Bland maneter, kolfiber och snarkande triathleter....

Även om jag ser mig själv som "ett blåbär" inom triathlonsporten så har jag ju faktiskt deltagit i ett antal tävlingar vid det här laget. Så själva upplägget med alla tusentals prylar, cykelmaterial, kläder, vilka saker som ska ligga var, är något som jag har någorlunda koll på. Så att åka till Tjörn i fredags för att göra en halv Ironman i lördags var inte så konstigt. Det är bara att ta fram checklistan, lasta taikonbilen och bocka av pryl efter pryl. Men en sak var ju HELT NYTT för denna helgens svettproduktion. Nämligen att bo i en sovsal med 20 andra tävlande triathleter.....

 

Hujeda mig....Detta gjorde mig nog mer orolig än för själva tävlingen. Inget duntäcke, inga rena lakan eller minibar som vi brukar ha....Ja, snålheten bedrar bekvämligheterna. Men beslutet att bo kollektivt tog jag och Lotta gemensamt för att minska det stora triathlonhålet i plånboken. Med detta beslutet kunde vi säkert köpa någon ny kassett eller pedal för dom insparade pengarna ;-)

 



 

Boendet som vi hade köpt låg på träningskliniken som för övrigt ägs av Lotta Nilsson som är tävlingsledare för Tenson Tjörn Triathlon.

Sviten (aerobichallen) var noga möblerad med sängbord "ala stepupbrädor" och ordningsregler. Eller rättare sagt REGEL. För vad är triathletens bästa och ömmaste pryl? Jo, cykeln såklart! Så för att inte alla triathleterna skulle ha sina cyklar bredvid sig eller allra helst i sängen så fanns stora skyltar uppsatta: "CYKLAR FÖRBJUDNA I AEROBICHALLEN!"

Det var väl ungefär den enda regeln som behövdes. Triathleter är nämligen ett sympatiskt och hjälpsamt folk. Men möjligen hade jag önskat en regel till: "De som snarkar i aerobicsalen får gå ut"

Men oavsett snarkande sänggrannar eller andra ljudliga luftavgångar så sover jag ALDRIG någon törnrosasömn natten innan ett större lopp. Men med Håkan Hellström i öronen blev det väl någon form av dvala några timmar under natten

Eftersom vårt Hilton låg relativt nära starten lät vi bilen stå och cyklade istället ner till växlingsområdet på tävlingsdagsmorgonen. Det var blåsigt men ändå hyfsat varmt. Och är det något man har tränat på denna sommaren så är det just att cykla i blåst.



 

På väg till starten efter att vi checkat in cykeln och löparskorna

Simstarten var uppdelad i de olika mastersklasserna. Så min och Lottas klass startade 09:04 och vi var väl ca 20 stycken som sprang i vattnet från stranden samtidigt. Vattentempen var ca 18 grader så det var precis lagom i en våtdräkt. Som vanligt så kom jag efter direkt i simningen och jag försökte verkligen hitta ett par fötter att surfa på men alla fötter försvann bums. Efter en kort stund kom det dom som ville surfa på mina fötter...?? I ungefär 10 sekunder sedan ville dom istället surfa på min rygg.....Konstigt.... ett helt hav, och omsimning måste ske vägen över min rygg istället för vid sidan...Fast det var inte så farligt. För som vanligt överdriver jag....Jag hade noga valt att starta i utkanten av fältet för att försöka undvika att bli översimmad av de startgrupper som startade efter oss. Trots att det inte går så fort för mig så gillar jag simning i öppet vatten så himla mycket. Och igår var man ju på Västkusten vilket betyder betydligt saltare vatten än vårt bräckta vatten i Hanöbukten. Det gav en liten föraning om medelhavets smak under kommande IM Barcelona. Jag tror banne mig att gårdagens simning var den roligaste av alla mina triathlonsimningar hittills. Och med vetskapen att det fanns brännmaneter, stora som fotbollar, gjorde den ju ganska spännande också! När det återstod ca 100 meter simning till uppstigningen kändes som om jag vevande runt i vatten med miljontals små runda gelebollar i och uppenbarligen hade jag hamnat mitt i maneternas förlossningsavdelning (som tur var inga brännmaneter...)

