Plötsligt i Alcudia....

I lördagsmorse stod jag i våtdräkt, munskydd och barplatt i denna kalla sanden på Platja Alcudia. Jag var nervös, förväntansfull och hade faktiskt lite dåligt samvete. Det är ju för sjutton en pandemi. Och jag hade rest ända till Mallorca, i denna virusvärld, med allt vad det innebar med risktagande tester intyg osv...

Men hur blev det så här? Jag skulle ju startat i den redan uppskjutna Ironman 70,3 i Jönköping för en månad sedan. Nähä då..... jag fick en snilleblixt och gjorde ett försök att byta min start i Jönköping till fulldistansen på Mallorca. Trodde nog egentligen att det inte skulle vara möjligt, men döm av min förvåning.... Det gick! Och då fanns det ingen återvändo. 

Men jag kände mig nog egentligen ganska redo. Och jag ville så gärna ha ett kvitto på att kroppen klarar av distansen trots allt som hände mig i vintras.

Och det var smärtsamt....galet.....apjobbigt ....och alldeles alldeles underbart.

Starten för Ironman Mallorca gick i Port Alcudia. Simningen var en 2 varvsbana med en så kallad Australian exit. Det betyder att varvningen sker uppe på stranden. Vi startade i egenseedade startgrupper och jag ställde mig i 1,20. Några minuter innan start åkte munskyddet av och plötsligt var jag framme i fållan och jag hörde de 5 pipen och tre triathleter släpptes i vattnet var femte sekund..... Sedan var det bara att kasta sig ut i havet i soluppgången. Och det var minst sagt magiskt och man hinner liksom tänka på så mycket när man simmar. Efter en stund i havet jag såg jag solen gå upp och trots att det var riktigt varmt i våtdräkten fick jag rysningar. Simningen gick utan problem men som vanligt alldeles för sakta. Men jag höll iallafall vad jag hade seedat mig till... 1,20. 

Cyklingen var från början envarvsbana men ändrades några dagar innan start, och det lades till en 2 varvsloop på 4 mil på slutet istället. Cykelbanan började upp till Col De Femenia och vidare upp till Sa Bataia, den så kallade mackabacken ;-) . Sedan var det nerför till Caimari och mot Selva, Campanet osv.

Det var en galet jobbig bana. Drygt 1700 höjdmeter. Och det visste jag förstås redan innan. Klättringen upp till macken i Sa Batia har jag gjort hur många gånger som helst och jag tyckte inte den kändes särskilt jobbig. Men det var förstås tidigt in i racet. Det var betydligt jobbigare senare ute på slätten i de långdragna uppförsbackarna. Och som alla vet är drafting inte tillåten i triathlon vilket innebär  "ensamcykling" i 18 mil. Om man följer reglerna förstås.... Man möttes flera gånger utmed cykelbanan och tyvärr var det ganska tydligt att många inte följde de reglerna. Jag såg motorcyklisterna blåsa i visselpipan flera gånger men jag såg ingen som fick straff. Straffet för drafting är 5 minuter stillastående i straffboxen. Och det är många ligger och klungkör och riskerar hellre att få ett straff för att kunna gå av cykeln på relativt pigga ben. Synd tycker jag.

När jag gav mig ut på loopen den andra gången hade jag sjukt ont mellan skulderbladen. Efter 14-15 mil började tempoställning på cykeln ta ut sin rätt. När jag dessutom kört fel i en rondell började jag mest tycka synd om mig själv. Jag var trött och allt började kännas meningslös. Mitt smågodis hade tagit slut för flera mil sedan och Maurtengelen var så tråkig så jag skulle kunna kastat den i backen... Jag hade helt enkelt ingenting att trösta mig med. Jag förstod också att sluttiden på cyklingen skulle bli en bra bit över 6 timmar vilket jag tjurade lite över. Och som vanligt så dök tankarna upp i huvudet "-varför gör jag det här egentligen...Vad håller jag på med, det är ju inte ens roligt....Jag ska aldrig mer göra en Ironman..."

Men de negativa tankarna försvann när jag kom till Can Picafort och så småningom Platja de Muro. Nu, äntligen, var denna djävulska cykling snart över. När jag kom in i T2:an var det trångt med cyklar. För till saken hör att Ironman 70,3 gick i samma tävling och transitionområdet i Alcudia var världens längsta. Och långt var det... Jag hann bli trött i löparbenen redan innan jag var ute ur T2:an ...

Men nu skulle det springas. Jag hade tänkt springa i 5,42 fart vilket skulle betyda 4 timmar i sluttid på maran. Men med facit i hand, efter den tuffa cyklingen, så skulle de förstås bli svårt att klara (läs omöjligt...) Men ut ur transition kom jag och när jag sprang ut på den långa strandpromenaden i Alcudia var det en magisk känsla. Det var fullt med folk, grymt publikstöd och solen sken. Bättre än så här blir det inte på en Ironman. Jag njöt av att få vara stjärna för en dag och jag var lite rörd och tagen av att jag klarat ta mig så här långt 8 månader efter att jag skrevs ut från sjukhuset.

