En blandning av sött och salt.....

Antingen är det sött, eller är det salt. Helst också jättefett. Men mest av allt är det i överflöd....Jag pratar om julmaten förstås...Inte undra på att man går och törstar efter vatten hela tiden! För överflödet innebär ju att man får leva på julmaten några dagar efter julafton också. Men måste man äta julmat då? JAPP! Är det jul så är det. Traditioner är inget man ruckar på i vårt hem :-) Det spelar ingen roll om man tycker att Risgrynsgröt är äckligt för är det julafton så äter man Tomtegröt, Punkt Slut!!
Njaaa.....jag får locka en och annan med att stoppa en mandel i gröten och därtill ett åtråvärt pris till den som hittar mandeln. Så det brukar trots allt sjunka rejält i grötskålen på julafton trots att alla är proppmätta efter sillar, skinka, grönkål och köttbullar och mycket mer.

Nu när det är en "annan dag" och inte julafton längre så går jag på sockeravvänjning. Jag måste ta kontroll över sockersuget igen! Så jag har tagit hjälp av en av Linns julklappar! Det är en godisautomat som matas med en polett och då har man EN MINUT på sig att hämta upp en pralin med gripklon! Det är svårt....mycket svårt....men det finns många poletter och jag är inte känd för att ge upp så lätt... ;-)

YES!!!Jag fick den!!

Kulmen är nådd! Nu kan det bli jul!

I fredags,var jag på stan och handlade en del julklappar och fixade med alla andra tusen grejer som ska ordnas med, innan dagen D. Bland alla andra stressade människor träffade jag en vän och blev stående en stund för att prata. Plötsligt hör jag mig själv säga: "-nej det är ingen mening att stressa, det blir jul iallafall"  och "-folk stressar så onödigt mycket inför julen" . En halv sekund efter ovan sagda  meningar tänkte jag : "herre jisses vad är det jag säger?? bara hon inte märker att jag är en av dom som far runt som en skottspole ända fram till Kalle Anka, på självaste dopparedan!!"

Så nu står jag här dan före dopparedan och inser att det gick ihopa sig i år också. Allt är fixat. På bekostnad av en viss stress såklart....OCH alla mina bisqottiS som bakades häromkvällen.. Hur det gick till? Jo, 60 Bisqottis bakades i torsdagskväll och DE fick stå kvar i ugnen för att torka under natten. På fredagsmorgonen skulle skinkan griljeras.....och jag hade förstås glömt vad som fanns i ugnen och vrider på den på 250 grader! Det blev 60 SVARTA Bisqottis rakt ner i soporna! Jo då så att......Försöker intala mig att det blir JUL, utan Saffransbisqotti!!

Jag gillar ju Julen (inbillar jag mig iallafall...), men efter att en god vän skrivit på Facebook att hon ville hoppa över HELA december så kan jag nog förstå den känslan. För ibland blir det lite mycket....Det är lätt att glömma att det viktigaste av allt är att vi är tillsammans och ger av oss själva till varandra! ( Klokt, eller hur?? Det ska jag komma ihåg till nästa år när julklappsinköpen står som ett stort orosmoln över huvudet .......)

Nej, nu struntar jag i julbestyren och ger mig ut på en meditationsrunda i den gröna skogen. Någon snö har vi inte i sikte och julkänslan finns iallafall inte utomhus utan den bor inom oss...

ÖNSKAR ALLA EN RIKTIGT GOD JUL 

OCH VA RÄDDA OM ER DÄR UTE!!

Coasteering Ystad - Simrishamn

Så här en dag efter Coasteering har jag träningsvärk i allt från tummar till ben! Det var en otroligt häftig upplevelse att ta sig fram längs med kusten på platser som jag aldrig har satt min fot på.

