Imorgon är det dags för mig och Lotta att arrangera vår tävling BikeRun. Det är bråda tider vill jag säga och mycket att tänka på. Det är snitslar, funktionärer, vätskekontroll, tidtagare, priser, eftercyklist (bilist....) och allt annat möjligt och omöjligt
Det är en extra utmaning då det inte är en vanlig löptävling utan en lagtävling där 2 stycken ska ta sig runt 11 km och till sin hjälp har de en cykel. Dock får bara en vara på cykeln åt gången. För oss som arrangörer är det speciellt att anordna en tävling som inte är så beprövad. Vi försöker att tänka på alla möjliga olika scenarior. Allt ifrån punka till felcyklingar och trafiksäkerhet. Mycket kan hända!
Eftersom vi inte är en förening och har medlemmar som hjälper till så engagerar vi släkt och vänner. Och utan dom hade det ju såklart inte gått att ordna! Det är allt från grannar som sköter vätskekontroll till Farmor och farfar som vägvisare. Vi har en vän som fotograf och barn som hjälper till med allt möjligt! TUSEN TACK FÖR ALL HJÄLP VI FÅR!!
BikeRuns:s hemsida hittar du HÄR
Imorgon kommer jag ha många fjärilar över att allt ska gå bra och att det ska bli en bra tävling.
På söndag kommer andra fjärilar på besök! Då är det min tur! Då får någon annan arrangera så att jag kan trötta ut mig på Malmö Triathlon Olympisk distans.
fredag 31 juli 2015
fredag 17 juli 2015
Inskriven i historieboken
Igårkväll cyklade jag den anrika Vittskövlemilen. Det är ett helt fantastiskt arrangemang som hålls en gång i månaden av samma cykelentusiaster år ut och år in . Tävlingen är minst sagt historisk och likaså dom gummerade nummerlapparna som säkert har använts lika länge som tävlingen har funnits. Jag vet inte exakt hur länge Vittskövlemilen har körts men det är minst 30 år iallafall. Loppet körs individuellt och är ett tempolopp på exakt 1 mil. Alla startar med 1 minuts mellanrum och man blir stadigt hållen på startlinjen av trygga händer som släpper en exakt på klockslaget. Sedan kör man så fort styrlindan håller i, 5 km fram till en kon, vilken man vänder runt, och sedan har man lika långt tillbaka. När man är tillbaka vid slottet i vittskövle och passerar mållinjen då brinner det i låren må jag säga. Men vad gör man inte för att skriva in sig i den åtråvärda historiska statistiken för Vittskövlemilen.....!? För detta kan man kalla riktigt bra cykelkultur!!
Just denna kvällen i juli har kommit att bli tradition att köra just Vittskövlemilen. Förra året var jag också där och även då i sällskap av den grymma triathletmamman ovan. I år var även Lotta Järnviljan med, men då nattjobb inkräktade missade hon tyvärr den fina rundan i kvällsolen som följde och som avslutade en härlig cykelkväll i sommarskåne.
fredag 10 juli 2015
De é bare å löp...
Jag har definitivt blivit varse om att kunna springa milen på runt (och helst under) 40 minuter handlar om mycket mer, än om att "bara" springa snabbt.... Under alla år jag har tränat löpning så har det räckt att jag har sprungit fortare på träning så har det gett ett resultat på tävling. Men nu är ju min personliga löputveckling utdragen på onödigt många år, och det har i gengäld gjort att utvecklingskurvan tacksamt fortfarande pekar uppåt. Dock är det svårare att hålla den uppåtgående trenden i liv när man kommer ner i kilometertider på 4,00-4,05. Vad krävs då för att komma ner under 40 minuter på milen? Ja jag är kanske inte rätt person att uttala mig om det eftersom jag fortfarande inte har lyckats. Men en sak vet jag, och det är att det krävs hård, genomtänkt och målinriktad löpträning. Det krävs styrketräning såsom löpskolning och backträning. Det krävs intervallträning med långa intervaller för att höja sin mjölksyratröskel och korta intervaller för att träna på att springa snabbt. Och det krävs att man kan utföra tuff träning och hålla sig skadefri. Man kan lätt tro att det oftast är hjärtat, dvs konditionen, som hindrar en från att springa snabbt. Men det räcker inte att bara ha en god konditionen...Man måste ha styrka och teknik att springa snabbt också.
