Hälften så långt men dubbelt så roligt

Här kommer en väldigt sen racereport från Ironman 70.3 i Jönköping, Sveriges första och enda halvIronman med just Ironmansatus. Invecklat...??? Jadå, invecklat är bara förnamnet

En Ironman 70.3 betyder att det är en Ironman fast bara till hälften. 70.3 betyder miles och är den totala sträckan på tävlingen. Den "riktiga" Ironman tävlingen är således 140.6 miles, vilket man aldrig säger eftersom en Ironman är alltid en Ironman. Därför kändes det lite konstigt när de "two and only" Björn och Paul ropade ut i målet; "-YOU ARE AN IRONMAN".  Men man blir ju bara en halv Ironman. Är det nedandelen eller ovandelen som ska ta åt sig äran? Höger eller vänster kroppshalva? Fast oavsett hel, halv, hälften eller dubbelt så är det status på tävlingen. Men fattas bara...Man har ju faktiskt betalt för en viss status.  Men nu är det nog filosoferat om det...
Ironman 70.3 i Jönköping var en riktigt stor och bra cirkus. Dock inte lika stor som Ironman i Kalmar. Nej givetvis inte.....Cirkusen är bara hälften så stor men faktiskt INTE bara hälften så rolig.
Nej jag tycker att distansen 70.3 är en riktigt rolig distans att tävla i.
Sträckorn är:
SIM: 1900m
CYKEL: 9 mil
LÖP: 21.150 km

För mig betyder det att jag aldrig riktigt hinner tröttna (läs bli uttråkad, för trött som ett ålderdomshem blir jag givetvis) När simningen börjar bli enformig kommer plötsligt uppstigningsrampen. Och på cykeln hinner man aldrig ta riktigt slut. Och man behöver inte spara på krutet på cyklingen för att klara av att hålla bra fart på löpningen.

Inför denna tävlingen så tänkte jag att nu ska det minsjäl ösas på. För känslan av att äntligen kunna springa utan att ha ont i min vad och fot överstiger all trötthet och vanlig annan tävlingssmärta. För herregud ...vad är lite trötthet när man inte har ont? Trött är ju meningen att man ska bli. Hade jag inte blivit trött hade jag inte tagit i ordentligt!
Så när jag stod på startlinjen i min nya åldersgrupp så tänkte jag att Topp 10 ska jag vara och kanske till och med Topp 6. Men gudarna ska veta att triathlon är en prylsport och mycket kan hända under lopp. Cykelproblem eller kramp på löpningen skulle betyda en helt annan sluttid än vad jag hoppats på.

Starten var en så kallad rullande start. Det betyder att man ställer sig i den startgrupp som motsvarar sin förväntade simtid. Jag ställde mig i gruppen för 40 minuter. Jag hade provsimmat banan dagen innan och det tog 44 minuter och jag har inte särskilt många växlar när det gäller sim. Det är liksom bara två....Simma eller sjunka. När jag "rullade" i vattnet la jag i simväxeln och sedan var det bara att simma, försöka hitta fritt vatten och en bra kurs mot bojarna. Det var relativt gott om plats men efter ca halva sträckan vände jag mig för att andas åt vänster och fick mig en rak höger mitt på läppen. Tack för den fläskläppen. Fast hon eller han missade mina simglasögon och det var ju bra. Så det var inget att hänga läpp för ;-)

Som jag trodde, så tog simningen ganska oförändrat lång tid från provsimmet. Jag har ju bara en växel.... Så efter ca 43 minuter satte jag foten på land och sprang de 600 m genom gågatorna fram till växelområdet. Eftersom det givetvis inte stod några badtofflor vid kajkanten så hade dom tack och lov lagt en matta att springa på
På en halvIronman är växlingarna viktiga att spara tid på. Och principen med påsar är den samma som vid en Ironman. Det vill säga att man har packat sin egen Bikebag och Runbag som hänger på en ställning. När man springer in i växelområdet hugger man sin påse och fortsätter in i växeltältet. Väl där inne ska resten av våtdräkten krängas av, cykelskor ska på, fickorna ska fyllas med energi och min väl utvalda godispåse och slutligen ska cykelhjälm och solglasögon på innan man springer ut till cykeln som hänger och väntar på att få bli gränslad.

Cykelbanan i Jönköping var helt i min smak. Den började med en stigning i ca 2 mil och jag tror att det var nära 300 höjdmeter. Det var bara att trycka på och cykla om alla de som har många fler simväxlar än vad jag har men däremot färre cykelväxlar. Att det kanske skulle komma att kosta kraft senare i loppet var inget jag tänkte på då. Nej här finns inte tid att spara på nåt krut. Och är det något som gör mig strak så är det att kunna komma om och förbi.

Så cyklingen gick bra. Riktigt bra. Oväntat bra.... Med ett snitt på 33,2 km/h och en cykeltid på 2,42 minuter så tog jag mig från 28:e plats till 7:e när jag rullade in för växling till återstående löpningen. Äntligen löpning!!!

