Vi är i hamn....

 Ja, nästan bokstavligen, eftersom sista simsträckan i Kustjagaren gick in till en av hamnarna i centrum av Karlskrona! Och jag är sååå glad att jag tog beslutet att starta igår tillsammans med Lotta Järnviljan och att tån höll hela vägen fram till Karlskrona. Detta kommer att bli ännu en sak att skryta om när man sitter i gungstolen som en gammal gumma och stickar raggsockar om några år......

Men om jag börjar i andra änden så gick det till så här:

Utrustningen (men snorkeln lämnade vi hemma)

Efter en dålig natt sömn (som vanligt när nåt ska hända som jag inte har koll på!) så gav vi oss iväg till Scandic Hotel i Karlskrona där det var utlämning av startkit, (dvs nummervästar, simmössor, karta  och sportident pinne). Mååååånga vältränade och framförallt UNGA människor var redan på plats. Inte så många tjejer, men av de tjejer som var där hade flertalet "Ironman emblemet" någonstans på sig. Ja, vi hade nog kommit rätt i alla fall......Det kändes som att det skulle bli bra träningsdag för kommande Ironman.

 

Innan vi skulle bussas ut till starten på Torhamnsudde i sydöstra Blekinge fick vi lite "raceinfo" och då förstod vi att kartan skulle bara behöva användas om snitslarna eller pilarna i marken hade saboterats under natten. Puuuhhh.......tack för det! Det skulle finnas två brytpunkter som man skulle ha passerat innan vissa klockslag för att få fortsätta. Men det kändes som dom var väl tilltagna. Kanske var dom mer till för att skrämma bort dom som tänkte sig göra en "Walk and swim" istället för en Swim and Run"!

 

Trots vår oerfarenhet i Auqathlon (låter lite mer proffsigt än Swim and Run :-) så kände vi oss väl förberedda. Vi hade ju testat vår utrustning innan i veckan. Jag skulle ha sportdryck i min "kamel" (ryggsäck) och Lotta hade vatten i sin. Vi hade vars två turbogel och den obligatoriska utrustningen var packad. Det man var tvungen att bära med sig var vars en daurbinda och ett första förband kit plus egen vätska. Vi valde att inte ta med oss några simhjälpmedel, men vi såg många andra som hade framförallt dolme och handpaddlar. Vi hade en tanke på snorkel men vi lämnade den hemma. Så här i efterhand tror jag vi gjorde rätt. Kanske hade vi kunnat få lite mer fart i simningen med simpaddlar på händerna men dom är, å andra sidan, ganska mycket jobbigare att simma med.



När vi kom fram till starten var det riktigt soligt och varmt. Vi bytte om och satte på oss våtdräkterna och knöt armarna på dräkten runt midjan eftersom första sträckan skulle vara 8 km löpning.

Klockan 10:30 gick starten och vi gav oss iväg. Det var en speciell känsla att springa i en torr våtdräkt och efter några kilometer var vi som två kokta spättor däri. Vi hade en farozon framför oss (dvs en patrull med pappa och son!) som vi tog rygg på och som fick fungera som farthållare.
Jag fick hejda Lottas tempo flera gånger för jag visste inte hur mycket jag vågade pressa ifrån med den onda tån och vid ett par felsteg högg det till som en kniv i den. Så visst slog tanken mig redan efter ett par kilometer att det kanske inte skulle gå hela vägen. Men på något konstigt sett så mådde tån bara bättre och bättre ju längre vi höll på.

När vi kom fram till första simmet som skulle vara 750 m (närmaste vägen!) så klädde vi på oss våtdräkten underst och sedan ryggsäcken och nummervästen utanpå. Sen var det bara att sätta på badmössan, brillor och öronproppar och sen var det sååå skönt att svalka sig i böljorna. Det kändes riktigt bra att simma. Och det var faktiskt en del att titta på under ytan...i alla fall på de första simsträckorna innan det började blåsa och vattnet blev mer grumligt. Jag tror jag har hittat en bekvämlighetszon under simningen, på gott och ont!! Jag kom nämligen på mig själv flera gånger att bara ligga där och skvalpa runt och crawla utan någon större ansträngning. Det är MYCKET tydligt att det finns många nyanser av simning... Inte som löpning precis. Antingen springer man eller så går man...(jaja... lite överdrivet förstås!)

