Det fanns bara en enda person som är tillräckligt galen för det. Så jag tänkte att det är den enda chansen. Tar han inte platsen så kan jag lägga ner allt och startavgiften får brinna inne. Så jag slängde iväg ett SMS i måndags till min lagkamrat på ÖTILLÖ. Jag fick till svar att han behövde 24 timmars betänketid och på tisdagen fick jag ett positivt svar! Han tog platsen! Flygbiljetter inhandlades och i lördagsmorse var vi på väg med båt från Stavanger ut till starten i Lysefjorden.
Vädret var blåsigt redan kvällen innan och på preracemötet på fredagskvällen fanns det hot om att loopen på 3,9 km (Dragons Neck) uppe på det högsta berget eventuellt skulle kommat att ställas in pga hårda vindar och kyla. Detta skulle vi få reda på ute på banan när tävlingen startat. På kvällen innan var jag nervös. Fruktansvärt nervös....Inte så mycket över kylan utan över den beryktade svåra terrängen.
Kl 07:30 hade hela startfältet transporterats med två båtar ut till starten i Lysefjorden. Starten skulle ske med att alla hoppade i en strid ström från relingen ner i den kolsvarta fjorden vid Fantahåla. När startsignalen hade gått och jag och Tobbe var framme vid kanten tittade vi på varandra och sa "-Vi hoppar på 3!" Det fanns inte en enda tvekan på att ta steget rakt ut och ner i det svarta djupet, men däremot en stor respekt över hur dagen skulle komma att bli. När jag landade i vattnet så blev det alldeles tyst och helt magiskt. Vattnet smakade salt, sikten var klar och jag skymtade en stor röd brännmanet långt ner i djupet. Dom sekunderna jag var under vattenytan hann jag tänka att det här är mitt element. Jag borde bo i vattnet. Hade det inte varit för att jag måste andas så skulle jag stannat där för alltid.
När vi nådde Preikestolen var utsikten hisnande. Det fanns inte ett enda räcke och jag fick nästan svindel när jag tittade ut över kanten. Det var vackert som ett vykort och det kändes lite dumt att skynda därifrån. Men när Tobbe hade fått lägga sig på magen och sticka ut huvudet utanför kanten så var vi på väg igen.
Där sprang vi om hel del lag och även en stackare som stod och vände ut och in på magsäcken. Fy vad jag tyckte synd om honom. Även riktiga "machomens" kan minsann vara lite klena i extrema situationer. Jag frågade hans lagkamrat om han var okey och då fick jag till svar: "- It´s okey. It´s just some weakness leaving his body" Jo jag tackar... den stackaren fick minsann inte särskilt mycket empati från sin lagkamrat ....
Nu följde det en kamp om att ta sig fram så fort som möjligt utan att slå ihjäl sig pga av snedsteg som skulle leda till att man ramlade ner för bergsväggen, eller föll och slog huvudet i en sten, eller blev spetsad på en vass sten. Om jag överdriver??? Nej, inte ett
FlörliTrappan var inte så särskilt jobbig som jag hade föreställt mig. Där fanns ju inte en enda sten. Vi gjorde ett eget system att beta av trappstegen i. Vi gick 200 steg och sedan stannade vi 5 sekunder och sedan 200 steg till osv osv
En sak är säker, Norrbaggarna är verkligen dom vikingar som jag har föreställt mig att dom är. Det är "äkta vara" som gäller och dom är inga mesar gjorda av socker.
Gjorda av socker var inte heller dom som kom i mål på Rockman Swimrun. Vi kom också i mål. På 10 timmar och 16 minuter. Jag var en bromskloss i den svåra terrängen och hade varkens mod eller ork att forcera terrängen mycket fortare än jag gjorde. Vi kom 5:a i mixklassen och var totalt 36:e laget av 72 över mållinjen i Flörli. Det var i särklass den svåraste tävlingen jag nånsin gjort. Och för en gång skull så tänkte jag att om jag kommer oskadad i mål ska jag vara jäkligt tacksam och kommer troligen aldrig mer att ställa upp i denna tävlingen.
 |
| Här njuter vi av att äntligen kunna få springa utan att det finns en stor sten i vägen |
Men så här två dagar efter, när värken i lårens framsida och armarnas ömmande muskler börjar släppa så börjar också minnet blekna. Åtminstone minnet över alla de miljoner stenar som jag svor över där ute i vikingarnas fina natur. Så en sak är säker....man ska aldrig säga aldrig.... oavsett vad det gäller.
Jag vill passa på att säga Tusen miljoner tack till min lagkamrat som ställde upp med så kort varsel som 4 dagar och gjorde det möjligt för mig att ändå få uppleva denna tävlingen. Det gjorde vi bra! Nu vet vi att vi kan. Nu blir det till att ladda och träna riktigt hårt inför den stora utmaningen ÖtillÖ om en månad.
Och även om jag inte hade Lotta Järnviljan med mig därute så fanns hon i mina tankar hela tiden! Och jag vet att det känns hårt att inte kunna göra det man ställt in sig på att göra. Men man måste vara klok och vara rädd om sig. Vi kommer att få fler tillfällen att göra stolleprov på. Och känner jag Lotta rätt så sitter hon och smider nya planer vid det här laget.
