En extra timme till förfogande

 

Vaknade i morse och insåg att jag hade en HEL timme extra på dygnet! SMS:ade till Lotta och föreslog ett långpass nere vid havet. Hon är aldrig sen att hänga på, och det är guld värt!
För 4 veckor sedan simtränade vi i samma hav vilket vi inte tyckte var så konstigt men däremot att vi lyckades göra en Ironman i Barcelona för tre veckor sedan....Hur sjutton gick det till? Benen kändes ju som ett dåligt second hand köp idag! Det hade aldrig gått att göra idag kan jag säga! (Okey jag erkänner....Att jag sprang Växjö Maraton för en vecka sedan kanske har något lite med saken att göra. Men det har jag inte talat om för någon och tänker inte göra heller... ;-) )

Nu har vi höstlov och vi får väl se om mina små underverk har tid att spendera lite av lovet med mig.....Får väl se vad jag kan locka dom med.....Det går nog inte med långpass i alla fall :-)

Vitpepparkorn, Ingefära och handsprit om jag får be...

Det sägs att om man får den årliga vinterinfluensan så har man ett naturligt skydd i 10 år efter. Att få influensan ger alltså ett betydligt längre och bättre skydd än att vaccinera sig. Fantastiskt finurligt eller hur! Så om man får influensan får man trots allt tänka positivt.... för hur jävligt man än mår så skaffar man sig ett riktigt bra immunförsvar mot detta monstervirus i flera år...Och om man är frisk i grunden så klarar man att gå helskinnad ur en influensa, även om man känner sig hur sjuk som helst.

På hösten 2004, närmare bestämt i november låg jag nerbäddad i en hel vecka och var helt säker på att jag hade; minst EN halsböld, möjligen körtelfeber eller i alla fall en mycket ovanligt aggressiv form av halsfluss. Huvudet kändes som en melon och höll på att sprängas och ja.....ni förstår.... ungefär som en helt vanlig manlig förkylning.... ;-)

 

Jag inbillade mig att jag troligen skulle få sepsis och bli dödsjuk, kanske till och med hamna på mitt eget jobb som patient. Jag var ju bara tvungen att skaffa mig en antibiotikakur!! Eftersom det vid den tiden på året alltid är influensatider och människor med influensaliknande symtom bör inte beblanda sig med andra, kanske sjukliga människor, så var det inte så lätt att få en tid på vårdcentralen. Nej, den Sjuksyrra jag pratade med i telefon sa att jag skulle stanna i sängen, äta Alvedon och dricka mycket. Pyttsan....jag höll ju på att dö....Därför tjatade jag tills jag fick komma dit och bad sedan farbror doktorn på mina bara knän att ge mig antibiotika.....Trots att han sa att "-detta ser ut som ett typiskt virus" så skrev han, ganska motvilligt ut piller. I samma takt som de febernedsättande -och smärtstillande pillerna slutade verka så trodde jag att antibiotikan skulle göra sitt och jag skulle vara bättre inom 24 timmar. Men NIX PIX! Dessa hjälpte inte ett dugg! Jag låg deckad och nerbäddad i 6 dagar och 6 nätter . När viruset äntligen gav med sig så var det som en pånyttfödelse. Och Nej dom tog inga influensaprover men jag är så gott som helt säker på att det var den som gjorde mig då sjuk. Har man haft influensan så vet man om det!!

Vad som däremot inte ger några bra och långvariga antikroppar är maginfluensa.....och just nu är maginfluensa in da house....Så från och med nu flödar vitpepparkornen, ingefäran och handspriten här hemma.

 

Du duger precis som du är!

I denna värld av åstadkommanden, prestationer, lyxiga levnadsvanor, pengar, karriär, utseende och mediauppkopplingar så kan det vara lätt att förlora sig själv ibland. Man läser om perfekta hem, lyckliga familjer, människor som lever sina drömmar, reser land och rike runt, har trädgårdar som är minutiöst skötta, gör jobbkarriär, har flera barn och samtidigt tränar och äter precis så som alla bör! Man får en uns av avund för vissa har det väl så......eller ???