Cyklingen var en tvåvarvsbana med några jobbiga backar, mycket kantvind och ca 1,5 mil motvind från helvetet. Dock visade det sig på sluttiden att motvindens dåliga snitthastighet hade kompenserats med bra fart i kantvinden. Det tackar jag allra ödmjukast för.

 

Efter 2 timmar och 44 minuter på cykelsadeln var det dags att dra på sig löparskorna. Detta kändes inte lika efterlängtat som det brukar för mig. Min baksida lår/knäveck har bråkat med mig den senaste veckan. Och med minnet av den kramp som uppstod på Klövernmilen i Båstad då jag knappt kunde gå utan fick lift på en pakethållare till målet, så fanns det såklart en oro att det kunde ske även här. Det var ju samma skada, samma smärta. Och mycket riktigt så gjorde jäkligt ont när jag började springa direkt efter cyklingen. Jag sprang haltande upp för dom första backarna för att undvika sträcka ut baksidan helt och det gick sannerligen inte fort. Men hur konstigt det än låter så blev det bara bättre och bättre och efter ca 10 kilometer kunde jag springa helt obehindrat. Då blev jag hoppfull och började springa mer avslappnat. Jag fick också en sådan otrolig inspiration av en man i övre medelåldern som jag sprang jämsides med ett tag. Han var amputerad och sprang med en protes, en så kallad blade runner protes. Som om det inte var nog, så var han dessutom synskadad. Hans son sprang 2 meter före honom och varnade för trottoarkanter, ojämnheter i asfalten, uppförsbackar, nedförsbackar och dylikt. Helt sanslöst, och här kan man själv gå och klaga på lite skoskav eller ett knäveck som gör lite ont....... (skämsmössa på!!) Jag kunde såklart inte låta bli att berätta att han var inspirerande och hur mycket jag ser upp till sådana som honom. Det vill säga de människor som bestämmer sig för något och gör det utifrån sina egna förutsättningar!

 

Löpningen var en rolig och vacker 4-varvbana med ganska många backar. Det passade mig alldeles utmärkt. Jag älskar att springa varvbanor och backar....jodå backar, det funkar det också. När endast ett varv återstod så vågade jag lägga i en växel till. Det fanns nog några där framme som hade 40, 41,42,43 eller 44 ritade med tusch på vaden som jag kunde springa om. Vi hade nämligen blivit märkta med vår ålder på vaden så att man ska kunna ha koll på sina konkurrenter under tävlingen. Det var bra! Mycket bra!Åtminstonde om man, som jag, har en tävlingsdjävul i rockärmen....

Efter att ha passerat målet 3 gånger så fick jag då äntligen vända in mot målmattan och ta emot publikens jubel. För det var ett otroligt ös på publiken vid målet. Och man kan ju inget annat än dras igång av Björn Mortenssons välbekanta speakarröst från Ironman Kalmar som också var på Tjörn och höll låda ända långt ut på Racepartyt.

Jublade gjorde även jag när jag fick klart för mig att det gått ganska snabbt för mig på löpningen och faktiskt på cykeln också (med mina mått mätt) ! Hur sjutton gick det till? Det måste varit det exlusiva boendet och den lyxiga sängen med tillhörande pump från Jysk.....
Mitt resultat från Tjörn Triathlon finns här

Tenson Tjörn Triathlon var en riktigt kul tävling och vårt kollektivboende funkade väldigt bra trots vissa farhågor.
Det mest positiva med ett Hilton av detta slaget är att man lätt kan få hjälp, tips och råd om allt möjligt och omöjligt.
Kvällen avslutade vi med god mat och dryck på tävlingens RaceParty och jag kan avslöja att dom kunde släppt en bom i aerobichallen på natten och jag hade garanterat inte vaknat ändå......

Skål för vätskebalansen!