I början sprang jag som vanligt för snabbt. Varenda gång jag tittade på klockan så stod det 5,20, 5,25....(Åtminstone de 7 första kilometrarna ;-) Sedan var det på andra hållet... varenda gång jag tittade på klockan så stod det 5,55 , 6,00 :-o .... 

Skämt å sido , jag hade kommit över de negativa tankarna. Jag fick rapport utmed banan att jag låg 5:a och kort därefter fick jag kramp. Ja, ni förstår .... Ironmandistansen är verkligen speciell... Det gäller att bara streta på... Ena sekunden känns det bra och nästa sekund så händer något oförutsett. Jag behövde salt! Mitt urinodlingsrör (!) med Himalyasalt hade hoppat ur fickan under det stökiga cykelavsnittet så det hade jag inte kvar. Vätskedepåerna var både alltför sällan och dåliga. Där fanns inget alls som var salt. Funderade till och med om att be om ett saltkar av de som satt på uteserveringarna längs med strandpromenaden. Men det var ju lika otillåtet som att drafta. Men plötsligt ser jag någon...var det inte T P som sprang en bit framför mig....? Jodå... Han borde ha ett urinodligsrör med salt.  Och mycket riktigt. Han hade sitt saltrör kvar och jag hällde i mig så mycket jag vågade utan att kräka. 

Och vips krampen återkom inte.... Vi pratade och hade följe en bit. Han hann berätta att han haft dubbelpunktering på cyklingen och jag försökte peppa med hur starkt det var av honom att inte ge upp! Efter en stund kom vi ifrån varandra.

När jag passerade målet för 4:e gången så hade jag ett varv kvar... Och det började kännas kul igen! Benen återkom någorlunda och jag stoppade i mig gel minst var 20:e minut och sportdryck, cocacola och Red bull. Det började bli mörkt och det kändes nästan skönt. Jag visste ju att det skulle bli en målgång i lampornas sken och det betydde att det började närma sig. När jag hade ca 2 kilometer kvar började benen pinna på av sig själva. Dock lyftes dom inte högre än att jag höll på att stå på öronen när foten slog i en pytteliten vägbula i asfalten. Jag lyckades nätt och jämt parera och få benen under mig utan att behöva syna asfalten på riktigt nära håll. Puuuuhhhh ....kunde nästan känna hur ont asfalten skulle kännas mot ansiktet i den halva sekund jag var säker på att jag skulle falla.

FYYYY FASEN vad skönt det var att komma ut på strandpromenaden och få svänga vänster in på röda mattan! Med armarna i luften och tårar i ögonen var jag äntligen i mål!

Det var en av de jobbigaste cyklingarna jag har gjort på en Ironman. Men den här var också den Ironman som jag känner mig mest glad över att ha klarat! 

Om någon mot förmodan skulle vara intresserad av mitt resultat så ser det ut så här:

Att göra en tävling utomlands har många fördelar. Förutom att det är såklart alltid är kombinerat med lite lyx som hotell osv, så får man också nya bekantskaper bara på grund av att man är svensk. Man lär känna folk och finner en gemenskap eftersom man är där av samma anledning. Så förutom vårt lilla gäng på 4 personer så träffade vi en del andra svenskar som bodde på samma hotell.

Efter Ironmantävlingen blev det lite chill. Men är man på Mallorca då cyklar man.... oavsett om man har en Ironman i benen eller inte. Och ett stopp på torget i Petra hör till. Det är sedan gammalt......

Nu ska jag bara ta det lugnt... Läka ihop och titta lite i tävlingskalendern....

/Peace Love and Löparskor

Restriktioner och spekulationer

När jag var liten var jag rädd för att det skulle bli krig.... Jag minns speciellt en gång, jag stod vid min mamma när hon lagade mat och jag var ledsen och rädd för att det skulle komma soldater och börja kriga mot oss. Jag minns så tydligt mammas svar och ord till mig då. Hon sa ;"Du behöver inte vara rädd, lilla Liselott. Det kommer inte bli krig hos oss. Men världen är sån, att krig och farsot kommer då och då. Det är för att vi inte ska bli för många på jordklotet....." Aldrig trodde jag väl då att jag skulle få uppleva ett Farsot.