Vem vill inte ha ett perfekt liv? Vi lever i ett land som är förskonat ifrån dom stora livstragedierna såsom krig, svält och naturkatastrofer. Men livet hamnar ändå i katastrofer även i vårt "snälla" land. Livet går inte alltid i gräddfilen! Men man gör vad man kan för att styra livsskutan i de bästa filerna för att inte hamna i trafikstockning. Men ibland står man ändå där med båda fötterna i en, i värsta fall, riktigt sur filmjölk utan att ha kunnat göra något åt det. Saker händer utan att man kan påverka det! Man måste bara göra det bästa av situationen och inte duka under. Och ibland kanske man måste ha upplevt sämre dagar för att uppskatta de bättre.
Det heter ju så klatchigt att "var man är sin egen lyckas smed". Och till viss del är det nog så. Man gör vad man kan för att ge livet en liten extra touch av tillfredställelse. Barnens välmående och lycka är helt klart min största tillfredställelse i livet! Det är det viktigaste av allt!
Men att ha möjligheten att kunna träna och att få uppleva gemenskap och utmaningar i något lopp är en annan "må bra faktor". Det kunde dock lika gärna kunnat vara tex att odla, rida eller att släktforska. Det handlar bara om att brinna för något och göra det för att det är kul och för att man mår bra av det! Inte för att någon annan säger att DU är duktig för att du gör det!

Att springa Marathon, göra en Ironman eller erövra någon annan medalj gör dig kanske till en starkare människa men däremot inte till en bättre ....Det är bara vem DU ÄR som har betydelse!

 

/Peace Love and Löparskor

Allt går utom bebisar och trasiga klockor.......

Om man går och funderar på någon annorlunda kraftansträngning, tävling eller lopp som man skulle vilja utmana sig själv med, så kan jag bara säga:  BESTÄM DIG OCH GÖR DET!
För jag säger som Karen; "-När ska du göra det om du inte gör det NU?" Man kan inte gärna gå och vänta på att "få" mer tid eller bättre tillfälle, för det får man aldrig. Tid "tar" man! Oftast "från" något annat. Men ärligt talat finns det mycket man skulle kunna ta tid ifrån utan att det märks för någon. Man får helt enkelt bara bestämma sig! Det allra viktigaste i detta budskapet är att först och främst bestämma sig för är att lägga tid på att träna på det som krävs! För det är det som är den allra största utmaningen! Att träna när det egentligen tar emot. Att ge sig ut på långa, jobbiga pass där inte någon klappar en på axeln eller ger dig "gilla" markeringar på ansiktsboken. Det är du själv som måste gilla det! Inte alla andra.... För det är DU som får alla förmånerna! En stark kropp, ett harmoniskt sinne, nya vänner, stora chanser att hålla dig frisk och du får fantastiska upplevelser som du kan lägga i din livsryggsäck!

Så bestäm dig! Börja träna nu för att till exempel springa den där milen eller cykla Vätternrundan! Börja gå simskola för att lära dig crawla eller börja kör skidor för att klara vasaloppet, bestig Kebenekaise eller börja med sim-cykel- och löpträning och gör en IRONMAN.

Vänta inte på tiden, för tiden väntar inte på dig......

Ironman Barcelona Del 3. BARA ETT MARATHON KVAR NU

Man kan lätt längta sig igenom ett Ironman race om man inte ser upp. Simmar man så längtar man efter cyklingen och när man cyklar vill man bara springa. Jag försökte verkligen att inte göra det denna gången utan njuta av "nuet" och av att äntligen vara där! Det är så lätt att ta saker för givet, men man vet faktiskt aldrig hur länge man får vara frisk och ha möjligheten att träna så mycket som krävs. Att träna inför en Ironman är definitivt inte en dans på rosor alla gånger. En Ironman tävling däremot ÄR en cirkus och glamour utan dess like. Vi roade oss en kväll med att räkna ut hur mycket pengar en enda Ironmantävling får in. Av bara startavgifterna blir det ca 12 miljoner kronor! Och lägg därefter till alla Ironmanprylar, kläder etc som säljs i tälten på tävlingsområdet. Jag gissar att varje tävlande handlar för minst 500 kr. Man måste ju unna sig.....Det är man ju värd!
Och för alla dom intäkterna är ju lite glamour det minsta man kan begära! Och det får man! För det är röda mattor, strålkastare, musik, bankett, Ironmanryggsäck, Finishertröja och ett sjuhelsikes drag helt enkelt. De sista deltagarna som går i mål under "Heroes Hour" hyllas om möjligt mer än de som vinner tävlingen! Och nu när jag fortfarande går på "Ironman-ångorna" så erkänner jag att jag är såld helt enkelt. Såld till Ironman cirkusen. Möjligen lättköpt, men jag kan inte hjälpa det. Det ÄR en fantastiskt rolig tävling!