Efter första simsträckan var det bara en kort löpning ute på en skärgårdsö och sen var det i plurret igen. Första gången jag tittade på klockan stod den på 1 timme och 30 min! Och jag som tyckte att vi precis hade startat. Tiden går fort när man har roligt!
Vi valde att behålla hela våtdräkterna på oss resten av loppet. Det skulle bara vara kortare löpsträckor på 2-4,5 km efter den långa startlöpningen och efter att ha blivit våt på insidan av dräkten så var det inte längre så varmt. Dock ångrade jag mig att jag hade tackat nej till det skavsårsplåster till nacken som jag blev erbjuden av Skånepågen från Ystad innan start. För trots en halv burk vaselin i nacken så gnagde våtdräkten sönder skinnet där....Men vi tjänade mycket tid på att inte förändra så mycket mellan löpning och simning utan bara kunna hoppa i vattnet efter att ha satt på simmössa, glasögon och öronproppar. När vi hade simmat färdigt sträckan tog vi av oss detta under tiden vi sprang.

Solen kom och gick under resans gång och vinden tilltog, vilket gjorde att det var lite sjögång på dom långa simsträckorna. Då hade vi svårt för att navigera och simmade ganska mycket fel på en sträcka då jag hade tagit fel riktmärke. I vågorna var nämligen den oranga markeringen på uppstigningsplatsen väldigt liten och otydlig så då fick man ta sikte på något större. Jag siktade på fel båt och jag förstod inte varför Lotta hela tiden drog till vänster....Som ni förstår är det inte läge till någon större konversation under simningen ....Men jag insåg vad jag sysslade med och bytte kurs...
Det fanns två vätskekontroller utmed banan och även två brytpunkter. Brytpunkterna var vi lite osäkra på var dom var, men på två ställe blev vi avbockade och jag gissar att det var där "repen" skulle dras. Vätskestationerna däremot missade vi INTE! Dom var faktiskt efterlängtade. Trots att vi hade både sportdryck, vatten och turbogel med oss så smakade några Snickers gudomligt!

 Klicka  HÄR för att se var banan gick!

Någonstans i mitten av banan var det en mycket kort simsträcka och nog en av de sträckorna som vi skrattade mest under. Det var en bäckfåra på ca 40 m där botten bestod av en jordvälling som man absolut inte kunde gå i! Jodå, vi crawlade över och KRÖP upp i leran! Man sjönk ner till armbågarna i dyngan. Lotta simmade rakt in i vassen och jag höll på att fastna där i gyttjan. Men vi skrattade lika mycket som publiken som fotade oss......När vi kom upp såg Lotta ut som hon hade svart 3-dagars stubb i hela ansiktet, vilket jag såklart påpekade till henne, lyckligt ovetande att jag själv såg precis lika rolig ut... ;-) .

När vi närmade oss centrum var vi slitna. Löpningen började kännas tung och vi hade lite dålig koll på hur långa de olika sträckorna var. Det gjorde att vi fick en tuff sista löpning, då vi (läs jag!) hade fått för oss att vi skulle vara i mål efter sista hamnsimningen men då var det nästan 2 km löpning kvar. Men det var fler än vi som var trötta! Någon stod och spydde havsvatten och det var en kamp om att bita ihop! Och det gjorde vi! Vi bet ihop! Vi hjälpte varandra! Vi delade varandras Camelbacks! Och vi har delat en fantastiskt rolig utmaning tillsammans!

 

 

TACK Lotta "Järnviljan" för att du har så många roliga påhitt och att det är just MIG du lockar med!