Som vanligt har jag och Lotta haft en super rolig helg! Förra roadtrippen vi gjorde var för exakt tre månader sedan. Då var vi på Utö SwimRun och snart är vi på kas igen....men då lämnar vi taikonbilen hemma och tar istället flyget till Barcelona och kör IronMan där! Tack snälla fina Lotta för att du delar alla stolleprov med mig!

/Tro hopp och Triathlon

Imorgon är det fest....

och kan man tänka sig, JAG är bjuden!!
Eller....ja....bjuden och bjuden ....Jag fick själv köpa inbjudningskortet.
Så idag rullar cirkusvagnen (Volvon) upp till Tenson Tjörn Triathlon och imorgon står jag och LottaJärnviljan på startlinjen för att göra en halv Ironman där. 1900 m simning, 9 mil cykling och 21 km löpning och jag har inte vett  till att vara nervös (ännu). Herre gud det är ju bara en halv......Jag är mycket mer nervös inför att springa 10 km (som i mina ögon är den mest prestigefyllda distansen, och svåraste..... och jobbigaste....) På 10 kilometer vet jag vad jag borde springa på och om jag skulle putsa på mitt PB det så blir det 10 kilometer sekundjakt som kostar ofattbart mycket slit! Det är också oftast 10 kilometer löpare emellan mäter "sig i". Oavsett vilken distans man tränar till så får man ofta frågan "- vad gör du på milen?"  Det är liksom någon form av måttstock och de flesta har en referensram till just den distansen. Däremot om jag gör en HalvIronman och jag säger att min sluttid blev 5 timmar och 4 minuter så är det alldeles för jobbigt för dom allra flesta att analysera de olika grenarna och värdera det. Åtminstone på min blygsamma nivå. Ett toabesök, knyta om skorna eller en lite för långsam växling kostar ju massa minuter som inte har någon större betydelse i det stora hela.
Men tänk ett millopp, inte fasiken finns det tid för något stopp på damrummet där inte. Nej, det man inte har gjort när man står på startlinjen får man helt enkelt låta bli att göra när startskottet har bränt av. Nu känner jag att det blev lite dålig stämning här i bloggträsket.......Det vill säga att det framgår att jag är en sekundjägare ....
(men jag har inte tid att sudda och ändra inlägget för nu måste jag gå och packa alla de tusentals prylar som ska med till triathloncirkusen...)

Men för att avsluta detta inlägget på ett bra sätt så är det så många omständigheter som gör att tider på triathlon blir svårare att jämföra än på en löptävling. Det är vågor, strömmar vindar som påverkar resultatet och i triathlon så kan jag vara halvbra (läs halvkass...) i alla tre grenarna, lägga ihop summan och vara nöjd. För det är det som hela denna cirkusen handlar om för mig. Träna, tävla, ha kul och göra så gott man kan efter sina egna förutsättningar och sedan sitta i flera dagar och pilla navelludd och bara VARA NÖJD.

/Tro hopp och Triathlon

Du och jag, Håkan

 Tränar jag cykel ensam så dör jag av tristess efter någon timme om jag inte har musik eller någon radiodokumentär i öronen. I sommar har jag spenderat många timmar på stålhingsten tillsammans med Håkan. Jag menar såklart att det är Håkan Helltröm som har förgyllt mina ensamma mil i ur och skur! Han är ett musikaliskt geni, om du frågar mig! Så i de kilometerlånga backarna häromkring så sjunger jag i högan sky "-KOM IGEN LENA, KOM IGEN LENA KOM IGEEEEEN LEEENA.....

Och nu sjunger sommaren också på sista versen. Men som väl är, så blev det lite värme och sol i alla fall. Och jag hoppas det är mycket av den varan kvar! För cyklingen kan vara precis lika dötradig en regnig och blåsig dag som väldigt rolig, vacker och ljuvlig en skön sommarkväll. Jag kan verkligen inte se mig mätt på de vyer man ser när man är ute och trampar på vägarna här, på den östra sidan av Skånelandet.

