Mormor och jag nattsuddar

Jag träffade mormor inatt. Det händer att jag gör det. Inte så ofta men kanske någon gång per år så kommer hon för att se mig. Hon är en riktig nattsuddare, min mormor. Hon är nämligen aldrig så tydlig som just om nätterna. När vi ses så luktar hon så där som bara hon kan, hon skrattar på ett sätt som bara hon gör. Hon ser ut som hon alltid har gjort, med rödtonat hår och med en förnimmelse av grått därunder. Hon har alltid kjol och hon sitter ofta med ansiktet i händerna. Och sen har hon en egenhet att alltid sitta konstigt med fötterna. På alla foton, där fötterna är med, så böjer, eller knixar hon fötterna i alla möjliga konstiga vinklar.
Hon är min mormor och hon lämnade oss för 20 år sedan. Jag saknar henne så. Jag önskar jag kunde lyfta luren och ringa och få höra hennes välbekanta stämma som alltid svarade 10939.

Men inatt träffade jag i alla fall mormor igen och hon såg ut exakt som hon gjorde för 20 år sedan. Hon var så verklig så jag skulle kunna ta på henne. Jag vill drömma om henne oftare! Hon är så verklig om natten och säger så kloka saker. Jag vet att hon kommer för att se att jag har det bra och när vi setts under småtimmarna vaknar jag alltid med ett leende på läpparna och med en känsla av upprymdhet.

Hon är min mormor och jag saknar henne så.

Mormor Sanda

-Snälla mormor, kom till drömmarnas land och hälsa på mig snart igen

Köra bil på ångorna

Jag har en son som precis hade blöja och nu ska han ta körkort! Hur fasen gick det till? Okey han ska inte ta bilkörkort då utan AM kort, men iallafall. Han va ju nyss en lite knodd och nu är han en stor knodd på snart 15 ( och jag som fortfarande är 29 ). Helt otroligt vad tiden går.

Men det är roligt med stora barn (också)! Och det ska bli kul att han äntligen ska få köra sin A-traktor som står och väntar på honom. Dock tyckte han att det var mindre roligt när jag frågade om det var okey om jag "ligger på rulle" efter honom när jag cykeltränar. Jag informerade också honom om att jag kanske eventuellt  behöver cykla om honom ibland.... (A-traktorn får bara gå i 30 km/h). OjOjOjOj..... jag är född retlig ;-)

Bilar är kul tycker jag. Men jag har egentligen inget intresse för bilar men det händer så många roliga saker med bilar. Det finns få saker som jag kan skratta så mycket åt i efterhand som när jag tänker på mina egna "bilminnen". Som tex när jag körde bensinstopp med min allra första bil. Ja, det var inte första gången jag körde bensinstopp för det gjorde jag ofta. Fattig som jag var (och snål) så körde jag ofta på ångorna i min babyblåa Renault 12 årsmodell 75. Just denna gången var jag faktiskt på väg till en obemannad bensinmack för att tanka i en sedelautomat. Men ca 150 m från bensinmacken, vid ett stoppljuse, fick jag soppatorsk. Egentligen borde detta inte varit så konstigt eftersom jag alltid körde omkring med en tom bensindunk i kofferten. Det borde varit enkelt att bara gå och tanka dunken eller hur! Men problemet denna dagen var att jag var pengastark och skulle tanka för en HEL hundralapp! Och eftersom jag är så gammal som 29 år (?) så fick man ganska mycket bensin för hundrakronor på den tiden. Betydligt mer än vad som får plats i en dunk i alla fall.....

Det var inget annat att göra än att:

• Sätta på varningsblinkers
• Ta min dunk
• Springa till bensinmacken
• Stoppa i hundringen i automaten
• Fylla upp dunken med så mycket bensin som fick plats
• LÄGGA BENSINSLANGEN PÅ MARKEN (eftersom jag inte hade förbrukat hela min hundralapp)
• Springa tillbaks till min bil och hälla på dunken (medans massor av bilar passerade på den stora genomfartsleden) och samtidigt vaka över min bensinslang som låg på marken inne på tankomaten så att ingen kom och snodde bensinen som jag hade betalt med min hundralapp
• Försöka starta bilen som alltid var svårt efter att jag hade kört tomt (pappa sa alltid att det blev skit i förgasaren, fast det sa han i och för sig vid alla problem med bilen....)
• Efter långa minutrar gick bilen äntligen igång och jag kunde köra in till min bensinslang på macken och tanka dom resterande dyra dropparna till mitt vrålåk.

Skulle kunna varit Mr Bean fast det var jag...

Löpande träning

Ibland (läs ofta) när jag är ute och springer så känns det tungt, jobbigt och helt hopplöst. Det är liksom som att min träning står och stampar på samma ställe. Det händer inte ett skit! Jag vill ju att benen ska kännas lätta och att jag ska få lite "kred" för allt slit....

Sedan träffar man människor som springer en gång i veckan och kubbar om en på intervallpassen...
Jag väntar numera på att någon ska komma på det: "Sluta träna och bli snabbare på milen" står det  snart på alla träningssidor.....
Nej....jag tror inte det....

Men om man lägger mycket tankar på dom passen så är det lätt att ge upp. Så gör inte det! Tänk istället att: "för dagens form var detta ett bra pass. Nästa kommer att kännas bättre!"

Det ÄR jobbigt att löpträna och framförallt så SKA det vara jobbigt att springa! Oavsett om man tränar för att springa snabbt, långsamt, kort eller långt så kommer alltid de pass som är kräkjobbiga att finnas. Och ofta (konstigt nog) är det dom passen man minst anar som kan vara så där infernaliskt jobbiga. På intervallpassen är man förberedd, då ska det göra ont. Men när ett vanligt lugnt distanspass känns som att det är det första löppasset man gör på tre månader kan det vara en helt oförberedd känsla. Då är det lätt att man tappar allt löparsjälvförtroende! Och då är det viktigt att INTE ta med sig dom negativa tankarna på nästa pass! Eller kanske till och med skjuta upp nästa pass lite längre för att det var inget roligt på förra....

Så när det gäller löpning får man inte vara för hård mot sig själv! Det är ingen dans på rosor alltid att löpträna. Det är väl därför jag gillar det så skarpt! Det är faktiskt en utmaning varje gång! Och vad gör det, om man hasar sig fram på tandköttet då och då eller om tungan hänger längs med knäskålarna och det ända man tänker är; "herre jösses det är nog inte meningen att jag ska träna löpning jag döööööör innan jag är hemma".
Så trots att det känns så här ibland så älskar jag att kalla mig löpare. För det som skiljer ut en löpare från mängden är att löparen inte låter dessa tankar påverka träningen utan man ger sig ut igen och igen och igen....
Och oavsett om ett löparpass har varit svinjobbigt, smärtsamt och alldeles för långt så VA NÖJD MED DIG SJÄLV, DET ÄR DOM PASSEN SOM GÖR ATT DET KOMMER ATT GÅ LÄTTARE NÄSTA GÅNG.
Och jobbigt.....ja, det är det för alla

/Love Peace och Löparskor