Öppet Spår 2026

Vasaloppets Öppet spår i Berga by i söndags var allt annat än öppet. Herregud vilket kaos det var. 11 000 startande och morgonen började med säkert 6 km bilkö och såklart ett visst stresspåslag för undertecknad. Men öppet spår ska ju vara just vad det heter, nämligen en rullande start mellan vissa tider. Så det var egentligen inget problem. Alla som hade en start skulle få starta.

När vi äntligen fick bilen parkerad i Berga By var det -21 grader. Jag hade värmekuddar i vantarna och fötterna hann aldrig bli kalla. Så på ett sätt var det skönt att slippa stå och vänta i kylan utan bara kasta sig ur bilen, slänga sina väskor i lastbilarna och sen på med skidorna och iväg. Men Vi missade såklart lite mingel, vår startgrupp och hade onödigt många fler framför oss i spåret. På högatalarna hörde vi att arrangörerna gjorde allt för att lugna ner stressade åkare som suttit fast i bilköerna och informerade också att reptiderna skjutits fram.

Det var väldigt trångt i spåren. Jag tyckte att det var närapå lika mycket folk som på Vasaloppet 2012. Spåren var dock fina men man fick göra spårbyte hela tiden och det blev inget flyt alls i åkningen de första 4 milen.

Nock om det negativa. Det var en helt fantastisk dag! Vintervädret var magiskt med solsken och mellan minus 2 till minus 10.  Den första delen av banan är helt klart den vackraste. Det var helt underbart när man kom upp till myrarna efter den första stigningen. Då steg solen upp och man kunde se hur luften glittrade av alla iskristaller i luften.

Foto: Taget av vår Vasaloppssupport

Skidorna kändes hyfsat bra i början. Bra fäste i skinsen och det gled på. Men efterhand som temperaturen steg så blev det sträva spår.  Jag började bli sliten redan efter 3 mil och som "grädde på det moset" kraschade jag rakt in i en annan tjej som ramlade framför mig i en nerförsbacke. Nerförslöporna var sönderplogade så det låg stora snövallar på sidorna som man inte kunde komma över. Man fick liksom bara chansa att den framför skulle stå på skidorna. Jag chansade och drog en nitlott. Jag landade platt fall på ryggen och armbågen. Det var skidor, stavar och armar huller om buller. Jag tappade andan och trodde för ett ögonblick att jag inte skulle kunna fortsätta. Men upp igen och iväg. 

Som förvänat så var det precis så jobbigt upp till Evertsberg som jag minns det. Upp upp upp ⬆️ . Saxningar upp i de brantaste backarna. Jag tänkte att jag skulle ta några extra minuters paus i Evertberg. Få i mig lite mer energi och gå på dass. Men det var lång kö till toan och gav upp den uppgiften.... Fortsatte utan toa. 

Efter Evertsberg började det äntligen gå lite utför. Men kroppen började bli sliten. Jag var sjukt trött. Men några mil senare, någonstans mellan Hökberg och Eldris, hör jag plötsligt mitt namn mitt ute i skogen.. Då stod dalmasen och tillika cyklisten Mattson där på skidor och med en JBL högtalare på ryggen. Han sladdade in i spåret och gjorde mig sällskap i 3-4 km och spelade Van Halens "Jump" och Lena Philipssons "Det gör ont det gör ont" . Det blev allsång och var uppskattat både av mig och andra i spåret. 

Dalmasen lämnade mig och äntligen kom sista depån Eldris och elljusspåret i Mora uppenbarade sig när jag hade ca 7 km kvar. Och jag tänkte "Prisa Gud nu kommer skatteåterbäringen" Det vill säga lite kred för hårt slit!  Nu skulle jag få njuta av att en lång dag började närma sig slutet och att det faktiskt gick hela vägen denna gången också. Och där stod klockstapeln och målportalen. Så i Fäders spår för framtids segrar kammade jag hem lite svett, troligen något sargat revben, en trött kropp och en Öppet spårmedalj.

Vad gör man inte för den där gamla gubben Gustav....

Hur stavar man till skidor

Nu sitter jag i bilen på väg upp till Sälen för att köra, förlåt åka öppet spår (tydligen är det bara skåningar som kör skidor dom flesta åker nämligen på skidorna). Jaja jag ska ta mig fram i 9 mil sen vad det heter får kvitta.

Jag har varit lite trött på att bara ”köra på” i gamla fotspår och ville prova att istället köra i skidspår denna vintern. Och såklart fick man ju börja på rullskidor. Mina gamla rullskidor sålde jag efter förra gången jag körde, så nya (läs begagnade) fick införskaffas. Köpte ett par Swenor fiberglass som rullade onödigt snabbt…Så på vingliga ben började träningen i höstas. Jungfruturen slutade med platt fall i en nedförsbacke och en blå skinka och lår. Men efter det gick det ganska bra. 

Sen kom snön som en gudagåva. Efter en del research köpte jag till slut Skinskidor och sen började förintelsen av gäddhänget. 

Nåväl, träningen är gjord och gäddhänget är kvar. Nu är det bara festen kvar som pågår under 9 mil med Blåbärssoppa som välkomstdrinkar och vetebullar som snacks.

Skidorna är glidvallade, skinsen är preppade och nu ska bara kroppen vara lite schysst. 

Sen e de bare åk ….

/Love Peace and Blåbärsoppa ☺️

Expedition Keb; Dag 4 och sista delen

Vi lämnade fjällstationen i strålande sol för att bege oss hemåt igen. Benen var lite slitna men det var ingen tvekan om att vandra och inte flyga tillbaka till Nikkaloukta. Det går nämligen att ta helikoptern som flyger skytteltrafik mellan fjällstationen och Nikkaloukta. Den flygbiljetten kostar 1500 kronor enkel resa.....

Med fylld kaffetermos, torrfoder och hela stora packningen på ryggen började vi vandra samma 19 kilometrar till Nikkaloukta som vi hade gått 2 dagar tidigare. 

Denna gången tog vi dock flodbåten på ungefär halva vägen. Den förkortade vandringen ca 6 kilometer. Vi passade också på att bada och svalka oss i Ladtjojaure som fjällsjön hette.

