Varmaste laget på Kustjagaren i Karlskrona 2015

Eller... nej förresten det vet jag ju inte säkert. Det kan ha varit något annat lag som var varmare. Men det var iallafall det varmaste vädret sedan SwimRuntävlingen Kustjagaren startade för tre år sedan. Det var så infernaliskt varmt så att simningarna lyckades inte kyla ner kroppen nämnvärt. Jag tror temperaturen stod på 28-29 grader och havet var ca 20-22 grader. Och gudarna ska veta att i en våtdräkt är ventilationen obefintlig....

Lag 265, det är vi det!

I år deltog jag i en ny klass och med en lagkamrat som både är snabbare simmare och snabbare på löpning än jag, så "bogserlinan" var jag noga med att få med. Linan består av vars en elastisk båtlina (inhandlad på biltema) som knyts runt midjan och som hakas i varandra med en karbinhake på mitten.

Som kontrast till ÖtillÖ och Utö Swimrun så var värmen denna dag det största hotet. Det gjorde att det svåraste valet innan start var att chansa på att gå utan medhavd vätska eller stoppa en vattentub nånstans innanför dräkten. Min lagkamrat startade med hel våtdräkt dvs ej avklippta ben och det gör stor skillnad i både värme och löpsteg. Men vi kom överens om att chansa på att starta utan vätska och i värsta fall insupa en och annan havsvattendrink om nöden krävde det.

I den första långa löpningen på 8,5 km fick vi ganska snabbt känslan av att vatten både innanför våtdräkt och i strupen skulle komma vara väldigt uppskattat denna dag. Efter bara ett par kilometer kändes det som att någon bokstavligen hade satt fyr i baken på mig. Jag bestämde mig för att det var nog bra för löpningen. Man måste ju springa fortare om man har eld i baken. Och fort gick det, under den första löpningen, åtminstone med mina mått mätt. Ca 4,50 tempo, och jag ska villigt erkänna att jag tänkte att kanske kommer detta att kosta kraft senare i loppet, men den tiden den sorgen....Så jag försökte hålla fart med min teamkamrat och inte tänka så mycket på det vi hade framför oss.

Redan efter några kilometer gjorde värmen och svetten att allt jag hade stoppat innanför våtdräkten blev halt och gled ner i båda ljumskarna. Så i höger hade jag en turbogel och i vänster den obligatoriska elastisk daurbindan. På grund av det jag hade i ljumskarna borde det därför funnits en del tveksamheter från publikens sida, om vi verkligen var ett Mixlag( dvs en dam och en herre) och inte ett Herrlag....
Som tur (?) var, började gelen att skava i den högra ljumsken så jag tog några extra sekunder att fiska upp prylarna och stoppa dom på baksidan av dräkten istället. Där kunde dom nog inte misstolkas så lätt.....
Efter 8,5 km löpning kom första vätskan och också den långsammaste växlingen till simning. Våtdräkten som var nercabbad, dvs av på ovankroppen och med ärmarna knutna om midjan skulle nu krängas på en kropp som var dyngsur av svett. Det kändes väldigt stressande och fumligt men det var lika för alla.... De allra flesta hade valt att springa med endast halva våtdräkten på i den första löpningen.

Första simningen var relativt lång, 730 m, men det räckte inte för att få ner kroppstempen. Jag hakade på mig med bogserlinan på min lagkamrat och försökte hänga på så gott jag kunde för att inte vara en alltför tung last att dra på i vattnet. Den här första simningen kändes så skön. Jag låg precis bak Lars och det ända jag behövde tänka på var att ha karbinhakarna i mitten och kämpa för att linan inte skulle bli alltför uttänjd. Så det var bara att borra ner huvudet i vattnet och veva på. Navigera hade jag ingen som helst anledning till, eftersom det inte var jag som höll i rodret

