fredag 30 maj 2014

SwimRun träning

Det var en del människor som höjde på ögonbrynen och tittade lite konstigt när vi 4 tjejer tränade SwimRun runt Råbejöfssjön igår. Ja, inte undra på det, när man kommer springandes med våtdräkt, simmössa och handpaddlar på....
Förutom Lotta (min parhäst i ÖtillÖ) så var vi även två Ironladies, Anna och Karolina. Och att vi var så många fick oss nog att framstå som lite mer normala....


Att träna SwimRun vid Råbelöfssjön är perfekt. Bredvid sjön går en cykelbana (en gammal banvall) och det finna många ställen att komma i och ur sjön. Sjön är för det mesta ganska lugn, förutom igår då det var lite vågor, och båttrafiken är minimal. Det vi konstaterade efter gårdagens pass var att vi nästa gång ska lägga längre löpmoment och kortare simningar. Eller åtminstone fler växlingar mellan land och vatten. Visst är simningen jobbig men det är på löpningen den tröttheten gör sig till känna och det är där vi måste vara starka...Vi behöver också bli vana vid känslan av att springa med våta skor och av värmen i våtdräkten.
 
Min våtdräkt är numera avklippt ovanför knäna. Det blev stor skillnad att springa i den utan gummi som stramar över knäna. Men det var också skillnad i vattnet! För med löparskorna på i vattnet blev benen tyngre och inte alls lika flytande. Detta kommer vi dock att avhjälpa med en flydolme mellan benen på ÖtillÖ. Förutom benförkortningen så funderar jag på att sätta en dragkedja på framsidan på våtdräkten. Kan vara en fördel om man kan dra ner den under dom längre löparmomenten. Den längsta löpsträckan på ÖtillÖ är 21 km!! Skorna som jag använder är Asics DS. Det är helt vanlig lättviktsko som funkar superbra. Det finns en test på Runners World som också visar att dessa skorna var lättast både direkt efter uppstigningen ur vattnet och efter 50 m löpning.
 
 
ÖtillÖ i all ära.....Men först är det ju faktiskt triathlon i fokus!! Mitt första stora mål för säsongen är nästa helg. Då är det dags för Sövde HalvIronman. Då får jag se hur jag har tillgodogjort mig träningen.... OCH om minsta motståndets lag gäller för min nya vita vackra stålhingst ....
 


Kanske slutar jag i en strut på IronMan Kalmar iallafall.....(och då menar jag inte glass strut ;-)

 

söndag 25 maj 2014

Energiöverskottet gick till Startskottet

Liten har blivit stor! Hela 10 år har mitt minsta underverk hunnit bli! Konstigt....för jag är ju fortfarande 27 (hmmm.....märkligt)
 

 

 
Hon fyller år nu i maj när världen består av 100 nyanser av grönt. Tänk om vi kunde haft tre majmånader om året. Jag bara älskar klimatet vi har just nu. Det är inte för varmt inte för kallt, oftast soligt och man har flera månader framför sig av sol, vind och vatten.
 
Startskottet
I fredags gick Startskottet i K-stad. Ett stadslopp på 10 km som Jag var ytterst tveksam till om jag skulle starta. Så sent som på torsdagen så tänkte jag strunta i det. Jag var fortfarande öm i benen efter Köpenhamn Marathon och ett millopp på hemmaplan det skojar man inte med....Hujeda mig...Kan det bli värre?? Kuta 10 km genom stadens gator på kvällen. Ingenstans att "gömma" sig, Ingenstans att slå av på farten och en sån himla stark önskan om att få göra ett bra lopp.... När Petra SMS:ade mig på torsdagen så var jag fortfarande för feg för att säga att "-Jo det är klart jag ska springa"....På fredagen hade jag dock ett allvarligt snack med mig själv! Envägskommunikationen lät ungefär så här: Vad är detta för trams....Skulle du inte delta bara för att du är lite trött i benen...! Sicken fegis du är och hur går detta ihop med det du egentligen står för....Nej SLUTA LARVA DIG, ÅK DIT OCH SPRING OCH HA KUL!
 
 
Jag tog till slut mitt förnuft till fånga och startade i Startskottet. Det var en fantastisk kväll med massor av pigga och glada löpare. Det är ju klart att man trivs i sådana sällskap...
 
 
 
 
Efter målgång gick de två tvåorna och förpestade en uteservering på stan. Oduschade och med torkat stinkande svett satt vi kvar en bra bit in på kvällen och snackade om....löpning såklart
 



Det blev en vacker och ljummen försommarkväll. Dock blev natten ganska ung för undertecknad så kulturnatten överlämnade jag åt de andra 27 åringarna.....



 

tisdag 20 maj 2014

Friskt vågat....

...och hälften förlorat!!!