LÖPNINGEN 42,2 km
Efter att ha varit igång i nära 7 timmar så var det då dags för ett Ironmanmarathon i Calella. Jag hade på känn att jag nog skulle få betala i tid och smärta för att cyklingen gått ganska fort. Och mycket riktigt så var det på mycket tunga ben som jag gav mig ut från växlingsområdet. Men då var jag ju mitt uppe i cirkusen. Massor med folk som kantade strandpromenaden och snabba triathleter som varvade och sprang om. "RACE WITH A SMILE!!" är ju Ironman budskapet! Jamen, det är ju klart jag ska!! Det här ju KUL!!! (okey, lite smärtsamt tror jag att det också var, men jag har ju så kort minne.....;-)

Maran gick på en 4 varvsbana utmed havet och på halva varvet möttes man. Det var en ganska tuff Ironman mara faktiskt. När man hade vänt och sprang de 5 kilometrarna mot målets vändplats var det inte mindre än tre korta men branta backar. Den sträckan hade man 4 gånger.

 

När jag hade kommit till den första vändplatsen efter växlingen så hoppades jag få se Noa igen. Vi sprang precis utanför vårt hotell. Jag tittade upp mot balkongen men kunde inte se honom där. Plötsligt tror jag mig höra någon ropa "-Mamma" . Men med öronen fulla med saltvatten, allt syre i benen och vimsig i planeten så trodde jag att jag hörde fel. Men herregud, där var han ju!! Noa sprang på andra sidan avspärrningen och ropade och vinkade. Fattar ni....VILKEN LYCKA! Jag var ju bara tvungen att stanna och ge honom en kram!! Fast han höll mig på en armlängds avstånd ;-) . Han vet nämligen vad man gör i våtdräkten under simningen (!) och hur mycket svett som finns i tridräkten så han var inte så sugen på en mamma-son kram. Och jag klandrar honom inte :-). Men det kändes så härligt att få byta några ord med honom (och samtidigt tömma ut en sten som satt inuti strumpan).

Efter jag hade träffat honom gick löpningen lite lättare. Jag försökte hitta någon annan triathlet att hålla jämna steg med men det är väldigt svårt. Alla har så olika perioder av pigga vs döda ben, så rätt vad det är så har man förlorat den draghjälp man hade och får leta någon ny. Efter drygt halva sträckan dvs 23 km och två varv kvar, började det kännas riktigt tungt. Vätskedepåerna fanns med 2 kilometers mellanrum och jag fullkomligen vräkte i mig socker dvs energigel, CocaCola, Red Bull. De salta nötter som hade funnits tidigare började tyvärr sina och jag kände att jag behövde salt! Jag började känna lite varningssignaler om en begynnande kramp i framsida lår och kramp brukar jag kunna hålla i schack med extra salt! Fick helt enkelt lita på att saltet i gelen och sportdryckerna skulle vara tillräckligt.
På det tredje och näst sista varvet var det sjukt jobbigt. Jag började tappa fokus och motivation. Men när jag påbörjade det sista varvet och tittade på klockan så började en målbild visa upp sig i mitt huvud. Jag började nämligen räkna och kalkylera på en sluttid. För att komma i mål på runt 11 timmar skulle jag ha en knapp timme på mig att springa de 10 sista kilometrarna. Det skulle ju vara suveränt! Tänk om jag skulle klara sub 11, inklusive punka....Det borde vara möjligt. Det kunde gå!!

Vad jag inte tänkte på då, var att min klocka var inställd på cykelinställning och därmed "automatiskt stopp" när man inte flyttar sig fortare än 5 km/h. Så när jag stod utmed cykelbanan och fibblade med kolsyrepatron och sedan i servicetältet för tubbytet hade tidtagaruret varit stoppat i 13 minuter utan att jag visste det.
Men med "11 timmar" i huvudet sprang jag sista varvet för allt vad tyget höll. Klockan tickade på ....10,56- 10,57-10,58 . Det började skymma och på bara 5 minuter hade det blivit mörkt. Så när jag äntligen var framme vid målet fick jag springa in på röda mattan i ljuset av strålkastare och höra den välbekanta speakern, Paul Kayes ljuvliga stämma! Jag gjorde en "High Five" med honom och jublade över mina 11,05......
Det stämde ju såklart inte! Det gick upp för mig två timmar senare på hotellrummet. Den rätta tiden var istället 11,15!
Men jag é inte bitter....