Kustjagaren Karlskrona var ett riktigt proffsigt arrangemang. Startavgiften på 1600 kronor var rimlig och att man kunde byta namn (lagdeltagare) i efterhand gör ju att det är fler som kommer till start. När man är två i ett lag så är det ju mer sårbart.

Hoppas nu bara att dom inte höjer startavgiften och att dom gör en lika bra tävling nästa år!

Vem kan delta? Utan mycket simträning i öppet vatten är det nog svårt att fixa att ta sig i mål. Man måste liksom gilla vatten...både utanpå kroppen och klara att få en del kallsupar...
Löpningen var en bit av en kaka...............

Rabarberglass

Att göra egen glass är faktiskt ganska enkelt! Testa detta receptet! Den är himmelskt god!

Rabarber och jordgubbsglass med smak av kanel

3 rabarber som jag skivade i 1 cm långa bitar och kokte med ca 1 dl socker och lite vatten.
Efter ca 5 minuter skivade jag i lite jordgubbar ca 7-8 stycken.
Det puttrade sammanlagt ca 10 min  (tills rabarberna blev mjuka).

In med grytan i kylen!

Vispa 2 dl vispgrädde
Knäck i 2 ägg
0,5 dl florsocker
Kanel efter smak, jag tror jag tog ca 1 tesked
3-4 dl 10% Yoghurt

Blanda ner rabarber - och jordgubbskompotten när den har svalnat.

Sätt i frysen och har du ingen glassmaskin så får du själv agera som en sådan.....dvs röra i glassen minst en gång i timmen tills den är fryst.

Ta upp den i god tid innan du ska äta den för den är omöjlig att sleva upp när den är kall!

SUPERGOD BLEV DEN!

Vad är det som går och går men aldrig kommer fram till dörren??

Jo, det måste vara FOTRALLY som pågår just nu !!  Det är en av alla konstiga tävlingar som finns. Den går ut på att man ska gå så länge man orkar! Förra året vann den som bröt sist av alla och det var efter 50 timmar!! Tänk er att vara ute och gå i 50 timmar!!
De här promenerande människorna har tydligen en rullande Bajamaja efter sig och var och en får 25 minuter sammanlagt per dygn till att spendera på hemlighuset! ALL annan tid ska fötterna vara i rörelse framåt!!

IMPONERANDE.....

Det får bära eller brista.....

Det blir start i Kustjagaren på lördag, trots att tån inte är riktigt okey. Lotta Järnviljan har lovat på heder och samvete att hon inte slår ihjäl mig ifall jag måste bryta. Hade det varit 26 km löpning i ett sträck hade jag inte ens funderat på att starta. Men nu när man växlar mellan löpning och simning plus att löpningen nog inte är möjlig att utföra i vanligt tempo med tanke på den utrustningen som ska bäras (våtdräkt, ryggsäck, blöta skor på fötterna etc) så finns det en chans att jag kan stå ut med smärtan. Jag testade att springa 5 km igår och jag kunde springa hela tiden utan större problem men problemet kom idag....:-(
Men nu är det färdiggnällt! Jag startar! Med bästa Lotta! Och vi ska ha kul och förhoppningsvis ta oss ända fram till Karlskrona!

Varför badar ni med skorna på.......

.......och med dykardräkt och VÄSKOR????

Det var fullt av pekande fingrar bland de badande dagisbarn som var på badplatsen när jag och Järnviljan skulle testa utrustningen inför Kustjagaren på lördag. En av alla unika saker som barn har (och bara en del vuxna) är att de spontant frågar direkt när de undrar över konstiga saker. Så det är klart att vi fick frågan!! Mer än en gång!!

