Friskt vågat....

...och hälften förlorat!!!

 

Ja, för jag ska inte sticka under stol med att jag hade hopats på ett nytt personbästa på maran i Köpenhamn i söndags. Det hade betytt under 3,25...
 Nu höll den planen i ca 23 km sedan dog jag....eller i alla fall min lekamen från naveln och neråt. Men hjärtat var i alla fall på min sida men icke de två apostlahästar som skulle göra jobbet....ONT ONT ONT....Inte skadesmärta utan helt vanlig krampsmärta, men ändå omöjligt att hålla fart.
Men att springa Marathon är lite som en förlossning...man glömmer bort det som gör ont och kommer bara ihåg det roliga och därför vill man göra det om och om och om igen. Njae...kanske inte idag då förstås och inte imorgon och inte nästa vecka heller för den delen!

Men Marathon är en väldigt speciell distans att springa. Inte bara distansen i sig utan även allt runt omkring. Ett exempel är det här med toarutinerna innan start. För trots att det bara är två minuter kvar till start så ringlar sig toaköerna fortfarande långa.. För att inte tala om de manliga löpare som inte orkar stå i någon toakö utan helt sonika vänder sig mot något staket eller husvägg och uträttar nr 1. (och tack o lov INTE nr 2!) Och det är nog tur det för annars hade vinnaren hunnit i mål långt innan toakön vid starten hade tagit slut....

Sedan är de det här med energin! Maraathonlöparen (inklusive mig själv) drar i sig såna mängder socker under ett Marathon att man är lika klibbig som ett litet barn som har ätit sockervadd! Är det varmt och man är riktigt trött i huvudet finns det också en risk att man förväxlar muggen med sportdryck med vatten och häller sockervattnen över sig istället för vattnet. Är man inte söt innan så blir man det....
Men effekten av sockret är slående (ja inte på utseendet då tyvärr...). Man beter sig nästan som en knarkare i slutet på maran när energin tryter. Man tänker bara på hur långt det är till nästa vätskestation och längtar efter att få "snorta" i sig en sträng glukos... ;-)

Det är galet! Och så förbaskat kul! Söndagens mara var en del i träningen inför kommande Ironman i Kalmar så det är klart att träningen innan, inte var optimalt upplagd för att springa mitt livs bästa mara.
Både jag och Lotta var väl medvetna om detta och vi var överens om upplägget sedan länge. Vi hade kul! Vi drack öl och cider som sängfösare på lördagskvällen, vi tjuvåkte Metron utan biljetter och sprang långpass i Nordens största Stad Köpenhamn på söndagsförmiddagen.

 

 

 

Söndagens arbete tog mig 3 timmar och 33 minuter och 33 sekunder ...(+7 sekunder :-)