 



Ja, för jag ska inte sticka under stol med att jag hade hopats på ett nytt personbästa på maran i Köpenhamn i söndags. Det hade betytt under 3,25...
 Nu höll den planen i ca 23 km sedan dog jag....eller i alla fall min lekamen från naveln och neråt. Men hjärtat var i alla fall på min sida men icke de två apostlahästar som skulle göra jobbet....ONT ONT ONT....Inte skadesmärta utan helt vanlig krampsmärta, men ändå omöjligt att hålla fart.
Men att springa Marathon är lite som en förlossning...man glömmer bort det som gör ont och kommer bara ihåg det roliga och därför vill man göra det om och om och om igen. Njae...kanske inte idag då förstås och inte imorgon och inte nästa vecka heller för den delen!

Men Marathon är en väldigt speciell distans att springa. Inte bara distansen i sig utan även allt runt omkring. Ett exempel är det här med toarutinerna innan start. För trots att det bara är två minuter kvar till start så ringlar sig toaköerna fortfarande långa.. För att inte tala om de manliga löpare som inte orkar stå i någon toakö utan helt sonika vänder sig mot något staket eller husvägg och uträttar nr 1. (och tack o lov INTE nr 2!) Och det är nog tur det för annars hade vinnaren hunnit i mål långt innan toakön vid starten hade tagit slut....

Sedan är de det här med energin! Maraathonlöparen (inklusive mig själv) drar i sig såna mängder socker under ett Marathon att man är lika klibbig som ett litet barn som har ätit sockervadd! Är det varmt och man är riktigt trött i huvudet finns det också en risk att man förväxlar muggen med sportdryck med vatten och häller sockervattnen över sig istället för vattnet. Är man inte söt innan så blir man det....
Men effekten av sockret är slående (ja inte på utseendet då tyvärr...). Man beter sig nästan som en knarkare i slutet på maran när energin tryter. Man tänker bara på hur långt det är till nästa vätskestation och längtar efter att få "snorta" i sig en sträng glukos... ;-)

Det är galet! Och så förbaskat kul! Söndagens mara var en del i träningen inför kommande Ironman i Kalmar så det är klart att träningen innan, inte var optimalt upplagd för att springa mitt livs bästa mara.
Både jag och Lotta var väl medvetna om detta och vi var överens om upplägget sedan länge. Vi hade kul! Vi drack öl och cider som sängfösare på lördagskvällen, vi tjuvåkte Metron utan biljetter och sprang långpass i Nordens största Stad Köpenhamn på söndagsförmiddagen.

 
 
 
Söndagens arbete tog mig 3 timmar och 33 minuter och 33 sekunder ...(+7 sekunder :-)

lördag 17 maj 2014

Nu flyr jag landet...

Nu sticker jag utomlands och springer lite...

Lycka till alla ni som svettas i Göteborg idag. Imorgon svettas jag i Köpenhamn.

måndag 12 maj 2014

Salomons Terräng (!) Tour

 
Jag borde såklart anat oråd när en funktionär redan på parkering till Salomons Trail Tour i lördags tittade storögt på mig och sa: "Är DU orienterare???!" Då skulle jag givetvis förstått, att den halvmara trail, som stod på programmet för dagen, skulle innebära att skorna skulle fyllas med iskall dynga, att varje steg skulle vara en risk för att vristerna skulle vika sig sig åt ett eller annat håll, att grenar skulle komma farande och piska mig rakt över ansiktet, att blicken skulle inte kunna riktas på något annat håll än rakt ner i myllan och att allt detta helvete skulle vara fantastiskt KUL!!
För allvarligt talat...hur många gånger ger man sig ut, RAKT UT, i skogen utan att ha en stig att följa! Möjligen om man har svampkorg med sig eller är just det jag inte är; ORIENTERARE...

Jo, men visst springer jag en hel del trail men för mig betyder trail stig och inte rakt ut i buschen. Jag skulle vilja kalla lördagen Salomon Trail Tour 21 km för Salomon Terräng Tour istället. För det var precis vad det var! Korta, korta partier här och var gick på små stigar (som i och för sig var fulla av rötter och stenar) sedan var resten ut i helt obanad terräng. Över kärr, i lera, uppför, nerför. "Av jord är du kommen av jord skall du åter vara" kändes konstigt nog som en passande strof för dagen.... ;-)
 Det fanns nog tusen snitslar som hade hängts upp och det kan inte ha varit enkelt att göra en bana mitt ut i myllan! Tyvärr så visade det sig också på 12 kilometers loppet där hela klungan sprang fel och fick starts om. Inte kul men det är sånt som händer.

Ryktet att det var en svårsprungen bana och att jag även hade förstått vissa "hintar" redan innan start....ledde till att min taktik var att springa riktigt fort i början och där banan gick på stigar och helt enkelt försöka tjäna in den tid som jag förlorade ute i terrängen. För jisses vad det gick sakta men ändå var det väldigt jobbigt...Kanske inte så jobbigt för "motorn" (dvs hjärta och lungor) men däremot för karossen ;.) Det vill säga benen, utsida vader och vrister som var på helspänn hela tiden för att kunna stå emot alla"felsteg". Och alla hopp över bäckar, kärr, stenar och stockar gjorde att benen var stumma. Efter ca 15-16 kilometer började jag att känna att krampen låg och lurade...men det klarade sig. Ingen kramp! Ingen närkontakt med marken! Och inga stukningar eller vrickningar!