Och det vi skulle göra var att testa hur det kändes att simma med löparskorna på och bestämma oss för om vi skulle göra det på lördag eller ha dom i ryggsäcken under simdelarna. Det kändes väldigt tungt de första simtagen men det tog inte lång stund förrän man glömde att man hade skor på fötterna. Värre var det med ryggsäckarna. Den ena, som är en camelback, satt jättebra men den andra som vi testade först, flöt upp i nacken och kändes jättetung. Den var så tät att man kunde hälla ut flera liter när man kom upp på land. Därför testade vi ytterligare en Salomon löparrygga som funkade fint. Den hade, precis som Camelbacken, lite kraftigare höftremmar som höll ryggsäcken lite mer ifrån nacken. Vi glömde dock att lägga i fulla vätskepåsar i dom. Det kommer säkert också att förändra känslan.
Men så här långt har vi läget under kontroll, förutom min lilla tå.....:-(  ! Tån är bättre men fortfarande rejält öm. Det gick inte att springa med den igår. Men jag är hoppfull. Det blir ju bättre för varje dag!

Vi har fått klart för oss att banan på lördag är utstakad med snitslar och karta och man får inte avvika ifrån den. För säkerhets skull gick jag en mycket kort men INTENSIV kurs i orientering och kompassanvändning igår. Så nu har jag fräschat upp mina mycket (!) basala kunskaper i att läsa kartan. Jag har orienterat kartan i norr med hjälp av kompassen, Jag har tagit ut riktningen och lärt mig de vanligaste det symbolerna på kartan. Inte så svårt när man går kursen och framför allt inte när man orienterar runt huset ;-), men jag vet att det är inte så lätt när man står och inte har en aning om varken var man är på kartan eller var man ska.......

To be continued................

Inte ett enda ludet ben så långt ögat kan nå :-)

För nu, efter ett antal månader, med intensiv cykelträning och även ett och annat cykellopp har jag gjort vissa iakttagelser bland cykelfolket ;-). Riktiga cyklister rakar benen (oavsett kön!)! Jag har ännu inte förstått varför, men det är kanske av samma anledning som kvinnor envisas med att ta bort detta fjun....en dag ska jag ta mod till mig och fråga någon riktig cyklist! Jag är ju född nyfiken.....
Dagens cykelträning har utförts tillsammans med Åhus CK som jag för övrigt har blivit medlem i. Mycket trevligt och lätt att komma in i gemenskapen. Idag var det distanspass på schemat och vi var många. Säkert 12-13 stycken. Efter den obligatoriska fikan, efter 8,5 mil, var det närmsta vägen hem för klungan och för mig betydde det några extra mil ensamcykling upp på åsen. Idag landade distansmätaren på 13,6 mil och det känns bra! Kanske är det en mening med tån i alla fall. Den pajade tån tvingar mig att "bara"cykelträna ...

 

Försöker att spjäla upp den lille stackaren mot granntån och visst är det mycket bättre, men löpträna finns inte på världskartan. Men jag är hoppfull....om 5 dagar ska jag springa Swim and Run i Blekinges skärgård. Och visst låter benämningen "Swim and Run" som en lekgrupp i simskolan....ungefär som "Plask och lek". Men det kommer inte att bli någon barnlek!! Med tanke på att den dubbla distansen "Från Ö till Ö" räknas som en tuffare tävling än Ironman så kommer denna lite mer blygsamma distansen ändå bli stentuff för oss. Frågan är bara vad vi ska ha kartan till.......?

Jag testade mina nya 2XU triathlontights för första gången på cykelpasset idag. Det var ingen bra idé! Den nya fina vita sadeln är inte vit längre.....tightsen skulle uppenbarligen behövt åka en runda i tvättmaskinen innan dom användes mot en vit skinnsadel......eller mot människoskinn också för den delen ;-)

Härliga sommar!

 

JAG ÖNSKAR ALLA EN GLAD MIDSOMMAR!

 

Ironmandrömmen i kras? Iallafall tån....