Men för att göra en lång historia ännu längre så började det så här:

Jag och Lotta var på plats i Nybrostrand kl 08:30 och hämtade ut kartan och koordinaterna. Alldeles för sent med facit i hand! Det var otroligt stressigt att hinna få in alla koordinaterna på kartan innan starten gick klockan 9. Kartan var stor och stel! Säkert 60 x 60 cm. Det var anledningen till min träningsvärk i tummarna.....
När klockan var 9 for vi iväg med alla våra prylar lite på sned. Vi var förståss väldigt angelägna om att inte släppa gruppen redan innan start så vi fick rätta till allt samtidigt som vi sprang. Kanske var det en av anledningarna till att Lotta råkade trampa snett och fick en stukning redan efter någon kilometer. Fanken oxå! Hon fick rejält ont och jag såg i ansiktet på henne att foten nog inte skulle hålla hela vägen. Men hon kämpade på i den tuffa terrängen ute på Kabusa skjutfält och Kåseberga. Som den lekman jag är inom orientering, så kan jag ju tycka att orientering på så stora och öppna fält som landskapet är därute, kan ju inte vara så svårt. Men tji fick jag! Den svåraste orienteringen var just där. Det var mycket få riktmärken. Och osäkert om vissa kontroller satt nära vattnet eller uppe på branten.

Om någon inte har varit vid Kåseberga så kan jag berätta att, dom branterna tar man inte sig upp- och nerför var som helst och det tar rejält på krafterna om man behöver göra det några gånger extra.

Kåseberga hamn

Ale Stenar

Mellan kontroll 2 och 4 var det ett backpris. Kontroll 2 var uppe på höjden, kontroll 3 ca 300 meter rakt nedför branten vid vattnet och 4:an var samma som kontroll 2:an. Hade man tappat fästet där hade man troligen inte stannat förrän man hamnat på stranden igen. Efter Kåseberga började våra orienteringsbekymmer. Kontroll 9 hette "trädet vid branten". Jag och Lotta valde att ta vägen nere vid vattnet och där nere insåg vi att vi kanske skulle varit där uppe..... Men hur i herrans namn skulle vi fatta vilket träd det var?? En kille som vi hade haft följe med ett tag befann sig mitt i branten vid ett träd och letade. Men ingen kontroll där. Han bestämde sig för att ta sig ner men tappade fotfästet och rasade ner som en lavin utmed kanten. Det såg otäckt ut och jag trodde för någon sekund att han skulle slå runt och hamna med huvudet neråt. Som väl var kasade han med fötterna först och klarade sig oskadd. Vi tog oss upp för branten alla tre igen och däruppe var vi 99% säkra på att vi stod på rätt punkt. Koordinaten var precis på hörnan av en smal skogsremsa.


"Trädet branten"
Koordinaten var ungefär vid det första E:et i Skåneleden

Där fanns ETT träd vid branten som vi snurrade runt och letade vid, men INGEN kontroll! Efter mycket tid där så bestämde vi oss för att fortsätta och strunta i kontrollen. Därefter var det några kilometer till nästa kontroll och då började nästa bekymmer. Ja, inte hitta till koordinaten då, utan hitta kontrollen!! Kontrollen hette "Bron" och vi hittade den men ingen stämpling. Sprang till en annan bro men ingen där heller....Åter tillbaka vid den första bron som vi faktiskt var ganska säkra på var rätt bro! Men var sjutton satt stämpeln. När vi kom fram där igen stod det en funktionär där...och då förstod vi att den måste vara där!! Kontrollen satt UNDER bron! Och den såg man inte förrän man hade klättrat in under bron på glashala stockar och med bäcken minst 2 meter under! Ärligt talat tror jag aldrig att vi hade kommit på tanken att klättra in där och leta om vi inte hade fått en liten hint om att den kanske kunde vara där.

Sandhammaren

Efter Kåseberga kändes det som att vi hade den jobbigaste terrängen bakom oss. Men Lottas fot blev bara värre och värre. Och jag tror att hon sprang på "övertid" redan där eftersom hon inte ville lämna mig "in the middle of nowhere". Samtidigt som jag så gärna ville att vi skulle komma i mål båda så ville jag få henne att förstå att det är ju inte värt vilket pris som helst. Skulle hon bryta så skulle jag fortsätta så långt jag kunde, så hon behövde inte känna att mitt genomförande hängde på henne! I Sandhammaren "kastade Lotta in handduken". Och jag blev såklart jätteledsen för hennes skull! Men jag försökte stötta henne i sitt beslut och jag lovade att göra ett uppriktigt försök att fortsätta.