Ajamen det låter väl inte så svårt....eller... ;-). Det är absolut det som är det bästa med löpning! Att något som är så infernaliskt lätt kan vara så helsikes svårt...
Men dagens tips för att få lite ordning på sin löpteknik kan vara att låta någon titta på hur man springer och ge tips på vad man behöver förbättra för att få mer fart med sig.
De tips jag brukar få om hur jag kan förbättra min löpteknik är:
Nr 1 (ALLTID!!): Armföringen. Jag ska inte pendla med armarna som i ett kors framför kroppen utan istället pendla fram och tillbaks längs med sidorna på kroppen. Och varje gång jag tänker på detta så får jag automatiskt en bättre fart.
Nr 2 Fotisättningen. Landa på på främre delen av foten, under knäet/höften
Nr 3 Våga "stampa" hårt ner i underlaget för att få bättre fart uppåt och därmed framåt
Nr 4 Tänk uppåt framåt med kroppen
Nr 5 Skjut fram höften och bröstet och löp avslappnad i axlarna
Och förresten jag glömde att säga.....Glöm inte att ha kul annars är det inget roligt.... oavsett hur snabbt det går!!
torsdag 9 juli 2015
Chokladpannkaka
Mitt äldsta livsverk är en chokladälskare utan dess like. Därför gjorde jag Chokladpannkaka till honom igår. Som den chokladspecialist som han är fick den en stark 7:a på en 10 -gradig skala.
Här är receptet
2 ägg
0,5 dl socker
1 tsk bakpulver
1 dl mjöl
0,75 dl kakao
1 tsk vaniljsocker
2 dl mjölk
Häll smeten i en smord form ca 25 cm i diameter och grädda mitt i ugnen i 25-30 minuter.
Vi hade vaniljglass och hallon till.
måndag 6 juli 2015
Varmaste laget på Kustjagaren i Karlskrona 2015
Eller... nej förresten det vet jag ju inte säkert. Det kan ha varit något annat lag som var varmare. Men det var iallafall det varmaste vädret sedan SwimRuntävlingen Kustjagaren startade för tre år sedan. Det var så infernaliskt varmt så att simningarna lyckades inte kyla ner kroppen nämnvärt. Jag tror temperaturen stod på 28-29 grader och havet var ca 20-22 grader. Och gudarna ska veta att i en våtdräkt är ventilationen obefintlig....
I år deltog jag i en ny klass och med en lagkamrat som både är snabbare simmare och snabbare på löpning än jag, så "bogserlinan" var jag noga med att få med. Linan består av vars en elastisk båtlina (inhandlad på biltema) som knyts runt midjan och som hakas i varandra med en karbinhake på mitten.
Som kontrast till ÖtillÖ och Utö Swimrun så var värmen denna dag det största hotet. Det gjorde att det svåraste valet innan start var att chansa på att gå utan medhavd vätska eller stoppa en vattentub nånstans innanför dräkten. Min lagkamrat startade med hel våtdräkt dvs ej avklippta ben och det gör stor skillnad i både värme och löpsteg. Men vi kom överens om att chansa på att starta utan vätska och i värsta fall insupa en och annan havsvattendrink om nöden krävde det.
I den första långa löpningen på 8,5 km fick vi ganska snabbt känslan av att vatten både innanför våtdräkt och i strupen skulle komma vara väldigt uppskattat denna dag. Efter bara ett par kilometer kändes det som att någon bokstavligen hade satt fyr i baken på mig. Jag bestämde mig för att det var nog bra för löpningen. Man måste ju springa fortare om man har eld i baken. Och fort gick det, under den första löpningen, åtminstone med mina mått mätt. Ca 4,50 tempo, och jag ska villigt erkänna att jag tänkte att kanske kommer detta att kosta kraft senare i loppet, men den tiden den sorgen....Så jag försökte hålla fart med min teamkamrat och inte tänka så mycket på det vi hade framför oss.
