det kroppsmönster man har haft i vattnet under alla år sitter djupt rotat och nästan reflexmässigt. Som tur är har jag alltid gillat elementet vatten men har egentligen hellre varit helt under ytan, än på ytan. Men faktum är att jag tycker att det börjar "hända" saker med simningen nu. Några av min simproblem är att jag roterar bålen/axelpartiet alldeles för lite och bromsar säkert massor av min axel som jag inte roterar upp tillräckligt. Nästa bekymmer är en på tok för dålig benspark! Har haft så dålig teknik att jag nästan inte har haft förmåga att sparka mig fram i 25 m med utan att få blodsmak efter 20 m. Nästa sak är den f-bannade (!) S formationen! Hur jag än kämpar och tänker på det så har jag ändå en förmåga att svänga armen som ett S. Detta gör också att jag inte böjer armbågen som man ska genom draget.

Fantastisk insikt jag har eller hur!? Så hur svårt kan det vara att rätta till det?? Kanske inte så svårt om man tränar kontinuerligt med simtränare som ger en nycklarna till framgång. Men jag är inte känd för att gå "den lätta" vägen så därför har jag tagit den oerhört lååååånga omvägen för att lära mig crawla. Nämligen den via YouTube.....Ja, en liten sväng i bassängen också då och då....

Men skämt å sido. YouTube är en fantastisk informationskanal och det man inte hittar där det är antingen sencurerat eller inte värt att veta.

Här är lite filmer och övningar som jag kör stenhårt i bassängen. Och faktum är att det är nog dom där "små" övningarna som tränar en sak i taget som gör att summan blir bättre!

 

Älskar växthuseffekten...

Det var minsann otippat att man skulle kunna cykelträna utomhus så här sent på hösten! Men igår funkade det alldeles utmärkt. Årstiderna här i södern har en tendens att flyta ihop liksom. 12-13 grader mitt i sommaren och 11-12 grader i slutet av oktober. Helt okey för min del! Jag gör allt för att slippa cykeltrainern med Ipaden och Netflix i ett rörigt förråd. I och för sig väntar ju en ny säsong av serien "Walking Dead" så det kan ju bli något att se framemot.


I fredags gjorde Team 2xL8 något som vi har gått och funderat på sedan vårt deltagande i ÖtillÖ. Vi köpte nämligen oss en startbiljett till Rockman. Rockman är en SwimRun tävling som är Norges motsvarighet till ÖtillÖ och det verkar vara en helt sagolik, magisk och fruktansvärt utmanande upplevelse.

Men det är inte "bara" att köpa sig en startplats till Rockman, utan man blir antingen uttagen på sina meriter eller kommer man med genom utlottning. Dock krävs det att man kan påvisa att man har "där att göra", tex med andra Swimrunstarter, Ironmans etc...
Risken, eller chansen, att komma med (det beror på hur man ser det.....) kan vara ganska stor då det ännu så länge inte är jättemånga som insett tjusningen med SwimRun. Men SwimRun är garanterat här för att stanna! Dock kommer det säkert att finnas ett begränsat antal tävlingar varje år, då det nog är relativt svårt och kostsamt att arrangera en SwimRun-tävling. Och man får ju verkligen hoppas att det inte poppar upp små SwimRun´s där arrangörerna inte har möjligheten att upprätthålla säkerheten som faktiskt krävs! Fattas bara att det skulle hända en olycka som skulle kunna svartmåla hela tävlingsformen...
Så även om det är en riktigt rolig tävlingsform så ska man nog hålla sig väldigt ödmjuk och ha stor respekt för uppgiften!