Nej, jag är så jäkla glad och tacksam! Glad över att ha fått en ny Ironmanmedalj. Glad över att Noa valde att följa med oss. Glad över att ha fått dela ännu ett galet roligt svettspektakel med Lotta Järnviljan. Glad över att vi två tjejer klarade ta oss ner till Barcelona och vara våra egna cykelmeckare (med viss hjälp av Noa såklart!). Glad över att få vara frisk och Glad över att ha fått nya erfarenheter och minnen att lägga i livsryggsäcken!

 

Liselott Håkansson

Overall Rank: 984

Div Rank: 13

Gender Rank: 49

General Info
BIB	537
Division	40-44
Age	44
State	SE
Country	SWE
Profession	---
Points	3860

Race Summary
Swim	01:22:28
Bike	05:39:08
Run	04:06:39
Overall	11:15:31

SWIM DETAILS | Division Rank: 40

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	3.9 km	01:22:28	01:22:28	02:08/100m	40	151	1636

BIKE DETAILS | Division Rank: 18

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	180.2 km	05:39:08	07:07:26	31.89 kph	18	79	1355

RUN DETAILS | Division Rank: 13

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	42.2 km	04:06:39	11:15:31	05:50/km	13	49	984

Transition Details

T1: Swim-to-bike	00:05:50
T2: Bike-to-run	00:01:26

Ironman Barcelona Del 2: ALDRIG MER.....

CYKELMOMENTET

Om jag tänker "18 mil cykling" så känns det ohyggligt långt! Tänker jag dessutom på hur det är att cykla 18 mil ensam och utan en "rulle" eller lite trevligt sällskap så känns det som tortyr. Men att cykla 18 mil på en Ironman är av någon outgrundlig anledning helt okey! Visst är det lite plågsamt efter 4-5 timmar när ändalykten och cykelsadeln inte har skiljts åt en enda gång.
 Men när det gäller ett IronmanRace så har jag så otroligt kort minne ! Den smärta  jag har känt på tidigare lopp är helt utraderad från minnet. Och tur är väl det. Så när jag var färdig med simmomentet och gränslade stålhingsten fanns det inte en enda tanke på smärta. Inte heller en enda tanke på att det skulle bli några problem. Bara fokus på hur "hårt" jag skulle våga cykla för att benen inte skulle liknas vid något dåligt "secondhand köp" på den avslutande maran.

Cykelbanan började med 3 kilometer transportsträcka inne i Calella med en massa snäva svängar, fartgupp och människor som nästan fickas tvångshållas av funktionärer för att dom inte skulle springa över vägen och  i värsta fall rakt framför en cyklande triathlet.
När man väl var ute ur Calella började äntligen den "riktiga" cyklingen. Ryktet sa att det skulle vara en lättcyklad bana, men alla tre varven började med en hel del backar faktiskt. Både uppför och utför. Banan gick längs med kusten och var bitvis ganska vacker med utsikt över över det gröna medelhavet. Den var förlagd som en vändbana med ca 7 mil fram och tillbaka två gånger, och ett sista varv som vände efter ca halva sträckan. Jag inbillar mig att det var bansträckningen som gjorde att det var trångt och svårt att hålla 10 metersregeln (det vill säga förbudet att drafta eller ligga på rulle). Jag försökte verkligen hålla mig till 10 meter men det var svårt. För mig var de första milen en enda lång omkörning. Och då var det svårt att veta var man skulle ta vägen. En omkörning får ta högst 15 sekunder men jag var ju direkt framme vid nästa omkörning. Men tydligen så skötte jag mig okey för det var ingen av sherifferna (motorcykeldomarna) som antydde att jag höll på att bryta mot regeln.