Under dagen idag har jag sett mitt mål gå i stöpet! All min träning gå åt pipsvängen och Ironmanmedaljen bli en hägring i öknen.....
Varför???
Jo, det ska jag berätta. I morse slog jag ringtån i ett bordsben så att jag trodde jag skulle svimma! Det gjorde så ont så jag såg stjärnor och jag var helt säker på att jag brutit den. På en sekund såg jag allt mitt slit gå till spillo... Jag kunde ju för sjutton inte gå på foten! Helt omöjligt att ta ett normalt steg!! Jag proppade i mig en värktablett och haltade fram på insidan av foten och försökte tänka positiva tankar :-(
Efter några timmar såg tån ut så här:

 

Det är mycket som kan stjälpa en som man inte riktigt har tänkt på! Samtidigt som man tycker så fruktansvärt synd om sig själv så får man dåligt samvete. För vad är en tå i det stora hela....den kommer att läka.

Att få vara frisk är ett privilegium och nu ikväll när tån redan är mycket bättre så förstår jag att den inte bruten. Så nu är det lätt att vara ödmjuk ;-) för Ironman medaljen har kommit tillbaka som en tydlig målbild. Hade tån varit bruten så hade jag troligen varit sur som en citron!!

Löpningen får ligga på hyllan några dagar framöver också håller jag tummarna för att tån är "fit for fight" till den 29:e när jag och Lotta Järnviljan ska jaga längs Blekingekusten!!

Har jag tagit mig vatten över huvudet??

Nu är det 2 veckor tills jag och Lotta Järnviljan ska starta i Kustjagaren. Vilket lag vi kommer att ha! Lotta i dubbel bemärkelse!
Men nu är det mycket att tänka på! Vi måste ha vars en camelback (ryggsäck) med vätska, visselpipor och vattentätt fodral till förband etc. Och vi ska kunna simma med allt vi har med oss. Vilka skor kan man simma med? Känns inte som FiveFingers är något alternativ för mig eftersom jag aldrig har tränat med såna! Det är ju trots allt 26 km som vi ska förflytta oss på land. Men annars hade nog ett par FiveFingers för terränglöpning varit perfekta att simma och springa i om jag bara visste att benen tålde det. Det är tillåtet att ha olika hjälpmedel vid simningen som till exempel paddlar, dolme och snorkel men allt ska bäras under löpningen och det känns som att den obligatoriska våtdräkten kommer att vara tillräckligt jobbig att springa i. Vi ska ut och testsimma med skor och camelback i sjön så får vi väl bestämma vilken utrustning vi ska ha efter det.
Sen är det ju det här med karta och kompass..... Banan ska vara snitslad men man ska ändå ha karta??! Jag gissar att man kanske ganska lätt kan simma "ur kurs" och komma upp på andra ställen än där den tänkta banan är lagd. Så karta och kompass är väl till för att hitta rutten igen gissar jag. Jag är inte särskilt bra på att orientera men det kan väl inte va så svårt... Vi är ju två lottor som får slå våra kloka huvuden ihop......

Vila? Ja men när??

Att träna MYCKET är inga större svårigheter, men att få balans i livet i övrigt är minsann ingen barnlek. När jag gav mig in på att genomföra en IronMan visste jag ju att det skulle gå åt mycket tid till träning, men vad jag inte riktigt att kalkylerat med, var att mer träning kräver mer vila. Var sjutton ska man peta in den extra vilan? För visst är det väl så för oss som har kommit upp i denna respektingivande ålder att livet snurrar i 190 ibland (läs ofta). Det är barn som ska skjutsas, läxläsning, aktiviteter, städning, tvättning, trädgård, mat, samtidigt som jobbet ska skötas osv osv.....