Redan efter några kilometer gjorde värmen och svetten att allt jag hade stoppat innanför våtdräkten blev halt och gled ner i båda ljumskarna. Så i höger hade jag en turbogel och i vänster den obligatoriska elastisk daurbindan. På grund av det jag hade i ljumskarna borde det därför funnits en del tveksamheter från publikens sida, om vi verkligen var ett Mixlag( dvs en dam och en herre) och inte ett Herrlag....
Som tur (?) var, började gelen att skava i den högra ljumsken så jag tog några extra sekunder att fiska upp prylarna och stoppa dom på baksidan av dräkten istället. Där kunde dom nog inte misstolkas så lätt.....
Efter 8,5 km löpning kom första vätskan och också den långsammaste växlingen till simning. Våtdräkten som var nercabbad, dvs av på ovankroppen och med ärmarna knutna om midjan skulle nu krängas på en kropp som var dyngsur av svett. Det kändes väldigt stressande och fumligt men det var lika för alla.... De allra flesta hade valt att springa med endast halva våtdräkten på i den första löpningen.
Första simningen var relativt lång, 730 m, men det räckte inte för att få ner kroppstempen. Jag hakade på mig med bogserlinan på min lagkamrat och försökte hänga på så gott jag kunde för att inte vara en alltför tung last att dra på i vattnet. Den här första simningen kändes så skön. Jag låg precis bak Lars och det ända jag behövde tänka på var att ha karbinhakarna i mitten och kämpa för att linan inte skulle bli alltför uttänjd. Så det var bara att borra ner huvudet i vattnet och veva på. Navigera hade jag ingen som helst anledning till, eftersom det inte var jag som höll i rodret
Vi hade egentligen bestämt oss för att cabba ner våtdräkten på dom kommande långa löpningarna som var på runt 3,5 kilometrar. Det gjorde vi inte....Dumt? Ja, kanske. Men jäkligt mycket tidsbesparande att inte fibbla med för mycket prylar vid växlingarna ...Det hade tagit minst 2 minuter att ta av sig våtdräkten på ovankroppen och lika långt tid att ta den på sig, när man skulle växla till simning igen. 4 minuter totalt på en 3,5 kilomtersträcka.....Det hade vi aldrig kunnat "springa" in på så kort som 3 kilometer. Det hör också till saken att man har ett linne på sig som man alltid måste bära ytterst. Så det är inte "bara" att kränga av sig våtdräkten, utan linnet ska av och på och sedan har man paddlar, simglasögon och badmössa att hålla reda på. Vi valde att riskera att dunsta bort i våtdräkten och jag simmade alla sträckor med dragkedjan på magen nere, för att få lite mer svalka innanför dräkten. Sista löpningen som var på 2 kilometer var vi dock överens om att vi skulle ta ner dräkten. Om vi gjorde det....? Nähädå....För på slutet hade vi så många oranga (mixlag) badmössor runt oss så då var vi tidsnöd kan man säga....
Bogserlinan använde vi på dom långa simningarna, plus på den sista simningen in i Karlskronas hamn. Jag vet att den är svårsimmad och där behövde jag verkligen bogseras. Mina armar kändes som spaghetti och alla de mixlag vi hade sprungit om på den nästsista löpningen skulle banne mig inte få simma om oss där. Den sista simningen är minst sagt skvalpig kan man säga. Den går mellan pirarna in i hamnen och vågor kommer från alla håll. När vi äntligen simmat fram till piren och repstegen så var det bara 2 kilometer löpning in till mål! YES!!! Nu skulle minsann ingen springa om oss!! Det fanns ingen tid att spilla. Därför sprang vid med linan påkopplad mellan oss och det kunde kostat en och annan lördagsflanör på Karlskronas gågator.....Men det mötande gående par som kom emellan oss var kvicktänkta (vilket definitivt inte vi längre var...), så de duckade snabbt ner till huk och slapp fällas av en båtlina som plötsligt kom emot dom. Som tur var så skrattade dom åt det och jag kunde inte heller låta bli när jag föreställde mig en bild på hur linan kunde ha ryckt undan fötterna på dom.