Min cykling började riktigt bra. Det var ingen vind och cykelbenen kändes som nya. Det gick fort. Ett snitt på 33 km/h utan minsta ansträngning. Jag körde om den ena efter den andra. Roade mig med att läsa nummerlappar och heja på de som var svenskar. Såklart var det extra roligt att cykla om de  nummerlappar med K40-44 på (min mastersklass....) . Den här "cykeleuforin" varade i ungefär 3 mil.....Sedan hände det som absolut inte fick hända!! Jag fick PUNKTERING!!!! Jag började känna att det guppade märkligt i bakdäcket men hoppades att jag inbillade mig. Efter någon kilometer inbillade jag mig inte längre....Däcket var helt platt och jag cyklade på fälgen. FAN FAN FAN....Jag som inte tog med mig det extra tubdäcket! Varför tog jag inte det med mig?? Vet inte.....Jag trodde väl helt enkelt på turen. Tubdäck ska ju vara så svåra att få punka med... Jo, pyttsan....Jag har fått punka 2 gånger i mitt cykelliv och 100 % av gångerna har varit på tubdäck!!
Tårarna sprutade och jag kände mig som en liten unge som inte skulle få vara med och leka längre....Jag stannade inte direkt utan cyklade på fälgen (Det går att göra det eftersom det är tubhjul....) men det var såklart tungt och gick väldigt sakta. Jag ville förflytta mig framåt samtidigt som jag var försökte tänka klart. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag kunna komma tillbaks till min son Noa, som följt med oss ända ner till Barcelona och säga att tyvärr så fick mamma punka och kunde inte fortsätta...Förbannade mig själv för blogginlägg, Instagram och att jag själv flaggat vitt och brett för att jag skulle göra en Ironman! Jag borde givetvis gjort detta i hemlighet! Då behövde inte någon heller få veta att jag eventuellt skulle misslyckas....

JAG VILLE JU I MÅL!! Till varje pris!! Bestämde mig för att stanna och försöka få i en kolsyrepatron i däcket. Det gick inget vidare.....Försökte komma ihåg hur långt det var till cykel servicen, men jag hade ingen uppfattning om hur länge sedan jag hade sett en. Bestämde mig för att trampa vidare och hoppas på att det fanns hjälp inom rimligt avstånd. Det var otroligt tungt att cykla på fälgen och jag blev såklart omkörd hela tiden. Men jag vägrade att ge mig!! Jag skulle åtminstone ta mig till en servicestation för att se om de kunde hjälpa mig!! Jag vet ju att man inte ska cykla på en helt ny, icke förklistrad tub på fälgen....
Efter ca 6-7 kilometer så ser jag äntligen ett tält där det står BIKESERVICE!!! YES!! Nu får jag antingen en chans till eller så får jag kasta in handduken.
Hoppar av cykeln och ber på mina bara knän (nästan iallafall) och säger till cykelmeckaren;
"- PLEASE, help me....I´ve got a flat tubular tire....I want to finish so much.....Please.....Do you think you can fix it?"
Cykelmeckaren säger att om det "bara" hänger på däcket så kommer jag att ta mig i mål för han kan klistra en ny tub på fälgen. Han bad mig dock att ta det lite lugnt i svängar och rondeller så att inte däcket skulle krängas av hjulet....
Jag hade kunnat kyssa hans fötter! Efter 7-8 minuter lämnade jag servicetälten och ropade "-YOU ARE MY HERO TODAY"  Samtidigt som han skrev en saftig räkning på mitt startnummer......

Nu skulle inget kunna stoppa mig! Dom skulle få bära mig i vågrätt läge från banan om jag inte skulle ta mig i mål!
Efter några kilometer kom jag dock tillbaks till verkligheten. Det var långt kvar och jag ville ju fortfarande göra ett bra lopp. Så det var bara att "tagga till" och trampa, trampa, trampa så hårt jag vågade. Ut på andra varvet och vinden började tillta och backarna kändes både jobbigare och längre. Jag var tvungen att titta upp och fram ofta eftersom det var trångt och en hel del rondeller och därför började jag få ont i nacken. Men tiden går fort när man har roligt(?) så innan jag han blinka, så var jag tillbaka i Calella för att köra dom 3 sista knixiga kilometrarna in till T2. Sista kilometern gick förbi vårt hotell igen och gud vad jag hoppades att Noa skulle stå på balkongen så jag kunde få se en skymt av honom. Nacken höll på att gå av när jag vred upp huvudet för att titta upp på 7:e våningen och men DÄR STOD HAN JU och vinkade! Och nu lipade jag igen....Men av glädje, av att kunna vinka till mitt äldsta livsverk och att ha klarat av cyklingen trots allt.