Jag har kommit till den insikten att jag får ta tid ifrån det som familjen minst märker om det är gjort eller inte. Och det är städning, fönsterputsning och ogräsrensning! Jag har helt enkelt flyttat ner ribban på när man måste ta fram dammsugaren! För om det nu inte är någon mer än jag i familjen som märker om det är grus i hallen eller inte så är det ju struntsamma om det är lite skit i hörnen.
Bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete......Jag lägger helt enkelt överbliven tid (den lilla som faktiskt blir över) på kvalitetstid där jag gör saker som har större betydelse för resten av familjen.
Min vila blir också när jag jobbar (hoppas inte chefen läser detta....). Och det är ju såklart ingen optimal vila, det förstår ju vem som helst, men det är i alla fall dagar som jag inte får in några längre träningspass på. Sedan tar jag mig en och annan sovmorgon då och då. Jag sover ikapp liksom. Det tycker jag fungerar kanon! För nattarbete i kombination med tidiga mornar är ingen succé åtminstone inte för träning och vila. Men jag ska egentligen inte klaga, så glöm att jag har sagt nåt.... ;-)


När jag ändå är inne på ämnet vila och trötthet så har jag varit tuff och förnekat några känningar efter HalvIronMan tävlingen i söndags. Kaxigt har jag sagt: "-Nej jag har ingen träningsvärk, jag känner mig pigg ;-)". Jodå....ända tills idag, när jag skulle ut och löpträna. Och det skulle vara ett lugnt lagom långt pass, men jäklar vad tungt det var! Benen var tunga som bly! Under sådana träningspass så blir man väldigt skeptisk över sin kapacitet (även om förnuftet säger att det beror på urladdningen i söndags). Men trots att det kändes som ett mastodontpass så var det ett pass som jag inte tror påverkar återhämtningen från i söndags negativt. Tvärtom så är det bra att börja återgå till den normala träningen nu. Det börjar ju närma sig 17:e augusti......

Banan kan inte bli värre än förra året.....

.......sa jag till en vän igår som skulle delta i Sövde HIM (halv Ironman) för första gången. Jag hade fel!! DEN KUNDE BLI VÄRRE! Men trots detta så kändes det mycket bättre än förra året. Jag föredrar backar före motvind! För backar var det gott om. Både cykel- och löparbanan var omlagd för i år och cyklingen kändes som rena rama berg-och dalbanan. Av den dryga 3 milsrundan som cyklades tre varv upplevde jag bara ca 5 km som flackt och löparbanan, ja.....vad ska man säga...riktigt riktigt rolig!! 5-varvsrundan var  backig, gick på stigar i skogen, och ut på idrottsplatsen i snirklar med mycket publik! Definitivt ingen "vanlig" halvmara (som i själva verket var nära 22 km).

 

Jag hade tänkt att detta loppet skulle jag försöka göra på riktigt "triathlonvis" dvs crawla hela simsträckan, göra så korta växlingar som möjligt (dvs inte fibbla med en massa onödiga klädbyten osv...), och cykla i triathlonstyret så mycket jag kunde! Innan start träffade jag Sara i vanlig ordning och det kändes tryggt eftersom hon kan medel- och långdistans triathlon på sina 5 fingrar. Förra året tyckte hon att Ironman i Kalmar inte var tillräckligt utan klämde in Copenhagen Challenge  (som är en Ironmandistans!) 6 dagar innan starten i Kalmar! Vilken hjältinna!

Jag och SuperSara på väg in i barbamamma outfiten

Simningen 1900 m

Jag startade någonstans i mitten av startfältet. Jag sa till mina vänner att "-här måste man vara med när starten går! Oj! vad det nån som sa till mig, "-är du så duktig på att simma? "-Nej absolut inte....men min bästa simdel är löpningen ut i vattnet innan jag måste börja simma..... ;-)"

Det var det sista jag hörde för sen var det öronpropparna i (som egentligen är såna jag har i öronen när jag har jobbat natt och ska sova), simmössan på och glasögonen på plats. Sen var det igång! Jag ansträngde mig för att ta det lugnt och hitta "flowet" i simningen, istället för att gå ut för hårt och komma i otakt med andningen. Det funkade fint. Men jag kom lite utanför klungan och gick miste om draget från de andra simmarna, men det kvittade för det viktigaste var att jag kunde crawla. Och det gick bra. Men när jag hade ca 50 m kvar så behövde jag ta några bröstsimstag och då jäklar nöp det till i vaden! Vad nu??? Kramp redan? Men det släppte direkt när jag kunde börja crawla igen. Jag använder i princip inte alls benen när jag crawlar så det var väl en reaktion på att jag plötsligt började använda benen igen.