Jag har en slags hatkärlek till Stålhingsten cykeln alltså. Egentligen är löpningen det jag gillar bäst, men det är väldigt roligt att ha alternativ. Kanske på gott och ont.... För det är definitivt svårare att lägga in vilodagar. För trötta löparben kan ju alltid cykla en runda, trots att dom sprungit långt dagen innan.

Eller för att inte tala om simning. Ett simpass kan man alltid klämma in. Men denna veckan ska det minsann inte klämmas in något! För på lördag är det äntligen dags för Tjörn Triathlon HalvIronman. Det ska bli hur kul som helst! Fast jag tror att vi har gått och blivit skogstokiga då vi tänker "budgetboende" och ska sova i någon form av sovsal på Tjörn. Herre jisses. När vi är ute på äventyr brukar ju jag och Lotta vilja ha morgontofflor, morgonrock och få sängen bäddad på våra logier. Men denna gången har vi spenderat alla våra pengar på cyklar, kassetter, kedjor, solglasögon, kepsar och Speedsuits för att nämna något.... så då får vi väl bo i en koja istället för i en hotellsvit....

För att hålla på med triathlon kan definitivt göra stora hål i plånboken om man inte passar sig.....Att tjäna minuter på materialet kan bli väldigt dyrt om man inte ser upp och tänker efter...

Men smakar det så kostar det ......

Finns det en chans till drafting (ligga på rulle) så tar jag den ;-)

 

 

/ Peace Love and Löparskor

Tävla sig i form.....

När man håller på med triathlon och löpning och är en lika stor tävlingsnörd som jag, så åldras man i 5 års-cykler kan man säga. Man tävlar i sin åldersklass som är med 5 års intervaller. Dvs i kvinnor -35, -40, -45 osv. Och om jag befinner mig nånstans i mitten av en åldersklass och får frågan om min ålder, så får jag ofta räkna på fingrarna och tänka efter hur gammal jag är. Eller så svarar jag helt enkelt K40....I alla fall till de som talar samma "svett- och tävlingsspråkspråk" som jag.

Men om man nu har kommit upp i en respektingivande K40-klass och däröver så är uthållighet det som är allra lättast att träna upp. Snabbheten och explosiviteten är däremot svårare. Så för att bli snabb måste man träna på att vara snabb. Och hur gör man det svårast(?)....Jo på tävling såklart! För det känns väl aldrig så svårt att springa som på just tävling. Och på ett kortare lopp som till exempel Orderinvestloppet igårkväll så är det fullt ös hela tiden. Efter första kilometern håller man på att svimma bara för att man har dragit igång ferrarin på alla cylindrarna. Efter ytterligare några kilometer får man tunnelseende och det ända man tänker på är att "tänka positiva tankar". Intala sig själv att "det här är kul och inte alls jobbigt, blodsmaken i munnen är bara inbillning". När man sedan har sprungit ungefär halva loppet vilket igår betydde 3,5 kilometer och tankar som "Nä fy fanken vad håller jag på med, låt dom andra springa tills dom dör men jag skiter i det, jag slinker in på pizzerian mitt i backen istället...." Då plötsligt händer det där magiska att peaken är nådd och nedräkningen av kilometrarna kvar till mål har börjat. Då växer kohornen ut på undertecknad! För inte fasen ska jag ha sprungit första halvan och ha blivit så trött till ingen nytta! Bara för att hjärtat håller på att hoppa upp i halsgropen, kan jag ju inte förstöra alltihop och slå av på gasen på sista halva delen av loppet. Nej någon ordning och reda får det vara. Så då är det "bara" att stå ut, bita ihop och tänka "ju fortare jag springer desto kortare blir lidandet......Jag svimmar när jag kommer mål men det gör inget bara jag har gjort mitt allra yttersta just denna dagen....."
Efter målgången när man tittar på sin sluttid så får man förhoppningsvis en "aha" upplevelse om att det var därför jag höll på att spy efter halva loppet och framför allt att det var värt det! För en sådan sluttid på den distansen hade jag aldrig kunnat åstadkomma just den dagen om jag hade sprungit ett snabbpass ensam hemma

Så att tävla sig i form är en alldeles förträfflig variant av träning. Och eftersom jag i grund och botten är bekväm och ganska lat så finns det inget som kan få mig att pressa mig så som när ett startskott har gått. Även om jag vet att det förmodligen bara blir ett par håsor i pris (vilket det också blev igår....), så har jag fått ett träningspass som jag aldrig skulle kunna åstadkomma ensam hemma. Och när det är som allra allra jobbigast så ringer Mr Spinning El Diablos citat i mina öron; "HÅÅÅÅÅLLLL UUUUT, DET ÄR NU TRÄNINGEN GÖR NYTTA!!!!"