Det tog mig 5 timmar och 39 minuter att cykla de 18 milen och jag var jag så enormt tacksam över att få hänga upp åbäket på min plats och säga "-du kan dra dit pepparn växer.....vi va vänner innan men det är historia nu....Vi får ta och göra upp nästa gång vi ses!!" .

In i tältet och fångade min röda RUN BAG (med strumpan). Av med cykelskorna och hjälmen och äntligen ner i löpardojjorna. En liten bit kvar nu bara....närmare bestämt ett marathon...

 

När jag kom hem till Sverige och packade upp min väska, förstod jag varför jag hade fått punka. Jag hade glömt ta på mig mitt Lyckoarmband som jag har fått av mitt yngsta Livsverk och som jag har haft på mig på alla mina Ironmanrace! Det hade legat kvar i väskan under hela Ironman tävlingen!! Och en sak är säker; Jag ska aldrig mer köra en Ironmantävling utan Linns armband runt handleden! Kanske ska jag inte heller köra utan en extra tubslang med mig......

Ironman Barcelona Del 1. EN TRILOGI I TRIATHLON

Jodå, jag fick den. Medaljen alltså. Dock inte utan en hel massa betalning i svett! Och en hel del tårar också faktiskt. Eftersom en Ironman är en lång kraftansträngning så blir det också ett långt tidsödande inlägg.... Och som bekant finns det ett arbete som inkräktar på fritiden...därför blir denna racereporten en trilogi ;-)

 

Här är del 1:

 



Att göra en Ironman i Barcelona innebär en massa andra saker att oroa sig för än för själva kraftansträningen. Så när jag hade lyckats asa på cykelväskan (som för övrigt vägde 38 kg!!!) på tåg, flyg, bussar, taxi, uppför och nerför trappor och över mina egna fötter och därefter satt ihop cykeln och insett att den funkade hade nervositeten lagt sig på ett behagligt plan.

När sedan alla andra logistiska omständigheter gick i lås så fanns det inget mer att oroa sig för! Inte ens för tävlingen i sig! Visserligen var havet helt galet vilt dagen innan starten och när vi provade simma på lördagseftermiddagen så fanns det en liten tanke om det verkligen skulle kunna vara möjligt att släppa ut 2600 triathleter i ett sådant hav?

 

Det vore ju förfärligt tråkigt att ha åkt ända ner till medelhavet och inte få göra en "hel" Ironman. Men vädrets makter kan man inte styra över så inte heller det oroade jag mig för. Prognosen för söndagen visade 3-4 sekundmeter, inget regn och runt 20 grader så jag valde att lita på den vilket senare visade sig stämma!


MORGONEN INNAN START
Att göra en Ironman vid medelhavet innebar också helt andra start- och måltider eftersom ljuset inte alls är det samma som på våra nordliga breddgrader. Så starten gick inte förrän klockan 08:45! Det var fantastiskt skönt att slippa ställa klockan på väckning mitt i natten!
Klockan 06:45 promenerade vi bort till starten som låg ca 1,5 km från vårt hotel. Det var fortfarande mörkt och det gick ett lämmeltåg av helspända triathleter på den mörka gränden precis bredvid strandpromenaden och RenFe tåget.

Vid växlingsområdet täckte jag av cykeln, fyllde triathlonflaskan med sportdryck och pumpade däcken. I min Bikebag stoppade jag ner en liten Zippåse med "Gott o Blandat" godis som jag kunde ha att tröstäta ute på cykeln. För övrigt bestod dagens rätt av Snickers, Enervit gel, Bars och allt annat som Ironmantävlingen langade.


Av erfarenhet vet jag att det är så lätt att vimsa omkring i växlingarna och leta efter sin Bikebag och Runbag på en ställning som har hundratals likadana påsar. Men Lotta Jänviljan kom på en snilleblixt! Vi band strumpor på våra påsar för att skilja ut dom i mängden! Suveränt genialiskt!!

Ser ni vår håsepåsar....?

När vi hade kollat påsarna en sista gång gick vi ner till stranden och starten. Vi värmde upp med lite simning och det var så skönt! Jag fick nypa mig själv i armen för att förstå att jag faktiskt var där! I medelhavet! På väg att göra min tredje Ironman! I väntan på starten i soluppgången och med fötterna på en halvkylig sandstrand kunde vi såklart inte låta bli att lipa lite! Det är så stora känslor! Jag kan inte riktigt förklara det! Men man är så ödmjuk inför uppgiften och tacksam och lycklig över att ha möjligheten att kunna starta i en Ironman!