Vi hade egentligen bestämt oss för att cabba ner våtdräkten på dom kommande långa löpningarna som var på runt 3,5 kilometrar. Det gjorde vi inte....Dumt? Ja, kanske. Men jäkligt mycket tidsbesparande att inte fibbla med för mycket prylar vid växlingarna ...Det hade tagit minst 2 minuter att ta av sig våtdräkten på ovankroppen och lika långt tid att ta den på sig, när man skulle växla till simning igen. 4 minuter totalt på en 3,5 kilomtersträcka.....Det hade vi aldrig kunnat "springa" in på så kort som 3 kilometer. Det hör också till saken att man har ett linne på sig som man alltid måste bära ytterst. Så det är inte "bara" att kränga av sig våtdräkten, utan linnet ska av och på och sedan har man paddlar, simglasögon och badmössa att hålla reda på. Vi valde att riskera att dunsta bort i våtdräkten och jag simmade alla sträckor med dragkedjan på magen nere, för att få lite mer svalka innanför dräkten. Sista löpningen som var på 2 kilometer var vi dock överens om att vi skulle ta ner dräkten. Om vi gjorde det....? Nähädå....För på slutet hade vi så många oranga (mixlag) badmössor runt oss så då var vi tidsnöd kan man säga....

Bogserlinan använde vi på dom långa simningarna, plus på den sista simningen in i Karlskronas hamn. Jag vet att den är svårsimmad och där behövde jag verkligen bogseras. Mina armar kändes som spaghetti och alla de mixlag vi hade sprungit om på den nästsista löpningen skulle banne mig inte få simma om oss där. Den sista simningen är minst sagt skvalpig kan man säga. Den går mellan pirarna in i hamnen och vågor kommer från alla håll. När vi äntligen simmat fram till piren och repstegen så var det bara 2 kilometer löpning in till mål! YES!!! Nu skulle minsann ingen springa om oss!! Det fanns ingen tid att spilla. Därför sprang vid med linan påkopplad mellan oss och det kunde kostat en och annan lördagsflanör på Karlskronas gågator.....Men det mötande gående par som kom emellan oss var kvicktänkta (vilket definitivt inte vi längre var...), så de duckade snabbt ner till huk och slapp fällas av en båtlina som plötsligt kom emot dom. Som tur var så skrattade dom åt det och jag kunde inte heller låta bli när jag föreställde mig en bild på hur linan kunde ha ryckt undan fötterna på dom.

Att stå på startlinjen på en SwimRuntävling och tro att man har kontroll på läget är väldigt naivt. Men det är just det som är tjusningen med SwimRun tycker jag. För det är prylar som kan gå i sönder, man kan tappa saker, göra saker som man tänkt eller inte tänkt och simningarna kan ändra sig från att vara lugn sjö till att vara vågor eller strömt. Man vet inte aldrig vad som väntar utmed banan.

Om man bortser från vårt värmeslag så råkade vi ut för trasiga simglasögon och definitivt en negativ vätskebalans...Hade det inte varit för alla de frivilliga som langade vatten till alla kokheta SwimRunners så vet i hundan hur det hade gått. De tre vätskestationer som fanns i loppet räckte inte till, men det fanns också väldigt tydlig prerace info om detta, så det blir svårt att klandra arrangören för detta. Med facit i hand borde man kanske burit med sig ett vätskebälte eller vätsketub.

I år hade Kustjagaren ett nytt målområde som var förlagt på stortorget i mitt inne i centrala Karlskrona. Det var väldigt kul att springa dom sista kilometrarna med mycket publik och med människor som satt på uteserveringar och hejade på oss alla mögiga swimrunners. Men i år fanns tyvärr inte den fina grillbuffén på Scandic hotel. Dock kunde alla finisher:s stilla hungern på en och samma restaurang till ett förmånligt pris.

Degeberga SwimRunners kom på en 13:e plats av 63 startande i Mixklassen och vi är helt klart nöjda med insatsen.

Degeberga SwimRunners på väg att springa om lag 209

Resultatet finns HÄR

Förberedelserna inför starten vid Torhamns udde

Tack Kustjagaren för ännu ett år av (o)ren och skär ansträngning. När illamåendet och spykänslan kom som ett brev på posten på natten efter, kunde jag inget annat än att tänka på den svarta bäckfåra på 40 meter, som nog inte hade godkänts som tjänligt badvatten. Det var väl ändå inte där jag släckte törsten, eller var de det......