Mellan Sandhammaren och Borrby Strand var det en häftig löpning. Jag valde att springa på stranden alldeles nära havet som nästan lyste medelhavsgrönt.

Borrby

Men det blev ju såklart väldigt väldigt ensamt utan Lotta så nu var det en kamp om att fortsätta trots allt. Jag vågade inte titta på klockan men solen hade vänt neråt igen så klockan måste varit efter lunch! Maxtiden var satt till 7 timmar och det skulle innebära senast kl 16:00 i mål i Simrishamn. Att jag hade familjen och Lotta som supporters i hamnarna var mina glädjeämnen dessa tre sista ensamma milen. Och visst var det fantastiskt fina sträckor mellan Löderup, Skillinge och Brantevik. Men det var långa löpsträckor mellan stämplingarna här, vilket gjorde att tröttheten gjorde sig tydligt till känna. I alla hamnarna var det kontroller. Och de kontrollerna hette förstås "piren". Men det var bara det, att alla hamnarna hade ju för sjutton flera pirer! Det var bara att välja en, för det var helt omöjligt att veta vilken pir kontrollen skulle vara på! Och hade jag 50% chans så nog sjutton valde jag fel pir först!


I hamnen i Skillinge fick jag fylla på min vätskeblåsa och där stoppade jag också i mig en Lussekatt. Mmmm det smakade gott. Men det blev fort kallt så det var till att snabbt fortsätta för att hålla värmen! Helst innan tanken på att sätta sig i den varma bilen och åka till Simrishamn istället, blev för stark.
Strax innan Brantevik var jag sjukt trött! Men där stod dom ju igen... FAN klubben :-) Åh jag blev så glad så nästan kunde börjat gråta! Linn sprang med mig ut på piren för att leta kontrollen och hennes pepp fick mig stark. "Åh vad stark du är Mamma" "Du är bäst" "Kämpa på sista biten nu!". Och jag tänkte att har dom nu följt mig under så många timmar så ska jag banne mig ta mig i mål!

Mellan Brantevik och Simrishamn var det ca 5 kilometer och jag försökte verkligen välja fågelvägen! Jag orkade inte med några omvägar! Åh vad jag längtade till Marint centrum i Simrishamn. Det hade blivit riktigt mörkt nu och klockan tickade på. Skulle jag hinna stämpla i mål innan 7 timmar....6:57, 6:58 Var sjutton var byggnaden?? Nu såg jag den, och grusparkeringen! Spring spring spriiiing!! Stämplade in 34 sekunder över maxtiden! Attans......

Det var ett kul och minst sagt annorlunda lopp. Det hade förstås varit ännu roligare om Lotta inte hade skadat sig och  behövt bryta. Det var bara 13 av totalt 25 som kom till start och det var nog 2-3 som bröt. Coasteering var definitivt jobbigare än vad jag hade trott och orientering var vad jag hade förväntat mig. Det vill säga busenkelt att göra fel!

Och förutom loppet har jag fått ännu en ny erfarenhet.....Nämligen att komma absolut sist i mål och dessutom när funktionärerna tröttnat för längesen på att vänta in en sån slöfock som jag ;-)

Ljus(i)huvudet

Idag, på självaste Lucia, har det gått upp ett ljus för mig! Jag har insett att imorgon kommer jag att starta i något som jag inte riktigt har kontroll över. Hmmmm....det där med karta och kompass verkar förvisso ganska kul, men jag vet att det är sjukt lätt att komma på fel spår! När vi var på Kullaberg för några år sedan och sprang Ladonia Mountain Trophy minns jag speciellt en kontroll på slutet som vi höll på att snurra runt hur länge som helst! Då ville jag bara sätta mig ner och böla som en trött och grinig treåring. Och då var det ändå ett proffs som var kartläsare (dvs inte jag.....)
Men det ska bli kul imorgonpå Coasteering Vi gör ett försök att ta alla kontrollerna. Och skulle vi missa någon stämpling så lovar vi att inte hänga läpp för det. Kommer vi i mål har vi iallafall fått ett rejält långpass i benen.
Ryggan är packad med sportdryck turbogel, hemmabakade snickers och lussebullar. Nu är vi rustade för en tur längs med en av de vackraste kustremsorna i Sverige!

Sven tog mig med storm!

