Nu löper vi hela linan ut

Här kommer sista delen i Racereporten från Ironman Kalmar (om någon mot förmodan inte har tröttnat på att läsa denna följetong..)

Nu var det äntligen dags för löpning. Kastade ner mina cykelskor och hjälm i den röda "RUN" påsen och snabbt på med löpardojjor, keps och brillor. När jag sprang från T2:an och ut på banan hörde jag TP ropa "-Skitbra cyklat, du ligger 6:a".

6:a tänkte jag....Skulle jag verkligen klara hämta in några placeringar och kunna få hamna på pallen på ett Ironman...? Och på hemmaplan dessutom. Det hade ju varit galet stort för mig.. Min bästa placering har varit 5:a.

Men jag tänkte att jag kan inte göra mer än att följa min plan. Åtminstone fram till 32-33 km och sedan känna hur kroppen känns. Och min plan var att springa 5,40 tempo. Och det kräver en hel del disciplin att inte bli stressad utan springa i sitt planerade tempo och lägga kilometer efter kilometer bakom sig. 

Som vanligt var det en härlig stämning i Kalmar. Det finns INGEN annan tävling som går upp mot publikstödet i Kalmar. Dom är outtröttliga!! När jag hade sprungit genom stan och var på väg ut så stod dom där igen, mina klubbkompisar. Jag fick rapport om att om jag bara höll tempot skulle jag plocka placeringar. Jag hade ett par i min klass nära framför mig. Men jisses det var ju långt kvar. Vad som helst kan hända... kramp, maghaveri etc etc... Men vid närmare eftertanke så kan det ju hända mina konkurrenter också så jag började vända tankarna till positiva. Efter 6-7 km började det kännas bra i löparbenen. Ryggen, som varit en katastrof efter cyklingen började nu bli bättre och jag försökte springa så avslappnat jag kunde. Fasen det här var ju kul!! Inte alls samma känsla som jag haft under mina två senaste IM maraton.

Jag tittade på klockan ofta och bekräftade att tempot låg på 5,30-5,40 och det kändes helt okey att springa. Jag fyllde på med en gel varannan vätskedepå. Ca var 4-5:e kilometer och massor av sportdryck. Mitt "saltkar" hade jag i handen så det saltade jag tillvaron med. 

När halvmaran passerades så har man sprungit 1,5 varv. Då fick jag besked om att jag låg 4. Och nu var det bara att bita ihop. Inte tappa tempot och kämpa emot smärtan. Men när jag gav mig ut på sista varvet hade jag gått om och Jag fick besked om att jag låg trea och hade 10 minuter upp till andraplatsen!! Men va faaaan.  10 MINUTER!! Det är ju mycket. Men Jag fick också rapporten om att tvåan var trött och gick genom depåerna. Jag hade ett snabbare tempo. Så nu var det bara att kämpa på! Inte få kramp nu snälla!!! Jag hade inte haft några krampkänningar under hela loppet men nu började jag känna att det nöp lite i vaderna. Tog extra salt och tuggade i mig en halv saltgurka och spottade ut andra halvan. Jag roade mig med att tänka på Kona Hawaii. Tänk om......

Jag visste att det skulle delas ut extra slots (kvalbiljetter) till VM Ironman Kona men jag hade bestämt mig för att bara tacka ja om jag hamnade på pallen och inte få min slot genom någon lång "roll down" där folk innan tackar nej. Jag räknade med att det skulle vara 2 kvalbiljetter i min åldersklass. Tänk om jag kunde komma 2:a...

Sista milen var tuff men jag hade skött transportsträckan dit så det var helt klart en hanterbar smärta. Jag njöt av att snart vara i mål och såg fram emot att springa inne i Kalmar sista gången innan den röda mattan och målet skulle erövras. När jag hade passerat 39 km så stod Mia och Fredrik där. Och då var det ord och inga visor längre! Nästan rakt i örat på mig skrek Fredrik "-NU HAR DU 10 SEKUNDER FRAM TILL 2:AN. NU SPRINGER DU OCH SPARAR INTE PÅ ETT SKIT! SPRIIIIIING!!!!!"