Resultat Orderinvestloppet hittar du HÄR

Imorgon är det fest...

....och jag är inte bjuden.

Jag syftar såklart på det stora Ironman-kalaset i Kalmar. Jag sitter här hemma och tjurar lite och avundas alla som är på förfesten idag. Men samtidigt känns det okey att inte packa röda påsar, blåa påsar och vita påsar, och irra runt som en virrig höna, fundera på outfit och energi, oroa sig för punka och måla upp alla otänkbara scenarior. Eller få känningar av hypokondrin och plötsligt känna smärtor både här och där. Eller oroa sig över att inte sova den törnrosasömn som man helst av allt önskar sig innan ett långt och jobbigt race. Åtminstone inbillar jag mig att det känns okey......För när lamporna släcks i Kalmar sent på lördagkväll, har jag ju mitt stora mål kvar.

Men imorgon blir det en tuff dagför min del också. Det kommer att vara många att följa från sidan av banan! Några vänner har stora möjligheter att ta en Hawaiibiljett, en del står på startlinjen för första gången och någon startar för femtioelfte gången och gör det lika rutinmässigt som om det vore ett arbete hon gjort i flera år.

Oavsett vilket, så är fjärilarna omöjliga att kontrollera. Dom finns där i magen och SKA vara där! Det är ju det som gör det så speciellt. Att vara så där ofattbart nervös och kunna hantera det!! Tänk själv, hur kul skulle det vara om man kände sig kolugn, avspänd och helt kontrollerad.....Det är ju nervositeten som gör saken till en utmaning oavsett om det gäller Ironman, millopp eller något annat som man verkligen vill göra på ett bra sätt.

Så ni som är där, FLYG MED fjärilarna och njut över att kunna vara med på det stora Triathlonkalaset! Troligen tar jag själv ett glas rött ikväll, avundas lite och sover en djup törnrosasömn inatt...

Det blir en lång dag imorgon, även för mig.....

Apropå långt så startade en annan galen tävling idag; Trans Scania! Det är ett ultralopp som går tvärs genom Skåne och tillbaks igen och är 24,6 mil långt!! Fattar ni, nästan 25 mil!! Det startade i Bjärred i morse och går stora delar på skåneleden till Haväng på östkusten. Där vänder det och går tillbaks igen till målgången i Lund. Maxtiden är 60 timmar! Helt galet!!

Personligen har jag aldrig varit sugen på ultralopp. Jag är alldeles för fartgalen för det. Jag gillar fortfarande "plattan i mattan" ...."gasen i botten"....liksom. Men jag är så otroligt imponerad av de som kan pressa sig till den milda grad, både kroppsligen och mentalt, och springa dessa helt makalösa distanser.
Det är 16 löpare som deltar och kan ni tänka er att jag känner en av dom! Fredrik Engdahl! Han är inte gjord av socker kan jag säga.... Nej, han är gjord av sega vingummin och är en sanslös ultralöpare ....

Är man intresserad och vill följa racet finns det en "tracker" från Trans Scanias hemsida HÄR

LYCKA TILL ALLA VÄNNER PÅ DET STORA TRIATHLONKALASET I KALMAR!!
Jag håller koll på ER!!

Och givetvis Lycka och styrka till Fredrik som kommer att vara ute långt mycket längre än alla de som tävlar i Ironman imorgon!

Stor cykel och liten väska....



Att tävla i Ironman Barcelona innebär helt nya saker att oroa sig för. Till exempel att få med sig sin cykel på flyget..... 