 

När simningen var klar så var det en kort löpsträcka där man ska kränga av sig våtdräkten på ovankroppen samtidigt som man ska försöka undvika att vingla och springa in i stolpar och snitslar. Väl framme vid min växel ser jag 2 av mina bröstsimmande vänner som redan är uppe och det är tydligt att mitt crawl inte var snabbare än deras bröstsim! Men till saken hör att dom är superduktiga simmare båda två och det är klart att vinsten med att kunna hålla en spikrak kurs mot bojarna är stor. Men min fördel var att benen var helt sparade, jag hade för sjutton inte använt dom mer än under 2-3 simtag och då fick jag kramp!

Jag trampade av mig våtdräkten och snabbt på med strumpor, cykelskor, hjälm, brillor och racebelt. Sedan var det nästa svåra moment! Nämligen att springa vid sidan om cykeln utan att få styret att vika sig! Puhhh.... klarade även detta med hedern i behåll. Växel nr 1 tog 1 min och 49 sek.

 

Cyklingen 9 mil (drygt enl. arrangören)

 

Det kändes som jag hade hjärntvättats där i sjön, för när jag kom upp på cykeln kändes det som hela huvudet var fullt med vatten. Jag behövde snyta mig (rakt ut i luften) ideligen. Men det var ju ingen fara eftersom drafting (ligga på rulle) inte är tillåtet i triathlon. Så om någon låg på min rulle så straffade det sig direkt kan man säga ;-). Cyklingen var backig! Långa sega backar tornade upp sig mot horisonten men Meridan skötte sig och jag kunde cykla om många! I själva verket blev jag faktiskt bara omcyklad av en. Jag hade som mål att hålla 30 km/h i snitt och jag tror banne mig att jag klarade det eftersom cyklingen var längre än 9 mil enligt arrangören. Min cykeltid blev 3,05.

 

Löpningen 21,9 km

 

NU äntligen skulle jag få springa! In med cykeln i min fålla, på med löparskorna och ut på banan. Denna växeln tog 1 min och 37 sek. Godkänt med mina mått mätt. Ryggen kändes helt okey men det var någon som gjorde "Tusen nålar" i mina fötter. Men det var bara att stå ut, för jag vet att det går över. Och mycket riktigt, efter 6- 7 km var fötterna som nya.

Glad löpare!

 

Löpningen kändes super! Det var en löparbana helt i mitt tycke och smak! Nya saker hände hela tiden! Backar, svängar, olika underlag, skuggigt, soligt, tyst, stilla, och sedan ut på idrottsplatsen med mycket publik. Man hade hela tiden löpare runt sig och det är den största fördelen med en kort varvbana!

 

Banan skulle som sagt springas 5 varv och när all energi går åt till att flytta benen kan förmågan att räkna till 5 vara nedsatt. För min förvirring var total när jag fick besked av några i publiken att jag skulle ut på mitt sista varv. Jag hade ju bara hade räknat till 3! Jag hade väl 2 varv kvar, eller....?? Efter noga övervägande och att jag lyssnade på mina egna ben som sa: "för fräscha för att ha sprungit 22 km" så gav jag mig ut på ett varv till vilket visade sig vara rätt. På sista varvet plockade jag även en placering! Tänk att en rookie som jag, kunde få springa om SuperSara idag. Så man får inte glömma att så här långa lopp är inte över förrän man har näven i kaklet! Det kan hända mycket under vägens gång!

Jag fick god hjälp under sista varvet av gentlemannen i rött. Och det varvet gick nästsnabbast så när som på 8 sekunder. Kanske fegt....kanske sprang jag och sparade mig? Men det känns som det kvittar för känslan av inte vara helt slutkörd vid målgång är bra för huvudet inför den dubbla distansen på kommande IronMan i Kalmar!