Och svalkade gjorde det kan jag lova, och trots att vattnet såg lugnt ut så var det galet strömt. Höll man inte i bryggan eller simmade motströms flöt man iväg som en kork.

Det var fler än vi som ville åka båt och vi roade oss med att räkna ut hur mycket detta privata lilla båtrederi tjänade på oss friluftsmänniskor ....500 riksdaler (gärna kontanter ;-) per person och resa kostade denna i särklass dyraste korta båtresa jag har åkt. Men det var värt varenda krona.

Framme i Nikkaloukta

Eftersom vi hade valt att ha två försök ( läs dagar) att nå toppen på så hade vi även en natt i Kiruna. Men på torsdagen hade ingen av oss lust att turista. Det var alldeles för vackert väder för att gå under jordi för att se gruvorna  Istället avslutade vi expedition Keb med minigolf och en väldigt fin och lyxig lunch på ett resort innan vi skulle flyga hem. 3 av 5 åt laxfilé och tolv timmar senare fick samma 3 mycket tydliga besked (!) på att denna tillsynes väldigt fina (och goda) laxfilé hade sett bättre dagar.....

Efter ett par telefonsamtal till restaurangen så fick den drabbade trion pengarna tillbaka och alla var överens om att det var en otrolig tur att magsjukan kom först när vi hade touchdown i Skåne igen....

Jag tror min själ att det blev några trisslotter för pengarna.....men där försvann turen...Inte en enda vinst...

Men vi hade redan fått vår vinst! En helt magisk upplevelse i ett väder som man aldrig hade vågat drömma om!

Toppen i toppenväder. Expedition KEB del 2.

Fortsättningen...

Denna morgon behövdes inget alarm. Det var liv och rörelse i vår sovsal tidigt. Väderprognosen stämde och det var säkert 25 grader redan kl 06 på morgonen. Vi intog en stadig frukostbuffe i restaurangen och hämtade ut varsin matpåse som ingick. Klädseln för toppturen var given denna dag. Shorts, T-shirt, Keps, Yllestrumpor och vandrarkängor. I ryggsäcken la jag ändå ner långa vandrarbyxor, en tröja och en överdragsjacka (det kan snabbt bli väderomslag på berget). Mössa och vantar var dock lätt att prioritera bort.

Ryggan för toppturen jag hade var en Haglöfs Airak 24 liter. Den hade många fack och kändes skön att bära. Jag hade också en liten magväska för att lätt komma åt mobil för foto och energi. Om man inte har en mindre ryggsäck med sig kan man hyra det på fjällstationen. Man kan också hyra stegjärn som man kan behöva för att kunna ta sig upp på isiga glaciärer. Guiderna på fjällstationen sa dock att pga värmeböljan som varit skulle vi inte behöva några sådana 

Förutom väderomslag så är höga vattenflöden en annan utmaning. Det finns flera ställen där man behöver passera vattendrag. De är såklart olika stora och tar nya vägar beroende på snösmältning osv. Vi hade fnulat ganska mycket på detta. Hur skulle man kunna gå torrskodd över? Eller skulle man helt enkelt bara vada över och byta strumpor och sen gå i våta kängor? Jag bestämde mig för att ta med sandalerna så kunde man i värsta fall ta på dom och spara kängor och strumpor.

Klockan 07 gav oss iväg. Det var inte alls så mycket folk som jag hade befarat. Vi blev själva ganska snabbt. Vi hade bestämt att vandra i ett moderat tempo men ta paus minst en gång per timme. Eftersom det var varmt så behövdes det en hel del vatten. jag hade med mig ca 2,5 liter. I Kitteldalen ca halvägs till toppen var det sista vattendraget att fylla vattenflaskorna på.

Vandringen började ganska direkt att gå uppför. De 2 första kilometrarna var underlaget blandat gräs och sten. Sedan övergick det i sten. Sten sten sten......överallt sten....

Det var helt magiskt väder och alla var på topp(!)humör! Efter ca 4 km nådde vi Kitteldalen där det rann mycket vatten!! Nu var det dags för första vadningen alternativt chansa att balansera på stenar. M hade stavar och tog sig enkelt över. Vi andra försökte hitta en så enkel väg över som möjligt. Jag och A kastade över våra ryggor till varandra för att åtminstone inte riskera att plumsa i med packningen. Vi tog oss över torrskodda med sandalerna liggande i ryggsäcken....

Efter Kitteldalen kom första snöunderlaget och hör och häpna sedan en en stentrappa som tydligen byggts av sherpor från Nepal. Snön var helt okey och enkel att gå i.

Allt flöt på bra och vi tog vår första energipaus ovanför trappan. Det var absolut inte trångt men en del passerade vi och några hade vänt om utan att nå toppen. Det var absolut tuffare terräng än vad jag hade föreställt mig och det var skönt att ha ett par bra kängor som stod emot alla spetsiga stenar.

Under vandringen går man även ner i något som kallas Kaffedalen. Det är mentalt jobbigt då man förlorar ca 200 hm som man måste ta igen. Man kan även se leden man ska upp för på andra sidan dalen. 

 

Från Kaffedalen och upp var det rejält brant och mycket rullsten.

Efter drygt 5 timmar kom vi äntligen fram till glaciären på Kebnekaises Sydtopp ca 2100 möh! ÄNTLIGEN skulle vi ta de sista stegen upp till toppen! Det var små steg för mänskligheten men gigantiska för oss! TOPPEN IS NÅDD!

Det var helt fantastiskt att stå på Sveriges högsta berg och kunna se hur långt som helst. Dock var "högsta" lite sanning med modifikation eftersom Nordtoppen faktiskt är är högre..... Sydtoppens glaciär är nämligen olika hög varje år och har blivit lägre och lägre ända sedan 2019. Sydtoppen var i år 2088 möh medans nordtoppen är isfri och mäter alltid 2096 m. Snön på glaciären var mjuk så det behövdes inga stegjärn för att ta sig upp. När vi hade skålat, tagit foto, pussats och kramats så tog M fram sin plastskärbräda och åkte stjärtlapp ner från toppen. Ja inte hela vägen ner då alltså ;-). 

