Huvudet vill mer än kroppen kan....

Om Marathonlöpare är löparsportens små nätta och ettriga golfbilar så är banne mig orienterare och traillöpare bulldozers som tar sig fram överallt oavsett underlag. Otroligt att man kan springa så snabbt som många gjorde på Åhus TrailRun i lördags.

 

För mig gjorde den där förbenade nummerlappen på magen, i vanlig ordning, att huvudet blir så dumt så att den stackars kroppen får lida. Jag tror att dom där två snart får ta och göra upp.....Mitt huvud och kroppen alltså.

Det var nog ca 250 löpare som startade i ÅhusTrailRun i lördags. Mina farhågor om att det skulle bli trångt i starten var helt onödiga. Arrangörerna hade såklart tidtagning med sportidentpinne så vi startades på en rad, i förhållande till vår kilomtertid på 10 km landsväg och tidtagningen gick igång vid startpasseringen. Så det var inte trångt över huvudtaget!

När starten hade gått så sa mina ben till huvudet; "- Ta det lugnt, ta det lugnt, stressa inte, det är vi, benen här nere, som ska göra jobbet och vi behöver spara på krafterna till sanden......"
Huvudet däremot, sa till benen; "Herregud vad långsamma ni är, har ni ingeting att komma med?? Kolla där, hon med den rosa toppluvan springer ifrån er, kom igen spring ikapp!! Slöfockar är ni båda två!"

Nåja, det tog några kilometer sedan hade benen och huvudet kommit någorlunda överens om ett tempo som passade båda..... När stranden kom första gången så var mitt vägval att springa på den lilla strandremsa där vågorna slår in. Det kostade ju såklart både våta skor och strumpor men var helt klart till fördel att få lite bättre fäste under skorna. Det här konceptet var dock väldigt kortvarigt då banan ganska snabbt vände upp i sanddynerna igen. Och i sandynerna sprang man upp och ner i hålor. Och utan att ljuga så sjönk man ner en decimeter på många ställen. Och på de partier som det inte var sand på så var det backar. Korta men branta. Ja, som sagt kroppen fick lida.....

Undertecknad blir omsprungen ca 1,5 km innan mål

Men eftersom jag är som jag är....så betyder svett och mjölksyra nöje för mig (ja, jag vet...... det finns dom som tänker tvångströja....men sån är jag ;-) . Så jag tyckte förstås att det var superkul! Man var tvungen att vara i myllan både med fötterna och huvudet så det var definitivt inga 52 minuter som jag kunde lösa några "världsliga problem" på.  Det var inte många likadana vågräta fotistättningar under dom 10 kilometrarna, så tankeverksamheten gick åt till att se var fötterna skulle sättas ner.

Sandynerna

 

Efter start försvann den "rosa toppluvan" lika snabbt som en avlöning. Och den rosa toppluvan ÄR snabbare, det vet jag, men mitt huvud ville göra att försök att hänga på... och ja ni vet..... huvudet styr jag inte över  ;-). Men jag är nöjd med min insats. 5:a bland damerna och utan en "suck" på tätkvartetten.  Resultatet finns här.


Det är alltid lika häftigt och imponerande att komma ut på tävlingar som är arrangerade av orienteringsklubbar. Det är äkta människor det.....Där går funktion före fåfänga kan man säga. På tävlingsområdet är "ryggsäcksstolen" en lika given asseccoar som hörlurarna är på en marathontävling. Man kan inget annat än att älska löpningens alla kontraster!



 

Damerna fick det lyxiga duschrummet!

Åhus TrailRun... I´ll be back!

Snart dags för årets första nummerlapp på magen

Snart är det dags för årets första löpning med nummerlapp på magen. 28 februari är det nämligen premiär för Åhus Trail, ett alldeles nytt lopp i mina hemmatrakter. Det arrangeras av en orienteringsklubb och då lär det bli "åka av"...... För har arrangörerna döpt det till trail och är tillika orienterare kommer det att bli så nära obanat som det bara kan bli, men ändå med en snitsel att följa. Alltså spännande och KUL!
Men för säkerhets skull var jag med på den provlöpning av banan som erbjöds förra helgen. Allt för att slippa få en massa onödiga överraskningar under det riktiga loppet.

Och, jo visst var det som jag trodde. Upp, ner, ojämnt, stockar, sanddyner och grymt jobbig bana. Men ändå ganska schysst lagd för att vi med vanliga vrister ska kunna behärska stegen utan att vricka fötterna av oss eller syna gräsrötterna på nära håll.

