Triss i Swimrun

Först kommer inget, sedan kommer inget och sedan kommer allt på en gång. 

Jag syftar förstås på se tre senaste veckorna då plötsligt tävlingar inte längre ställts in. Och av någon anledning verkar Swimrunarrangörerna vara de som lyckats få ihop Coronalogistiken och de som orkar lägga ner mycket jobb för bara 50 deltagare. 

Undertecknad är helt svältfödd på startskott och mållinjer denna säsongen så jag fick hålla till godo med vad som erbjöds trots att tävlingarna kom med bara en veckas mellanrum. Så först ut var Immeln Swimrun. Den var förstås full men jag lyckades få en överbliven startplats i sprinten. Immeln SR är en fin tävling som blivit större och större för varje år. Den går runt och i Immeln, sjön med sitt svarta vatten och steniga botten. Löpningen runt sjön går i typiska John Bauer skogar där man mycket väl skulle kunna föreställa sig ett och annat troll som sitter och metar fisk i sjön

Min lagkamrat gjorde sin första swimrun någonsin (förutom några träningar) så vi tog den korta banan. Och kort betyder fort så när det efterlängtade startskottet gick så var jag taggad (läs övertaggad) och min stackars lagkamrat trodde nog att tävlingen skulle avgöras på de 400 metrarna fram till första simningen. Typiskt mig.....Jag gjorde alla kardinalfel man bara kan göra. En pulsrusning utan att kroppen blivit riktigt varm och sedan ner i vattnet med en trång våtdräkt. Min lagkamrat fick lite känningar av SIPE ( Swimming induced pneumonia edema) redan efter några meters simning och vi fick sakta ner rejält. Därefter gjorde vi om och gjorde rätt. Det vill säga kom igång lite lugnare så att hjärta och andning kom i balans. Sagt och gjort. Vätskan som min lagkamrat hostade upp torkade och vi kunde öka farten igen efter ett par kilometers löpning in i tävlingen. Vi kom i mål nöjda och glada och kunde konstatera att sk "flytcalves" på vaderna INTE kunde ersätta en pull boy (dolme). Jag körde nämligen med dolme så som jag alltid har gjort och min laglamrat hade enbart calves med flyt. Skillnaden var väldigt tydlig. Vi konstaterade helt enkelt att dolmen är oumbärlig i swimrun.

En vecka efter Immeln var det dags för den andra tävlingen och den enda som var planerad sedan länge, nämligen Torekov Swimrun. Den går till största delen på Skåneleden och i havet utanför från Båstad till Torekov. En total sträcka på ca 25 km varav 4500 m var simning. Och jisses vilka vackra simningar i magiska salta, klara och fiskrika vatten. 

På denna tävlingen hade vi linan på hela tävlingen och båda hade pull boy. Och vilken skillnad! Nu var vi mer jämna och hade linan mest för att slippa hålla reda på varandra. När vi hade simmat nedanför Hovs hallar och tittade upp på de höga klipporna så var det som om man vill nypa sig i armen . Galet att befinna sig i det hav som man annars står uppe på klipporna och tittar ner i.

Efter Hovs hallar var det tyvärr jättesvårt att hitta de orangea skåneledsmarkeringarna. Tävlingsledningen sa att de inte fått lov att snitsla banan på natureservatet vilket gjorde det jättesvårt för oss att hitta. Det var väl okey så länge man inte kom från leden men missade man en markering så var det omöjligt att veta var man skulle börja leta efter en markering. Förutom den dåliga märkningen av andra delen av banan så var det en riktigt rolig och vacker swimrun. Första delen var lättsprungen och de flesta löpningarna var runt 2 km långa. Andra halvan var det mycket sten och stigar men ändå inte särskilt teknisk. När man till slut nådde Torekov sprang man igenom hamnen och ut för att simma den sista sträckan in till målet på morgonbryggan.

Om någon mot förmodan har orkat läsa ända hit tänkte jag skona er från ett ännu längre och traggigt inlägg. Så del tre i denna Triologi av Coronatävlingar ska jag vänta med att skriva. Det kommer att handla om en splitterny Swimruntävling som heter Blackwater Swimrun

Peace Love and Pullboys 

Löpning och handikapp.... Hur funkar det?