Vi stannade och åt vår gourmetmat en liten bit ner och behöver jag säga att det smakade gudomligt. 5 kockmössor av 5 möjliga. Och vilken vy från första parkett!

Nu väntade det tuffaste av allt.... Att ta sig ner. Det är nämligen med muskler som man kanske inte tränar så frekvent som framsida lår. Och dessutom var målet uppnått men halva utmaningen var ju kvar

Men ca 4 timmar senare var vi tillbaka på fjällstationen. Där satte vi oss på terassen, blickade tillbaka på berget och skålade i en välförtjänt Öl. Vilken dag vi hade haft! Att få dessa bästa möjliga förutsättninarna på berget hade ingen av oss vågat hoppas på.

To be continued....

Expedition Keb, Från botten till toppen DEL 1

Förra sommaren började jag och en kompis prata om att bestiga Kebnekaise. Det är något jag alltid har velat göra men det har liksom aldrig blivit av. Men nu bestämde vi oss för att bocka av detta från Bucketlistan. Vi fick med oss några och till slut var vi 5 stycken i vår lilla expedition.

Efter lite övervägande var vi överens om att ta oss till toppen via den västra leden som är längre än den östra men inte lika teknisk. På den östra leden rekommenderas guide och där är dessutom via ferrata klättring. Det vill säga att man tar sig upp med sele med hjälp av vajrar fastsatta i berget som man hakar i sig i. Den västra leden som vi valde är ca 20 km lång tur o retur och den östra leden är ca 5 km kortare 

Under hösten och vintern  gjorde vi en hel del research och det var sannerligen mycket att tänka på. Men det var också planeringen som gjorde att det kändes som vår egen expedition och inte ett färdigt paket. Och det var roligt att träffas och prata om allt ifrån ryggsäckar till resrutt upp till Kiruna och sedan även provvandra utrustningen hemomkring

Utrusning:

Det finns många packlistor och tips att hitta på nätet vilket jag också tog hjälp av. Jag hade köpt en begagnad Haglöfs ryggsäck som rymde 65 liter med många justeringsmöjligheter som var lagom stor. Det gäller att ha en ryggsäck som är precis så stor som behövs för att inte överlasta och stå där med onödigt många kg på ryggen. Det sliter för mycket. För det är verkligen lätt att packa ner fr mycket "om ifall att grejjor".

 I den stora ryggan fick jag plats med en mindre dagryggsäck vilken är nödvändigt för toppturen.  Dock finns det dagryggsäckar att hyra på fjällstationen om man inte vill bära med sig en egen. Jag hade även en liten magväska vilket var kanon att ha telefon, energi och en liten vattenflaska lättillgängligt 

Packningen

Vandringskängor              Kompass                                                       Badkläder

vandringsbyxor                Energi (frystorkad mat, energibars osv)       Underkläder

Regn/vindjacka                Sandaler                                                        Handduk

Lättviktsjacka                   Shorts                                                           Myggspray

underställ                          Linne                                                            Öronproppar

vantar                                Compeed                                                      Vattenflaskor ( 3 lit)

mössa                               Toapapper                                                      Powerbank   

Yllestrumpor                    Handsprit                                                       Pyjamas

DAG 1 Resan till Kiruna

Vi valde att köra bil upp till Stockholm där vi sedan tog flyget upp till Kiruna. 

Allt klaffade bra och vi hade touchdown i Kiruna vid 16:30 tiden efter ca 10 timmars resa.. Första natten stannade vi i Kiruna där vi hade bokat vandrarhem. Det fanns många att välja och de flesta var 70-talsvillor och det var enkelt att boka via Booking. 

Kiruna var verkligen en spökstad (I DAGLJUS dygnat runt!!) och lika ocharmig som jag hade föreställt mig. Man såg liksom inte något folk ute och det fanns inte något pittoreskt över denna staden. Jag hade inte blivit förvånad om detta var Vampire Ville i verkligheten... Man höll dessutom på att flytta hela centrum till för att malmbrytningen i gruvan skulle utökas. 

När vi anlände var det värmebölja i hela Norrland och med midnattsolen var det mellan 25-30 grader dygnet runt. Efter att ha följt alla möjliga väderappar hade vi därför vågat skala ner något på våra packningar eftersom vi förstod att det skulle bli åtminstone tvåsiffriga grader på berget.

Efter mycket om och men hittade vi ett pizzahak på en parkeringplats. Det var som att förflyttas till tidigt 80-tal. No fancy och inga krussiduller utan en helt vanlig PIZZA tropicale med bananer och curry. Sen sa klockan att det var dags att bege sig till vandrarhemmet och dra ner rullgardinen och stänga nattsolen ute några timmar.

DAG 2 Etapp 1 Nikkaloukta - Kebnekaise fjällstation

Det enda sättet att ta sig till Kebnekaises fjällstation är antingen till fots eller via helikopter. Från Kiruna till Nikkaloukta kan man dock ta antingen Nikkalouktaexpressen (Buss) som man behöver förboka eller taxi. Vi ringde Taxi Kiruna och prutade lite på priset som blev betydligt billigare per person än om vi skulle tagit Nikkalouktaexpressen .

I Nikkaloukta fanns ingenting förutom en anläggning med café/restaurang, stugor för uthyrning och lite vandringsutrustning att köpa. 

Vi kom dit med taxin vid 10-tiden och det var väldigt varmt. Vi vägde våra ryggsäckar för skoj skull och dom vägde mellan 8,5 kg till 17 kg. Min vägde ca 13 kg. Vandringen är 19 km men platt. Efter ca 6 km kan man dock ta en båt och vila benen i ca 6 km. Vi valde dock att vandra hela vägen. Jag hade verkligen respekt för denna etappen. Den är både lång och dessutom bär man hela packningen på ryggen. Men det var en väldigt fin vandring med Kebnekaise i horisonten framför oss hela tiden

Vi tog det lugnt och vandringen tog oss ca 5 timmar . Det fanns gott om vattendrag att fylla vattenflaskorna ur och efter ca halva vägen stannade vi och åt. Jag hade så kallat blötmat och värmepåsar istället för frystorkat som man hade behövt ha varmt vatten till. Värmepåsarna aktiveras genom att hälla i vatten. Sen stoppade man bara ner matpåsen i vattenpåsen och väntade ca 10 minuter. Sen var det klart att äta. Några i gänget hade blandat sin frystorkade mat i termosar redan på morgonen. Det funkade bra vilket som.