Idag släpper Sverige på restriktionerna.... Vi har nåt en så pass stor andel vaccinerade plus att smittoantalet per dag sjunker. Är det rätt, är det fel? Är det för tidig? Kommer det att bli ett bakslag? Jag kan inget annat än att tycka och tro att det är rätt tid nu. För det finns betydligt fler sidor av detta mynt än att få folk att överleva Covid 19. Folk ska kunna få överleva andra sjukdomar också, som man antingen inte sökt för eller som har prioriterats långt ner på listan pga den höga belastningen på sjukvården. Att leva i en pandemi under 1½ år är helt enkelt en påfrestning för hela mänskligheten. Människor har inte "bara" dött, eller fått livslånga komplikationer utan andra har även förlorat sina företag, inkomst eller livsglädje. 

Men hur ska vi gå vidare egentligen?  Många beteende som vi har fått under pandemin har satt sig djupt. Och det är i och för sig bra. För min egen del känns det väldigt motigt att tex börja hälsa med handslag igen. Inte för att jag är orolig för själva handslaget i sig, utan mer av lathet för att jag måste sprita händerna efteråt. Sedan kommer jag personligen fortsätta att hålla avstånd och se barn och ungdomar som ovaccinerade potentiella virusbomber....💣. Vilket dom i och för sig är.... Jag har ju faktiskt inte fått lov att ta den andra sprutan av Covidvaccinet på grund av att jag var sjuk i Guillaine Barré i vintras. Man säger nämligen att man ska vänta i ca 1 år innan man tar någon vaccination överhuvudtaget om man har varit sjuk i GBS. Så det är bara att lyda.... Dock är min tid lika värdefull som alla andras och jag tänker inte tillåta mig vara föremål för någon samhällsmobb där man tycker att som ovaccinerad ska stanna hemma och skylla sig själv. Nej jag vill också börja leva....  jag har inte valt detta själv...Och det jag har saknat mest av allt i denna pandemin är att resa och att uppleva saker.

Jag hoppas innerligt och tror faktiskt att vi inte kommer att ha en ny våg av Covid19 i Sverige. Åtminstone inte nu, så länge vaccinet är motståndskraftigt. Men däremot kommer säkert patientflödet av Covidsjuka finnas för alltid (om än på en låg nivå). Åtminstone tills någon knäcker nöten med ett antiviralt läkemedel som kan bota. Men vi får inte glömma att vi nu har vi haft en tid av distans som faktiskt inneburit att vi har blivit mindre smittade av de vanliga förkylningsvirusen och bakterierna. Immunförsvaret har helt enkelt legat på latsidan. Så risken finns att det kommer en höst och vinter där vi kommer att bli sjukare än vanligt i detta. De där förkylningsantikropparna som jobbar i vanliga fall sover nämligen en djup törnrosasömn....💤👑 Men nu är det dags...Wakie Wakie...... Upp och hoppa ...... För nu är det fest och alla virus är bjudna 😜🥂💃🎉

/Peace Love and Löparskor

Där fick man så man teg

Eftersom mitt minne är sämre än min tilltro till min träning så frågade jag TriMia för några veckor sedan om hon ville Swimrunna med mig i 2XU Island Challenge i Karlshamn. Jag har ju nästan förträngt att jag låg halvt om halvt förlamad i Guillaine Barre för 6 månader sedan. Men Swimrun är en så sjukt häftig tävlingsform, så när det till slut blev klart att tävlingen skulle bli av så var jag ju bara tvungen att vara med. Och Mia... hon har en galen vinnarskalle och kan ta ut sig till bristningsgränsen när det väl gäller. I lördags tog hon ut även mig....

Idag, 4 dagar efter rejset, kan jag gå någorlunda normalt...

Men för att ta det från början så är Mia lite av en rookie på det här med Swimrun. Det var dock inget som oroade mig. Hon hade koll iallafall. Innan start tränade vi några gånger tillsammans för att testa med eller utan lina, paddlar dolme osv. Mias enda problem var hennes opererade axel som fick alldeles för mycket stryk med paddlar så vi bestämde att hon skulle köra utan paddlar och ligga på linan bakom mig i alla simningarna. Vi fick helt enkelt springa in den tid vi eventuellt skulle förlora i simningarna. För trots allt så ÄR paddlarna en fartväxel. 

Tävlingen 2XU Island Challenge är en krävande Swimruntävling. Man startar inne på Eriksbergs Hotell och Safaripark och de första 3 kilometrarna springer man mitt bland Visenter, Mufflon och vildsvin. Tävlingen är ca 26 km lång varav ca 4000 m är simning. När man läser raceinfon kan man tycka att det är bara korta och lätta simningar och den längsta är 440 m. Men det man inte tänker på är de många växlingar och väldigt korta och tekniska löpningar emellan. Det är definitivt en krävande Swimruntävling.