 

 

Slutspurten

Att jag kom 2:a i min klass och totalt 6:a av damerna kom som en total överraskning. Jag är ju bara ett "blåbär" som gillar att svettas i olika skepnader. Det vill säga som barbamamma i vattnet.....som cyklist och som LöparLotta i löpardojjorna...............

Här finns mina tider på Sövde HIM 2013

Kalldusch

Att cykla de där tre milen till jobbet, yrvaken, utan mer frukost än ett halvt glas yoggi, kl 05:00, och se gryningen bli till dag är en speciell känsla. Inga bilar, inga människor, bara fågelkvitter och vilddjur som rör sig i skogsbrynet. Igårmorse var det en strålande fin morgon men det var svinkallt. Ca 4 grader! Gissa hur förtvivlad jag blev när jag kom cyklande med en åker vid sidan av vägen som bevattnas med en sån där gigantisk vattenspridare och där vattenstrålarna piskar ner över precis hela vägen där jag ska cykla! SHIT, Tänk snabbt! Vad göra? Vända? Annan väg? Innan jag hade kommit fram till nåt bra var plötsligt i "högtrycksduschen" och fick ett kallt och blött uppvaknande kan man säga... Hyyyyjjj... vad mycket vatten som sköljde över mig! Det var liksom inte bara en dimma som det ibland kan vara när vinden blåser vattnet ut ifrån åkern, utan detta var verkligen bevattning av asfalten!! Ja, det är mycket man ska uppleva som cyklist! En annan mycket trevligare upplevelse av att vara cyklist är att alla cyklister hälsar på varandra! Det är kul!

Intensivkurs

Så där ja! Nu är det ordnat! Lotta "Järnviljans" idé har gått och blivit verklighet! För trots att Kustjagaren var fulltecknad så har vi nu jagat fatt på en startplats och vi har en patrull (dvs lag) i Kustjagaren den 29 juni!
Det ska bli spännande och jag tror att det kan vara bra för mitt lilla huvud att ta fokus på något annat än Ironman några veckor. Loppet som är en kortvariant på Från Ö till Ö går ut på att ta sig kortaste vägen från Torhamnsudde till Karlskrona. Detta innebär att vägen går igenom en hel del vatten och 10 av totalt 21 sträckor är simning. Simsträckorna är ca 4,5 km och löpningen är 2,6 mil ( om man lyckas hålla sig till banan.....) Vi har bara en liten detalj som vi ska slipa en del på.....nämligen orienteringen  :-) ! Därför har jag beställt en intensivkurs i ämnet av löparpassionen här hemma!

Denna veckan har jag tagit det ganska lugnt. allt för att spara kroppen till ½ Iron på söndag. Men i måndags hade iallafall jag och Lotta triträning i/vid en sjö här i närheten. Det är inte helt helt enkelt att få "till" ett sånt pass, så några dagar innan hade vi lite tankeverksamhet hur vi skulle lösa det med logistiken med växlingar, cykelförvaring och hur vi skulle lägga upp cykel- och löpsträckorna. Till slut fixade Lotta så att vi fick låna en superbra skåpbil som i princip fungerade som ett rullande cykelgarage. Så när vi hade simmat i 30 minuter så hade vi växlingsområdet i bakluckan på min bil och cyklarna kunde sedan rullas ut skåpbilen. Efter cyklingen ställdes cyklarna in i "garaget" igen och det var ingen risk för att någon klåfingrig som inte hade kunnat skilja på "ditt" och "mitt" skulle frestas av våra dyrgripar! Löpningen blev en enkel "fram och tillbaka" variant på ca 7 km på en underbar sträcka längs med sjön som vi hade simmat i. Det blev ett bra pass med lite lagom långa sträckor, allt för att vi inte skulle slita ut oss inför söndag, och det kändes skönt att ha tränat på lite övergångar.