Salomons Terräng (!) Tour

 

Jag borde såklart anat oråd när en funktionär redan på parkering till Salomons Trail Tour i lördags tittade storögt på mig och sa: "Är DU orienterare???!" Då skulle jag givetvis förstått, att den halvmara trail, som stod på programmet för dagen, skulle innebära att skorna skulle fyllas med iskall dynga, att varje steg skulle vara en risk för att vristerna skulle vika sig sig åt ett eller annat håll, att grenar skulle komma farande och piska mig rakt över ansiktet, att blicken skulle inte kunna riktas på något annat håll än rakt ner i myllan och att allt detta helvete skulle vara fantastiskt KUL!!
För allvarligt talat...hur många gånger ger man sig ut, RAKT UT, i skogen utan att ha en stig att följa! Möjligen om man har svampkorg med sig eller är just det jag inte är; ORIENTERARE...

Jo, men visst springer jag en hel del trail men för mig betyder trail stig och inte rakt ut i buschen. Jag skulle vilja kalla lördagen Salomon Trail Tour 21 km för Salomon Terräng Tour istället. För det var precis vad det var! Korta, korta partier här och var gick på små stigar (som i och för sig var fulla av rötter och stenar) sedan var resten ut i helt obanad terräng. Över kärr, i lera, uppför, nerför. "Av jord är du kommen av jord skall du åter vara" kändes konstigt nog som en passande strof för dagen.... ;-)
 Det fanns nog tusen snitslar som hade hängts upp och det kan inte ha varit enkelt att göra en bana mitt ut i myllan! Tyvärr så visade det sig också på 12 kilometers loppet där hela klungan sprang fel och fick starts om. Inte kul men det är sånt som händer.

Ryktet att det var en svårsprungen bana och att jag även hade förstått vissa "hintar" redan innan start....ledde till att min taktik var att springa riktigt fort i början och där banan gick på stigar och helt enkelt försöka tjäna in den tid som jag förlorade ute i terrängen. För jisses vad det gick sakta men ändå var det väldigt jobbigt...Kanske inte så jobbigt för "motorn" (dvs hjärta och lungor) men däremot för karossen ;.) Det vill säga benen, utsida vader och vrister som var på helspänn hela tiden för att kunna stå emot alla"felsteg". Och alla hopp över bäckar, kärr, stenar och stockar gjorde att benen var stumma. Efter ca 15-16 kilometer började jag att känna att krampen låg och lurade...men det klarade sig. Ingen kramp! Ingen närkontakt med marken! Och inga stukningar eller vrickningar!


Det här var en kul kontrast till nästa helgs utmaning....
42,2 km som asfaltsprinsessa på Köpenhamns gator på söndag!

 

Glöm inte att le..... :-)