Värmepåse som aktiveras av vatten och syre (blir varm som satan)

När vi äntligen kom fram till fjällstationen stod solen lite lägre på himlen och Det var magiskt vackert . Vi hade kunnat göra hur många vykort som helst av våra bilder.

Vi hade förbokat vårt boende på fjällstationen flera månader innan. Det blir nämligen ganska snabbt fullt på fjällstationen. Om man inte vill bo och asa på tält förstås. 2 nätter behövdes för toppturen och det gav oss också en möjlighet att få en extra möjlighet att bestiga berget ifall vädret skulle hindra oss den första dagen.

Vi hade även förbokat all mat och förutom frukost var det 2 kvällar med 3-rätters i restaurangen men även en matpåse från frukosten att ha med på toppturen  I restaurangen var det  inga som helst problem att sitta skitig, svettig och dammig . För alla var likadana. Ingen bär nämligen aftonklänningar eller vita skjortor i ryggsäckarna. Nej, fjällräven och yllehåsor var klädkoden på denna annars väldigt mysiga resaurang.

Solen gav oss fortfarande ingen hint om när det var dags att krypa till kojs. Men det gjorde dock kroppen. Att vandra 19 km i 30 graders värme med 13 kg på ryggen snyter iallafall inte jag ur näsan. Vår sovsal låg på ovanvåningen och bestod av ca 10 våningsängar fördelade på 6 bås med ett skynke ut till korridoren. Ute i hallen var det EN (!) gemensam toalett till 3 sovsalar och till denna hall fanns det en dörr som inte hade sett olja de sista 10 åren. Och då kan ni ju räkna ut hur många gånger man vaknade av detta dörrgnissel när 20 stycken ska ut och nattakissa med jämna mellanrum.

Med öronproppar somnade jag till slut.

To be continued....

Dagens spaning...

En tanke som har slagit mig är hur kroppen, finurligt nog, drar in på saker som inte används. Ta till exempel blindtarmen, den har blivit ett maskformigt bihang med åren. Troligen för att vi har ändrat våra matvanor eller kanske för att vi går mer upprätt än vad våra förfäder neandertalarna gjorde. Och visdomständer är snart ett minne blott. Kanske för att vi inte längre behöver slita itu stora köttstycken med tänderna. Eller är det för att vi inte är så kloka längre.... Förresten sa jag att jag åtminstone har fått 2 ... ;-). Och av svansen vi hade när vi var apor finns bara några svanskotor kvar.

Detta har nu lett till min ytterst hypotetiska reflektion. I vår tid och åtminstone under min livstid så har vi fått Datorer, Internet, Google, Siri och nu AI!! När jag gick i skolan så gick vi faktiskt till biblioteket och tog fram kunskap och information i tex Nationalencyklopedin (ni som vet vet ...Ni andra....Googla !)

Men nu för tiden har vi uppslagsverk, miniräknare, översättare och You name it i fickan. Man kan fråga Chat GPT om vad som helst. Läkare kan tex använda det för att ställa diagnoser, Man kan få AI att möblera ett rum. Eller fråga Siri om hur många L det finns i ordet parallell osv osv. Användningen är oändlig. 

Än så länge kan de flesta räkna ut vad jag vill komma till för slutsats med denna spaning. Jag tror nämligen att detta gör att vi helt omedvetet eller medvetet inte lägger saker på minnet "-det finns ju liksom ändå i fickan". Och vad händer med kroppsliga delar som vi inte använder? Jo de tillbakabildas.... skrumpnar och kanske, bevare mig väl, blir ett maskformigt bihang...

Så vi behöver passa oss och gympa hjärnan och gör lite med den och inte använda Siri och Chat GPT hela tiden. För annars vi tillslut inte har något att sätta mössan på..... TÄNK på det (medans vi fortfarande har något att tänka med ..... )

Sommar....

 och paniken sköljer över en som en svinkall havsvåg...

Varför? Jo.. för att man vet hur ljuvlig den svenska sommaren är när, eller rättare sagt om, den infinner sig. Och när dagen då sommaren kommer måste man vara beredd. Då ska man ha badväskan packad, fikakorgen laddad, och klä alla utemöbler med sina dynor som legat inne och samlat damm sen förra sommardagen, läsa bok, gå barfota, grilla , äta ute och bara ligga och pilla navelludd och bara njuta...

Men nu är hösten här och den kommer med känslan av ett tyngdtäcke på axlarna. För när man bara har accepterat att sommaren är över är hösten riktigt najs. Sommarstressen har lagt sig men sommar kan det vara ändå. September har kommit att bli en favoritmånad faktiskt. 

Korkade korkar och Ölsponsor till Vätternrundan

 I höstas blev jag tillfrågad om jag ville cykla runt Sveriges största sjö i Grönvita kläder.  Isåfall kunde jag få göra det med ett lag som skulle vara sponsrat av Carlsberg!

 Herregud.... Jag?? Av alla människor?? Och jag som inte ens skulle cykla Vätternrundan igen...Men jag kände mig enormt hedrad och kunde förstås inte säga något annat än JA!!

Vi kommer att vara ett blandat lag på 18 personer där hälften är kvinnor. Vi kommer från hela Sverige och vi blir sponsrade med starttavgift, cykelkläder och alkoholfri ÖL förstås. Kan man ha det i flaskorna på cykeln tro???

Hoppas att jag inte är helt korkad att gå med i laget. Jag sätter helt enkelt min tilltro till den som ställde frågan att jag har vad som krävs. Också cykeltränar jag lite också förstås ;-)

Apropå korkar. Är det någon som kan förklara för mig hur man kan försvara att sätta dessa korkade korkar i Tetrapak som varit helt och hållet i kartong i alla år....