Innan start hade vi bestämt för att gå ut hårt och ta in tid på den första långa löpningen. Vi gjorde som vi hade sagt och vi sprang fort . Vi sprang om lag och höll fart. Jag såg en lång tävling framför mig och fick bromsa Mia flera gånger. "-hååååll igeeeeen Mia, det är en lååååång dag" flämtade jag flera gånger. Jag tyckte att jag snubblade i den enkla terrängen och benen var inte riktigt med mig. Mitt korta minne blev plötsligt väldigt tydligt och tankarna befann sig för en stund i en säng på intensiven 6 månader tillbaka i tiden....Men vi sprang på. Framme vid första simningen så var vi bra med i startfältet. Snabbt i och iväg på ett drygt 100 m första sim. Vattnet var varmt och väldigt stilla åtminstone i början av tävlingen.  

Första uppstigningen och jag tyckte att jag fumlade och benen var ostadiga. Hala klipphällar med lite yrsel är ingen bra kombo. Jag fick en hand i baken flera gånger av Mia som puttade upp mig och jag blev plötsligt varse om att det fanns saker som jag inte har kunnat träna mig på efter Guillaine Barrén i vintras....

Varenda uppstigning och nerstigning på de första 2/3 av banan är i princip klättringar/ålningar och balansgång och varende en slet hårt på mig. Jag kände mig klumpig och svag i klättringsmusklerna och jag började dissa mig själv med negativa tankar som  "-jag har inte här att göra och borde kanske ägna mig åt asfaltslöpning eller solskenscykling istället..."

Men i samma takt som vi sprang om lag kom jag på lite bättre tankar. Mia drev på tempot och ville springa om så fort vi kom ikapp. Jag låg bak och vi hade linan påkopplad. Mia är snabb och mycket bättre än jag på att springa i terrängen. Jag såg ett skräckscenario framför mig varje gång vi sprang om, där jag skulle snubbla och fälla alla som käglor. Men jag gjorde ingen touchdown.. Åtminstone inte i samma ögonblick som vi sprang om. Däremot ett par gånger ute på stenhällarna. Det kostade ett blått finger och lite annat smått men herregud vad gjorde det.... Är det något man inte behöver på en swimrun så är det ett finger. Däremot behöver man en olycksfallsförsäkring ;-)

Två timmar in i tävlingen var jag sliten. Jag hade fått i mig alldeles för lite energi. Och det var nästan halva sträckan kvar. Fick i mig lite gel och i samma veva började banan ändra karaktär från klipphällar till stugområde med lite gräs-och grusvägar. Nu kunde jag återhämta mig lite och få till ett löpsteg igen. Mia var pigg hela tiden och var en grym tävlingspartner. Vi hade damlag runt oss och fick lägesrapporter från vårt supporterteam (och tillika filmteam ;-) utmed banan. Vi visste att vi låg någonstans 6-7:e plats och att pallen var ouppnåelig. Men då ändrar man bara mål från pallplats till att komma före de lag som vi fightades med. Vårt problem var bara det att de simmade om oss och vi sprang om dom igen.. Det betydde att vi var tvungna att ha ett försprång inför varje simning de sista etappperna för att överhuvudtaget ha en chans. Och h-lvete vad vi sprang... Vårt stackars suporterteam hade köpt cocacola och choklad som vi slet ur händerna på dom och hann inte ens säga tack förrän vi rusade iväg som om det gällde ett OS guld..

I år var den sista simningen ändrad och man simmade aldrig ut till Kastellet och därmed inte heller den sista långa simningen längs med piren. Men tävlingen skulle fortfarande avgöras på den sista simningen. Det vill säga det lag som når stegen först kommer först i mål. För väl uppe från stegen är det bara spurten in till mål kvar. Jag och Mia hade sprungit till oss ett litet försprång på den relativt korta löpningen som var innan sista simningen. Vi var först i och vi simmade allt vad vi kunda. Mina armar var som spaghetti och det vara ett skvalpigt vatten. Och mycket riktigt när jag tittade upp till höger efter drygt halva simningen så var en av det andra lagets tjej där.... Faaaaan osså..... Men vara var den andra tjejen? Stegen började närma sig och tjejen som jag sett på höger sida stannade plötsligt i vattnet vid stegen....Jag tänkte TACK ... "Hon måste mena ålder går före skönhet och låter oss klättra upp först".

Men nej riktigt så var det inte, även om dom både var yngre och snyggare... Hennes lagkamrat simmade nämligen efter oss och hann inte till stegen innan både mig och Mia. 

YEEEES där satt den. Kampen om stegen var vår denna gången. Vi klättrade upp och sa "- Do you MIND if we go first?" Team Do you MIND sprang in som segrare! Åtminstone i kampen om 5:e platsen ;-)

Och jag fick så jag teg! Mia körde hårt med mig! Men jag är henne evigt tacksam för att hon fick mig att våga satsa så hårt! Framtänder, armar och ben var ju hela ända in mål. Så trots allt är jag är nog inte riktigt färdig med det här med swimrun än... 

Ska bara läka ihop lite sargade muskler och ett blått finger först ....

/Peace Love and Löparskor