Cykelväskan är åtminstone inköpt men nu ska cykeln ner i den också.....

Fortsättning följer....

En kyckling kom från kylskåpet....

Att ha egna höns är väldigt roligt. Och gillar man ägg är dom som kommer från frigående höns allra godast! Att ha höns är enkelt. När man väl har byggt ett hönshus är det oerhört lite jobb som krävs för att dom ska trivas. Vi har numera (ofrivilligt) 3 tuppar och en (!!) höna. När det är tillräckligt ljust sker ägglossningen på en höna en gång om dagen och är man äggalen som jag, så plockar man de värpta äggen varje dag. Ibland hinner dom faktiskt in i kylen några dagar innan dom är uppätna.
Så när hönan hade bestämt sig för att börja ruva för några veckor sedan, så hade ju undertecknad antingen ätit upp äggen eller lagt dom i kylen. Varför, och när, hönor bestämmer sig för att ruva har jag inte forskat i, men det är tydligt att det behövs inga ägg under när dom bestämmer sig. Har dom väl gått och lagt sig så har dom. "Lagd höna ligger" kan man säga....
Så där hönan nu låg fanns inga ägg! Hon låg i ett tomt rede. Men några ägg fanns faktiskt sparade i kylen. Närmare bestämt 5 stycken i varierande ålder, från 3-4 dagar till 14. Då gällde det att smida medans järnet var varmt... Eller så länge hönan låg kvar rättare sagt ;-)
Så vi bar ut alla 5 kylskåpsäggen och lade dom under hönan i redet (alltså de som inte hade en röd stämpel på sig!). Sen var det bara att vänta och vänta och vänta.... 21 dagar tar det för ett kyckling att kläckas. Vi ritade en stor kyckling i almanackan och när dagen D var kommer gick vi hela dagen och lyssnade och kände. Ingen kyckling....
Men hönan låg plikttroget kvar och kan man tänka sig, på dag 24 hände det!  Ett ägg kläcktes och ut kom en alldeles gudomligt söt gul påskkyckling.
Att det blev 24 dagar istället för 21 borde bero på att äggen höll 5-6 grader från start och behövde säkert några extra dagar för att få processen att starta.
Visst är varenda liv ett mirakel!

2 sekunder.... till min fördel.

I söndags var jag på Malmö Triathlon och tävlade på Olympisk distans. Och som den "eviga tvåa" jag är så var äntligen marginalen på min sida. Marginalen ja....den var endast 2 sekunder lång och kanske lite taskig. Men i krig och kärlek är allt tillåtet och det är klart att man vill kriga för en väska och en blomsterkvast
Men för att göra en Olympisk triathlon lite längre så tar jag det från början:

Triathlon är ju som bekant en materialsport utan dess like. Det känns som om man har hela garaget nedpackat i alldeles för små väskor eller boxar när man är på väg till tävling. Jag och Lotta, min själsfrände i alla galenskaper, var helt överens om att vi borde haft vars en triathloncaddy! Det borde väl inte vara för mycket begärt.....

Det ska ju asas på cykel, hjälm, 5 par skor (nästan...), våtdräkt, flaskor, pumpar m.m. och detta ska balanseras och ofta bäras en bra bit mellan parkering och tävlingsområde. I Västra Hamnen i Malmö är det också en massa trottoarkanter och vattenkanaler och annat pynt som ska passeras med en cykel som man bara har en hand ledig att styra med. För att sedan späda på lasset så ska nummerlapp hämtas, klisterlappar klistras, hjälm sättas på, och då först, kan man äntligen bli insläppt till sin växelfålla och pausa arbetet som packåsna för några timmar. Pust.......