Jaja det är mycket man inte förstår sig på i vårt sätt att värna om miljön....

Vätternrundan, hörselceller och öronlappar

 Jag cyklade vätternrundan i lördags. Det var13 år sedan sist och det har runnit mycket vatten under cykelbroarna skulle man kunna säga. 2011 hade jag inte mycket koll på cykelsporten  och då hade jag tränat exakt 100 mil innan jag stod på startlinjen...https://liselott-ommig.blogspot.com/2011/06/jag-cyklade-vatternrundan-mellan.html

Men det gick bra 2011 och det gick även bra 2024.  Men till skillnad från 2011 så startade jag med en grupp denna gången. Vi var 22 stycken (19 killar och 3 tjejer) och det mesta var planerat i minsta detalj.  På Prerace mötet kvällen innan gick vi igenom det sista men vi fick nya instruktioner om hur vi skulle cykla... Alla blev lite förvånade och men ingen ifrågasatte utan vi litade på de två rutinerade lagkaptenerna.

Vi startade 05:58 och började i ett tempo som skulle motsvara subtid 9 timmar. Planen var att hålla det tempot ner till Jönköping och där lagkaptenerna skulle utvärdera gruppen. Vi gjorde som vi var tillsagda dvs körde två olika rotationer i gruppen (belgisk kedja). Man låg i den första rotationen så länge man kände sig pigg. Sedan backade man ner i den andra rotationen när man ville vila sig lite för att sedan ansluta till förstagruppen när man var återhämtad. Allra längst bak cyklade man om man ville besöka "fikavagnen", dvs äta och dricka i lugn och ro eller vila sig från rotationerna.

Det gick fort och de två rotationsklungorna fungerade  bra men det var svårt med kommunikationen  när man ville rotera fram den från andra klungan till den första. Det hade fungerat bättre om vi bara hade pratat igenom detta lite mer noggrant innan det var dags.

Ner till Jönköping hade vi bra fart. Och eftersom vi hade en tid och passa var även depåstoppen noga tidplanerade. Det innebar att vi hade ett MYCKET KORT kissestopp vid 56 km. Det gick snabbt, kanske 1 min. Jag klev inte ens av cykeln. Ja jag kissade inte heller för den delen... ;-)

Det första av två depåstopp hade vi vid 110km. Varje depåstopp fick ta 3 minuter!!

Vi hade egna depåer vilket förstås innebär att man måste ha någon som sköter markservicen. En snäll fru till någon hjäpte oss. Så våra personliga lådor stod uppradade när vi kom och då gick det undan vill jag lova. Snabbt snabbt snabbt.....Kissa någonstans i det fria, på med cykeltröjatröjan igen, (ja, den måste av eftersom man har hängslor på cykelbyxorna.... korkat ja jag vet...), byta flaskor på cykeln. och hade jag haft några sekundrar över så hade jag tryckt i mig en vaniljbulle eller något annat gott som jag lagt ner i min låda , 

Med handen halvvägs ner i bullpåsen skriker Aron. "-Tiden är ute, nu kör vi" . Så det blev ingen bulle. Upp på hojjen och iväg.

Och det rullar på igen. Men nu är vinden lite jobbigare. Vi har den rakt från sidan vilket innebär att det är fler positioner i klungan som har det jobbigt än de längst fram. Under någon timme tyckte jag att det var lättare att rotera i den främsta gruppen. För det kändes som att man hade mindre tid i den jobbiga sidovinden där än i den andra rotationen. 

När vi vänt norrut på den västra sidan av Vättern körde vi om cyklister nästan hela tiden. Men det gick bra. Vägen var bred och det funkade utmärkt. Förutom på ett ställe där det var frästa djupa "intesomnavidratten-räfflor". Jag var tvungen att korsa mittlinjen vid en omkörning och det skakade så löständerna höll på att hoppa ur.... och POFF DÄR FLÖG MIN GARMIN!! 

H-VETEs J-A S-T!!! Min nya fina och dyra klocka!!

Grämde mig och var förbannad en stund. Men plötsligt från ingenstans faller en lagkamrat. Det blir ett fasansfullt ljud av carbon mot asfalten, rop, och skivbromsar som skriker. Jag lyckas undvika gå omkull och hinner tänka mycket under dom sekundrar som går innan jag får stopp på cykeln och springer tillbaka. Det är tack o lov bara en som ligger på asfalten. Jag och en till tar hand om honom, någon ringer ambulans och en tredje varnar och dirigerar andra cyklisetr.. Det var två till som gick i backen men inget allvarligt för dem. Vi tog hand om vår lagkamrat tills ambulansen kom och sedan rullade gruppen iväg med lite skakiga ben. Vi tog det väldigt lugnt i 30-40 minuter. Vår måltid skulle vi inte klara ändå och allt det där kändes oviktigt.

Men efter en stund började vi rotera igen och vi fick tillbaka glädjen över att köra fort.

Vid 210 km hade vi vårt andra  och sista depåstopp. Av naturliga skäl var vi inte lika disciplinerade och stressade med tidschemat så jag hann både äta och bjuda på mina vaniljbullar. 

De sista milen efter Askersund var kuperade.Jag hde en liten förnimmelse om kramp men det höll sig i schack. 

Efter det tråkiga fallet så vara alla eniga om att det viktigaste målet för oss var att köra över mållinjen tillsammans. 

Trots att det nog fanns några som hade lite mer krut benen så höll vi ihop klungan så höll vi ihop. Alla glada men samtidigt ledsna över vår lagkamrats olycka. Men någon ringde upp honom på sjukhuset och fick besked om att han var okej och vi skålade i målölen ! 

Vätternrundan i all ära... men är det värt det? Just nu känns det inte som att jag är särskilt sugen på att ta risken igen. Sen å andra sidan är det stora risker med att leva... Man kan ju dö ;-)

Mina olika invecklade tider var:

Rulltid (totaltid utan depåstoppen inräknade) : 09:07

Officiellt resultat : 09:52

Sannolikt resultat om olyckan inte hade hänt: 08:59 ;-)

Som sagt så har det runnit mycket vatten under cykelbroarna. Det har även troligen försvunnit en hel del hörselceller till följd av åtskilliga mil med vindbrus i öronen. Troligtvis svarar jag helt uppåt väggarna när vi pratar i klungan eftersom jag fick ett par öronmuffar av några cykelvänner....