Att stå på startlinjen på en SwimRuntävling och tro att man har kontroll på läget är väldigt naivt. Men det är just det som är tjusningen med SwimRun tycker jag. För det är prylar som kan gå i sönder, man kan tappa saker, göra saker som man tänkt eller inte tänkt och simningarna kan ändra sig från att vara lugn sjö till att vara vågor eller strömt. Man vet inte aldrig vad som väntar utmed banan.
Om man bortser från vårt värmeslag så råkade vi ut för trasiga simglasögon och definitivt en negativ vätskebalans...Hade det inte varit för alla de frivilliga som langade vatten till alla kokheta SwimRunners så vet i hundan hur det hade gått. De tre vätskestationer som fanns i loppet räckte inte till, men det fanns också väldigt tydlig prerace info om detta, så det blir svårt att klandra arrangören för detta. Med facit i hand borde man kanske burit med sig ett vätskebälte eller vätsketub.
I år hade Kustjagaren ett nytt målområde som var förlagt på stortorget i mitt inne i centrala Karlskrona. Det var väldigt kul att springa dom sista kilometrarna med mycket publik och med människor som satt på uteserveringar och hejade på oss alla mögiga swimrunners. Men i år fanns tyvärr inte den fina grillbuffén på Scandic hotel. Dock kunde alla finisher:s stilla hungern på en och samma restaurang till ett förmånligt pris.
Degeberga SwimRunners kom på en 13:e plats av 63 startande i Mixklassen och vi är helt klart nöjda med insatsen.
Resultatet finns HÄR
Tack Kustjagaren för ännu ett år av (o)ren och skär ansträngning. När illamåendet och spykänslan kom som ett brev på posten på natten efter, kunde jag inget annat än att tänka på den svarta bäckfåra på 40 meter, som nog inte hade godkänts som tjänligt badvatten. Det var väl ändå inte där jag släckte törsten, eller var de det......
 |
| Lag 265, det är vi det! |
I år deltog jag i en ny klass och med en lagkamrat som både är snabbare simmare och snabbare på löpning än jag, så "bogserlinan" var jag noga med att få med. Linan består av vars en elastisk båtlina (inhandlad på biltema) som knyts runt midjan och som hakas i varandra med en karbinhake på mitten.
Som kontrast till ÖtillÖ och Utö Swimrun så var värmen denna dag det största hotet. Det gjorde att det svåraste valet innan start var att chansa på att gå utan medhavd vätska eller stoppa en vattentub nånstans innanför dräkten. Min lagkamrat startade med hel våtdräkt dvs ej avklippta ben och det gör stor skillnad i både värme och löpsteg. Men vi kom överens om att chansa på att starta utan vätska och i värsta fall insupa en och annan havsvattendrink om nöden krävde det.
I den första långa löpningen på 8,5 km fick vi ganska snabbt känslan av att vatten både innanför våtdräkt och i strupen skulle komma vara väldigt uppskattat denna dag. Efter bara ett par kilometer kändes det som att någon bokstavligen hade satt fyr i baken på mig. Jag bestämde mig för att det var nog bra för löpningen. Man måste ju springa fortare om man har eld i baken. Och fort gick det, under den första löpningen, åtminstone med mina mått mätt. Ca 4,50 tempo, och jag ska villigt erkänna att jag tänkte att kanske kommer detta att kosta kraft senare i loppet, men den tiden den sorgen....Så jag försökte hålla fart med min teamkamrat och inte tänka så mycket på det vi hade framför oss.