Men herregud vad låren gjorde ont. Hur skulle detta sluta? Varenda steg jag satte ner var det någon som högg knivar i framsidorna på låren. Men det gick över efter 5-6 km. När man har varit med om några triathlontävlingar så vet man av erfarenhet att den känslan och den smärtan som infinner sig när man börjar springa efter cyklingen är bara temporär ...eller åtminstone så flyttar sig smärtan till andra ställen. Så hur konstigt det än låter så kan cykeltrötta ben återhämta sig och ställa om sig till löpning efter 4-5 kilometer.

Löpningen var riktigt rolig, med triathlonmått mätt alltså. Banan gick 2,5 varv och det betyder att det var tätt med både triathleter och publik.
Jag märkte ganska snabbt att jag sprang hyfsat eftersom jag kunde springa om en hel del. Galet roligt och peppande är det att få höra hejarrop från självaste Familjen triathlon och även en del från Mallorcalägret. Och då är det inte läge att slå av på farten utan då gäller det minsann att hålla huvudet högt trots att krampen inte är långt borta och känslan av att det brinner under fötterna.
Sista 3 kilometrarna var det bara att bita ihop. Inte slå av på farten utan bara springa på ...meter efter meter. Fick rygg på en tjej som höll ett bra tempo och tänkte att hon ska minsann få vara min rulle in till mål. Dock kom jag på att hon kanske var i min klass och då vore det ju väldigt dumt att inte springa om, om jag kunde. Så 500 m innan mål så fanns det minsann en växel till. Om och förbi och in på mattan utan ett enda uns av ork kvar. SKÖÖÖÖNT! Jag gjorde precis allt som stod i min makt. Det fanns inte mer krut kvar i benen. Och tjejen jag sprang om var minsann i minåldersgrupp. Tack för det. Där hade jag tur när jag tänkte.
Väl i mål tog jag mig fram, fick en foliefilt, träffade familjen Triathlon, SuperSara och minglade lite i Athletes garden.

När jag hade hämtat min påse med ombyteskläder och fiskat upp telefonen hade jag ett SMS där det stod. Grattis, du är tvåa i klassen. VA???? Tvåa??? KAn inte vara möjligt tänker jag..Men jo minsann det var möjligt . Det stämde! Jag hade blivit tvåa i K45. Helt galet, oväntat och väldigt väldigt roligt!
2:a i min åldersgrupp betydde att jag hade en kvalplats till VM i Ironman 70.3 i Chattanoga 2017.

Om man kvalar och får en sk slot till VM måste bestämma sig och betala för sin start på prisbanketten. Det skulle betyda att jag hade 3-4 timmar på mig att bestämma mig för att acceptera den eller inte. Jag velade fram och tillbaka. Mycket pengar....Vill jag verkligen till Chattanoga.... Det är ju egentligen Ironman jag vill göra. ....Men kom fram till att jag nog måste köpa den...Sagt och gjort! På prisceremonin sade jag JA till att åka till Chattanoga i september 2017! Hade förmodligen ångrat mig om jag inte hade tagit den. Så nu är cirkusen igång igen... Triathloncirkusen och jag har biljett till föreställningen i Chattanoga!

Mitt resultat från Jönköpin IM 70.3:

Liselott H�kansson

Overall Rank: 487

Div Rank: 2

General Info
BIB	494
Division	F45-49
State	Degeberga
Country	SWE
Profession

Race Summary
Swim:	43:36
Bike	2:42:50
Run	1:37:49
Overall	5:14:18

SWIM DETAILS | Division Rank: 28

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	1.9 km	43:36	43:36	2:17/100m	28	183	1152

BIKE DETAILS | Division Rank: 7

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
26.6 km	26.6 km	50:44	1:41:31	31.46 km/h
65.5 km	38.9 km	1:05:50	2:47:21	35.45 km/h
90 km	24.5 km	46:16	3:33:37	31.77 km/h
Total	90 km	2:42:50	3:33:37	33.16 km/h	7	54	672

RUN DETAILS | Division Rank: 2

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
2 km	2 km	9:36	3:46:05	4:48/km
4.5 km	2.5 km	11:54	3:57:59	4:45/km
5.7 km	1.2 km	4:59	4:02:58	4:09/km
10.1 km	4.4 km	20:35	4:23:33	4:40/km
12.6 km	2.5 km	12:25	4:35:58	4:58/km
13.8 km	1.2 km	5:08	4:41:06	4:16/km
18.2 km	4.4 km	20:35	5:01:41	4:40/km
20.7 km	2.5 km	12:18	5:13:59	4:55/km
20.9 km	0.2 km	0:19	5:14:18	1:35/km
Total	20.9 km	1:37:49	5:14:18	4:40/km	2	33	487