Och skit också.... Hur ska jag komma undan detta...Dom ligger fortfarande kvar i förpackningen

KLÄDKOD VS HÖRSELCELLER......

To be continued...

Lånar ut löparbenen till TCG expressen

Det fina sommarvädret i maj plus 12 dagars cykelträning på Mallorca har kanske haft dåligt inflytande på mig (eller bra... det beror på hur man ser det). Jag började nämligen tänka Vättern i ett svagt ögonblick .... Och då menar jag inte bada i Vättern utan cykla runt den såklart. Och som det brukar vara, så om jag har tänkt tanken så har den en tendens att bli verklighet. Bra oftast och sämre ibland.

 Jag slängde iallafall ut frågan till "TCG expressen", den närmaste vätterngruppen häromkring, att om det fanns ett avhopp och om dom trodde jag skulle platsa så skulle jag kunna tänka mig att hoppa in som reserv. 10 minuter senare var det ett faktum. Vätternrundan... Here I Come..... Oopps....Och jag som har satsat ganska hårt på löpningen i vinter. Dom löparbenen är numera utlånade till Vätternrundan... Naturligtvis är det mitt eget val men vill bara spela martyr såklart.

Så nu är det fokus cykling. Jag träffade gruppen första gången i lördags då vi cyklade 20 mil upp i Smålands djupa skogar. Det kändes bra även om jag stundtals funderade på hur ont kroppen kommer att göra efter nonstopp på cykelsadeln i så många timmar. Hur lång tid ska det ta runt sjön då? Målet är satt till Sub 9,5 h (vilket betyder minst 33,1 km/h i snitt) Jag biter fast så länge jag kan tänker jag.... Vi kommer att vara ca 20 stycken och köra i så kallad Belgisk kedja åtminstone så länge vi är tillräckligt många och så länge lagkaptenen bestämmer att vi ska göra det. Belgisk klunga/rotation innebär att gruppen kör på 2 led där det ena ledet kör lite fortare än det andra vilket gör att det hela tiden sker en rotation i en oval cirkel skulle man enkelt kunna säga. Det kräver stor  koncentration och det gör att klungan kan köra snabbt. 

TCG expressen verkar vara ett bra gäng. Har cyklat med flera av dem i andra sammanhang. I lördags var det mycket skratt och en hel del allvar. Precis som jag gillar så det här ska bli kul! Bara vädret den 14/6 blir lika bra som det har varit i hela maj. För cykla 31,5 mil i regn, blåst och 12 grader kallt då lär det bli väldigt mycket allvar och inga skratt alls

Efter Vättern får det bli Operation "Rescue löparben"

/Peace Love and Löparskor

The rain in Spain....

....stays mainly in the plain...

Eller....?

För ett par veckor sedan åkte jag till Mallorca och lämnade cykeln hemma för en gång skull.

Och som av en händelse gick Palma Marathon precis när jag hade bokat att åka dit.... Mycket märkligt sammanträffande. Eller kanske inte förresten...

Nåväl slumpen eller inte... Jag tog dotter med pojkvän med mig och vi hade några dagar med fantastisk vackert väder och för första gången körde jag ner och upp för Sa Calobra MED BIL!!! Och visst... det var inte utan att jag glodde mögigt av avund på de cyklister som kämpade sig upp till Coll de Reis. 

Det var ovanligt höga oktobertemperaturer och jag började nästan ångra mig att jag inte hade valt Växjö Marathon istället för Palma. För 27 grader och springa marathon är sådär.....

Det kändes dock skönt att det "bara" var ett marathon och det enda jag behövde ha koll på var typ platsen starten skulle gå på och när... Jag behövde inte ha koll på däcktryck, transitionspåsar eller annat triathlontrams . Ett par löpardojjor och saken var biff.

Jag trodde mig ha ganska bra koll på läget. Men planen failade redan på hotellet kl 06. För den frukost jag hade blivit lovad bestod av en kopp kaffe och ett kakfat. Hur fasen ska man kunna springa ett marathon på två små chokladmuffins och två koppar kaffe?

Men det var inte mycket att göra åt. Jag hade åtminstone en banan och några gel som jag stoppade ner innan jag gav mig iväg. Jag tog bussen in till Palma och hade följe med en engelsk tjej som jag träffade vid busshållsplatsen. När vi steg av bussen öppnade sig himlen och det var ett galet skyfall och åska. Det fullkomligen forsade vatten på gatorna. Vi skylade under viadukten vid katedralen och där anslöt även en  tysk tjej. Vi var totalt dyngsura och vi stod i en fors av regnvatten blandat med en massa smuts. Vi skrattade åt hela spektaklet och konstaterade att det hade ändå inte gått att ligga på stranden idag och det var åtminstone inte 30 grader varmt och stekhett.

Det började ljusna och jag gjorde mig klar för start och lämnade in min överdragspåse. Men varför var det inte alls särskilt många vid starten. Klockan var  ju 07:45 och starten skulle gå kl 08:00. Jag frågade någon var alla var och fick då reda på att starten var framflyttad en hel timme. "-It has been written on Facebook. You must look there" sa en spanjor som såg hur förvirrad jag var.  F-siken också, det var då jag började känna att mina två muffins började gå ner för räkning och det var tveksamt om energin ens skulle räcka fram till start...

En timme och en gel senare gick äntligen starten. Vädret hade gått från skyfall till precis lagom löparväder. Ca 18 -19 grader och lite molnigt. Det var trångt i starten men jag hade inte bråttom. Jag hade gett mig sjutton på att jag skulle ha en hyfsat bra känsla hela vägen. Och som bekant så brukar tempo i dom flesta fall höra ihop med graden av bekvämlighet. Så sagt och gjort. Ingen stress. Jag skulle springa en mara kontrollerat, någorlunda smärtfritt och utan kramp!