Redan efter några kilometer gjorde värmen och svetten att allt jag hade stoppat innanför våtdräkten blev halt och gled ner i båda ljumskarna. Så i höger hade jag en turbogel och i vänster den obligatoriska elastisk daurbindan. På grund av det jag hade i ljumskarna borde det därför funnits en del tveksamheter från publikens sida, om vi verkligen var ett Mixlag( dvs en dam och en herre) och inte ett Herrlag....
Som tur (?) var, började gelen att skava i den högra ljumsken så jag tog några extra sekunder att fiska upp prylarna och stoppa dom på baksidan av dräkten istället. Där kunde dom nog inte misstolkas så lätt.....
Efter 8,5 km löpning kom första vätskan och också den långsammaste växlingen till simning. Våtdräkten som var nercabbad, dvs av på ovankroppen och med ärmarna knutna om midjan skulle nu krängas på en kropp som var dyngsur av svett. Det kändes väldigt stressande och fumligt men det var lika för alla.... De allra flesta hade valt att springa med endast halva våtdräkten på i den första löpningen.
Första simningen var relativt lång, 730 m, men det räckte inte för att få ner kroppstempen. Jag hakade på mig med bogserlinan på min lagkamrat och försökte hänga på så gott jag kunde för att inte vara en alltför tung last att dra på i vattnet. Den här första simningen kändes så skön. Jag låg precis bak Lars och det ända jag behövde tänka på var att ha karbinhakarna i mitten och kämpa för att linan inte skulle bli alltför uttänjd. Så det var bara att borra ner huvudet i vattnet och veva på. Navigera hade jag ingen som helst anledning till, eftersom det inte var jag som höll i rodret
Vi hade egentligen bestämt oss för att cabba ner våtdräkten på dom kommande långa löpningarna som var på runt 3,5 kilometrar. Det gjorde vi inte....Dumt? Ja, kanske. Men jäkligt mycket tidsbesparande att inte fibbla med för mycket prylar vid växlingarna ...Det hade tagit minst 2 minuter att ta av sig våtdräkten på ovankroppen och lika långt tid att ta den på sig, när man skulle växla till simning igen. 4 minuter totalt på en 3,5 kilomtersträcka.....Det hade vi aldrig kunnat "springa" in på så kort som 3 kilometer. Det hör också till saken att man har ett linne på sig som man alltid måste bära ytterst. Så det är inte "bara" att kränga av sig våtdräkten, utan linnet ska av och på och sedan har man paddlar, simglasögon och badmössa att hålla reda på. Vi valde att riskera att dunsta bort i våtdräkten och jag simmade alla sträckor med dragkedjan på magen nere, för att få lite mer svalka innanför dräkten. Sista löpningen som var på 2 kilometer var vi dock överens om att vi skulle ta ner dräkten. Om vi gjorde det....? Nähädå....För på slutet hade vi så många oranga (mixlag) badmössor runt oss så då var vi tidsnöd kan man säga....
Bogserlinan använde vi på dom långa simningarna, plus på den sista simningen in i Karlskronas hamn. Jag vet att den är svårsimmad och där behövde jag verkligen bogseras. Mina armar kändes som spaghetti och alla de mixlag vi hade sprungit om på den nästsista löpningen skulle banne mig inte få simma om oss där. Den sista simningen är minst sagt skvalpig kan man säga. Den går mellan pirarna in i hamnen och vågor kommer från alla håll. När vi äntligen simmat fram till piren och repstegen så var det bara 2 kilometer löpning in till mål! YES!!! Nu skulle minsann ingen springa om oss!! Det fanns ingen tid att spilla. Därför sprang vid med linan påkopplad mellan oss och det kunde kostat en och annan lördagsflanör på Karlskronas gågator.....Men det mötande gående par som kom emellan oss var kvicktänkta (vilket definitivt inte vi längre var...), så de duckade snabbt ner till huk och slapp fällas av en båtlina som plötsligt kom emot dom. Som tur var så skrattade dom åt det och jag kunde inte heller låta bli när jag föreställde mig en bild på hur linan kunde ha ryckt undan fötterna på dom.