Vaaaaa?!? 10 sekunder?? Med 2,5 kilometer kvar och dessutom den roligaste delen på banan. Jag tänkte att nu kör jag! Jag ska inte förlora 2:a platsen med några sekunder och känna att jag inte gjorde mitt allra yttersta. Så jag ökade farten och sprang. Jag sprang om många och löpare flyttade sig som om jag minst skulle vinna hela tävlingen. Jag kände att benen höll för fartökningen och jag tänkte att detta tempot ska hållas ända in i mål om jag så ska dö på kuppen.

Jag sprang på kullerstenen och äntligen var jag vid sista vänstersvängen där målet uppenbarar sig långt fram. Det var fullt med folk som hejjade och jag sprang så blåsorna under fötterna bokstavligen satte fyr på mina fotsulor.

När jag nådde den röda mattan var jag så otroligt glad! Jag visste att jag åtminstone hade kommit trea och det kändes helt magiskt.

Stod och hängde lite i cirkusmanegen efter målet innan jag tog mig vidare ut. Där stod min egen lilla hejjarklack och tjoade om att jag var 2:A!! 

Herregud jag blev 2:a .... Trodde inte var sant. Jag visste inte min sluttid men det spelade ingen roll. Jag var 2:a och jag hade gjort allt som var i min makt och det var det ända som spelade någon roll.

I startledet innan starten på morgonen fick jag frågan om vilket tidsmål jag hade ljög jag lite och sa att det var under 11:10. Mitt inofficiella hemliga mål var under 11 timmar. 

När jag träffade TP någon minut senare fick jag beskedet att jag kommit in på 10,57 och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Jag lipade som ett litet barn och behövde bara några minuter i hans famn för att hämta mig. 

Jag insåg att många månaders slit och planering hade gett resultat. Jag hade nått mitt mål. Jag kom under 11 timmar på Ironman Kalmar och det räckte dessutom till 2:a plats. Vad ska man säga...

Nu är det äntligen min tur...

IRONMAN HAWAII KONA Here I come!

Mitt resultat: 

SWIM

1:16:06

BIKE

5:34:05

RUN

3:59:46

OVERALL

10:57:41

TRANSITION DETAILS

T1: SWIM-TO-BIKE

T2: BIKE-TO-RUN

00:03:48

00:03:55

Cykelen e nyckelen....

Del 2 Ironman Kalmar 2022

Cykelmomentet

I år kunde jag för en gång skull ge mig ut på cykeln utan att frysa. Det kändes otroligt skönt att slippa vela om man skulle våga köra utan vindjacka. När jag sprang mot min cykel var det faktiskt många cyklar kvar i T1:an. Det kan berott på att jag lite djärvt hade valt att starta i 1,10 gruppen på simningen. Nåja, det kändes ändå som att jag var i rätt grupp och inte allt för mycket i vägen för de snabbare simmarna. Jag sprang mot rack O och in ingefär på mitten och där hängde den. Och luften i däcken var kvar... Tog cykeln och sprang med den åt fel håll mot utgången. Blev tillrättavisad av en funktionär och fick vända om. Jag lämnade T1:an och hoppade på ( eller snarare steg på) cykeln vid startlinjen och hörde mitt namn från någon i publiken. Sedan bar det iväg genom en tunnel av publik som hejjade på. Det skulle bli en bra dag. Det kände jag på mig redan där.

Som vanligt är det svårt att hålla avstånd till de andra tävlande så tidigt på banan. Många kommer ut på cyklingen samtidigt och det finns ingenstans att ta vägen. Men det är inget att göra åt. Det är bara att stanna i kön och dra lite nytta av att vi är många cyklister som är på samma ställe. För om man ska följa drafting regeln fullt får man stanna cykeln.... och det går ju inte. 

Jag hade noga tänkt igenom mitt race denna gången och speciellt cykelmomentet. Det är nämligen där det kan avgöras hur resten av loppet går. Jag har tränat med WATT-mätare ett tag nu och hade som plan att hålla ett snittwatt på 160-165 under de 18 mil som en Ironmancykling består av. Och absolut inte gå över 210 watt i uppförsbackar eller omkörningar. 

Jag höll mig till planen. Det gick ganska lätt att cykla och jag tänkte "nemas problemas" det här blir en enkel transport till T2:an.