Så var det dags igen! En ny storm och nytt strömavbrott! Men jag hade ju bestämt mig för att springa stafett i torsdagskväll! För stafett betyder ju: EN löpare bort= inget lag! Så så fick det bli! Kunde dom andra komma dit så kunde väl jag.....!? Så jag trotsade alla varningar och gav mig ut på vägarna. Stormen skulle ju inte kulminera förrän mycket senare på kvällen.
Väl framme i Råby var inte vindarna så farliga. Och jag tänkte att det här kommer att bli kul! Det kändes ju löjligt att varna för dessa små vindputsarna!? Luciastafetten är en årlig tradition för klubben och vi brukar alltid få ihop flera lag, trots att man in i det sista får kasta om och pussla ihop på grund av att folk ofta är förkylda vid denna årstiden. Sträckorna är korta. 1600 meter, men ack så jobbiga!! 1600 meter är fruktansvärt långt när man drar på sig mjölksyra under de första 400 metrarna! Jag skulle springa 1:a sträckan i Damlaget och av naturliga skäl (!) så var startfältet inte så stort. Det var ju bara dom mest inskränkt... eller jag menar inbitna löparna som var där denna blåsiga kväll......:-)
När det är stafett så har nog de allra flesta en tendens att springa över sin förmåga. Så också JAG...När startskottet gick så for alla ut ur ridhuset (det är start, mål och växlingar i ett ridhus), och jag tänkte att: "-vem som helst får vara sist men INTE JAG!!" Shit.....innan jag hade kommit till gaveln på utsidan av ridhuset kände jag att benen blev som spaghetti. Men jag lyckades på nåt vis få tillbaka lite kraft i benen och springa på hela rundan och sedan lämna över ansvaret till nästa dam! Jag hade en vila på 10-12 minuter innan det var dags att ge mig ut på en sträcka till för ett annat lag. Under dom minutrarna började det att hagla och Sven meddelade bestämt att han hade kommit. Det dånade på utsidan och lamporna i ridhuset började att svaja och blinka. Det kändes sannerligen inte lika roligt att ge sig ut från ridhuset denna gången...Och DET VAR DET INTE HELLER! För där ute piskade nu haglet i ansiktet och Sven försökte slå undan benen på mig.Vilken otrolig skillnad i vindhastigheten det blev, bara på några minuter!
Men ingen blåste bort och alla de som ändå hade tagit sig dit belönades med många priser! Vi gick hem med en brandvarnare och en handduk. Tack för det!

Denna stormiga natt spenderade jag för säkerhetsskull på sjukhuset. Inte för att jag var sjuk, utan för att jag skulle infinna mig där och arbeta kl 0645 på fredagsmorgonen.
Med det beslutet kändes det iallafall som att jag hade tur (?) när jag tänkte ;-) Huset hemma stod mörkt redan klockan 20:00.....

Rebus

 

 

Nu börjar jag allvarligt inse att det är inte bara benen som kommer att få det jobbigt på Coasteering om två veckor!! Hjärnan kommer också att få arbeta hårt!! Det kommer inte att funka att bara "borra" ner huvudet mellan axlarna och "köra på" när tröttheten kommer på besök.....Om något knäcker oss nånstans mellan Ystad och Simrishamn så är det nog inte benen, utan vår (o)förmåga att läsa kartan .....

Men det kommer att bli väldigt spännande. Jag övar mig, åtminstone teoretiskt, med att läsa kartan och använda kompassen. Jag har fått reda på en del grundläggande.....Bland annat att jag hela tiden ska följa med på kartan och försäkra mig om att jag verkligen är där jag tror jag är...!? Och att först ta ut riktningen på kartan, och sedan orientera kartan i norr.

Och sedan var det en liten detalj till. Nämligen koordinaterna. Vi kommer att få ca 20 sifferkombinationer, koordinater, som vi själva ska ta ut på kartan innan start och där kommer kontrollerna att finnas. Så redan där kan det gå snett....Har vi inte tagit ut koordinaten rätt så .....ja, ni förstår själva. Många moment som kan gå fel!!

Hörde jag GPS....?? Nix, ej tillåtet ;-)

 

 

 

 Javisst ja! Rebusen! Någon som kan??