 

IRONMAN SIMNINGEN

Starten för proffsen gick 08:30 och för de tävlande i mastersklasserna (dvs åldersklasserna ) klockan 08:45 och det var en rullande start, dvs chipet gick igång när man passerade en matta vid vattenbrynet. Jag hade valt att ställa mig längst bak i 1.15-1.19 gruppen. Strax innan vi började springa till vattnet kramade jag och Lotta om varandra och önskade varandra lycka och sedan var vi igång!

 

 

Havet var så där fantastiskt grönt och salt  och simningen var helt magisk! Banan var ett varv och Noa kunde se simmarna som en jetstream hemma från vår balkong.

Ett svagt sträck av Ironmantriathleter i medelhavet

 

Simningen gick bra. Jag hade bra koll på bojarna och det var "lättsimmat". Visst var det lite vågigt men inget som försvårade simningen (åtminstone så länge man inte har lätt för att bli sjösjuk!). Sista sträckan in till stranden var lite av vågsurfing faktiskt. Det innebar såklart vissa svårigheter att ta sig upp, eftersom vågorna bröts och slog upp ganska rejält på stranden och efter 3800 m gungig simning är man lite yr. Även utan vågor är det vingligt! Men i strandkanten stod det en massa funktionärer beredda att hjälpa till så att man inte skulle få benen omkullkastade av vågorna. Jag klarade ta mig upp mellan två vågor och när jag sprang över tidtagningsmattan så såg jag att simningen hade tagit 1 timme och 22 minuter. YES!! DÄR SATT DEN!!

 

En kort löpning och sen in i det stora tältet där jag lätt som en plätt kunde hugga min "håsepåse". Snabbt av med våtdräkten och på med strumpor, cykelskor, solglasögon och cykelhjälm. Fyllde "benfickorna" fulla med Gott o blandat, gel och Snickers för att sedan springa ut till Stålhingsten som stod vackert i sin spilta och väntade! Vi skulle komma att spendera flera timmar tillsammans! För nu jäklar skulle det bli "åka av"....

 

 

Fortsättning följer

.

Jag visste väl att det va nåt jag glömt...

Jag har ju glömt att simträna!!! 

 

Herre Gud! Tre dagar kvar till Ironman Barcelona! Hinner jag???

Okey, jag erkänner.... Jag har simmat en del, men inte tillräckligt!! För i vanlig ordning, så kommer jag på så här i elfte timmen, att jag borde förstås tränat mer, annorlunda, hårdare, längre men framförallt betydligt mer simning.....Men jag får helt enkelt vara nöjd om det bara är simningen jag har glömt och inte något som jag skulle packat ner i väskan när det är dags för start på söndag!

Jag har inte heller vågat kolla träningsloggen för att räkna ihop träningstimmarna och jämföra förra årets förberedelser till Ironman Kalmar 2014. Har jag tränat mindre??? Har jag tränat tillräckligt långa pass??Tiderna är åtminstone bättre men har jag verkligen uthålligheten? Men det får jag reda på tids nog... Sådär lagom vid 17-18 tiden på söndagkväll då jag förhoppningsvis befinner mig på IronMan maran på strandpromenaden i Calella, Barcelona. Då får jag svaret!

 

Men nu finns ingen återvändo! Cykeln är nerpackad för andra gången (var ju tvungen att öva mig på att sätta ihop den en gång också) och ligger inslagen i bubbelplast och elisoleringsrör i Canyonväskan. Jag offrar en av de två skumgummiplattor som skulle legat i locket och använder den ytan till att packa resten av grejorna. Det blir perfekt, men väskan kommer att vara sjukt tung....Det är ju det jag alltid har sagt! Utövar man triathlon behövs en Caddy! En TriathlonCaddy!

 

Skämt å sido ...

Faktum är att när jag står så nära inför något som jag tränat för så länge, blir jag plötsligt så fruktansvärt ödmjuk inför livet i stort. I det här skedet borde jag ju såklart ha bättre fokus på tävlingen och bruka allvar, men istället känner jag mig så enormt tacksam över att livet är snällt mot mig. För det är livet i stort, som är allvar! Det här är bara på lek....En lång, jobbig, smärtsam och fruktansvärt rolig lek som kallas IRONMAN!