Simningen 1500m
Simningen är 1500m och går på en tvåvarvsbana i Västra Hamnen. Det är en fin och relativt lätt simning men jag börjar banne mig inse att jag snart borde lära mig simma....Okey, jag kan simma men jag ska ju för sjutton förflytta mig framåt också, och helst lite snabbare....Jag fick i alla fall uppleva något som aldrig hänt mig på någon simning tidigare. Det var att jag låg axel mot axel med en annan triathlet i säkert 1200m av 1500. Varenda gång jag andades mot vänster så låg han där med något orangefärgat på sin arm. Det var en ganska häftig känsla. Man kände sig som en fisk i ett stim och den oranga armen var min trygghet. Jag tänkte att snart får jag mig en armbåge i huvudet men nix. Vi var ett simteam. Han hade koll på mig och jag på honom. Vi följdes åt ända fram till uppstigningen. Framme på uppstigningsrampen såg jag att det var en äldre herre och vi tackade varandra för sällskapet och skrattade åt att vi lyckats hålla ihop så länge. Men där slutade artigheten för undertecknad. Ålder fick INTE gå före! Så från och med att man blev en landkrabba igen så började tävlingen på riktigt! Nu var jakten igång!

Cyklingen 40 km
Efter 2,54 min i T2 (växel nummer 2) så var alla prylar på plats och den vita stålhingsten i rullning. 4 mil på en trevarvsrunda skulle avverkas och varven var ganska knixiga med tre snäva vändpunkter och många rondeller och även sträckor med kullersten. I vanlig ordning trampade jag på mig mjölksyra i början och benen blev tunga som bly. Men efter ca 1 mil så kändes det bättre. Om det nu finns något positivt i att vara urkass på att simma, så är det att man kan glänsa på cykeln och trampa om många som har lagt träningstiden i bassängen istället för på cykeln.
På cykeln är intag av energi superviktigt. Och av alla triathlonprylar som finns så är flaskan på styret en av de saker som jag inte skulle vilja vara utan. Det är skönt att slippa resa sig upp från liggstyret för att dricka. Det är bara att fånga sugröret med munnen. Och som energi, förutom sportdryck i flaskan hade jag godis från Linns lördagspåse. Där var dock inte så mycket kvar att välja på....Men jag är inte trögbedd! Fast den kolan som jag försökte trycka i mig under cyklingen var omöjlig att få ner. Den satte sig som cement i tänderna. Jaja den fick sitta där... Jag kunde åtminstone känna smaken av den länge, och upptag av socker har man ju även i munhålan. Kanske en ny idé till energiintag. Långsamt smältande kola i kindtänderna.... 

Plötsligt var 4 mil färdiga och konststycket att springa med cykelskor på den blåa tygmattan utan att fastna med klossarna och stå på huvudet med cykel och allt, var nästa utmaning. Har man nu stigit upp i ottan, packat taikonbilen och införskaffat alla dessa triathlonprylar vill man ju åtminstone se ut som om man har koll på läget. Det gick bra denna gången också så efter 1 tim 12 min  var det haj och godbaj med cykeln!

ÄNTLIGEN LÖPNING!

 

Löpningen 10 km

Äntligen fick jag hoppa i löpardojjorna. Dock var fötterna lite frusna och avdomnade så det tog nära 2 kilometer innan dom kändes som vanligt. Men det är en sån härlig känsla att kunna springa relativt obehindrat efter att ha cyklat 4 mil. För faktum är, att dom där spaghettibenen man kände för några år sedan när man hoppade av cykeln är som bortblåsta. Den känslan finns inte längre. Det funkar att springa på ganska bra redan från början. Träning ger färdighet, så är det bara....

Eftersom det var en varvbana så vimlade det av triathleter som avverkat olika många varv. Jag försökte hitta en rygg som jag kunde få lite draghjälp av, men det fanns inte. Antingen blev jag varvad av någon av de snabba, eller fick jag springa om. Ännu en fördel med att ha sin bästa gren sist ;-) Man får springa om! Och om man är som jag, dvs galen i att visa min rygg, så kan man ju inget annat än att älska detta upplägget.