Att stå på startlinjen på en SwimRuntävling och tro att man har kontroll på läget är väldigt naivt. Men det är just det som är tjusningen med SwimRun tycker jag. För det är prylar som kan gå i sönder, man kan tappa saker, göra saker som man tänkt eller inte tänkt och simningarna kan ändra sig från att vara lugn sjö till att vara vågor eller strömt. Man vet inte aldrig vad som väntar utmed banan.
Om man bortser från vårt värmeslag så råkade vi ut för trasiga simglasögon och definitivt en negativ vätskebalans...Hade det inte varit för alla de frivilliga som langade vatten till alla kokheta SwimRunners så vet i hundan hur det hade gått. De tre vätskestationer som fanns i loppet räckte inte till, men det fanns också väldigt tydlig prerace info om detta, så det blir svårt att klandra arrangören för detta. Med facit i hand borde man kanske burit med sig ett vätskebälte eller vätsketub.
I år hade Kustjagaren ett nytt målområde som var förlagt på stortorget i mitt inne i centrala Karlskrona. Det var väldigt kul att springa dom sista kilometrarna med mycket publik och med människor som satt på uteserveringar och hejade på oss alla mögiga swimrunners. Men i år fanns tyvärr inte den fina grillbuffén på Scandic hotel. Dock kunde alla finisher:s stilla hungern på en och samma restaurang till ett förmånligt pris.
Degeberga SwimRunners kom på en 13:e plats av 63 startande i Mixklassen och vi är helt klart nöjda med insatsen.
 |
| Degeberga SwimRunners på väg att springa om lag 209 |
Resultatet finns HÄR
 |
| Förberedelserna inför starten vid Torhamns udde |
fredag 3 juli 2015
Vissa tänker trögt andra snabbt....
Jag försöker tänka snabbt för om man tänker trögt är det lätt att det går överstyr.... Är jag ensam blir det oftast trögt men när jag är med andra går det snabbt...
Men detta fick jag bannor för på Åhus CK:s gemensamma cykelpass i onsdagskväll. Mr Spinning El Diablo tycker inte att jag ska va så snabbtänkt....Jag pratar givetvis om kadens dvs antalet varv som trampas per minut. Kvällens tips från El Diablo var alltså att jag ska trampa på trögare växlar! Sluta att tänka hög kadens utan våga istället cykla med styrka i benen...Kraften ska förflyttas ner i asfalten istället för att bara veva runt runt runt.... Jag som trodde kadens 85 var optimalt...Men som tillägg av El Diablo
var också att det ska vara bekvämt. Det vet jag dock att han inte menade. För vem cykeltränar för att det är bekvämt....fåtöljen är bekväm, inte cykelsadeln ;-). Och vill man bli snabbare så måste man utsätta sig för lite pina.
..och snabbare på cykeln blir man inte av att sitta bekvämt i fåtöljen och troligtvis inte om det känns bekvämt alldeles för ofta i cykelsadeln heller....
Men detta fick jag bannor för på Åhus CK:s gemensamma cykelpass i onsdagskväll. Mr Spinning El Diablo tycker inte att jag ska va så snabbtänkt....Jag pratar givetvis om kadens dvs antalet varv som trampas per minut. Kvällens tips från El Diablo var alltså att jag ska trampa på trögare växlar! Sluta att tänka hög kadens utan våga istället cykla med styrka i benen...Kraften ska förflyttas ner i asfalten istället för att bara veva runt runt runt.... Jag som trodde kadens 85 var optimalt...Men som tillägg av El Diablo
var också att det ska vara bekvämt. Det vet jag dock att han inte menade. För vem cykeltränar för att det är bekvämt....fåtöljen är bekväm, inte cykelsadeln ;-). Och vill man bli snabbare så måste man utsätta sig för lite pina.
..och snabbare på cykeln blir man inte av att sitta bekvämt i fåtöljen och troligtvis inte om det känns bekvämt alldeles för ofta i cykelsadeln heller....
 |
| Undras tro vad El Diablo säger om Selfies under tiden man cykeltränar...... |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)