På diskbråcksfronten intet nytt

Den 20 mars var jag inplanerad för en diskbråcksoperation och hade tagit prover och varit på narkosbedömning en vecka tidigare. 3 dagar innan jag skulle opereras fick jag influensan från helvetet och låg pall i 6 dagar. Såklart blev det ingen operation. Jag tappade all glöd och när jag dessutom fick reda på att Aleris skulle avsluta sitt ryggkirurgiuppdrag i Skåne samma vecka, var det som sista spiken i kistan var satt. Efter det har jag inte hört ett ljud om någon operation. Nu har det gått 8 månader sedan diskbråcket kom och jag har bestämt mig för att inte operera mig i sommar. Jag kan ju trots allt träna skapligt och jag behöver inte ta några smärtstillande. Jag har testat köra ganska hårt på cykeln och se om det förvärrar det men det gör det inte. Löpningen är faktiskt mer smärtfri än vad den har varit de senaste två åren.

Så dskbråck till trots åker jag ändå till Mallorca för att vara ledare på Imorns cykelläger. I värsta fall får jag väl "kvasta" som vi så lustigt brukar säga. Det vill säga ligga sist i cykelklungan och se till att ingen kommer på efterkälken.

Haj och godbaj!

Jag är helt mållös....

Jag har börjat springa....Lyssna bara; JAG... HAR... BÖRJAT.... SPRINGA! Och nu ska jag säga något som kanske låter som en klyscha..."-Det är fanimaj magiskt" på ren skånska!

Men diskbråcket då? Jodå det finns där och gör sig till känna varenda dag. Speciellt när jag har suttit mycket eller varit stilla. Löpningen, däremot, gör mig bättre. Och jag är sjukt sugen på att sätta en nummerlapp på magen och känna den blodsmak i munnen som bara en tävling kan ge. 

Men jag är absolut inte där än. Och det känns så himla skönt att slippa känna känslan av att "jag måste" och istället bara ge mig ut och springa kravlöst. För första gången på länge känner jag att bara "kunna" springa är en seger i sig. Från att under många år nästan alltid tycka att jag sprang för kort, eller för sakta, inte cyklade tillräckligt länge eller att jag borde träna nåt annat än just det jag tränade så kan jag nu bara njuta av att kunna springa. Jag bryr mig inte ett dugg om tider, sträckor eller intervaller. 

Okey ....just nu är det så....Men förmodligen (och förhoppningsvis) så kommer jag att jaga igen. Jaga ryggar, tider och prestationer. För trots allt så gillar jag att utvecklas och ligga på gränsen.

Med hopp om en säsong som ändå ska ge lite svett, mjölksyra och blodsmak får jag ändå skynda långsamt. Så fram tills dess tränar jag utan mål och i mellanmjölkens land och trivs alldeles förträffligt med det.

/Peace, Love and Löparskor

Alldeles för närgånget förhållande

I måndags var jag på Aleris Ryggklinik här i Skåne. Första tanken när jag fick kallelsen var "Äntligen" men sedan blev jag fruktansvärt nervös. Nervös över att de skulle döma ut L-5 och S-1 kotorna helt och hållet och säga att steloperation skulle vara den enda utvägen. Det sa dem inte.... Istället sa läkaren att det här kan vi ganska enkelt hjälpa dig med. Men han sa också "- det här kan läka ut av sig själv. Det kan ta ett år det kan ta två år eller i värsta fall läker det aldrig helt och hållet".

Jag är ju trots allt mycket bättre än vad jag var i höstas. Den smärtan går inte att jämföra med den molande värken jag har nu i mitt ben. Jag kan springa, jag kan cykla skapligt och det kan gå flera timmar då jag faktiskt är helt smärtfri. Så det är inte utan, att jag funderar en hel del på att jag tackade ja till operation. För visst kan man stå ut med mycket smärta och ett diskbråck är ju inte särskilt farligt mer än för välbefinnandet och möjligen för levern då det krävs en hel del smärtstillande i början...Men vem vill gå och ha ont alltid? Inte jag i alla fall.

Och så är med facit i hand har bensmärtorna som har kommit och gått de senaste åren garanterat berott på min disk som är alldeles för närgången mot mina nerver som går ner i benen. Så om inte smärtorna i mitt ben har gått över tills jag får tid för operation så får det bli kniven som får göra slut på det mycket smärtsamma disk-nerv förhållandet.