Så här kommer lite "Insideinformation" till er som inte var där:

Banan är en varvbana på 5 km.
Varvet börjar med en kort, lite bredare gångväg uppför, som sedan övergår i en smalare stig. Om man inte är orienterare så kan det vara svårt att springa om andra löpare där banan är stig. Så håll dig långt framme i starten om du inte kan springa om ute i terrängen. Efter ca 1000 m blir det obanat ut på skogsgräs en kort sträcka och sedan ut på stigar igen. Efter ungefär 2,5 km går banan ut i sandynerna och ner på stranden. Det är inte särskilt långt i sanden, kanske 400 m, men det suger musten ur en totalt....Helt omöjligt att få ett frånskjut (alltså om man är som jag, van vid fasta underlag).
Det är två korta strandlöpningar på varvet och efter den sista börjar den jobbigaste delen av banan.  Då har man sprungit ca 3,5 km och banan börjar gå upp och ner för branta backar. Inte så långa men en av dom var så brant att man kunde dra sig upp med hjälp av träd som stod mitt i backen! Sista 200 metrarna innan varvning går nedför.

Det var ca 100 personer som var med på provlöpningen och det tog ca 3 km innan det blev plats för att springa i sitt eget tempo. Så det kommer att vara trångt i början. Så vill man springa snabbt så starta långt fram!
Det var en fantastiskt rolig och utmanande bana. Det krävs mycket löpstyrka för att orka hålla farten på dom olika underlagen och jag tror att det kommer att märkas tydligt vilka som brukar hålla en karta i handen.
Det fanns vitmossa på flera ställen på banan och denna fina mjuka mossa är glashal (oavsett om det är varmt eller kallt ute) och där hjälper dubbar på skorna föga. Men på övriga delar av banan var det nog en fördel att ha trail- eller orienteringsskor. Jag sprang i mina Salomon Speed Cross som funkade helt okey. (Det kan ju bli spännande om det blir snö....)

Under tiden jag sprang banan gjorde jag vissa ljudiakttagelser och kom fram till följande:

Om det låter så här runt dig på banan:
Helt tyst förutom lite knak och brak till höger eller vänster utanför trailen/stigen. Så är det troligen en orienterare som springer om OCH som förmodligen filmar samtidigt!

Helt tyst och emellanåt hörs skrik som till exempel OOOPS, AJJJ, F-N, J-LAR, SHIT . Då är du sannolikt i närheten av en asfaltslöpare som är djupt koncentrerad på varje fotisättning men som misslyckas då och då

Plötsliga höga kommentarer som till exempel "GREN", "HINDER", "GROP" . Då har du en cyklist på banan som varnar efterkommande för hinder på vägen.

Jag kommer med all säkerhet låta som den i mitten.....

Äntligen ägglossning...

Som jag har väntat!! Och längtat!! Hela vintern har jag gått och hoppats på att "idag lossnar det". Men äggen har suttit långt inne denna vintern....
Men så igår hände det plötsligt! Ett ÄGG i hönsredet!
Tack HönaPöna. Äntligen, lite rediga och goda ägg!

När det gäller träningen så rullar det på, som man brukar säga....Jag tränar så mycket som kroppen pallar och på en nivå där jag tycker att det är roligt. Det är väldigt skönt att ha klarat av den "tråkigaste" träningsperioden" på året och ha lusten i behåll. Ja, för inte ska jag väl sticka under stol med att det är inte alltid superkul att ge sig ut i blåst, kyla och mörker under vintermånaderna. Och ofta är man lite småkrasslig och virusen avlöser varandra. Men nu börjar man se ljuset igen...Fram till 17:30 klarar man sig utan pannlampa. Det finns hopp om en vår detta året också.

Man kan ju lugnt säga att det är en "löparboom" utan dess like just nu. Plötsligt har man gått och blivit en trendig träningsfreak utan att man själv har fattat det. Det är löpargrupper, löparcoacher, löpartidningar, löparevent, löparläger och ett löparmode som inte har några gränser. När jag började träna och springa lite lopp ansågs man nog vara lite nördig.... (av de som inte själva ägnar sig åt löpning alltså). Och visst var det kanske inte lika "hypade" människor som sprang och inte lika storslagna tävlingar som nu, men det var precis lika trevligt! Dom allra roligaste tävlingarna är egentligen dom lite mindre loppen som arrangeras av småklubbar som brinner för sitt intresse. Där får man springa en runda som kanske går ut i fin natur och på ställen som man aldrig skulle sätta sin fot annars. Kanske får man en medalj när man kommer i mål och har man tur (eller snabbhet) så vinner man en bal toapapper eller ett par strumpor.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Löpare är ett förbannat enkelt folk. Vi behöver inga stereoanläggningar med Avicii på högsta volym innan starten går och inte heller stora uppblåsbara reklamlportaler att springa i mål under. Vi nöjer oss med likasinnade, en startlinje, lite snitslar och en mållinje. När vi sedan har fått en startsignal så står vi själva för nöjet.....

                                                               /Peace, Love and Löparskor