SwimRun träning

Det var en del människor som höjde på ögonbrynen och tittade lite konstigt när vi 4 tjejer tränade SwimRun runt Råbejöfssjön igår. Ja, inte undra på det, när man kommer springandes med våtdräkt, simmössa och handpaddlar på....
Förutom Lotta (min parhäst i ÖtillÖ) så var vi även två Ironladies, Anna och Karolina. Och att vi var så många fick oss nog att framstå som lite mer normala....

Att träna SwimRun vid Råbelöfssjön är perfekt. Bredvid sjön går en cykelbana (en gammal banvall) och det finna många ställen att komma i och ur sjön. Sjön är för det mesta ganska lugn, förutom igår då det var lite vågor, och båttrafiken är minimal. Det vi konstaterade efter gårdagens pass var att vi nästa gång ska lägga längre löpmoment och kortare simningar. Eller åtminstone fler växlingar mellan land och vatten. Visst är simningen jobbig men det är på löpningen den tröttheten gör sig till känna och det är där vi måste vara starka...Vi behöver också bli vana vid känslan av att springa med våta skor och av värmen i våtdräkten.

 

Min våtdräkt är numera avklippt ovanför knäna. Det blev stor skillnad att springa i den utan gummi som stramar över knäna. Men det var också skillnad i vattnet! För med löparskorna på i vattnet blev benen tyngre och inte alls lika flytande. Detta kommer vi dock att avhjälpa med en flydolme mellan benen på ÖtillÖ. Förutom benförkortningen så funderar jag på att sätta en dragkedja på framsidan på våtdräkten. Kan vara en fördel om man kan dra ner den under dom längre löparmomenten. Den längsta löpsträckan på ÖtillÖ är 21 km!! Skorna som jag använder är Asics DS. Det är helt vanlig lättviktsko som funkar superbra. Det finns en test på Runners World som också visar att dessa skorna var lättast både direkt efter uppstigningen ur vattnet och efter 50 m löpning.

 

 

ÖtillÖ i all ära.....Men först är det ju faktiskt triathlon i fokus!! Mitt första stora mål för säsongen är nästa helg. Då är det dags för Sövde HalvIronman. Då får jag se hur jag har tillgodogjort mig träningen.... OCH om minsta motståndets lag gäller för min nya vita vackra stålhingst ....

 



Kanske slutar jag i en strut på IronMan Kalmar iallafall.....(och då menar jag inte glass strut ;-)

 

Energiöverskottet gick till Startskottet

Liten har blivit stor! Hela 10 år har mitt minsta underverk hunnit bli! Konstigt....för jag är ju fortfarande 27 (hmmm.....märkligt)

 

 

 

Hon fyller år nu i maj när världen består av 100 nyanser av grönt. Tänk om vi kunde haft tre majmånader om året. Jag bara älskar klimatet vi har just nu. Det är inte för varmt inte för kallt, oftast soligt och man har flera månader framför sig av sol, vind och vatten.

 

Startskottet

I fredags gick Startskottet i K-stad. Ett stadslopp på 10 km som Jag var ytterst tveksam till om jag skulle starta. Så sent som på torsdagen så tänkte jag strunta i det. Jag var fortfarande öm i benen efter Köpenhamn Marathon och ett millopp på hemmaplan det skojar man inte med....Hujeda mig...Kan det bli värre?? Kuta 10 km genom stadens gator på kvällen. Ingenstans att "gömma" sig, Ingenstans att slå av på farten och en sån himla stark önskan om att få göra ett bra lopp.... När Petra SMS:ade mig på torsdagen så var jag fortfarande för feg för att säga att "-Jo det är klart jag ska springa"....På fredagen hade jag dock ett allvarligt snack med mig själv! Envägskommunikationen lät ungefär så här: Vad är detta för trams....Skulle du inte delta bara för att du är lite trött i benen...! Sicken fegis du är och hur går detta ihop med det du egentligen står för....Nej SLUTA LARVA DIG, ÅK DIT OCH SPRING OCH HA KUL!

 

 

Jag tog till slut mitt förnuft till fånga och startade i Startskottet. Det var en fantastisk kväll med massor av pigga och glada löpare. Det är ju klart att man trivs i sådana sällskap...

 

 

 

 

Efter målgång gick de två tvåorna och förpestade en uteservering på stan. Oduschade och med torkat stinkande svett satt vi kvar en bra bit in på kvällen och snackade om....löpning såklart

 



Det blev en vacker och ljummen försommarkväll. Dock blev natten ganska ung för undertecknad så kulturnatten överlämnade jag åt de andra 27 åringarna.....




 

Friskt vågat....

...och hälften förlorat!!!

 

Ja, för jag ska inte sticka under stol med att jag hade hopats på ett nytt personbästa på maran i Köpenhamn i söndags. Det hade betytt under 3,25...
 Nu höll den planen i ca 23 km sedan dog jag....eller i alla fall min lekamen från naveln och neråt. Men hjärtat var i alla fall på min sida men icke de två apostlahästar som skulle göra jobbet....ONT ONT ONT....Inte skadesmärta utan helt vanlig krampsmärta, men ändå omöjligt att hålla fart.
Men att springa Marathon är lite som en förlossning...man glömmer bort det som gör ont och kommer bara ihåg det roliga och därför vill man göra det om och om och om igen. Njae...kanske inte idag då förstås och inte imorgon och inte nästa vecka heller för den delen!

Men Marathon är en väldigt speciell distans att springa. Inte bara distansen i sig utan även allt runt omkring. Ett exempel är det här med toarutinerna innan start. För trots att det bara är två minuter kvar till start så ringlar sig toaköerna fortfarande långa.. För att inte tala om de manliga löpare som inte orkar stå i någon toakö utan helt sonika vänder sig mot något staket eller husvägg och uträttar nr 1. (och tack o lov INTE nr 2!) Och det är nog tur det för annars hade vinnaren hunnit i mål långt innan toakön vid starten hade tagit slut....

Sedan är de det här med energin! Maraathonlöparen (inklusive mig själv) drar i sig såna mängder socker under ett Marathon att man är lika klibbig som ett litet barn som har ätit sockervadd! Är det varmt och man är riktigt trött i huvudet finns det också en risk att man förväxlar muggen med sportdryck med vatten och häller sockervattnen över sig istället för vattnet. Är man inte söt innan så blir man det....
Men effekten av sockret är slående (ja inte på utseendet då tyvärr...). Man beter sig nästan som en knarkare i slutet på maran när energin tryter. Man tänker bara på hur långt det är till nästa vätskestation och längtar efter att få "snorta" i sig en sträng glukos... ;-)

Det är galet! Och så förbaskat kul! Söndagens mara var en del i träningen inför kommande Ironman i Kalmar så det är klart att träningen innan, inte var optimalt upplagd för att springa mitt livs bästa mara.
Både jag och Lotta var väl medvetna om detta och vi var överens om upplägget sedan länge. Vi hade kul! Vi drack öl och cider som sängfösare på lördagskvällen, vi tjuvåkte Metron utan biljetter och sprang långpass i Nordens största Stad Köpenhamn på söndagsförmiddagen.

 

 

 

Söndagens arbete tog mig 3 timmar och 33 minuter och 33 sekunder ...(+7 sekunder :-)