Njaeee det blev det ju såklart inte. Det är sällan en "walk in the park" att cykla 18 mil i triposition. Men den dryga tvärvägen från öst till väst på Öland efter ca 9 mil har aldrig varit så enkel att cykla. Varför ? Det var ju fortfarande motvind som alla år. Jo därför att jag brydde mig inte ett dugg om hastigheten. Hade inte ens den framme på cykeldatorn. Det var liksom med i planen. Max 165 watt var det sagt, och så fick det bli! Sedan att motvinden gjorde att det bara gick 26 km/h var jag helt ostressad och ovetande över.

Energin på cykeln bestod som tidigare beskrivet av 10 st Hallongel (Umara) + 3 skopor sportdryck+ 1 Uhydrate brustablett uppblandat med vatten till ca 750 ml. Utöver detta tog jag minst 1 Maurtengel i timmen, sportdryck så mycket jag orkade och så mycket salt jag kunde utan att må illa. Salt tar jag i form av flingsalt och saltkapslar.

När jag kom in till den berömda rondellen i Kalmar och gjorde ett ärevarv så kändes det riktigt bra. Drygt 12 mil var avklarade och kroppen kändes fortfarande fräsch. Jag hörde mina goa vänner Mia o Fredrik från MIND vråla mitt namn och jag vinkade hej vilt. Det var magiskt att få känna sig lite utvald i den stora skaran.

Ungefär 10 minuter senare upphörde magin. Det var nästan 6 mil kvar och och jag började bli lite uttråkad. Cyklingen på fastlandet är dessutom jobbigare. Inte bara för att man har hållit på länge utan även för att banan är lite trixig med smala och backiga vägar. Men det var bara att bita ihop och försöka tänka på allt som var positivt. Vädret, energiintaget, känslan i kroppen osv. Tiden gick och plötsligt var jag tillbaka i Kalmar. Jag trampade in mot rondellen och mötte flera som var på väg ut. Denna gången fick jag äntligen köra rakt igenom och in till transition. Cyklingen var slut och jag hoppade av och sträckte ut ryggen. Försökte småspringa in i T2 genom portalen men det blev mest som någon slags "funny walk/jogg". Det gjorde ont....och det gör det alltid vid denna övergången. Det går också över.. Det gör det alltid men inte förrän efter 4-5 km i löparskorna...  

Lämnade cykeln efter 5 timmar 34 minuter. Nu var det bara ett Maraton kvar. Och eftersom "cykelen e nykelen" till ett någorlunda hanterbart Ironmanmaraton så var jag glad över att ha känslan av att ha använt rätt cykelnyckel som jag låst upp de 18 milen med...

Fortsättning följer...

Ironman Kalmar 2022

 

Alla som har gjort en Ironman eller något annat stort vet att man ofta efteråt drabbas av nedstämdhet och mållöshet. Det man har tränat för i många månader har plötsligt försvunnit och festen är slut. Vi som håller på med triathlon kallar det för Ironmanblues.....(motvarigheten till "babyblues" hos en nybliven mamma). Det är precis så jag känner mig nu. 

Jag hade tänkt att årets stora fest i Kalmar skulle vara min avslutning på en låååång och intensiv träningsperiod. Träningen började nämligen "stå mig upp i halsen" eftersom all vaken tid har i princip handlat om just träning. Och triathlon kan man träna i princip hur mycket som helst.

Nåja nu blev det inte riktigt avslutning på säsongen efter Kalmar...... Den intensiva träningen har gett resultat och jag kvalade till Kona ... Så det är bara att ladda om batterierna. ALOHA Hawaii!