På mitt nästsista varv började motorcyklisten cirkulera runt mig. Vad falls??? Inte kan det väl vara möjligt att jag är framme och nosar på täten. NOLL KOLL! Men det var någon av de manliga triathleterna som nämde att jag var långt framme. Men inte kunde jag väl tro....Visst sprang jag om många tjejer, men man hade ju inte en aning om vilket varv de var på. Det kunde ju lika bra vara någon som hade två varv kvar när jag hade tre osv. Strunt samma, det var inte mycket att tänka på där och då. Det var bara att springa och det är sällan som just springa är tråkigt :-) Det var ett helt sanslöst härligt publikstöd och fantastiskt inspirerande medtävlande! Den äldsta herren i Mastersklasserna var hela 80 år! Det kan man kalla respekt och inspiration!

 

Under min löpning så slog det mig ett par gånger att det gick ganska fort. Nog hade jag en del farhågor att snart kommer tröttheten på ett väldigt väntat, men ack så otrevligt besök. Men under mitt sist varv  kom ju den där smickrande motorcykeln igen...Körde bakom...körde om...vände....stannade och pratade i sin hjälmtelefon...Jag sprang om några tjejer igen på sista varvet, men som sagt, jag hade ingen aning om hur mycket av distansen dom avverkat. Jag försökte se långt på fram på banan om det fanns någon dam i sikte. Nej, jag kunde inte se någon, men nu var det så kort sträcka kvar, så då var det bara att bita ihop och hålla ut. Vid den sista gångbron uppenbarade sig en rygg som jag tyckte såg lite väl smal ut för att vara manlig. Min första tanke var att "-Nä det är inte lönt, hon är så långt fram så jag hinner inte ikapp på de ca 400 metrarna som är kvar innan min målgång. Hon ska kanske inte ens i mål utan ut på ett varv till." Men jag sprang så fort jag kunde och hon närmade sig och plötsligt hade jag 4-5 meter fram till henne. Då var vi tillslut framme där banan delade sig för målgång och varvning. OCH BANNE MIG HON HÖLL TILL VÄNSTER IN MOT MÅL!!! Då jäklar var det som om någon tände en stubin på mig och jag for förbi som en raket (nu överdriver jag såklart, men håll med om att det ser roligt ut om man visualiserar det....). Men raket eller inte, jag lyckades ta mig förbi ca 3 meter innan mållinjen och jag vann med 2 sekunder före henne. Det som kändes lite taskigt av mig var att hon säkert inte hade uppfattat att jag var i närheten. Och när jag sprang om, tror jag faktiskt inte att hon hann reagera. När jag hade passerat mållinjen och innan jag riktigt hade fattat vad som hänt fick jag en mikrofon och frågan hur det kändes att ta hem segern med 2 sekunders marginal?  "-SÅ HIMLA ROLIGT! Det var nu eller aldrig! "

2 sekunder är bra och tillräckligt, i alla fall så länge dom är på min sida.....För att förlora segern med så liten marginal, utan att ens hunnit göra ett försök att vinna spurten, måste ha känts bittert. Men jag ville inte springa i mål bitter, så för att vara på den säkra sidan så var jag bara tvungen att tända stubinen där innan mål....Och eftersom vi var i samma klass kan jag förstå att hon inte gav mig någon ryggdunk och grattis just då!

 

Dagens resultat från Malmö Triathlon finns HÄR

 

 

Så glad man blir för en väska och en blomsterkvast....

Förresten, nämde jag att vi har så sjukt kul också...... ;-)

 

Trots att både jag och Lotta Järnviljan svor över allt slit med pinalerna på morgonen så gillar vi ju det här. Vi hade en rolig dag i Malmö och man kan inget annat än inspireras till tusen av de superstarka triathleter i dom äldre mastersklasserna. Det bådar ju gott för vår framtid.

 

Vad gäller den olympiska distansen så tycker faktiskt jag att det är en av dom roligare distanserna när det gäller triathlon! Det är liksom nästintill fullt ös hela tiden. Och just när man börjar bli uttråkad i dom olika grenarna så är det plötsligt dags att växla. Växlingarna behöver man göra på riktigt triathlonvis. För en extra minut i T2 är svår att "springa" in. Så det gäller att spara tid överallt. .

 

Nu väntar några veckor av hård träning innan Tjörn Triathlon Halv Ironman som blir perfekt förberdande tävling inför årets stora mål IRONMAN Barcelona den 4 oktober