Det är alltid lite extra kul och kravlöst att springa ett lopp utomlands. Även om banan var knixig, kuperad och lite svårsprungen så var den rolig. Mil 2 och 4 gick mestadels uppe i Palmas gränder. Banan började längs med kusten västerut förbi hamnarna och sedan tillbaka för att sedan vända upp i Palma centrum. På andra varvet öppnade sig himlen igen och det var en väldigt fuktig 3:e mil. 

Som vanligt när man springer ett marathon har alla löpare energidippar och energikickar på olika ställen. Så den pigge löparen som så käckt springer om en och säger; "-come on , vamos vamos, You can do it" kan vara den man springer förbi ett par kilometer senare... Den enes bröd den andres död...

Nåja, jag kom iallafall i mål utan att känna mig döende, och som jag konstaterade tidigare så kan det ha någonting med tempot att göra ....

Och som med dom allra flesta lopp, så gör man nya lärdomar. Denna gången lärde jag mig att det går alldeles utmärkt att springa en mara på två små torra chokladmuffins och två koppar kaffe ;-)

/Peace Love and Löparskor

Testar man inte, vet man inte....

Vad händer om man tar nattkräm i ansiktet på dagen? Eller handtvål när man duschar? Eller... bevare mig väl.... fotkräm på händerna?

Ibland måste man våga prova för att veta vad som händer...

Så i helgen testade jag att springa ett marathon utan att vare sig vara riktigt återhämtad (ifrån förra helgens Vadstena triathlon Olympisk distans) eller för den delen tränad för att springa marathon....

Och nu vet jag att det inte går riktigt bra. Det är inte "bara" att springa ett marathon. Det är en konst från första steget. Fel i början blir BIG MISTAKE i slutet. Min marathonrutin har försvunnit lika fort som denna sommaren och jag gjorde typ alla misstag man kan göra...

Det var friskt vågat och närapå allt förlorat. Men jag ville så gärna springa Helsingborg Marathon och SM/RM Vadstena triathlon som bara låg en vecka innan. Helsingborg marathon har blivit ett riktigt stort marathon och är så ovanligt som en envarvsbanan. Men fyyyy satiken vilken bana. Det var ca 370 höjdmeter och de var i princip fördelade på de första 25 km. Det var allt från asfalt till grus och lite större stig. Jag gick ut alldeles för hårt (fort) och höll väl ungefär i lite mer än halva banan sen stod det en vägg... En ca 17 km tjock j-ä betongvägg. Det var inget annat än att stånga sig i den gång på gång eller bryta hela möget. Men jag är inte så lättknäckt av mig och hade jag brutit hade jag ju inte heller fått se omgivningarna... Även om det var en ganska smärtsam och inte minst krampartad sightseeing. 

Men medaljen inhämtades och jag lägger detta passet till handlingarna, bryter ihop och går vidare.

By the way... idag går ÖtillÖ. Idag är det 7 år sedan jag gjorde denna bedrift. Jag kan knappt fatta att jag har varit där. 

En salig blandning av triathleter, pilsner och röa pölsor

Midsommar blev en torr tillställning kan man säga. För på midsommardagen drog jag till Ironman 70.3 (=halva Ironmandistansen 1900m/9 mil/21 km) i Helsingör och hämtade nummerlapp och den femtielfte ryggsäcken som det står IRONMAN på (som i särklass är dom dyraste väskorna jag äger...) 

Jag har sagt det förut och säger det igen ... Ironmancirkusen har vett att ta betalt och vi triathleter har inte vett nog att låta bli att betala...Och så även jag...

Så ännu en gång betalade jag den dyra startavgiften och fick en hejdundrande fest (om man gillar att festa på energigel, mjölksyra och svett förstås). Festen började tidigt på morgonen närmare bestämt kl 08 så det fick spenderas lite pengar på boende, trots att jag bor ganska nära danskarna. Men eftersom jag anmälde mig så sent som 1½ vecka innan start så var alla rimliga boende i Helsingör slut. Så det fick bli en natt i Helsingborg vilket funkade okey, men krävdes lite planering med tidig utcheckning, packning av väskor, bilparkering och färjor fram och tillbaka några gånger extra. För när det gäller Ironmantävlingar känns det ofta som att själva tävlingen är den som behövs minst planering. Det är logistiken runt omkring som kräver mest.

Nåväl... Starten dvs simningen gick i den gamla hamnbassängen i Helsingör och banan var väldigt knixig med många bojar att runda. Man kunde se hela banan från kajkanten så det var bara att memorera den någotsånär kvällen innan Jag såg ett par brännmaneter från kajkanten och kände inte för att få ögonkontakt med en sådan heting.... Jag seedade mig som vanligt lite djärvt och startade sist i 33-36 minutersgruppen och jag såg verkligen framemot simningen.  Det var en fantastiskt fin sommarmorgon och säkert 22 grader i luften redan kl 07 (17 i vattnet...).

Simbanan

Simningen gick bra. Inga konstigheter förutom en box på läppen vilket kändes bättre än en brännmanet i ansiktet.

Jag höll inte riktigt vad jag lovade (33-36 min) men kom upp på 37,30 vilket får vara okey för att vara mig...

Cyklingen var faktiskt en av de roligare halv IM cyklingar jag har gjort. Vacker lättcyklad bana och sååå varmt och skönt. Jag hade cyklat klart efter 2 timmar och 36 minuter.

När löpardojjorna hade åkt på var det ännu varmare men dock inte längre så skönt.....Värmen tog ut sin rätt och det var otroligt tungt att springa. 

Men... lika för alla så det var bara att bita ihop. Jag har utvecklat mitt energiintag de senaste åren och faktiskt blivit väldigt bra på det... det är stor skillnad från hur jag la upp tävlingarna innan. Numera tar jag minst en gel var 20:e minut och till denna tävlingen hade jag Vitargos gel som enligt osäker källa är den gel som ska ha högst saltinnehåll. Förutom gel och sportdryck har jag också alltid ett rör med flingsalt med mig. Och det har räddat mig många gånger kan jag säga. För efter att jag var sjuk i Guillaine Barre så har jag väldigt låg kramptröskel. Så jag gör vad jag kan för att hålla mig på rätt sida om tröskeln.