Men först lite samlade minnen ifrån racet i Kalmar

STARTEN och SIMNINGEN

Det hotande oväder som det hade varnats om visade sig komma som en regnskur på natten innan raceday. Så förutsättningarna för ett bra race var perfekta. Det var varmt 20-22 grader, 3-4 sekundmeter och lite molnigt. Dagen innan var det 35 grader och tropisk luftfuktighet och det hade inte varit roligt att köra en IM i. Vi bodde på Hotel Best Western ca 5 minuters promenad från start och transition. Så det var hur smidigt som helst. När jag kom till växlingsområdet på morgonen så stod ungefär 50% av alla triathleter i vanlig ordning och pumpade sina cyklar. Jag har ALDRIG "morgonpumpat" min cykel... Jag fattar inte varför man ska behöva det. Speciellt eftersom ALLA vet att det alltid smäller ett antal punkor när solen går upp och tempen stiger. Det var till och med upprättat ett pumphotel inne i transition där alla pumpar skulle förvaras. Nåja, var och en gör som den tycker är bäst. För mig funkar det bäst att ha allting klart dagen innan. Det är bara energin som jag häller i mitt dryckessystem och lägger i mina påsar samma morgon. Numera häller jag 10 gel blandat med mycket koncentrerad sportdryck i en av flaskorna på cykeln. Detta testade jag på Jönköping 70,3 (halva Ironmandistansen) tidigare i somras och det fungerade toppen! Dock får man stå ut med en djävulsk halsbränna.

När jag lämnade växlingsområdet flr att gå ner till Kattrumpan och starten kom jag på att jag hade glömt att klämma på däcken. Där fick jag, för att jag gjort narr av alla triatleter som har en pumpfetisch...

Jaja inget att göra åt, och varför skulle däcken ha släppt luft denna natten när dom aldrig gör det annars. Väl nere vid havet såg man solen gå upp och det var en magisk lite spänd stämning i startområdet. Jag fick rysningar längs med ryggraden och fick nypa mig i armen. Jag kände en enorm tacksamhet över att få vara delaktig i denna cirkusen ännu en gång. 

Jag hann heja och småprata med lite folk man har lärt känna under åren och träffade även flera klubbkompisar från Kristianstads Triathlon. Jag bjöd också på morgonens gapflabb när en klubbkompis undrar varför jag i herrans namn har lånat TP:s tävlingsdräkt? "-Vad menar du" säger jag och tänker att hon är ju knäpp... Varför trodde hon det? Min är ju likadan...

"-DET STÅR JU PETERSON PÅ DEN! " säger hon . Jag tittar ner på magen och bryter ihop i ett hysteriskt NÄÄÄÄÄÄÄ

Jag hade fått med mig fel dräkt hemifrån, och tagit på mig den utan att märka det.. Förbannar mig själv men skrattar mest. Det var inget att göra åt så det var bara att släppa Jag fick helt enkelt tävla som Petersson och i en dräkt med gällivarehäng (vilket senare skulle ge sig till känna i "södra Thailand" för att citera Morgan Pålsson i Hipp Hipp)

Men nu till själva simningen. Jag hade bestämt mig för att starta i 1,10 gruppen (det vill säga med de som har en förväntad sluttid runt 1,10 ). Jag simmar inte 3800 m på 1,10 men jag vet att jag har blivit pyttelite snabbare på simningen. Jag vet också att om man hittar en bra grupp och fötter under simningen så går det fortare. Det är lite som att ligga på rulle på cykeln.

När starten gick så tog det ca 10 minuter tills jag var framme vid startrampen. Det var flera som dök i före mig så jag tog chansen att se lite rutinerad ut och dök med huvudet före...;-)Vattnet var kallare än jag hade förväntat men otroligt skönt. Jag gissar att tempen i vattnet varierade mellan 19 - 23 grader. Simningen kändes väldigt bra. Lite trångt i början men helt okey. Jag lyckades undvika att få på flabben och inte heller några större kallsupar. Det var emellanåt lite svårt att navigera pga att solen bländade men jag litade på de jag hade runt mig. Det var dock lite trångt och stökigt längs med kajkanten och under bron vid båthamnen. Dessutom smakar vattnet bensin och illa där inne. Jag förstår inte varför banan måste dras in där. De sista 200 metrarna in i kanalen så var det sjukt varmt vatten och möjligen lite mindre jordigt än tidigare år. När jag nådde rampen så var jag berudd på kramp baksida lår eftersom jag nästa alltid får det. Men icke.... Det måste ha betytt att min ändrade uppladdningsstrategi hade funkat....

Simningen var över och jag kände mig oförskämt pigg och varm. Drygt tre minuter i T1:an och sedan  mot cykeln ....

Fortsättning följer