Det här var en kul kontrast till nästa helgs utmaning....
42,2 km som asfaltsprinsessa på Köpenhamns gator på söndag!

 
Glöm inte att le..... :-)

fredag 9 maj 2014

Puig Major

Om man är och cyklar på Mallorca så finns det vissa byar, berg och platser som man tydligen bör cykla till. Puig Major är en av dem. Det är Mallorcas högsta topp på 1445 m och till toppen är det ca 24 km och en snittlutning på 6 %. Innan vi påbörjade passet ryktades det om upp till 16% lutning där det var som brantast.
Toppen till höger är Puig Major
 

Det var nästan så att det kändes som man cyklade i klippiga bergen eller nåt. Helt otroliga vyer. Det är svårt att återberätta det men jag låter bilderna tala för sig själva..
 Nästan längst uppe (åtminstone så långt vi kunde ta oss) fanns det alldeles blågröna sjöar. Det var vackert som ett vykort.


Gänget som cyklade upp till Puig Major


 
När vi hade cyklat uppför i ca 7-8 km och när det brann som mest i mina lår säger Fredrik; "Var är backen??" Varpå jag gapskrattar och utbrister "-Vad fanken kallar du det här då??" Han syftade förstås på den omtalade lutningen på 14-16 % men det visade sig (som tur var) att det var ett militärt område på berget som hindrade oss från att cykla dom sista utmanande kilometrarna upp. Puuuhhh.....ibland har man tur ;-).
 

Så denna tunneln blev vår högsta punkt i vår cykelklättring upp till Puig Major. Jag var inte så bitter över det måste jag erkänna. Det var skönt att ett stängsel hindrade mig och inte orken i detta fallet....
Sedan vände vi neråt och hade en härlig cykeltur nedför berget igen.

 
Fortsättning följer.....

torsdag 8 maj 2014

"After bike"

Efter att ha tillbringat 8 dagar i cykelmeckat Mallorca har jag konstaterat att cykelkulturen där kan liknas vid skidkulturen i alperna. Det är faktiskt så likt att jag skulle inte bli förvånad om Lasse Åberg skulle göra en film som hette Cykelsällskapsresan....
Jag skulle vilja hävda att minst hälften av alla som reser till Mallis vid denna tiden gör det med ett par cykelbrallor i resväskan. Var man än tittade fanns det cyklister och nästan alla lunchhak hade en cykelstång utanför där racern kunde hängas upp på. I cykelshoparna "hängde" de ballaste cyklisterna och sippade på en öl och lite sportdryck...(?). Och när solen hade vänt nedåt på den balearnska ön så satt de svettiga cyklisterna (forfarande iklädda blöjbrallorna och cykelskorna!) på uteserveringarna och skröt för varandra vilka höjdmetrar som tagits under dagen och vad hastighetsmätaren toppat på  samtidigt som vätskebalansen rättades till med en och annan väl utvald kaloririk dryck. Ja, ungefär som en regelrätt Afterski i alperna.


Kulturen på Imorns träningsläger var dock inte riktigt som ovan beskrivna cyklisters. Men vi hade definitivt lika roligt och trevligt! Vi tränade hårt och samtidigt såg arrangörerna till att vi fick uppleva de sanslösa vägar, berg och vyer som alla cyklister talar om på Mallorca.

SA CALOBRA
På tisdagen var det dags för en av de omtalade cykelrutterna på Mallorca. Nämligen sa Calobra. Det är en liten vik som ligger vid foten av ett berg och som man når antingen med båt eller på den spektakulära vägen som ringlar sig på beget. Det är en 10 kilometer lång serpentinväg som bokstavligen lutar HELA TIDEN! Det var en upplevelse som kallas duga!! Missa inte detta om ni ska cykla på Mallorca för även om det var jobbigt så är det ett minne för livet. Nedför var också ett minne för livet.....Jag har nämligen aldrig varit så nära en allvarlig krasch som jag var när jag skulle svänga i den allra sista serpentinsvängen. Där fick jag möte av en bil som höll på att göra en omkörning av en cykkelklunga och som körde helt på min sida av vägen. Jag var helt säker på att "nu smäller det". Av någon ofattbar anledning lyckades jag väja med en halvmeters marginal trots att jag fick sladd på cykeln och blev så fruktansvärt rädd. Hela kroppen skakade när jag kom ner till Sa calobra och jag kände en stor klump i halsen. Efter det tänkte jag hela tiden att man kan inte lita på någon annan!! Vad som helst kan möta en efter nästa vägkrök.....
Den vackra viken i Sa Calobra

Vägen till Sa Calobra



 




 Fortsättning följer......