tisdag 6 januari 2015

Varför simträna

 
Förutom att det är väldigt skönt att simma (utom när man simmar så hårda intervaller att det snurrar i badmössan...) så kommer här fler anledningar till att simträna:

Simning engagerar flest stora muskelgrupper samtidigt än någon annan idrott

Simning är väldigt skonsamt för leder och skelett

Det behövs minimalt med utrustning

Vattnet ger massage på huden som i sin tur är vätskedrivande

Du blir ren

Du slipper tvätta träningskläderna efteråt

Du blir bra på att kontrollera din andning (om det nu är bra?)


När kan man få kalla sig simmare då? Jag kallar mig inte simmare men jag är otroligt stolt över att ha lärt mig frisim i vuxen ålder. Och trots att jag inte gör några "kullerbyttavändningar" i bassängen så har det hänt att badvakterna har flyttat skylten som det står "Snabbana" på till just den banan som jag sprattlar i. Fattar ni...?? Jag.... i snabbanan. Herre Göta Petter. Kan förstås bero på att det mest är äldre damer och herrar som simmar på de tider jag tränar simning.
Men det kunde jag väl aldrig tro när jag för två år sedan försökte crawla, hålla mig flytande och samtidigt synkronisera andningen utan att få alltför många kallsupar.

Okey, simning är kul men fortfarande kommer det som nummer tre på träningslistan.
1. Löpning
2. Cykling
3. Simning

En upptäckt som jag har gjort under mina simpass är att det är jobbigare att simma mot den djupa sidan av bassängen. Det känns helt enkelt som att det är uppförsbacke. Kan hända att det är inbillning.............

Men något som inte är inbillning är att det är nytt år och nya mål. Snart blir det ljusare och det kommer att bli en säsong full med löpning, triathlon och swimrun.







torsdag 1 januari 2015

Dags att vända blad....i almanackan

Nu står det 2015 i almanackan och jag hade gjort ett jättelångt inlägg om mina bravader 2014 som jag sedan raderade. Det kändes så fel att skriva och skräppla ( är skånska och betyder skryta) om gammal svett som är historia nu.
Dock är ju Nyår en tid för återblick och jag har funderat och funderat på vad den största erfarenheten 2014 var.
För min del var det helt klart att våga misslyckas. Att satsa högt och att försöka! Att ge sig in i något som man inte är helt säker på att klara! Jag syftar såklart på ÖtillÖ.  Även om det var tråkigt just då så var det helt klart en nyttig erfarenhet för mig. Jag är en människa som hatar att misslyckas! Så därför "skyddar" jag ofta mitt "ego" med att sätta lite lägre mål eller lättare utmaningar för att vara helt säker på att nå målet. Det är ju såklart inget annat än en "egoboost", och jag får höra då och då att jag sätter alldeles för blygsamma tidsmål på olika lopp. Jag går helt enkelt den säkra vägen. Vet jag att jag klarar milen på 43 minuter så sätter jag det som mitt mål på ett 10 kilometers lopp. Då blir liksom allt som är lite bättre än 43 inget annat än en stor belöning till mig själv men kanske också en risk att det inte heller blir så mycket bättre.  Fegt? Trist? Ingen chans till förbättring? Manligt? Kvinnligt?

Ja, kanske är det dålig potential till förbättring att inte ha ett specifikt högt mål. Det är ju så populärt nuförtiden att alla som tränar pratar om vikten av att sätta personliga mål. Att inte träna mållöst, planlöst....Allt man gör i livet ska ha ett mål. Och visst har de det om man tänker efter. Men inte tänker jag: "-målet med att jag ska plocka upp ur diskmaskinen är att jag ska kunna fylla den igen" även om det faktiskt är det.
Jag har funderat mycket med det där med mitt mål med min träning. Jag minns att jag fick frågan på mallislägret i våras och jag hade, ärligt talat, ganska svårt att sätta ord på mitt mål med min träning. För det är nog det som det handlar om, just att sätta ord på det! För visst har jag mål. Jag irrar ju inte runt som en mållös eller planlös varelse.