Transition Details

T1: Swim-to-bike	7:11
T2: Bike-to-run	2:52

Millopp vs HalvIronman

Förra fredagen sprang jag ett millopp i min hemmastad. Ett millopp.....Den värsta av alla distanser om du frågar mig. Jag var betydligt mer nervös för det än för den HalvIronman tävling i Jönköping som väntar på söndag. Ett millopp är nåt av det värsta man kan springa tycker jag. Det gör så ont och det är så svårt att pressa sig själv att hålla ut och hålla ihop mentalt. Och det är så himla svårt att inte kliva över till andra sidan. Mjölksyrasidan alltså.... Man springer och springer och ligger precis på gränsen till att få för mycket mjölksyra. Och springer man för fort för sin egen förmåga så står man där med fötterna i klistret på andra sidan...Med mjölksyra långt ut i tänderna. Okey, vad gör det om man slårav på farten? Egentligen inte ett dugg. Men om man är som jag och inte har gett upp hoppet att förbättra mina tider så är det nervöst.
Många, oftast icke löpare, blir förvånade när dom ser skräcken av att springa 10 km i mina ögon. "-Du kan ju göra en Ironman, då är väl inte 10 km något problem". Nej det är det inte, men att springa 10 sketna kilometer på sitt yttersta är ett problem!
Fast det var för en vecka sedan.... Nu har jag andra problem...
För nu är så jag sådär infernaliskt dörädd för att jag inte har gjort hemläxan ordentligt. Klarar jag verkligen av att göra en bra HalvIronman på söndag utan att ha gjort ett enda Brickpass (löpning direkt efter cykling) eller utan att riktigt fokusera på hård cykling utan att ta ett mysiga depåstopp på nåt fik efter 6 - 7 mil. Klarar cykeln av det utan att jag har låtit någon cykelmeckare tittat på den och ta bra betalt för att säga att du måste byta kedja och kassett, eller säga, bevare mig väl; "-dom här hjulen är inte bra, du behöver ett par för minst 6000 kronor styck..."
Igår frågade mitt äldsta livsverk mig, som numera har hunnit bli 16 ( konstigt... jag som bara har hunnit bli 37 ;-), hur mycket pengar jag har lagt på min triathlonutövning...? Jag gjorde ett snabbt (MYCKET SNABBT) överslag i huvudet och konstaterade att den frågan var inte riktigt lämplig att svara på till en 16-åring som inte gillar att jag ibland ifrågasätter vissa prislappar (och då menar jag inte prislapparna på triprylarna..) Det har blivit ganska mycket pengar. Men jag intalar mig att det är väl investerade pengar, åtminstone när det gäller hälsa. Och hade jag inte lagt pengar på detta hade jag ju spenderat dom på någon annan fritidssysselsättning. Frimärksamling kanske..... ;-)

Det är ingen överraskning att triathlon är dyrt och att man kan spendera hur mycket pengar som helst på det. Men om man inte är bättre än vad jag är så vore det ju förfärligt om utgifterna skulle överskrida prestationen. För om jag hade haft en supersnabb cykel och hjulen rullat som sören så måste jag ju trots allt själv trampa runt dom och hade jag inte lyckats hålla samma kvalité som materialet hade det varit lite patetiskt...

Nej minsann, nu ska jag gå och packa alla tusentals prylar i taikonbilen och sätta på mig Linns lyckoarmband och intala mig att det är bara hälften av Ironmansträckan....men troligtvis dubbelt så jobbigt.
För om jag lyssnar på mina fjärilar i magen så har dom ett mantra just nu......

"Ju kortare desto fortare, Ju kortare desto fortare"

Det börjar närma sig nu

Nu är det bara 5 veckor kvar till jag och Lotta Järnviljan startar i den norska swimruntävlingen Rockman 2016. Det känns som att vi är galna och som vanligt på tok för dåligt förberedda. Men allvarligt talat, hur svårt kan det vara...?10 simningar och 10 löpningar....Jag försöker intala mig gång på gång att vi kommer att klara det! I nästa sekund tänker jag; herregud vi kommer att frysa ihjäl...Hur sjutton klarar man att simma i fjordar som aldrig kommer upp i högre temperaturer än 11 grader?? Jag har medvetet försökt undvika att läsa för många racerapporter men
Lantos racereport har jag läst ett par gånger. Den är väldigt bra skriven men varenda gång jag läser ända fram till slutet så blir jag livrädd. Och jag vet hur duktig simmare den där Lanto är. Frågan är då; är vi tillräckligt bra (läs snabba) simmare? Det kommer att finnas två cut offer (=rep som dras där man inte får fortsätta om man inte har hunnit passera). Den första kommer att vara innan FLÖRLI, som är den trappa på 4444 steg som går upp längs med bergsväggen. Hade det varit den sista etappen hade jag troligen döpt den till Stairway to heaven men nu finns det ytterligare en cutoff och även den kallaste simningen ovanför denna trappa och därför vet jag att trappan kommer att vara Stairway to HELL! I trappan tar man 750 höjdmeter på 1000 m.
Men okey...det är åtminstone en trappa som går rakt upp mot stjärnorna. Och Team 2xL8 ska minsann vara två av dom stjärnorna som passerar mållinjen nere på Flörli brygga när vi varit i helvetet och vänt, SÅ DET SÅ!