Löpningen var jobbig i Helsingör men banan var rolig. Nästan lika festligt som i Kalmar. Mycket publik på uteserveringar och parker och såklart en och annan svensk öldrickare som aldrig satt sin fot i en träningssko... Jag sprang in i mål på tiden 5,07 vilket resulterade i en 4:e plats. Jag missade pallen med tillräckligt många minuter för att inte behöva gräma mig att jag "skulle kunnat, om jag bara hade" osv... Jag hade helt enkelt inte vad som krävdes att springa snabbare denna dag (för löpningen är alltid den gren jag mobbar mig mest över...)

Men vad är en pallplats...jag fick ju en bal vid slottet (Kronoborg...)... och dessutom en rygga som kostade drygt 5000 spänn..Det får man väl vara nöjd med ;-)

Skämt å sido ...Kosta vad det kosta vill...Kul var det iallafall..

/Peace Love and Löparskor

Teneriffa, lite mer än bara grisfester

Om man vågar vägra Swift och ändå vill hålla sig i någorlunda cykelform under vintern får man köpa värmekuddar att lägga i cykelskorna eller resa till något ställe som åtminstone håller temperaturer som en dålig sommardag i sverige.

Och var är det närmaste varma stället för oss svenskar under vintern....?Jo Kanarieholmarna....Detta ikoniska och ofta lite ironiska charterresemål...

Så valet av att boosta cykelformen i år blev kanarieholmen Teneriffa. Den grönaste ön av dom alla och där Spaniens högsta berg Teide (3718 m) ligger. Vi valde att utgå ifrån Los Cristianos. Dels för att det är mest sol på södra delen och för att få lite semesterkänsla med allt vad det innebär. Och på Kanariaöarna innebär det verkligen Sällskapsresan In Real Life skulle man kunna säga. Tiden har liksom stått stilla i 30 år och svensk Charterresa gör verkligen skäl för sina fördomar på Kanarieöarna....

Nu åkte vi inte riktigt charter, men flög däremot med ett chartrat plan från Malmö. Det är såååå smidigt att bara sladda in med bilen på Sturups flygplats, slänga av resväskor och cykelväskor 20 meter utanför ingången och 10 minuter senare är man incheckad och klar. 

Ytterligare 5 ½ timme senare landar man på Teneriffas södra flygplats. Kan det bli smidigare....?

På flygplatsen blev vi vänligen men bestämt avvisade att stiga på lokalbussen med de stora cykelväskorna, men 2 minuter senare blev vi uppraggade av en taxichaufför som körde oss ända fram till hotellet för en väldigt billig peng. 30 EURO för ca 2 mils resa. Hade vi förbokat samma taxiresa på nätet hemifrån skulle det kosta minst 80 euro (eftersom vi utöver resväskor har stora cykelväskor också....). Så tänk på det! Alltid billigare att köpa taxiresa på plats!

Att cykelträna på Teneriffa var helt okey. Men man måste gilla att cykla uppför. För det fanns inte många platta rutter. Dom få vägar som gick på "platten" var ett huller om buller med rondeller, motorvägar och stoppljus varannan kilometer. Så man får räkna med att dom fina vägarna att cykla på gå antingen bara uppför eller bara nerför. Från Los Cristianos cyklade vi bland annat en väldigt fin, lite lagom cykelrutt "Los Cristianos- Granadilla-Vilaflor-Los Cristianos" (ca 6 mil och 1400 höjdmeter).  Alla höjmetrarna var upp till Vilaflor som verkar vara en "bikepoint" uppe i bergen. Där fnns ett populärt cykelfik och därifrån hade man tre olika vägval, ungefär som Col de sa Bataia på Mallorca. Så i Vilaflor fortsätter man antingen uppför till Teide eller ner till Los Cristianos eller tillbaka mot Granadilla.

Vägarna uppe i bergen var verkligen fina och man cyklade bokstavligen igenom molnen uppe i bergen. Vi hade otrolig tur med vädret för jag kan tänka mig att det kan vara väldigt nyckfullt både med temperaturer och nederbörd.

Utsikten på 2100 meter över havet med Gran Canarias högsta topp
Pico de La Nieves i bakgrunden

Att cykla upp till Teide får man absolut inte missa. Med cykel kommer man dock inte högre än 2200 meter. Dom sista metrarna får man vandra (jag tog dock inte den utmaningen i cykelskorna). Förvänta dig dock inte någon hisnande utsikt. uppifrån Teide. Åtminstone inte på toppen, alltså där bilvägen är som högst. Där är det som att cykla i en blandning av vulkanlandskap och Vilda västern. Dock var det vacker utsikt på flera platser längs med vägen upp eller ner.

Nästa rutt som man inte bör missa är Los Gigantes upp mot Santiago del Teide. Det var en väldigt fin klättring. Har man bra ben och inte minst bra bromsar kan man välja att cykla till Mascadalen från Santiago de Teide. Dessutom behövs ett sjuhelvetes tålamod... För denna vackra smala slingrande väg är full med bilar och turistbussar. Jag hade inte något av det så vi cyklade en bit ner i denna vackra dal innan jag insåg att det skulle inte gå att komma upp på ett vettigt sätt. Det skulle bli stopp i varje serpentinsväng pga bussar som fick stanna, backa och knixa sig runt i svängarna. Sedan var det dessutom så brant så att jag slirade med bakhjulet och hade svårt för att få stopp på cykeln trots full broms... Nej det var inte värt det. 

Vägarna på Teneriffa var helt klart värda att asa med cykeln för. När det gäller simning så ligger Los Cristianos skyddat av vågbrytare så det var väldigt bra vatten att simma i. 

Löparskorna hade dock kunnat få stanna hemma. Där vi bodde var det egentligen bara strandpromenaden som dög till att springa på. Och då var man tvungen att välja rätt tidpunkt typ tidigt på morgonen. För på eftermiddagen var det så trångt så att det vara bara ett kryssande mellan, alla människor som flanerade där.

/Hasta la Vista Teneriffa