Igår var det äntligen dags för lite löpartävling. Inget stort men åtminstone ett klubbmästerskap. Och jisses vad jag har saknat de här små gemytliga löparloppen som nu för tiden är inställda. Även om jag jobbar med dom allra sjukaste Covid19 patienterna kan jag ändå tycka att det är lite konstigt att alla motionsevenemang ställs in. Det känns lite som att det som är enkelt att sätta stopp för, det gör man. Tex  olika former av motionslopp och friskvård. Det känns väldigt osannolikt att smittspridningen vid sådana tillställningar skulle vara särskilt stor. Dels ställer man inte upp i ett löparlopp om man känner sig krasslig och dessutom är alla dessa lopp utomhus. Kollektivtrafiken däremot.... Den är omöjlig att stopp för, så där får man stå och trängas... I ett litet, slutet utrymme, nästan på varandra.. Nej då tror vissa att man kan ta på sig ett munskydd när man åker bussen och sedan ta av sig det och lägga det i handväskan när man går av. För hur många spritar händerna innan och efter man tar på, och av sig ett munskydd. Och hur många vet hur viktigt det är VAR man är med sina händer på munskyddet. Det går inte att dra ett munskydd med händerna upp och ner från mun, näsa och till hakan...DÅ är det en stor risk att man får viruspartiklar i ansiktet. Antingen från sina händer eller från munskyddet. Jag anser att ett munskydd kan visst skydda både från smitta och att föra smittan vidare men det krävs att man vet hur man ska bära det och INTE MINST hur man ska ta det av sig! Vet man inte det så är det en större risk eftersom man är med sina händer uppe i ansiktet där man absolut inre ska få viruset. 

Nu har snillet spekulerat färdigt och går över till något som jag aldrig lär mig...Nämligen att det är så fasansfullt obekvämt att springa fort på tävling. Jag håller på att flåsa upp lungorna i halsen och hela munnen känns som en öken. Varför i herrans namn vill jag då göra det? Jo för det är så infernaliskt roligt. Och enkelt, eller tja.... enkelt och enkelt var kanske och ta i. För TA I det får man verkligen göra om man är som jag, sekundjägare. Men man behöver iallafall inte mer grejjor än ett par löpardojjor och tjockt pannben. 

Som sagt så var det en så kallad handikapptävling igår. Det innebar att förste man eller kvinna över mållinjen vann. Och så är det ju ALDRIG om man är kvinna på en löpartävling. Det är alltid en kille som korsar mållinjen först. Så bara det var kul. Hela tävlingen byggde på att man visste OCH var ärlig när man uppgav hur fort man trodde att man skulle kunna springa sin sträcka på. Och denna säsongen är det inte särskilt lätt att veta. Man har ju inga tävlingsreferenser över huvudtaget. Sedan spelar ju banprofilen en viss roll också. Så utifrån sin förväntade sluttid blev det en jaktstart. Det vill säga den snabbaste fick starta sist och jaga ikapp startfältet. Klubben hade till och med blandat alla distanserna så oavsett om man sprang 3 varv, 2 eller 1 varv så tävlade alla mot alla. Tävlingsformen funkade alldeles utmärkt till ett klubbmästerskap där både förste löpare över mållinjen prisades plus de som hade snabbaste tid av damer och herrar. 

Jag har sagt det förr... och säger det igen ...Löpare är ett enkelt folk. Ge oss en nummerlapp, en startsignal och möjligen en grillad korv i bröd och kvällen är räddad.

Peace Love and Löparskor 

Ivösjön

Stopp och belägg!

Ser ni något.....? Inte...? Nej, det gjorde inte jag heller...

Förstora bilden så ser ni att det finns en kedja uppspänd över vägen. Här kom jag nerför när jag tränade med cykelcrossen för två veckor sedan. Ca 2 meter innan upptäcker jag kedjan och det var alldeles för sent för att bromsa. Jag hann tänka att nu går det år h-vete. Och mycket riktigt ...Minns att jag försökte hoppa över kedjan med hela cykeln. Men om jag inte kan hoppa med cykeln någon annan gång så varför i herrans namn skulle jag kunna göra detta nu och dessutom 2 dm högt.... Nädå det blev som jag hann tänka. Det tog tvärstopp och cykeln fastnade i kedjan. Jag slog en frivolt tillsammans med cykeln och hann inte ens släppa styret. För att vara efterklok var det nog väldigt bra att både händer och fötter satt fast på cykeln ända ner i grusen för jag skadade mig minimalt... Jag blev mest rädd och förbannad.... Både på den som hade spänt upp kedjan och på mig själv över att inte ha uppmärksammat den. Jag fick loss cykeln och försökte känna efter om jag var hel. Det verkade okey. Min ena hand var illa sargad och hakan blödde. Satt en stund och tänkte att jag borde kanske ringa efter hämtning men till min stora förvåning funkande ju cykeln så jag trampade hem....

Men varför hänger man upp en kedja utan att märka den så att den syns? Kan väl kanske inte klandra någon ATT det hänger en kedja där, men varför inte hänga den med reflexer eller varningar så att den syns? Jag borde kanske inte heller ha cyklat där då sträckan ingick i Skåneleden och där säger man att man inte bör cykla. Det kan jag förstå men jag kom själv och det var en grusväg.... Det kan väl inte göra något att cykla på en grusväg...

Som grädde på moset säger försäkringsbolaget att glasögonskadan gäller inte om man har cyklat Downhill, MTB, Cykelcross eller BMX .... Jo jag tackar .... Men vad är ett par brillor när är allt annat är okey Så jag tackar någon annan för något mycket större än vad Länsförsäkringar någonsin skulle kunna betala ut 🙏

Love Peace and Cykelskor