Men nu har jag kommit på det! Eller rättare sagt satt ord på det som jag egentligen vet! Jag tränar för att må bra. Och mitt största mål med träningen är att träna och tävla precis så mycket så att jag kan fortsätta träna. Alla som tränar mycket vet att det är en hårfin gräns till att skada sig under träning eller tävling. Och när det gäller tävling så gillar jag såklart att lyckas. Vem gör inte det? Och det gör jag ju genom att sätta rimliga personliga mål som jag når. Genom att göra så här kommer jag att fortsätta att vara en medelmåtta, kanske en fegis och en ständig tvåa men för mig själv blir det en vinst varje gång eftersom jag når mitt mål (oftast). Och när jag blir äldre eller tränar mindre kommer jag förhoppningsvis att få samma härliga känsla när jag sänker målen och ger mig själv en belöning genom att faktiskt nå de tänkta tiderna eller målsnörena.

Det är ju det som människan vill eller hur. Må bra, få lite "kred" för vad man gör. Det enda säkra sättet att få det är att ge sig själv det! Så jag kommer nog att fortsätta 2015 att lägga upp säkra mål för att boosta mitt ego. Och för mig funkar det. Att sätta mål som är väldigt nära det man klarar. Har man satt upp ett mål att springa ett Marathon men har svårt för att klara två kilometer så kommer bara självförtroendet att få sig en törn och då är risken stor att man skiter i dom där två kilometrarna för att känslan är att det inte är någon idé. Man tror att man ändå inte kommer att fixa springa 42. Så sätt rimliga mål som gör att du vill träna en gång till och en gång till och en gång till. Va inte så hård mot dig själv, utan betrakta all träning som en investering i "hälsokontot" oavsett om det är att gå till brevlådan, ta trapporna istället för hissen eller springa 5 kilometer. Något är alltid bättre än inget!  Strunta i om alla andra springer jäääättelåååångt eller jäääättesnaaaaabt. Alla har vi vår överman!
Det viktiga är att verkligen röra på sig utifrån sina egna förutsättningar!



 
 
GOTT NYTT ÅR 2015
Hoppas alla får ha hälsan och lyckas med allt ni tar er för!


söndag 14 december 2014

Kul utan Jul...

Idag borde jag nog ha julstädat lite, kanske bakat pepparkakor, lagt lutfisken i blöt och eventuellt tvätten också eller kanske skulle jag gjort julkorv eller någon annan sylta.....
Men icke....trots att julen närmar sig så stod det ju faktiskt "Upplevelselöpning på Skåneleden" på schemat. Julkorven och det där andra fick vänta.
Om jag var ensam??? Nejdå!!! Vi var 13 stycken som trotsade alla "julmåsten" som istället tog bussen i morse till startplatsen i Simrishamn för att därifrån följa dom orangea vägvisarna upp till busshållplatsen och våra parkerade bilar norr om Brösarp.

Den första deletappen mellan Simrishamn och Kivik var helt sanslöst vacker. Större delen gick längs med kusten och genom de små pittoreska fiskebyarna Vik och Baskemölla.
För att inte tala om Knäbäckshusen som kan liknas vid en söderhavsö med träd hängandes ner över vattnet.
Etapp 5 graderas som "svart", det vill säga kuperad terräng, branta partier och naturstig och när vi nådde Stenshuvud kändes det i benen och då hade vi bara sprungit 12 kilometer!
Där var det någon som hade beställt hämtning och vi andra fortsatte löpningen norrut. Efter ytterligare 8-9 kilometer nådde vi Kivik och då övergick leden till etapp 6 Kivik - Vantalängan som skulle leda oss upp till den busshållplats där allting startade några timmar tidigare. Den etappen var röd vilket innebär varierande terräng med mer än 50% på naturstig.

Strandlöpning söder om StensHuvud

 




 
Vilken fantastisk löpning och upplevelse jag fick idag. Alla som var med fullföljde så långt som man hade tänkt sig och det var bara en och en annan orienterare som "gick i backen"....
Med andra ord var detta en riktig bra dag i december trots att det varken blev korvstoppning eller pepparkakshus...